Carl Lidbom

"Vänta med att utvidga EU"
Carl Lidbom på DN Debatt 2000-05-24

Det hör till god ton att tala väl om Europaunionen som vår tids stora fredsprojekt. Men det hör också till god ton att man, i den politiska debatten, så långt det går undviker att tala om hur det framtida Europa skall se ut, hur det skall fungera, hur arbetsfördelningen bör vara mellan medlemsstaterna och unionen. Sverige hör till de ivrigaste förespråkarna för en utvidgning av medlemskretsen. I den svenska debatten behandlas utvidgningen redan som ett faktum som inte går att komma förbi. När vi talar om de baltiska staternas ansökningar brukar vi bli rent lyriska i vår entusiasm för deras kandidaturer.

När vi skall gå in på frågan hur EU-samarbetet, som redan gnisslar betänkligt när femton stater försöker arbeta sig fram till gemensamma beslut, skall kunna klaras i en dubbelt så stor krets av medlemsstater är vi mindre vältaliga. Dock torde det stå klart för de flesta iakttagare att svenskarna inte gillar tanken på en utveckling av EU i riktning mot en förbundsstat. Vi brukar alltid understryka att vi vill fortsätta att bygga på mellanstatligt samarbete även om vi medger att det kan bli nödvändigt att vidga utrymmet för majoritetsbeslut i ministerrådet. Även i andra länder än Sverige undviker man ofta att tala om federalism för att inte i onödan utmana EU-skeptiker. Men ämnet är inte på långt när lika tabubelagt som hos oss. I Frankrike och Tyskland drar man sig inte för att ta upp de stora framtidsfrågorna. Europeiska förgrundsgestalter som Jacques Delors, Giscard d´Estaing och Helmut Schmidt ger sig med liv och lust in i debatten. Den tyske utrikesministern

Joschka Fischer höll nyligen på ett universitet i Berlin ett brandtal där han vältaligt pläderade för ett Europas förenta stater med en författning som hämtat drag från den amerikanska. Han vill ha en folkvald president och ett tvåkammarparlament där den ena kammaren består av representanter som är utsedda av medlemsstaterna och den andra av folkvalda ledamöter som samtidigt skall vara ledamöter i sina nationella parlament. Det skall också finnas en regering som är ansvarig inför Europaparlamentet. Medveten om svårigheterna att inom rimlig tid få gehör för så radikala idéer föreslår Fischer också att man skall vidga möjligheterna för en mindre grupp av stater som känner sig mogna för det, att gå före på vissa områden som de själva väljer ut och därmed visa vägen för de andra.

Talet gav omedelbart genljud i den stora europeiska pressen. Den franska tidningen Le Monde ägnade talet en huvudledare med rubriken, "Danke Schön, herr Fischer", och tryckte samtidigt av talet in extenso på en helsida i tidningen. I den svenska pressen kom uppmärksamheten med en viss försening och talet fick ett ganska måttligt utrymme i tidningarnas spalter. Den svenska officiella uppläggningen hittills, att försöka driva på utvidgningen och samtidigt ducka när det blir tal om att reformera EU:s institutioner, kommer inte att hålla så värst länge till. Tidtabellen för EU:s arbete i år säger att regeringskonferensen om institutionerna skall vara slutförd i så god tid att beslut kan fattas vid toppmötet i Nice i december som avslutar det franska ordförandeskapet. Därefter övertar Sverige ordförandeskapet. Utvidgningen av medlemskretsen må vara populär i Rosenbad och på Helgeandsholmen. Bland EU:s väljare är opinionen på många håll tveksam eller till och med avståndstagande.

Enligt vissa opinionsundersökningar är en majoritet av EU:s väljare motståndare till den planerade utvidgningen. De påfrestningar på samarbetet som en utvidgning av medlemskretsen skulle medföra är inte svåra att identifiera. Å ena sidan har vi trycket från kandidatländernas förväntningar på att få del av överflödet i EU. Å andra sidan oviljan på många håll i EU att dela med sig av jordbruksstöd och bidrag genom EU:s regionala strukturfonder. Den växande främlingsrädslan i Europa har åtskilligt att göra med farhågor i EU:s nuvarande medlemsländer att se sina territorier översvämmade av invandrare som lockas av tanken på att tjäna flerdubbelt mer än de tidigare varit vana vid.

