-
Nytt
- Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare -
Medborgare mot EMU -
Junilistan
Nätverket folkomröstning.nu -
Konventet/Konstitutionen
|
|
Hans L ZetterbergTvå svenska dinosaurier (socialdemokratin
och Wallenberg) "Kd-förslaget bättre än
moderaternas" Två svenska dinosaurier När jag betraktar ett land vill jag i första ronden ha en nästan astronomisk distans så att jag ser skogen och inte träden. Då kommer enbart de dominerande formationerna och den underliggande kulturella koden i fokus. För Sveriges del blir en sådan distansbild enkel. Här finns den socialdemokratiska formationen dvs. "rörelsen" med vidhängande statsmakt. Här finns wallenbergsfären, dvs lejonparten av exportindustrin och finanskapitalet. Den wallenbergska apparaten agerar som om den äger exportindustrin fast den äger en liten minoritetsandel. Den behåller sin dominans bl a i kraft av A-aktier med högre rösträtt även när utlandsägandet som idag är större än det egna ägandet. När EU-regler en dag kommer för rösträtt i europabolag kommer också den sfären ut på mycket osäkrare vatten. En otrolig energi läggs ned på att hålla ihop den socialdemokratiska rörelsen, och det blir mycket mindre energi över för ny politik. Den nuvarande politiska idétorkan inom socialdemokratin är uppenbar. Likadant är det inom wallenbergsfären. De stora ansträngningarna att hålla ihop företagsgruppen ger mindre tid och energi till industriell förnyelse. Man kör de gamla branscherna och köper på sin höjd ett Gambro och absorberar så sakteligen den gamla rivalen Gyllenhammar-Volvo. De båda sfärerna bygger på lojalitet och sammanhållning inom ledarkretsen. Båda har försvagats genom oförmågan att behålla begåvningar och att utan restriktioner släppa in begåvningar utifrån. Socialdemokratin är i botten en sekt. När företrädarna är utomlands vill de alltid missionera och omvända kollegor till ett (s)venskt betraktelsesätt. Försöken att exportera AMS-tänkandet till EU är typiskt. De har också i alla tider uppvisat en sekts djupa misstro mot kreativa avvikare och utomstående. Man har saknat önskan och fallenhet att rekrytera kompetens utanför de egna leden. Wallenbergsfären är inte en sekt utan en feodal organisationsform vars företrädare är världsvana. Visst skall feodalherrarna, dvs direktörerna i bolagen, väljas efter kompetens. Men de skall också visa lydnad mot Huset Wallenberg och dess Investor. Det senare kriteriet riskerar att få allt lägre korrelation med det förra. Det har utan tvivel funnits tider då det var en viss fördel för ett litet land som Sverige att ha ett koncentrerat industriellt ledarskap och ett koncentrerat politiskt ledarskap. Men fördelen blir en nackdel när ledarskapet blir inkompetent och mesigt genom internrekrytering och lydnadskrav. Båda de dominerande formationerna i Sverige var för några år sedan mycket skuldsatta. Jag trodde ett tag att nu skulle de båda dinosaurierna äntligen lägga sig ned att dö, och livskraftigare former få en chans. Den offentliga sektorn lånade pengar för att slippa förnya sig. Den privata lånade pengar till rationaliseringar. De lån som storindustrin tagit utomlands kunde skrivas om till inhemska lån före 1990-talets (första?) kronkris. Idag räddar exportinkomsterna båda formationerna. De båda lever i symbios med varandra och uppskjuter den väntande döden. Under tiden hämmas Sverige. Tystnaden brer ut sig Tur att Percy Barnevik finns. Och lobbykungen Peje Emilsson.
