-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
Hans BergströmLedamot av Anne Wibbles minnesfond Linjen blev "vänta och se". Det har vi nu gjort i sju
år. Joschka Fischer visar vägen för Europa Linjen blev "vänta och se". Det har vi
nu gjort i sju år. Jag bläddrar igenom ett häfte med särtryck av fem huvudledare i Dagens Nyheter, "Sverige och EMU". De är daterade november 1996. Professor Calmfors utredning om Sverige och EMU hade då presenterats, och debatten var het. Skulle Sverige fullfölja vad som stod i avtalet om medlemskap eller "vänta och se" ("nej nu" som denna linje också uttrycktes). Linjen blev "vänta och se". Det har vi nu gjort i sju år. Det var från början oklart huruvida det vi skulle vänta på var Europa eller oss själva. Visserligen var det mycket tal om svensk lönebildning. Men mer avgörande var nog ändå att många ville se vad det blev av euron. Att skapa ett gemensamt mynt för Europa var ett historiskt och vågsamt projekt. Skulle det fungera? Hur många länder skulle komma att anta den nya valutan? I linje med en sentida svensk tradition att uppträda som fripassagerare ville vi slippa ta aktivt ansvar för projektet. Om det blev lyckosamt och om det omfattade många europeiska länder - då borde vi gå med så småningom. Annars inte. I dag vet vi att övergången till euron fungerat och att euron blir Europas valuta. Inte minst viktigt för svensk del är att den blir valutan runt Östersjön. På hösten 1996 var jag själv fundersam i eurofrågan. Vi tog månader på oss av seminarier och inre diskussioner på DN:s ledarredaktion innan jag var beredd att landa i en bestämd slutsats, som formulerades i fem linjeledare. Grunden till min tvekan var tvådelad. Ekonomiskt var jag osäker på om Europa var vad ekonomerna kallar "ett optimalt valutaområde". Politiskt var jag fundersam över den självbindning för gemensam valuta som gjorts av EG-länderna. Var det möjligen en typ av politisk låsning som gör deltagarna blinda för nya fakta och erfarenheter? När DN ändå landade i ett bestämt förord var det efter moget övervägande, där några slutsatser vägde särskilt tungt för min del. De bär också i dag: Det skadar Sveriges självkänsla och anseende att uppträda som fripassagerare. Vi gör det dessutom trots att vi inser att den gemensamma valutan var en historiskt nödvändig del av uppgörelsen mellan Tyskland och Frankrike i samband med murens fall i Berlin och Tysklands enande (ett europeiskt Tyskland i stället för ett tyskt Europa) och trots att det blivit tydligt hur mycket euron betytt för att Europa skulle undgå en mycket skadlig valutaoro i samband med Irakkriget och annan turbulens i världen. Jag vill inte se ett Sverige som i fråga om valutasamarbete, Europas säkerhet och andra grundläggande trygghetsuppgifter fegt överlämnar åt andra att utföra uppgifter som vi själva anser angelägna. Den fria valutamarknaden leder inte till så rationellt satta kurser som ekonomer länge påstod. Vurmen för devalveringar bygger vidare på en ytterst ensidig intressesyn. De som talar för en bevarad krona tänker nästan alltid i termer av en sänkt krona. Den "frihetsgrad" de söker gäller friheten för Sverige att ha högre inflation än omvärlden och att fästa större vikt vid "full sysselsättning". Men är ständigt sjunkande värde på valutan bra för svenskarna? Bör "sysselsättning" vara enda dominerande mål?