Det är inte bara Österrike som vill sätta upp spärrar mot alltför stor invandring. Flera regeringar anser att djupgående institutionella reformer är nödvändiga innan några nya medlemmar kan släppas in i EU-gemenskapen. Joschka Fischers utspel må ha varit förbluffande djärvt och avsiktligt provokativt. Men att det behövs stora institutionella förändringar är det många som håller med honom om. EU befinner sig i ett känsligt skede. EU måste förändras för att undgå stagnation och djup kris. Och det måste ske innan några nya stater tas in som medlemmar. Bakom en sådan uppfattning kommer vi sannolikt att finna åtskilliga regeringar, däribland både den franska och den tyska.

De små EU-länderna - och till dem hör ju onekligen Sverige - kommer att ställas inför krav att maka åt sig, att avstå inflytande till förmån för de stora. Det kommer att gälla både röstviktningen i ministerrådet och vår rätt att också i fortsättningen vara representerade i kommissionen. Majoritetsbeslut måste förmodligen bli regel i EU:s ministerråd, och de små ländernas röster kommer att väga mindre tungt än hittills. Antalet ledamöter i kommissionen måste också begränsas och det är långt ifrån säkert att ett litet land som Sverige i framtiden alltid kan räkna med att ha en "egen" kommissionär.

I det skede av ovisshet där det europeiska integrationsabetet nu befinner sig vore det i hög grad önskvärt att fler ledande politiker än Joschka Fischer vågade sig ut på debattarenan och försökte ge lite vägledning. Hans Bergström ställer i sin söndags-krönika 21/5 retoriskt frågan om det finns något svenskt statsråd som har någon tydligt formulerad synpunkt i ämnet. Tyvärr verkar det som om det i Sverige inte finns någon politiker alls vare sig i regeringen eller inom oppositionen som vågar sig ut i debatten. Varför denna tystnadens trista konformism som åtminstone hittills rått i den svenska EU- debatten?

Professor Olof Petersson vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle beskyllde på DN Debatt 9/5 den svenska regeringen för att bedriva ett dubbelspel kring EU. Hans poäng är att regeringen försvarar fortsatt mellanstatligt samarbete samtidigt som den pläderar för en större öppenhet och mer av offentlighet inom EU. Det är enligt Petersson just de mellanstatliga samarbetsformerna som förhindrar den öppenhet man säger sig eftersträva.

Den kritiken skjuter enligt min mening över målet. Ingenting i de nuvarande samarbetsformerna hindrar regeringen från att visa större öppenhet eller låta regeringsledamöter delta i den offentliga debatten i större utsträckning än som skett hittills. Men det är, som jag ser det, angeläget att så äntligen sker. Jacques Delors brukar beskylla EU för att gömma sig bakom en mask när man försöker komma vidare i integrationsarbetet. Det vore befriande om Anna Lindh eller någon annan i den svenska regeringen gjorde Joschka Fischer sällskap i ansträngningarna att skapa en mera öppen EU-debatt än den vi hittills fått nöja oss med.

Kurt-Ove Johansson (s) (f.d. ordf. i KU)

Anna Lindhs replik på Lidboms artikel

Carl Lidbom på DN Debatt 97-02-13

"Statsråd kan tvingas gå efter EMU-strid"

Parlamentarismens grundprincip är att regeringen fattar sina beslut kollektivt, att ministrarna står för dem gemensamt och försöker förankra dem hos en parlamentsmajoritet. Det förutsätter i regel, för att det ska fungera, att de överläggningar som leder fram till ett regeringsbeslut inte äger rum inför öppna dörrar.