http://www.va.se/Naringslivets%20rost.htm "Kd-förslaget bättre än
moderaternas" Konservatismen känner man igen på dess respekt för traditioner, inte för alla traditioner men vissa. Den har försvarat kung och fosterland, kyrka och moral, lag och ordning, rang och värdighet, nation och familj. Konservatism sådan vi möter den hos Burke i England, Hegel i Tyskland och Bonald i Frankrike var fientlig till industrialiseringen. De traditionella gärningarna i en gemenskap byggd på släktens och hembygdens band inrutade människors liv i vad man tyckte var en naturlig miljö. 1800-talets industrialisering erbjöd ett osäkert liv i "onaturliga" gemenskaper och miljöer. Tidens konservativa avvisade denna nya livsform; de var sin tids centerpartister och miljöpartister. Deras konservatism var också fientlig till finanskapitalism vilken (liksom fabrikssystemet) bröt sönder bindningarna till släkten, gården, byn, skrået. I stället för lagfarten, symbolen för gårdens trygghet och status, erbjöd det nya penningväsendet bankböcker, reverser, aktier. De konservativa misstrodde dessa instrument ungefär som Attac-rörelsen i dag misstror de globala valutatransaktionerna. Genom den franska revolutionen kom individualismen in i samhällsklimatet. Revolutionen skrev lagar om myndighetsålder: En son behövde inte längre följa sin fader efter myndighetsdagen. Revolutionen avskaffade förstfödslorätten och gjorde syskon likvärdiga. Den favoriserade kompetens framför börd. Den öppnade yrkesval och karriär för alla som var intresserade och duktiga, tillät meniga att bli officerare. Den avskaffade fideikommiss. Den tillät skilsmässa. Konservatismen blev motståndare till sådan individualism. Som politisk rörelse är klassisk konservatism - i motsats till klassisk liberalism och klassisk socialism - i dag stendöd. Kvar finns en konservativ attityd som säger att man skall vara måttfull och praktisk i sin inställning till livet och vara skeptisk till världsförbättrare oavsett om de dyker upp till vänster, till höger eller i mitten. Michael Oakeshott, Englands ledande konservativa teoretiker under efterkrigstiden, formulerade saken väl: "Att vara konservativ är att föredra det välbekanta framför det okända, att välja det prövade hellre än det oprövade, det verkliga hellre än det möjliga, det begränsade snarare än det gränslösa, det tillräckliga framför det överflödande, det lägliga snarare än det perfekta, nuets glädje framför en framtida utopis välsignelser." Vackert sagt, men föga vägledning för det politiska vardagsarbetet att beskatta, budgetera och reglera. När konservatismen fanns kvar bara som urvattnad livshållning kunde dock det svenska högerpartiet stilenligt börja kalla sig det moderata partiet. Gösta Bohman, som arbetat länge i Stockholms handelskammare för att ge regionens näringsliv bättre villkor, stöpte om moderaterna till ett individualistiskt, marknadsliberalt parti. Det leds i dag av en företagsekonom. Partiet driver den prisvärda ambitionen att göra Sverige till en rik nation med hjälp av marknadsekonomi. Moderaterna har blivit den kommersiella medelklassens parti. Den gamla högerns konservatism ville hålla krassa förvärvsbegär borta från andra livsområden än näringslivet. Högern var därför under sin storhetstid ett bra parti för ämbetsmän som höll på sin oväld, för advokater som ägnade sig åt straff- och civilrätt snarare än affärsrätt, för professorer och lektorer som ville tjäna Minerva i stället för Mammon, för läkare i den hippokratiska traditionen att ge vård oavsett patientens status, och för präster som trodde att uppdraget inte bara var världsligt. Den gamla högern såg också till att dessa grupper fick bra betalt. Men moderaterna i dag är inget självklart parti för de bildade och hjälpande klasserna. När socialdemokraterna i sitt förslag till nytt partiprogram uttryckligen accepterar marknadsekonomin noterar moderaterna en ideologisk framgång. Men de känner måttlig glädje över att det är socialdemokraterna i regeringsställning som i praktiken gett svensk marknadsekonomi större svängrum och därmed Sverige ökad rikedom. Det nya moderata programförslaget "På tröskeln till mänsklighetens bästa tid" är i långa stycken en glättad variant av ett redan accepterat marknadsekonomiskt evangelium. Efter att under 13 år ha lett moderaternas olika programarbeten kan man förstå att Per Unckel har svårt att komma med stora nyheter. Den här gången ligger förnyelsen i ett eko av 68-vänsterns korrekta kritik av s-regeringen - återupptäckt av Lorenz Lyttkens och Mauricio Rojas - att klassamhälle råder under svensk socialdemokrati. I detta läge rycker kristdemokraterna fram stort. Partiets ursprungliga bas var schartauaner, det vill säga något tyskt och lutherskt, och pingstvänner det vill säga något anglosachsiskt och arbetarklass. Pingstvänner i arbetarklassen är den enda större gruppen svenska arbetare som inte röstat socialistiskt. De har röstat enligt religiös övertygelse. Kristdemokraterna har en av sina rötter i denna del av arbetarklassen. Kristdemokraterna för med sig den gamla konservatismens omsorg om familj och moral. I abortfrågan liknade de ett tag den amerikanska kristna högern i vilken pingstvänner har många trosfränder. Men har nu ändrat sig och närmat sig Europas kristdemokrater. I partiets nya förslag