Mer kring det i en följande kolumn. Joschka Fischer visar vägen för
Europa I den magnifika Aula Magna på Stockholms universitet överlade i veckan svenska statsvetare på temat "Europe After Ten Years". Som vanligt stod frågan om "demos" i centrum. Finns det europeiska medborgare? Diskussionen tillfördes den här gången faktastoff, från professor Hans-Dieter Klingemann vid Wissenschaftszentrum i Berlin… Klingemanns stora poäng är att en Europeisk Union knappast kan ha som krav och mäl att alla Europas länder ska famna samma identitet. Identiteterna i den nya världen är för övrigt många och korsande. Nej, det avgörande och tillräckliga kravet bör handla om demokratins miniminormer. Medborgare som omfattar ett demokratiskt synsätt, i olika länder, kan också tänkas forma demokratiska institutioner på europeisk nivå, i syfte att där hantera viktiga uppgifter som inte kan lösas enbart nationellt. "Konstitutionell patriotism" räcker, alltså anslutning till vissa värden och mål som bör förena européerna. Man behöver inte därtill hylla samma flagga, stå upp inför Beethovens ödessymfoni och ha samma matvanor. Likväl måste de gemensamma frågorna kunna diskuteras gemensamt. Finns en europeisk offentlighet? Ett test gavs i veckan. Hela Europa diskuterar nu det tal på temat "Quo vadis Europa?", vart går Europa, som Tysklands utrikesminister Joschka Fischer höll på Hurnboldt-universitetet i Berlin den 12 maj. Det var ett remarkabelt tal. Det är dags att vi uppmärksammar det också i Sverige. Andra hälften av 1900-talet var för Europas del oerhört mycket bättre än första hälften, påminde Fischer. Den har präglats av en utveckling mot demokrati i stället f'ör diktatur, och av integration i väst i stället för maktbalanstänkande. Av central betydelse har varit dels USA:s närvaro i Europa, dels alliansen Frankrike/Tyskland. "Vägen med europeisk integration har visat sig fenomenalt framgångsrik", konstaterade ledaren för De Gröna. Nu kan integrationen omfatta hela Europa, även öst. Detta är nödvändigt, redan av upplyst egenintresse. Det går inte att ha integration i väst och samtidigt nationalistisk maktkamp i östra delen av Europa, hävdar Fischer. Bland annat skulle en så dan ordning bakvägen återinföra gamla konfliktlinjer också i det västliga EU (med till exempel olika alliansparter, för Tyskland och Frankrike). Det är nödvändigt att gå vidare så snabbt som möjlagt med EU:s utvidgning österut. Men samtidigt måste EU stärkas politiskt, så att institutionerna fungerar även med dubbelt så många medlemmar. Detta kräver fundamentala reformer, hävdar Fischer. "Hur skulle ett EU-toppmöte se ut med 30 regeringschefen? Trettio olika ordförandeskap? Hur länge skulle Europeiska Rådets möten vara? Dagar, kanske veckor? Hur skulle 30 stater kunna balansera sina hitressen, komma till beslut och sedan verkligen handla?" Frågorna är retoriska. De grundas på handfast erfarenhet, närmast när Fischer och Schröder ledde en föifirliga nattlig budgetförhandling vid toppmötet i Berlin för ett år sedan, då med 15 regeringschefen. Fischer fortsätter: "Fråga efter fråga, men det finns ett mycket enkelt svar: övergång från en union av stater till en full parlamentarisk europeisk federation ... Denna federation måste grundas på traktat om en europeisk författning." Slutsatsen är explosiv, men borde vara självklar. "Monet-metoden", grundarfädernas strategi att ta små funktionella steg i taget och låta integrationen bli en indirekt effekt av ett praktiskt samarbete i sakfrågor, har nått vägs ände, fastslog den tyske utrikesministern. Nu måste EU ta ett nytt stort politiskt reformbeslut, av samma dignitet efter kommunismens fall som den process man inledde efter nazismens nederlag. Fischer för så ett varsamt resonemang om hur man ska balansera nationalstaterna och den Europeiska unionen. Två kamrar behövs, som i USA: en som representerar staterna, en som företräder befolkningarna. Fischer har det konstruktiva tillägget att parlamentarikerna i "representanthuset" samtidigt borde sitta i sina hemländers parlament, en tanke som Odd Engström och Mats Hellström också förde fram på DN Debatt i början av 90-talet. Därtill behövs en Europaregering, som är tydlig och ansvarig. Dagens diffusa förhandlingssystem bär inte för framtiden. Om inte något görs inom en tioårsperiod kommer inte EU att bli handlingsdugligt, menar Fischer. "En kris kan inte lösas i enlighet med logiken i den hittillsvarande marginella Monet-metoden." Reformer kan bli framgångsrika "bara om Europa etableras på nytt genom en författning." Som den praktiske politiker Fischer är disku terar han sedan också i sitt tal vad man gör om det här visar sig inte gå att få eighet omkring. Kanske kan då ett "gravitationscentrum" skapas genom att en kärngrupp går vidare på egen hand, men med krav på sig att vara öppen för andras anslutning senare. De Grönas ledare i Tyskland tar rollen av Europas Alexander Hamilton. Konflikter går att sortera, ja en konstitutions roll är i mycket just att skapa en tydlig ordning för att balansera och hantera olika krav. I Europa måste ännu större hänsyn än i USA tas till staternas starka ställning. Den tyske utrikesministern har nu brutit hämningen att tala uppriktigt om Europas konstitution. Hans tal blir en central utgångspunkt för all fortsatt Europadebatt. Finns det något svenskt statsråd som har någon tydligt formulerad synpunkt i ämnet? Om en månad tar Sverige plats, tillsammans med Frankrike och Portugal, i EU:s ledningstrojka, så det vore inte fel om också vår regering började fundera över hur Europa ska styras för framtiden. Utan grundläggande reformer är risken stor att östutvidgningen blir oförenlig med ett EU som fungerar. I samma ögonblick som det stora målet nås, att alla Europas länder kan integreras i demokrati, skulle verkningskraften upphävas genom att institutionerna är byggda för sex medlemmar men ska härbärgera 30 eller fler. EU skulle misslyckas just för att det äntligen lyckas. Detta får inte ske. EU måste både utvidgas österut och stärka sin handlingskraft. Det är Joschka Fischers budskap, och han har kommit en bra bit på väg att visa också hur det kan göras.