Det skådespel som vi nu ser utspela sig på DN Debatt med statsråd som debatterar med - eller snarare mot - varandra om EMU och om det lämpliga i att Sverige ansluter sig till en gemensam europeisk valuta innebär en innovation inom vårt parlamentariska system. Det är tyvärr en innovation som knappast torde vara ägnad att förstärka vare sig regeringens funktionsduglighet eller regeringsmaktens anseende.

Det är säkert bra med en ingående debatt både bland politiskt aktiva och andra innan beslut fattas i en fråga som har den dignitet som frågan om den europeiska valutaunionen onekligen har. Men det finns gränser för hur mycket statsråden bör kunna släppa loss sin debattlust.

Ryker alltför många fjädrar i deras tuppfäktningar kan de få svårt att sitta kvar på taburetterna när striden är över. I värsta fall kan även statsministern få det besvärligt. Kanske inte att sitta kvar men att behålla sin auktoritet.

De statsråd som nu gett sig in i EMU-debatten är naturligtvis medvetna om att situationen är ömtålig, och de har också, så gott de kunnat, försökt gardera sig. Men detta har, som de borde ha kunnat gissa sig till, inte visat sig alldeles lätt.

Carl Tham sa när journalisterna frågade honom om hans artikel på DN Debatt för ett par veckor sedan (29/1) att artikeln bara handlade om EMU-projektet som sådant, inte om det lämpliga eller olämpliga i att Sverige accepterade den gemensamma valutan. Hans artikel var emellertid en så grundlig utskåpning av EMU att ingen läsare kunde sväva i tvivelsmål om var han stod i den frågan.

Björn von Sydow pläderade i sin artikel på DN:s debattsida häromdagen (10/2) både vältaligt och utförligt för ett svenskt medlemskap i EMU. Med tillägget att han själv ännu inte tagit definitiv ställning. Att han inte redan bestämt sig förklarade han med att det är mycket svårt att veta hur valutaunionen kommer att utvecklas.

"Risken finns", skrev han, "att länderna som går med i EMU av omsorg om unionens överlevnad steg för steg börjar föra en gemensam skatte- och finanspolitik". Och det vill han, underförstått, inte vara med om.

Men hur valutaunionen kommer att utvecklas sedan euron satts i sjön, det kommer han inte att veta ett dugg mer om den dag - senast någon gång i början på hösten detta år - då den svenska regeringen enligt nuvarande planer ska ta ställning. Det vet han, redan nu.

De instuckna brasklapparna är, som synes, i både Thams och von Sydows fall mycket nödtorftigt dolda av vederbörande statsråds sigill. Brasklapparna varken ändrar eller mildrar innehållet i klartexten.

Jag är övertygad om att många, i likhet med mig själv, tycker att EMU-frågan är sällsynt svår att ta ställning till därför att den i sig rymmer så många andra frågor som det i dag inte finns något svar på. Vi tvingas att ta ställning till ett färdigt projekt vars utformning vi inte haft någon möjlighet att påverka och vars konsekvenser är utomordentligt svåra att överblicka. Inte heller vet vi vilket steg som kommer att tas härnäst i den pågående integrationsprocessen. Blir det ett steg i riktning mot mer federalism eller kommer man att börja med en utvidgning av EU?

Det är minst sagt en obekväm sits.Det är ingen tvekan om att det finns federalistiska inslag i Maastrichtavtalet. Det tydligaste exemplet är den europeiska centralbanken som anförtrotts uppgiften att sköta penning- och valutapolitiken helt oberoende av vad politikerna må tycka.

Banken är kopierad på den tyska Bundesbank som har en lång tradition av självständighet. Och så ska det vara, anser tyskarna. Fransmännen försökte under förhandlingarna om Maastrichtavtalet få in ett element av politisk kontroll av den europeiska banken. Men det var fåfängt. Tyskarna var helt omedgörliga.

