Helena Klingspor

Vykort från Barcelona
Krönika i Dalademokraten 2002-10-07
Helena Klingspor
ledarskribent Arbetarbladet (s), Gävle.

"Barcelona, Barcelooona!". Så lockas besökaren, som i sången, att på Las Ramblas direkt utropa. Det multikulturella, mångkonstnärliga promenadstråket färgas av tusen och åter tusen människor av alla de sorter, storlekar och nationaliteter.

Där borta har två gatuartister klätt ut och sminkat sig till det mest sagolika av träd, flankerade av ytterligare en som tagit Charlie Chaplins skepnad. Bredvid dyker plötsligt en staty upp, som genom att röra på sig - oj - visar sig vara en maskerad människa.

Musikanter från jordens alla hörn ljudsätter. Flanörer i siden, sammet, trasa, lump strosar fram och tillbaka i skådespelet, som spelas upp i en av världens mest intressanta städer. Som visar sig ha blivit riktigt dyr, att återigen sätta upp på eurons konto.

"När den infördes drog priserna iväg rejält. Dessutom uppstod totalt kaos.

Spanska staten hade i och för sig presenterat riktlinjer för hur omräkningen skulle ske. Problemet var att få eller ingen förstod, med konsekvensen i en del fall upp till 20 procents höjningar, anarki och till och med inflation.

Folk var alldeles galna och myndigheterna tvingades återigen gå ut med nya riktlinjer", berättar en svensk, som numera bor i Barcelona. Han tillägger: "Det underliga är att inträdes-kaoset verkar så okänt i Sverige. Men jag är ändå EMU-anhängare. Det är ju roligare att säga ja, än nej. Hur skulle det dessutom se ut om vi stod utanför, när alla andra är med?". Svensk-spanjoren visar sig samtidigt inte känna till de nackdelar ett inträde kommer att innebära för den svenska modellen: Att vi tvingas anpassa välfärden efter hur den ser ut i många av de övriga EU-länderna, med lägre skattetryck och därmed mindre andel (läs: försvagad) offentlig sektor och således mer privatiserat samhälle.

Plus att vi tappar den ekonomiska självständigheten, och därmed demokratiska insynen, makten och kontrollen av samhällets resurser.

Som besökare i ett euro-land är det lätt att bländas av den nya valutans strålglans, ofta representerad av mondäna köpcentrum, en välmående, välklädd medelklass och skojigheten att få ny peng i hand.

Men mitt på färgstarka promenadstråket Las Ramblas, i fantastiska Barcelona, anfaller tanken "eurofieringen" som blott samma skådespel som här på plats kan ses. Liknande kaos efter övergången som spanjorerna vittnar om inträffade efter inträdet även i de flesta övriga euro-länder.

Exempel: Italien mer eller mindre lamslogs. I Grekland steg priserna, med strejker som resultat. Den tyska marken stod så högt när övergången skedde, att exportindustrin påverkats med hög arbetslöshet som resultat.

Frågor som väcks: Varför är det så okänt i Sverige? Hur kommer det sig att kopplingen försämrat välfärdssamhälle-inträde knappt alls görs i den offentliga debatten?

Är det inte dags att snart börja diskutera också EMU:s "kulturimperialistiska" konsekvenser? Att en utslätad, likriktad kommersialisering riskerar att dra fram som en flod över Europa och därmed döda det genuina?

Apropå kommentarerna "Det är roligare att säga ja, än nej" och "Inte kan väl vi som enda land stå utanför" är vi då framme vid den kanske viktigaste frågan: Vem har bestämt det? Gud? Eller kan det kanske vara företagen?

Fler s-kritiker av EMU

Början på sidan