- Nytt - Index A till Ö - EMU-skeptiker - Statsvetare - Medborgare mot EMU

Jonas Ljungberg

Jonas Ljungberg
Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds Universitet.

Flytande krona mer stabil än euron
Bengt Kriström Jonas Ljungberg Birgitta Swedenborg Lars Pålsson Syll
Klas Eklund och Carl Johan Åberg, tillsammans med åtta andra nationalekonomer, påstår att ”Euron lyfter Sverige”. Artikelförfattarna behandlar EMU-medlemskapets risker för svensk ekonomi på ett förvånansvärt lättsamt sätt.
SvD 3/6 2003

Vad händer vid depression?
Jonas Ljungberg, SvD Samtider 2000-03-05

Vad händer vid depression?
Jonas Ljungberg, SvD Samtider 2000-03-05, utdrag

Det finns konjunkturutfall som EMU-systemet inte är rustat för. Dagens valutapolitiska fundamentalism har betänkliga likheter med mellankrigstidens.

Historien upprepar sig inte, sägs det. Nej, det gör den inte, åtminstone inte på det vis man väntar sig. Den ekonomiska politiken är ett område där man försöker lära av historien, men ofta har gått bet. Ett skäl är att det historiska perspektivet vanligen är för kort. Man studerar misslyckandena under den senaste stora krisen, t ex 30-talets eller 70-talets depressioner, kastar om kursen och upptäcker för sent att historien spelat ett spratt och blandat om korten.

Skapandet av EMU faller in i ett sådant mönster och det finns en klar risk att EMU också blir ett klassiskt misslyckande.

Guldmyntfoten hade två grundläggande kännetecken.

Det ena var fri export och import av guld och pengar, fria kapitalrörelser som vi säger idag.

Det andra kännetecknet var centralbankens skyldighet att köpa och sälja guld till ett fast pris, vilket innebar en fast växelkurs mot alla andra valutor som likaledes var knutna till guldmyntfoten.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förena både fria kapitalrörelser och fast växelkurs med en oberoende ekonomisk politik.

Efter första världskriget kom guldmyntfoten att fungera allt sämre, främst därför att de gamla spelreglerna inte följdes.

Enligt dessa skulle den internationella ekonomin hållas i balans genom att länder med underskott i sina utlandsaffärer bedrev åtstramande deflationspolitik, medan länder med överskott skulle låta detta flöda över i en måttlig inflation. Överskottet skulle öka penningmängden, därmed driva upp prisnivån och bringa utlandsaffärerna i balans. Vid allvarligare kriser före första världskriget, då kombinationen av deflation och inflation inte räckte till, hade centralbankerna under ledning av Bank of England ryckt ut med krediter.

Mellankrigstidens guldmyntfot präglades i stället av ett dubbelt deflationstryck och otillräckliga brandkårsutryckningar från centralbankerna. Det dubbla deflationstrycket berodde på att inte bara underskottsländerna stramade åt. Detta gjorde även länder med överskott. USA och Frankrike stoppade ner sina utlandsöverskott i bankvalven i stället för att låta dem flöda ut i samhällsekonomin.

Ekonomer av skilda uppfattningar, från monetarister till keynesianer, är idag överens om att detta var en avgörande orsak till att 30-talsdepressionen blev så djup och så lång.

Bretton Woods-systemet fungerade som smörjmedel för den internationella ekonomin under flera decennier av rekordartad ekonomisk tillväxt. Men det hade en avgörande svaghet. Det baserades alltför mycket på dollarns dominans, vilket inte var något problem under 40- och 50-talen när USA var så mycket rikare än övriga världen. Men mot slutet av 60-talet, när Europa och Japan blivit ekonomiskt starka och dollarn underminerades av USA:s krig i Vietnam, började systemet vackla och det föll ihop i början av 70-talet.

Det är ofta förbisett att trots sitt sammanbrott fortsatte Bretton Woods-systemet att vara framgångsrikt. De institutioner som skapats under systemet fortsatte att garantera den internationella tillgången på pengar. Detta är en avgörande skillnad mellan 30-talets och 70-talets depressioner.

