Nej betyder nej även från
Irland
Margit Gennser
Kritiska EU-fakta nr 17, September 2001
Göran Persson var i hög grad till freds när han,
hemkommen från toppmötet i Nice, redogjorde för Niceavtalet i
riksdagen. Pikant i sammanhanget: Det fanns inget färdigt fördrag.
EU:s statschefen var inte överens om vad de kommit överens om.
Först efter veckor av tjänstemannaförhandlingar roddes de
slutliga kompromisserna i hamn.
Nu återstod endast något som betraktades som en
formalitet - de 15 EU-ländernas godkännande. Riksdags- och
parlamentsbehandlingar skulle inte ge problem. Detsamma ansågs gälla
den grundlagsfästa folkomröstningen i det EU-vänliga Irland.
Men irländarna sade nej till Nice den 7 juni. det skapade
förvåning och kris i Bryssel. Hade irländarna rätt att
sätta käppar i hjulet för EU:s framtidsplaner? Det borde ha
förhindrats. Varför hade Bryssel inte i tid upptäckt klyftan
mellan den politiska eliten och EU-medborgarna?
Hur kunde ministerrådet fördöma Irlands ekonomiska
politik, trots hög tillväxt, budgetöverskott, låg
arbetslöshet och låg statsskuld? Det uppfattades som
översitteri när Ekofin satte Irland i den ekonomiska skamvrån.
Att Italien ostraffat fick ha värre ekonomiska problem visade skillnaden
mellan små och stora länder.
Irländarna har blivit allt mer tveksamma till EU. Redan
folkomröstningen om Amsterdam tydde på det. Biträdande
premiärminister Harneys påpekande att “Boston ligger
närmare Dublin än Berlin gör” illustrerar också en
växande distans från EU.
Alla regeringar bakom Niceavtalet säger att fördraget
måste godkännas för att EU skall utvidgas med nya länder.
Det stämmer inte. Amsterdamavtalet fungerar vid en anslutning av sex nya
stater. Fler lär knappast vara aktuella de närmaste åren.
Utvidgningen är således inte det verkliga motivet bakom
Niceavtalet. Motivet är ökad makt till de stora staterna. 90 procent
av alla EU-beslut efter Nice kommer att fattas med kvalificerad majoritet.
Vetorätten har avskaffats på ytterligare 27 områden. Små
länder som Sverige och Irland kommer att förlora ännu mer av
sitt inflytande.
I praktiken kommer Tyskland och Frankrike med hjälp av
ytterligare ett stort land att kunna diktera EU:s utveckling. EU har
“erövrats” av de stora staterna.
Det har skett på två sätt. Dels har de tredubblat
den egna röstvikten i ministerrådet men endast dubblat de små
ländernas röstantal. Dels kommer EU-valen att ge större
utdelning till folkrika stater och nyordningen ligger nära - inom 4
år.
De nu nämnda förändringarna är allvarliga, och
än mer betänkligt är att de tidigare EEC-staterna kan bilda en
egen “överklass”. De kan på egen hand skapa
långtgående federala strukturen utan hänsyn till andra
medlemmars prioriteringar. När det väl är gjort kan de med
hjälp av majoritetsregler och EU-domstolen tvinga andra länder att
acceptera regler som de helst vill slippa.
EU har varit en gemenskap med lika makt för alla
medlemsländer. Efter Nice kommer mer inflytande att överlåtas
till de stora länderna. Små länder och språkområden
kommer successivt att förvandlas till maktlösa minoriteter. Den
risken fick studenter, affärsmän och bönder i Irland att
rösta nej även om det också motiverades av rent irländska
ståndpunkter. Redan dagen folkomröstningen deklarerade
kommissionären Günther Verheugen att “resultatet av ett lands
folkomröstning inte får blockera EU:s viktigaste projekt”.
Konstitutionellt är Niceavtalet överspelat. Ett nytt
avtal kan endast antas om alla länder säger ja. Irlands ja är
nödvändigt.
