Janerik Larsson i SvD 99-02-03
När förhandlingarna om Sveriges EU-medlemskap pågick var ett förverkligande av EMU i den form som nu är aktuell, dvs med de flesta EU-stater som deltagare, tämligen osannolikt. Vid den tidpunkten var det mest sannolika att EMU på samma sätt som dess föregångare Werner-planen en gång i tiden skulle skjutas på en oviss framtid.
Den svenska regeringens deklaration att beslutet om EMU-inträde skulle fattas i Sverige i separat ordning innebar inte, som Lennart Berntson påstod på denna sida den 27 januari, ett dubbelspel - dvs att man låtsades en sak i Bryssel och sa en annan sak här hemma. Tvärtom var alla inblandade, inte minst de dåvarande EU-medlemsländerna och EU-kommissionen, väl medvetna om att frågan om Sverige och EMU inte avgjordes slutligt av vare sig medlemskapsförhandlingar eller av den svenska medlemskapsfolkomröstningen.
Eftersom jag hade anledning att mycket nära följa den process som ledde fram till ja-et i folkomröstningen i november 1994 kan jag försäkra Berntson att om ett EMU-medlemskap funnits med i ja-sidans argumentation skulle Sverige i dag inte varit medlem i EU. Därför underströk ja-sidans företrädare så tydligt att EMU skulle avgöras separat längre fram i tiden - om det nu skulle bli så att man verkligen behövde ta ställning till EMU. Sannolikheten att det skulle bli var ju ringa 1994.
Den skepsis som finns mot EMU i många svenska sinnen må vara mindre sofistikerad än den skepsis som finns hos otaliga ekonomiskt sakkunniga. Den EMU-eufori som råder denna vinter torde ingen seriös bedömare se som särskilt stabil eller långlivad.
Personligen tror jag att EMU är en dålig idé bland annat därför att detta projekt skjuter det för EU och Europa riktigt viktiga - utvidgningen österut - på en oviss framtid.
Däremot håller jag med Berntson om att det vore bäst för Sverige att gå med, eftersom utanförskapet har allvarliga nackdelar för en liten ekonomi som den svenska.
Thomas Gür i Finanstidningen 2001-01-30
Lennart Berntson i SvD 99-02-04
Politiskt dubbelspel skadar trovärdigheten
Nej, Janerik Larsson, jag hyser verkligen inget förakt för svenska folket. Däremot har jag mina dubier när det gäller delar av den elit som styr detta folk.
Larsson hävdar med emfas att det aldrig förelåg något dubbelspel från ja-sidan vad gäller EMU-frågan. Regeringen markerade i Bryssel att frågan om EMU inte avgjordes slutligt med förhandlingarna och folkomröstningen om EU. Och ja-sidan underströk, enligt Larsson, med all tydlighet, att EMU skulle avgöras separat längre fram i tiden.
Nu var det inte bara Janerik Larsson som noga följde förhandlingarna och omröstningskampanjen. I en kommentar på denna sida den 21/11 1993 pekade jag på det dubbelspel som försiggick.
I Bryssel försäkrade de svenska representanterna att de avsåg att uppfylla Maastrichtavtalets alla förpliktelser, inklusive EMU-delarna; de underströk att de inte begärde något undantag i motsats till England och Danmark. På hemmaplan däremot markerade de att rättsliga förpliktelser var en sak, politisk vilja en annan. Sverige var genom Maastricht inte bundet att inträda i EMU, riksdagen kunde om den så ville rösta nej till den monetära unionen.
För den som önskade var det lätt att mycket tidigt se att det officiella Sverige mörkade ifråga om de krav som EU-inträdet ställde.
Janerik Larsson bestrider alltså att så var fallet. Samtidigt försäkrar han mig att “om EMU-medlemskap varit med i ja-sidans argumentation skulle Sverige i dag inte varit medlem i EU”.
Därför underströk ja-sidan att EMU skulle avgöras i separat ordning, när den tiden kom.
Det är precis här skon klämmer. Ja-sidan gjorde bedömningen att EMU låg dem i fatet och hävdade därför att frågan över huvud taget inte var aktuell. Detta var ingen lögn, men heller ingen sanning.
Vad man undanhöll svenska folket var det faktum att riksdagen den dag den skulle rösta om ett svenskt inträde i EMU måste göra det i överensstämmelse med fördraget - om Sverige uppfyllde fördragets krav var riksdagen rättsligt bunden att rösta ja! Den frihet man hade att i separat ordning avgöra frågan var inte större än t ex Tysklands och Hollands.
När den svenska regeringen förra året avvisade medlemskap i EMU var typiskt nog också det officiella motivet att man inte lyckats uppfylla ett formellt krav - deltagandet i växelkursmekanismen!
Jag tror i grund och botten att Janerik Larsson är fullständigt klar över denna dubbla bokföring. Vad han försvarar gentemot mig är den hänsyn den borgerliga regeringen, och därefter de borgerliga partierna, ansåg sig tvungna att ta visavi socialdemokratin. Han irriteras över att EU-anhängare som jag - enligt hans uppfattning - inte vill inse att utan detta hänsynstagande skulle ja-sidan kanske ha splittrats och hela EU-medlemskapet riskerats.
Det är möjligt att Larsson här har rätt, men det är inte alls självklart. Vad jag reagerar mot, och gjorde redan 1993, är inte samarbetet med socialdemokratin i sig, utan det faktum att den borgerliga sidan i praktiken lät samarbetet dikteras av socialdemokratins behov och vilja.
Man tycks inte inse att en sådan form för samarbete drar in också de borgerliga i ett dubbelspel inför offentligheten och därmed misskrediterar dem själva.
I kommentaren 1993 skrev jag: “Att vinna medlemskap på (halv)falska förespeglingar skapar på sikt ett demokratiskt trovärdighetsproblem”. Precis detta är vad som har skett.
Socialdemokratin manövrerar i dag som tidigare skrupelfritt i EMU-frågan för att tygla de starka vänsterkrafterna och hålla samman partiet. Och de borgerliga partierna fortsätter att spela med i tron att detta bäst gynnar Sverige.
Jag tror att Larsson och hans meningsfränder här tar miste.
Efter avslöjandena om det officiella Sveriges lögner om bl a neutraliteten, försvarssamarbetet med Nato och turerna kring Säpo (som ju Larsson själv var bland de första att avslöja) har också de borgerliga partierna ett djupgående trovärdighetsproblem.
De måste visa att de kan samarbeta med socialdemokratin utan att var och varannan gång dras in i en härva av lögner, halvsanningar, mörkade kort och sliriga argument. Det misslyckades man med i folkomröstningskampanjen om EU.
Skulle samma sak upprepas inför EMU-inträdet, bör folket överväga att upplösa den politiska eliten, också den borgerliga, och välja sig en ny.
LENNART BERNTSON
Mer om Janerik Larsson, Berntson och löftena om EMU inför folkomröstningen