Kommentarer till Nice

Faktum är att de flesta av EU:s stora projekt ligger i ruiner.
Den så kallade Lissabonprocessen som skulle göra den europeiska ekonomin till den mest konkurrenskraftiga i världen har inte längre någon betydelse.
Stabilitetspakten som skulle garantera budgetdisciplin hos EMU-medlemmarna har ingen legitimitet sedan både Tyskland och Frankrike bryter mot den, för att inte tala om Italien.
Det nya fördraget, eller konstitutionen som den kallades, som skulle göra en utvidgad union med 27 medlemmar beslutsfähig, krossades i de holländska och franska folkomröstningarna. Nu hankar man sig fram med ett dåligt Nice-fördrag.
PM Nilsson, Expressen 25/3 2007

Konstitutionaliseringen av de grundläggande fördragen bekräftas, dvs. att fördragen snarare har karaktär av överstatlig konstitution än mellanstatligt fördrag.
Det finns skäl att erinra om att grunden för upprättandet av en europeisk konstitution i princip lades redan i och med Nice-fördraget.
Advokatsamfundet remissvar 2005

The last time Europe tried to agree a new treaty, it ended with the toxic Nice summit in December 2000, a drawn-out struggle for power between the European Union's big and small member states.
Financial Times 20/11 2003

Ny folkomröstning på Irland

CANT, Coalition Against the Nice Treaty

Genom Nicefördraget har medlemsländerna fått en ny fördelning av rösterna i ministerrådet.
Antalet röster som varje land tilldelats varierar mellan 3 och 29 b.la. beroende på antal invånare.

Ratifying Nice treaty poses big challenge (Ireland)
Financial Times, May 19 2002 21:17

Motion till riksdagen av Margit Gennser med anledning av prop. 2002/02:72
Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU m.m.
2002-01-16

Gitter de sätta sig in i de stora frågorna?
Margit Gennser i Barometern-OT
december 2001
EU:s senaste traktat som förhandlades fram i Nice i december 2000 har redan ställt till problem och fler blir det.

Riksdagen antog Nicefördraget
DN/TT 2001-12-07

Det irländska folkets nej till EU:s Nicefördrag skärpte motsättningarna när riksdagen debatterade och godkände fördraget. Utrikesminister Anna Lindh hävdade att ett nej skulle försena och äventyra EU:s utvidgning med nya länder.

- Det är nonsens att det är nödvändigt för utvidgningen, invände vänsterpartiets Lars Ohly, vars parti tillsammans med miljöpartiet är de enda av riksdagspartierna som ville säga nej till fördraget. De fick draghjälp av en handfull enskilda ledamöter från s, m, c och kd. Ett ja till Nicefördraget är att ta ett steg till på vägen mot en europeisk superstat, ansåg de.

Anna Lindh medgav att de överstatliga besluten blir fler. En bred majoritet, 249 mot 51, röstade för att godkänna fördraget efter mer än sex timmars argumenterande. Det innehåller förslag till förändringar av EU:s grundfördrag, och dess främsta syfte är att förbereda EU för utvidgningen med tio länder i Öst- och Centraleuropa samt Malta och Cypern.

Laeken will consider Irish rejection of Nice
EU Observer 2001-12-07

During a visit to Ireland on Thursday, as part of his "Tour des Capitales" ahead of the Laeken summit, Belgian Prime Minister Guy Verhofstadt stressed the importance of the ratification of the Nice Treaty in the strengthening of Europe. However, both Mr Verhofstadt and Irish Prime Minister Bertie Ahern agreed that Nice cannot be ratified without the support of the Irish people.

"We must take a step back and look at what went wrong," Mr Ahern told reporters in Dublin, "and then take time to decide where to go from here."

Speaking at the Institute of European affairs in Dublin, Mr Verhofstadt said that the European Union should draw lessons from the Irish rejection of Nice.

"We have received and understood the message," said Mr Verhofstadt. The Belgian prime minister believes the key reason that Ireland voted No to Nice was because the EU failed to communicate properly with the electorate.

"Voters did not bother to participate in the referendum because the treaty sounded too technical and lacked a clear message," said Mr Verhofstadt. "Voters who did turn up but said no feared the loss of national sovereignty, feared the risk of Irishmen being mobilised for a European army, feared the loss of subsidies when poorer countries in the East become a member."

Mr Verhofstadt said that the question in many people's minds following the rejection of the Nice Treaty was: "if even the Irish decided to turn their votes against the European Union, who would stay to support it?"

Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande
2001/02:KUU1 Nicefördraget

Utdrag om JKs påpekande

Till Sveriges Riksdags Talmän

Undertecknarna av denna skrivelse ifrågasätter starkt det riktiga i att Riksdagen skall ta ställning till ett fördragsförslag som redan har fallit genom att det irländska folket i en folkomröstning röstat emot fördraget.

Margit Gennser (m) Bengt-Ola Ryttar (s) Lars Ohly (v) Sven Bergström (c) Lotta Nilsson Hedström (mp) Björn von der Esch (kd)

TO THE PRIME MINISTER OF SWEDEN

We, the undersigned representatives of Irish organisations opposed to the Treaty of Nice which are currently taking part in Irelands National Forum on Europe in Dublin, appeal to you to ensure that the Swedish Government does not proceed with ratification of this Treaty in view of the Irish peoples refusal to ratify it in their referendum last June.