Medan Bretton Woods-systemet, under intryck av 30-talets erfarenheter, såg deflation som det stora hotet, har valutapolitiken efter 70-talet gjort inflationen till huvudfienden. Det är förståeligt, men i Europa har detta olyckligt sammanfallit med en ekonomisk-teoretisk modenyck som drivits till sin spets i konstruktionen av EMU.

Här kastas övermodigt tidigare historiska erfarenheter åt sidan till förmån för den s k nyklassiska skolans teser om rationella förväntningar. En sådan tes är att konjunkturväxlingar beror på slumpmässiga variationer, som bara förvärras av ekonomisk-politiska ingrepp.

Den nyklassiska skolan har utvecklats från Friedmans monetarism, men skiljer sig fundamentalt från denna på flera punkter.

För monetarismen är penningmängden ekonomins avgörande faktor, medan nyklassikerna säger att all penningpolitik är verkningslös.

Friedman är mångfacetterad. Han kunde både förklara 30-talets depression med deflationspolitik och förespråka just deflationspolitik som medicin i 70-talets kris. Nyklassikerna är ensidiga och hävdar att bara den ekonomiska politiken följer oföränderligt fasta normer så kan det inte gå bättre.

När EG med Maastrichtfördraget 1991 förberedde övergången till EU och EMU var den nyklassiska skolans lyskraft som starkast. (1995 fick dess ledande namn, Robert Lucas, Ekonomipriset till Nobels minne.) Detta har tydligt avsatt sig i den del av fördraget som linjerar upp reglerna för EMU.

Kommentar RE: För ett övertydligt exempel härpå, se Olle Wästberg, fd statssekreterare åt Anne Wibble

Utrensat är allt som kunde likna Bretton Woods-systemets strävan efter att garantera likviditeten i den internationella, i det här fallet europeiska, ekonomin.

I stället för lånemöjligheter för underskottsländer stipuleras bestraffning. Inga aktiva åtgärder förordas för att vid behov cirkulera överskottsländers likviditet i den internationella, eller gemensamma, ekonomin. Likheten med det dubbla deflationstrycket i mellankrigstidens guldmyntfot är olycksbådande.

Särskilt allvarligt är att reglerna, normerna, är fördragsmässigt stadfästa, vilket gör att de knappast kan ändras genom unionens normala beslutsprocesser. Detta är helt enligt den nyklassiska regelsamlingen, som just föreskriver att normerna ska vara oomkullrunkeliga.

Men det är djupt betänkligt, ty dylik fundamentalism hade knappast kunnat genomdrivas om ett öppet meningsutbyte präglat den intellektuella och politiska sfären i EG-EU.

Endast en ekonomisk eller politisk kris kommer att framtvinga en omprövning.

Amsterdamfördragets stabilitetspakt har dessutom bekräftat reglerna genom att ange bötesbelopp för länder som överskrider bestämmelsen om maximalt tre procents budgetunderskott.

Ännu har inte EMU satts på något egentligt prov därför att konjunkturutvecklingen de senaste fem åren varit gynnsam. Men beräkningar visar att det räcker med en måttlig stagnation av tillväxten för att budgetunderskotten i flertalet länder inom EMU ska överskrida den kritiska gränsen. För Sveriges del skulle det medföra böter i storleksordningen 10 miljarder kronor, för Italien 50 miljarder och för Tyskland 100 miljarder (0,5 procent av BNP), utöver åläggandet att pressa ner budgetunderskotten.

En omprövning av EMU:s konstruktion ligger i framtiden. Den kommer förhoppningsvis att ta vara på erfarenheterna från tidigare valutaregimer i stället för att renodla teoretisk fundamentalism.

Är det så angeläget att komma med på skutan att man vill ta risken av att få uthärda både storm och skeppsbrott?

Särskilt som möjligheterna att påverka seglatsen upphör så snart man som matros ställer sig på däcket. Tvärtemot vad som ofta påstås kan inflytandet faktiskt bli lite större om man låter bli att gå ombord.

Början på sidan