Abraham Lincoln och Linda StenebergHans Bergström i DN 99-11-21, utdrag "Affärer" eller "skandaler" av den här /EU:s Stockholmskontor/ eller betydligt värre sort saknas sannerligen inte i USA. De är som regel knutna till penningbidrag för de allt dyrare politiska kampanjerna eller till varianter av politisk korruption i samband med stora federala kontrakt. Amerikaner i gemen talar i ungefär samma ton om "Washington" som svenskar i allmänhet talar om "Bryssel". Förtroendet för vad "politikerna" långt där borta i "Washington" har för sig är inte överväldigande. Samma väljare som absolut inte vill sända i väg mer skattepengar tiIl "Washington" är angelägna om att just deras kongressman och senator ska verka för att få hem så många kontrakt och subventioner som möjligt till den egna bygden - och de kan mycket väl tänka sig höjd skatt för skolor och väginvesteringar i den egna delstaten. Människans politiska beteende har sina mönster, har som där. Men det finns en skillnad som är fundamental. Ingen i Amerika (utom någon enstaka politisk galning) tar diverse affärer och skandaler och attityder till eliten i "Washington" till intäkt för att vilja upplösa eller lämna Amerikas förenta stater. Lika självklart som att Motalaborna vill förbli Motalabor även efter den stora bolagsskandalen är det att amerikaner känner sig som stolta medborgare i USA, oavsett vad de tycker och tror om missbruk av skattemedel. Skillnaden har att göra med föreställningen om medborgerlig hemhörighet, om "community" med ett amerikanskt ord, "varma kretsar" med ett begrepp myntat av Göran Rosenberg. Den varma kretsen kan bygga på lång hembygdshistoria, som i Motala. Den kan också bygga på författningspa triotism, som i Amerikas förenta stater. Oavsett vad amerikaner tycker om ditt och datt i hanteringen av politiken så tror de på det grundläggande samhällskon traktet. De gillar den syn på individens frihetsutrymme som författningen uttrycker och det skydd den ger. De har lärt sig, intensivt i skolan, att förstå principerna bakom de centrala institutionerna:
Europeiska unionen har inget av detta.
Därför, skriver den erfarne belgiske EU-diplomaten Philippe de Schoutheete i en bok, står och faller EU med sina prestationer. Varje skandal slår direkt mot unionen som sådan, ty dess grundförankring hos många medborgare har inte djupare pålar än det enskilda årets resultat. EU kan därför starkas på två vägar: genom att man höjer prestationerna och genom att man förbättrar grundförank ringen. Någon Abraham Lincoln att ta svenska skolklasser till är svår att uppfinna. Drivkrafterna hos EU-grundare som Monet och Schumann tål dock att berättas. Och besök på de gamla europeiska slagfälten, liksom i Auschwitz och museum Check-point Charlie, gör intryck. Europa saknar sannerligen inte konkretion bakom EU-projektets stora försök att besegra den europeiska historiens tendens att repetera sina katastrofer. Det man bestämt kan göra är att skriva en författning och tydliggöra de värden EU verkar för och vill skydda. USA visar att människor som kommer från helt skilda håll, som har olika etnisk bakgrund, ja vars anfäder kanske rent av har slagits i ett blodigt inbördeskrig, mycket väl kan förenas i en ny varm krets, byggd på författningspatriotism, uppslutningen bakom ett samlevnadskontrakt för ett uthärdligt samhälle.
|