I ett program i fransk TV häromdagen (9/2) intervjuades Helmuth Kohl om valutaunionen. Journalisten frågade honom om inte behovet av ett politiskt inflytande över valutapolitiken illustrerats med all tydlighet just i Tyskland i samband med den tyska återföreningen. Var det inte så att Bundesbank motsatt sig den för östtyskarna fördelaktiga inväxlingen av östtysk valuta mot västtyska D-mark men att Helmuth Kohl själv lyckats förmå Bundesbank att böja sig för hans politiska skäl? Jo, bekräftade Kohl. I det fallet kom de politiska skälen att ta över.

Men han vägrade att dra några slutsatser av detta för den europeiska centralbankens vidkommande. Det kan väl knappast ha varit hans outtalade tanke att den tyske förbundskanslern, oavsett vad det må stå i Maastrichtavtalet, ändå ska ha rätt att i undantagssituationer ingripa i bankens politik? Men vem annars?

Frånvaron av demokratisk kontroll av den europeiska centralbanken är ett argument som inte kan viftas bort så lätt som anhängarna av EMU i regel gör.

Björn von Sydow tröstar sig med att den svenske riksbankschefen kommer att sitta med vid bordet i den europeiska centralbankens direktion. Och i direktionen gäller, påpekar von Sydow,principen en person en röst: "Cheferna i centralbankerna i de större länderna har alltså inte större beslutsinflytande än cheferna från våra små länder." Och hans slutsats blir: "Därför har jag svårt att förstå talet om att EMU skulle vara så synnerligen odemokratiskt."

I det resonemanget har jag svårt att känna igen den vanligen så seriöse statsvetaren Björn von Sydow. Menar han verkligen att en institution som består av nationella bankdirektörer, som var och en är garanterad oavsättlighet och oberoende av sin nationella regering, utan vidare kan betraktas som en demokratisk institution?

Vi kan naturligtvis, om vi så vill, glädja oss åt att små länder är överrepresenterade i bankens direktion, men det är en annan sak. Det gör knappast banken mer demokratisk.

I ett annat sammanhang röjer von Sydow i sinartikel en misstro mot demokratin och vårt parlamentariska system som möjligen är befogad men inte desto mindre olustig.

Han refererar professor Lars Calmfors slutsats i en EMU-utredning från i höstas, att det makroekonomiskt inte spelar någon större roll om Sverige är med i EMU eller inte under förutsättning att den svenska politiken är lika disciplinerad som EMU:s och ställer själv frågan: Kommer den att vara det?

Hans svar är: "Ja, den nuvarande regeringen är definitivt inställd på det. Men vad skulle hända vid ett regeringsskifte, om fyra eller fler partier skulle regera ihop och nödgas ge varandra godbitar?"

För min del har jag lite svårt att köpa argumentet att vi bör gå in i EMU för att skydda oss mot de dumheter som en ny fyrpartiregering skulle kunna tänkas ställa till med. Parlamentarisk demokrati är förvisso ett bristfälligt styrelseskick. Men lite respekt för demokratins principer får vi väl ändå försöka mobilisera?

Björn von Sydow uppmanar oss att visa självförtroende när det gäller Sveriges möjligheter att påverka den europeiska centralbankens penning- och valutapolitik bara vi får sitta med vid bordet när banken ska fatta sina beslut. Själv har han däremot tydligen inte något större förtroende för svenska politikers förmåga att föra en ansvarsfull ekonomisk politik.

Carl Thams debattartikel är så skarpt och så fränt formulerad att man får intrycket att han varit ute för att provocera snarare än för att övertyga. Det hindrar inte att de frågor han tar upp är väsentliga och förtjänar en ordentlig debatt.

Hans grundtes är att en gemensam valuta måste kompletteras med betydande strukturella stödinsatser på europeisk nivå för att EMU inte ska leda till oacceptabla sociala förhållanden i vissa regioner. "Tyvärr", säger Tham, blir det ingenting av med några sådana stödinsatser. Inte minst den tyska regeringen har understrukit att den nya unionen inte får bli någon "subventionsunion".

Men Tham går längre än så: "Sanningen är att en gemensam valuta och demokrati och ekonomisk utjämning mellan regioner kräver en verklig federation - och en sådan vill ingen regering ha. Projektets påskyndare vill över huvud taget inte låtsas om dessa djupa inre motsättningar."

