-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
Bengt Karlöf
Ser ni inte dramat på kontinenten?
Införandet av den gemensamma valutan euron innebar att valutamarkandens mekanismer vad gäller valutakurserna sattes ur spel för enskilda nationer. Samtidigt eliminerades de nationella riksbankernas ansvar för räntesättning och överläts till den Europeiska centralbanken i Frankfurt. En förutsättning var då att politikerna i respektive nation skulle sköta finanspolitiken på ett sätt som reducerade de spänningar som skulle kunna uppkomma vid skilda behov av räntesättning, valutakurser etcetera. Därför infördes stabilitetspakten. Ansvaret för ekonomin lades sålunda över från självständiga riksbanker och korrigerande valutamarknader till politikerna. Dramaturgin i skeendet är något som rimligen måste påverka inte bara Göran Person utan även näringslivsföreträdare. Vad vi ser är ett Tyskland som har världens högsta produktionskostnader och skulle behöva en valutakursjustering för att få en konkurrenskraftig industri. Behov finns i exempelvis Irland och Spanien av höjda räntor för att hindra inflation samt i Tyskland, Frankrike och Italien av sänkta räntor för att stimulera ekonomin och undvika deflation. Ansvaret åvilar i stället politikerna med Chirac, Berlusconi, och Schröder i spetsen. De har svårt att fatta de impopulära beslut som krävs för att med finanspolitiska medel vidta nödvändiga korrigeringar. I stället fuskas det med stabilitetspakten - i Frankrike dessutom arrogant och utan hänsyn till valutaunionens krav. Man önskar i efterhand ändra spelreglerna. Personligen avskyr jag att säga nej - Sverige har alltför länge undandragit sig ansvar. Dessutom är jag måttligt förtjust i den politiska polariseringen med dunkla motiv. Sedan vi i Sverige haft en självständig riksbank och en i stora stycken ansvarfull finanspolitik, har vi lyckats bryta med traditionen att devalvera oss ur problem. Men måste det kollektiva grupptrycket leda till ett självklart ställningstagande för euron, då vi nu observerar dessa imperfektioner i den nuvarande unionen? Regeringarnas ansvar för finanspolitiken innebär planekonomiska lösningar i stället för valutamarknadernas och riksbankernas övervakning av ekonomin som innebär marknadsekonomi! Vägen till korrigeringar går med euro via politiskt impopulära beslut över arbetslöshet och industriell tillbakagång. Har detta inte slagit alla näringslivsföreträdare som stödjer ett ja till euron? Varför måste man bejaka ett deltagande som inte känns bra, när nya vittnesmål om bristerna dyker upp varje dag?
Fler EMU-moståndare inom näringslivet
|