till principprogram finns en fullständig integration och försvenskning av de kontinentala systerpartiernas idéer. Här finns principen om subsidiaritet som ett arbetsverktyg för att bestämma vilken politisk församling som är behörig att fatta ett visst beslut. Rätt makt på rätt plats är något betydligt mer sofistikerat än centerns program för decentralisering. Här finns den tyska sociala marknadsekonomin som har en positiv uppfattning av fackets roll för hushållens levnadsnivå och ger facket stor medverkan i socialpolitiken. Det är något annat än amerikansk medkännande konservatism vilken moderaterna nu försöker importera. Den ger ingen roll alls till facket. I kd-programmet finns också idén om personalism, vilket är något annat än moderaternas individualism. Man kan säga att individualismen representeras av en Carl Bildt som satsar på sig själv och utvecklar sig själv att bli en av landets intressantaste personer genom att vara partiledare. Personalismen representeras av dem som utvecklar sin omgivning, till exempel sitt parti, sina arbetskamrater, sin familj, och därigenom som biprodukt också sig själv. Inger Davidson, vice kd-ordförande, är en bland många som illustrerar personalism inom politiken. Gissa vem som ger det bästa bidraget till en fungerande partiorganisation!Kristdemokraternas nya principprogram är en för Sverige ny och unik variant av konservatism. Det moderata programförslaget hävdar att politikens viktigaste uppgift är att reglera relationen mellan individ och statsmakt. Kd-programmet ser en lika viktig uppgift att reglera förhållanden mellan olika "gemenskaper" och statsmakten. Gemenskaper är ett vagt nyckelord för kristdemokraterna som ibland står för grupper som släkt och familj, ibland för lokalsamhällen, ibland för frivilliga klubbar och föreningar, ibland för formella organisationer, ibland för projekt, ibland för hela religiösa, vetenskapliga eller andra institutioner. Kristdemokraterna är långt mera villiga än moderaterna att ge "stöd", det vill säga skattefinansierade bidrag, till gemenskaper. De IT-kunniga moderaterna kan påpeka att nätverk, inte fasta gemenskaper, blir en allt vanligare organisationsform i det moderna samhället. Det kommer att bli svårt för kristdemokraterna att ge ekonomiskt stöd till informella nätverk; de har varken kassör eller revisor eller gemensam lokal. Men det viktiga tycker jag är att kristdemokraterna i motsats till moderaterna har förstått att de privata verksamheter som vi vill ha i civilsamhället och som inte helt kan leva av marknad och filantropi, måste få bidrag av skattemedel. Både moderaterna och kristdemokraterna inser att välfärden behöver insatser från offentlig sektor, marknad och civilsamhällets gemenskaper. Socialdepartementet ensamt klarar inte av det. Kristdemokraterna har emellertid en annan polemisk ton mot socialdemokratin än moderaterna. Vi hörde nyss den sista dödsryckningen av den etatistiska socialdoktrinen att staten ensam kan svara för välfärden i socialminister Lars Engqvists utrop: "Skaffa inga privata försäkringar. Lita på mig" (AB den 1 februari). Hur svarar man enligt partiprogrammen på sådant? Moderaterna skulle hävda i säker ton att alla ekonomiska effektivitetsskäl talar emot offentliga monopol. Kristdemokraterna kan ta avstånd från Engqvist också enligt vad de kallar ofullkomlighetsprincipen. Inom politiken innebär den insikten att inget parti ensamt står för den kompletta sanningen. Det blir fel ibland, och alla vet att det hänt att socialdemokratisk politik för landets sjuka har gått snett. Den stora villfarelsen i kristdemokraternas tänkande är tron att det behövs en gemensam värdegrund för samhället. Primitiva samhällen hålls förvisso samman av gemensamma värden. I utvecklade samhällen hålls sekter - som pingströrelsen och socialdemokratiska arbetarpartiet - också samman av gemensamma värderingar och av misstro mot dem som har andra värderingar. Men utvecklade samhällen med komplex arbetsfördelning och multikulturella medborgare behöver ingalunda gemensamma värderingar. Allt som behövs är enighet om ett fåtal regler för samverkan. Statskonsten i sådana samhällen behöver enighet kring demokratins, diplomatins och krigskonstens regelverk. Näringslivet behöver enighet om marknadsekonomins regler. Kunskapssektorn behöver enighet om akademisk sed och vetenskaplig metodik. Umgänget i civilsamhället behöver enighet om civilitetens regler. Med sådan enighet kan folk med de mest olika värderingar och bakgrunder samsas och samarbeta. Det är sant att kristendomen är bra för människor som söker frälsning. Det är också sant att vår kultur innehåller ett dyrbart och av många älskat kristet idéarv. Men kristendomen är inte alls nödvändig för att ett komplext mänskligt samhälle som det svenska skall fungera. Lika lite behöver alla svenskar omfatta den socialdemokratiska varianten av jämlikhet. Det räcker med att vi är överens om några få regelverk. I blandningen av moderaternas passion för frihet och kristdemokraternas passion för ansvar ligger den borgerliga, ja svenska, politikens framtid. De två partierna behöver debattera mer med varann. I en sådan debatt behöver det mindre partiet inte känna sig underlägset. Det har ju det intressantaste programmet. Moderat programdebatt om EU och den svenska suveräniteten
|