Det ligger någonting i detta. Men det är samtidigt att ta till storsläggan för att slå ett slag i luften. Den Thamska kritiken drabbar hela EU-projektet, och EU har vi ju faktiskt valt att gå med i.

Den som går med i EU ger sig ut på en resa mot okända, ännu inte utstakade mål. Ingen vet hur många eller vilka medlemmar unionen en dag kommer att få, hur långt integrationsprocessen kommer att drivas, hur mycket den kommer att fördjupas, hur EU:s institutioner så småningom kommer att se ut. Vi gick med för att kunna påverka utvecklingen.

Ingen regeringen förespråkar i dag ett "Europas förenta stater" med ett gemensamt parlament (som förtjänar namnet; jag syftar inte på Europaparlamentet i Strasbourg som få politiker och väljare har någon tilltro till) och en gemensam regering. Men det finns åtskilliga politiker, framför allt i Tyskland, Italien och Beneluxländerna, som strävar i federalistisk riktning. Liksom det finns åtskilliga andra som strävar efter att medlemsländerna ska få behålla så mycket av sin nationella suveränitet som möjligt. Det gäller inte bara i Storbritannien. Men resans slutmål finns det, som sagt, i dag ingen som känner.

Det är inget skäl för att säga nej, vare sig till EU eller EMU. Vi har alla skäl att vara med och forma det Europa som nu håller på att växa fram. Och vi bör försöka mobilisera lite mer av tilltro till vår egen förmåga att påverka utvecklingen. Det har Björn von Sydow rätt i.

För min del är jag djupt kritisk mot den europeiska centralbanken med den utformning den har fått i Maastrichtfördraget. Men är det skäl nog för att säga nej till den gemensamma valutan? Jag vet faktiskt inte.

Kanske kan ett och annat i det europeiska samarbetet förbättras om Storbritannien efter det förestående underhusvalet får en regering med en mer proeuropeisk attityd. En regering som kanske kommer att vara så integrationsvänlig att den är beredd att till och med ge upp pundet för en gemensam valuta. Då kanske mina betänkligheter skulle vika. Men vi är inte där ännu.

Ett Europa utan Storbritannien och med Tyskland i en dominerande ställning är i alla händelser en tanke som aldrig tilltalat mig.

Den bekännelsen kan jag kosta på mig.

CARL LIDBOM

Carl Lidbom på DN Debatt 96-10-07

Inrikespolitiskt är frågan en tickande bomb som måste hanteras med yttersta skicklighet om den ska kunna desarmeras. Att det är så framgick tydligt när Erik Åsbrink härförleden diskuterade valutaunionen med Gudrun Schyman och Maria Leissner med flera i programmet "Speciellt" i SVT.

I programmet snuddade kombattanterna vid frågan om en svensk anslutning kräver grundlagsändring eller inte. Erik Åsbrink svävade på målet och svarade att regeringskansliets jurister är i färd med att undersöka saken.

Detta lät däremot förbryllande. Jag kan inte se annat än att det är fullständigt självklart att grundlagen måste ändras om Sverige ska underkasta sig den europeiska centralbanken och ansluta sig till den gemensamma valutan.

I regeringsformen 9 kapitlet 13 paragrafen föreskrivs att endast riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt. Den bestämmelsen kan rimligen inte få stå kvar om sedelutgivningsrätten ska övertas av den europeiska centralbanken.

Det har hänt förr att grundlagsbestämmelser blivit obsoleta - fallit i glömska - men aldrig att man med öppna ögon bara struntat i bestämmelser som fortfarande varit i hög grad levande och aktuella.

Det brukar sägas att frågan om en anslutning till EMU och den gemensamma valutan ytterst är en politisk och inte en juridisk fråga. Det må så vara. Den är i hög grad en politisk fråga. Men detta konstaterande kan inte rimligen leda till slutsatsen att politikerna med berått mod kan sätta sig över grundlagen.