Men kan inte nya folkomröstningar genomföras tills
svaret blir det rätta, som i Danmark efter Maastricht? Romano Prodi ser
det som en utväg. Förstår han inte att en hållbar
demokratisk process måste bygga på fasta spelregler?
“Jag hoppas att Irlands nej innebär att avtalet är
dött. President Chirac borde göra det politiskt hederliga utlysa en
folkomröstning även i Frankrike”, sade den franska centerns
presidentkandidat Francois Bayrou.
Göran Persson skulle kunna göra detsamma i Sverige. Och
Prodi måste acceptera att ett nej är ett nej.
Det finns tid att granska Nice-avtalet!
Margit Gennser i Nordvästra Skånes Tidningar den 2001-08-31
Irländarna röstade nej till Niceavtalet den 7 juni 2001.
Nej-majoriteten i den irländska folkomröstningen innebär att
avtalet enligt Irlands grundlag och EU:s regler är dött. Att handla
som om det irländska “nejet” inte existera går inte i en
rättsstat.
Irland, Sverige och Danmark tillhör de små
länderna inom EU. Även deras beslut måste respekteras.
Niceavtalet ska enligt propositionsförteckningen behandlas i
höst i riksdagen. Att dra tillbaka Nicepropositionen skulle stärka de
små ländernas rättigheter.
Använd tiden att granska Niceavtalet
Niceavtalet arbetades fram under det franska ordförandeskapet
hösten 2000. Det skulle utgöra början på en
“konstitution för EU”. Oenigheten mellan länderna var stor
om röstfördelningen, om kommissionen, om borttagandet av vetot
på ca 30 områden samt rätten för vissa länder att
genomföra institutionella reformer snabbare s.k. vidgat samarbete.
Avtalet godkändes, men först efter förhandlingar,
kompromisser, justeringar och oklara skrivningar veckor efter det att
ministerrådet åkt hem. Höga EU-byråkrater fick arbeta
på övertid, innan avtalet slutligen var klart. Kompromisser och
oklara skrivningar kan dock aldrig i längden dölja de
grundläggande konflikterna.
Vilka är dessa och hur påverkas Sverige och andra
små länder? Irländarna har gett oss tid att fundera över
den saken. Det bör vara den svenska politikens huvuduppgift under
hösten att verkligen granska både risker och fördelar med
avtalet trots nästa års valrörelse.
Syftet?
Det har hetat att Niceavtalet krävs för utvidgningen av
EU. Det är fel! Redan med Amsterdamavtalet kan EU ta in fem nya stater.
Niceavtalet har om man får tro kommissionsordförande
Romano Prodi ett helt annat syfte, att öka möjligheterna för de
stora staterna att dominera de små:
Pelarna i en nationsstat är svärdet och pengarna och nu
har vi ändrat detta. EU har fått sina egna pengar, euron, och
är nu på väg att skaffa en egen armé på 60 000
man. Nu vill de stora staterna ha en avgörande kontroll över
svärdet och pengarna genom att försäkra sig om dominansen
över de små medlemsstaterna.
Syftet uppnås för det första genom en ny
fördelning av de olika ländernas röster i ministerrådet.
Antalet röster ökar totalt. De stora EU-staterna får sina gamla
röster i ministerrådet tredubblade, medan de små staterna
endast får dem fördubblade. Kraven på antalet röster vid
kvalificerade majoriteter har marginellt höjts från 71,26 % till
74,78%.
Den andra nyheten är att ett land kan kräva att ett
beslut ska tas med “dubbel majoritet”. Vad innebär det?
Beslut kräver 74,78 % av rösterna men länder med
mer än 62 % av EU:s befolkning kan ändå stoppa det. Tyskland
tillsammans med två andra länder, t.ex. Frankrike och Italien kan
blockera förslag de ogillar. Detta innebär en betydande
maktförskjutning inom EU. De små staterna förlorar på
två sätt, dels i röster, dels på grund av liten
folkmängd. Det folkrika Tyskland ökar däremot sin dominans.