Ska vi gå in för en sådan praxis kan vi lika gärna slopa grundlagarna helt och hållet. De har då förlorat sin betydelse.

On någon invänder att principen i Maastrichtfördraget är att fördraget tar över nationell rätt är till detta att säga två saker:

För det första: Det är ingalunda klart att det gäller också i fråga om medlemsländernas grundlagar. Jag tvivlar på att EU-domstolen någonsin kommer att våga sig på att underkänna en nationell grundlag av det skälet att den skulle strida mot Maastrichtfördraget.

Det är en typ av konflikt som domarna i Luxemburg skyr som pesten och kommer att göra allt för att slippa befatta sig med. Ingen kommer att försöka tvinga Sverige att godta en gemensam valuta.

För det andra: Tanken på att Maastrichtfördraget skulle ta över den svenska regeringsformen stämmer inte vare sig med regeringens uppläggning av våra förhandlingar om inträde i EU eller med riksdagens uttalanden i ämnet vid behandlingen av propositionen om Sveriges medlemskap i EU.

Vid förhandlingsbordet i Bryssel sade svenska representanterna att "ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje (och sista) fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget".

Detta uttalande antecknades på svensk begäran till protokollet med tilllägget att beslutet måste förankras i den svenska riksdagen.

Den uppläggningen av förhandlingarna stämmer visserligen inte med den av vissa svenska och utländska jurister hävdade uppfattningen att redan en ratificering av Maastrichtfördraget innebär att vederbörande medlemsland förpliktar sig att svälja hela kapitlet om valutaunionen sådant det är utformat i fördraget.

Men i den svenska politiska debatten har jag inte hört någon som har påstått att vi redan har avhänt oss möjligheten att välja.

Om regeringen till sist kommer fram att det behövs en grundlagsändring återstår frågan om det går att undvika att ändringen blir föremål för folkomröstning.

Folkomröstning om EMU är säkert något som regeringen vill göra allt för att undvika. Säkert också både moderaterna och folkpartiet.

Det kan jag förstå. Som opinionsläget är nu talar ju allt för att en folkomröstning skulle resultera i ett nej till EMU. Men tyvärr infördes på 197O-talet bestämmelser som ger en minoritet i riksdagen möjlighet att framtvinga folkomröstning när grundlagen ska ändras.

Det räcker med att en tredjedel av riksdagens ledamöter - det vill säga 117 - vill det för att en grundlagsändring ska gå till folkomröstning i samband med nästföljande riksdagsval. Det blir då en beslutande folkomröstning.

Om nej-sidan vinner är frågan därmed avgjord. Förslaget har fallit.

Att ta strid på frågan om vi ska ha folkomröstning eller inte är kanske inte någon tacksam uppgift för EMU-anhängarna. Men regeringen kan bli tvungen att göra det, om den inte föredrar att skjuta hela frågan på en obestämd framtid.

Att den bestämmer sig för att definitivt tacka nej till den gemensamma valutan räknar jag knappast med.

Bestämmelserna om folkomröstning kom till under de borgerliga regeringsåren på 1970-talet. Det var på den tiden då de borgerliga sedan decennier vant sig vid att det var svårt för dem att nå regeringsmakten. De betraktade själva sin valseger 1976 som någonting ena stående, något som kanske inte skulle komma att upprepas så värst ofta.... Till sist blev vi (s) tvungna att kompromissa. Jag satt själv med för socialdemokraterna i den fri- och rättighetsutredning som lade fram förslaget om de nuvarande bestämmelserna om folkomröstning om grundlagsändringar.

En och annan EMU-anhängare på den borgerliga kanten har kanske i dag anledning att känna ett visst vemod vid tanken på allt arbete som de lade ner på att förstärka minoriteternas ställning i riksdagsarbetet. Särskilt som detta är den första och kanske kommer att bli den enda gången som det blir aktuellt att pröva denna borgerliga landvinning i praktiken.

Men det är så dags.

Bestämmelserna finns där, och det är nödvändigt att följa dem.

Kurt-Ove Johansson (s) (f.d. ordf. i KU)

Början på sidan