Maktförskjutning blir ett faktum vare sig EU får nya medlemmar eller
inte.
Niceavtalet och “utvidgat samarbete”
Niceavtalet öppnar för ett “tvåtakts-
EU”. Länder som vill gå snabbare mot enhet och centralisering
kan få rätt till det. Principen är inte helt ny i EU. Redan i
Amsterdam fanns möjligheten, men då krävdes att alla
länder var eniga. Det nya är att åtta länder kan besluta
att EU ska ha en klubb inom klubben även om sju länder säger
nej. Det blir resultatet av kvalificerad majoritet i stället för
enighet!
Vad innebär detta i praktiken? De länder som
tillhör den inre klubben kan driva en politik med snabb integration mot en
stat, med en president, en regering och ett parlament. Vilka medlemmar kommer
tillhöra den klubben?
Troligen kommer den att bestå av de ursprungliga sex
EEC-länderna samt ytterligare två, t.ex. Spanien, Portugal eller
Grekland. Axeln Berlin-Paris kommer att växa i styrka, vilket
ekonomiskt/politiskt kan leda till långsammare takt i avregleringar och
tendenser till ökad protektionism och svagare ekonomisk utveckling. De
maktpolitiska strävandena kommer däremot att förstärkas.
Uttalanden både från Paris och Berlin tyder på detta. Det
innebär att Thomas Manns förhoppning 1953 om ett europeiskt Tyskland
kommer att grusas. I stället kommer vi få ett tyskt Europa med en
god portion fransk centralism.
En sådan utveckling kommer att öka motsättningarna
inte endast mellan den yttre och inre kretsen av EU-stater utan också
mellan ländernas elit inom politik och storföretag och medborgarna.
Kommissionen
Kommissionens ordförande har hitintills tillsatts av
ministerrådet enligt konsensusprincipen. Enligt Niceavtalet ska
ordföranden nomineras genom kvalificerad majoritet av ministerrådet
för att därefter godkännas av en majoritet i parlamentet.
Tillsättningen av kommissionärerna ändras
också. Statsministern i respektive land rekommenderar tre kandidater men
kommissionens ordförande behöver inte välja någon av dem
utan kan pressa fram en för honom eller de stora länderna mer
tilltalande kandidat.
Listan på kommissionärer måste därefter
godkännas av parlamentet, varefter kommissionen utses av
ministerrådet med kvalificerad majoritet. Om Niceavtalet träder i
kraft kan de små länderna i mycket ringa grad påverka vem som
blir landets kommissionär. De nya tillsättningsreglerna stärker
kommissionens makt och minskar de små ländernas inflytande.
Kommissionen blir de facto EU:s regering men utan folkligt mandat
Niceavtalet skapar ett nytt EU
Niceavtalet nya regler leder entydigt till en
maktförskjutning från de små länderna till de stora
samtidigt som balansen mellan Storbritannien med sin historiska knytnig
västerut till Kanada och USA och Tyskland/Frankrike rubbas till de senares
förmån.
Redan euron har skapat stora spänningar inom EU om vi ska tro
nobelpristagaren Milton Friedman. Han har ännu en gång konstaterat
att “euron är ett stort misstag. Den skapar inte enighet utan i
stället monetär turbulens och spänningar.” Euron finns.
Sedlarna är tryckta och mynten präglade. Det är “politiskt
omöjligt” att stoppa projektet. Men att spä på de
spänningar euron redan skapat med alla de politiska spänningar som
blir följden av Niceavtalet och dess maktförskjutning vore ett
ohyggligt - ett monstruöst - misstag. Men det finns en enkel utväg:
Lägg Niceavtalet i malpåse! Det är riskfritt.
Ingen politisk prestige går förlorad. Tvärtom! EU:s politiker
förvandlas till statsmän. De följer ju utslaget i
folkomröstningar. Detta gäller till och med så små
länder som Irland!
Mer om Nice
Mer av Margit Gennser
Början på sidan
|