Regeringens proposition om ratificering av Nice-fördaget

Nice Treaty explained by Jens-Peter Bonde

Treaty of Nice

Motion till riksdagen av Margit Gennser med anledning av prop. 2002/02:72
Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU m.m.
2002-01-16

Skall riksdagen följa grundlagen?
Rolf Englund i EU-krönika i Nya Wermlands-Tidningen 2001-12-05

Utdrag ur JKs remissyttande Ang Nice-fördraget
Dnr 1918-01-80
Daterat 2001-08-08

Justitiekanslern har funnit anledning att ifrågasätta huruvida inte de nya möjligheterna som öppnas genom artikel 1.4 i Nicefördraget, att fatta beslut om internationella avtal med kvalificerad majoritet, innebär en överlåtelse av regeringens traktatspompetens enligt 10 kap 1 § regeringsformen.

Ett för Sverige folkrättsligt bindande avtal skall alltså kunna komma till stånd utan att Sverige biträtt beslutet. Att beslutet fattas i rådet, inom ramen för andra pelaren, kan inte anses innebära att beslutanderätten överlåts till EG. Det framstår därför som om det är fråga om en överlåtelse av beslutanderätten till EU.

Enligt Justitiekanslerns mening strider artikeln därmed mot 10 kap. 5 § regeringsformen som ju inte medger att EU eller någon annan institution tilläggs beslutanderätt.

Justitiekanslerns samlade bedömning är alltså att regeringsformen för närvarande inte medger en ratifikation av Nicefördraget såvitt avser artikel 1.4.

Justitiekanslern vill emellertid i sammanhanget påpeka att ett genomförande av det förslag som framlagts av 1999 års författningsutredning i betänkandet (SOU 2001:19) medför att det blir möjligt att överlåta beslutanderätt inom ramen för EU-samarbetet även då adressaten inte är EG.

Förordning (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern
1 § Justitiekanslern är regeringens högste ombudsman.

Justitiekanslern JK

Regeringen erkänner att lagligheten i riksdagens ratificering av Nice-fördraget kan ifrågasättas

UK Parliament ratifies the Treaty of Nice
EU Observer 2001-10-18
Today the British Parliament for a third and last time debated and voted on the ratification of the Treaty of Nice. As the Labour Party which is in favour of the Treaty, has a tremendous majority in the House of Common the result of voting was easily foreseeable. The Coalition Against the Nice Treaty (CAN'T) held a mass lobby of Parliament to protest against the ratification of the EU's latest treaty, the Treaty of Nice.

"The Nice Treaty constitutes a giant leap towards a European Union Superstate. The settled will of the British people is opposed to further transfers of power from the electorate to the EU. This lobby will bring the weight of public opinion to bear directly on MPs," Russell Walters, Director of the Democracy Movement, said explaining the reasons for the lobby. British MPs were also called to the lobby in order to explain their position on further European Union integration and how they intend to vote on the Nice Treaty.

Full text

Så bör Europa formas
SvD-ledare 2001-10-17

Motion till riksdagen
av Sven Bergström - Birgitta Sellén - Åke Sandström, alla ( c)

Utveckla ett folkligt förankrat samarbete i hela Europa

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om

• att i respekt för Irlands nej till Nicefördraget avbryta den svenska ratificeringsprocessen
• att en kompetenskatalog inrättas som begränsar EU:s makt och stärker de nationalla parlamentens roll
• att Sveriges planer på medlemskap i EMU avskrivs
• att utifrån ett brett rådslag bland folkrörelser och organisationer utarbeta ett i huvudsak mellanstatligt alternativ till federalismen för ett all-europeiskt samarbete
• att om möjligt samverka med Danmark, Storbritannien och kandidatländerna i utarbetandet av den mellanstatliga samarbetsmodellen

Hela motionen

Motion till riksdagen 2001/02:
av Margit Gennser (m)

I regeringens proposition 2001/02:8 föreslås riksdagen godkänna Nicefördraget.

Enligt de regler som gällr inom EU för att godkänna nya avtal krävs att alla medlemsländer skall godkänna detta i enlighet med e grundlagsregler som gäller för varje medlemsland. Alla länder måste godkänna avtalet för att detta skall träda i kraft.

Det räcker att ett land förkastar avtalet för att detta enligt reglerna skall falla.

Förslag till riksdagsbeslut

1.Riksdagen beslutar att avslå regeringens proposition 2001/02:8.

Hela motionen

Should the Treaty of Nice be renegotiated?
Financial Times Discussion Forum, July 2001

The real problem with the Treaty of Nice is not its lack of direction, argues FT foreign affairs editor Quentin Peel. The treaty was supposed to make the European Union more efficient, in spite of expanding from 15 members to 27 or more, and no less legitimate in the eyes of its citizens. But the net result is that it will actually reduce both efficiency and legitimacy.

It needs to be changed before ratification, he argues; otherwise, the EU faces a disaster.

FT Discussion forum

Prodi tells Dublin to think again on Nice referendum
Daily Telegraph, 2001-06-23

ROMANO PRODI, the European Commission president, told the Irish Republic yesterday that it must ratify the Nice Treaty, overturning the result of its referendum. He accused the republic of "dictating" the rules of democracy to other member countries. Mr Prodi met representatives of groups who opposed the treaty - which will facilitate enlargement and greater centralisation of power - at the June 7 referendum.

"I don't see why somebody can be afraid. If Nice cannot be ratified there will be serious political consequences. If Ireland does not ratify, Nice will not be ratified. Politically the enlargement will be impossible."

But challenged on why the referendum should be repeated when the Irish people had spoken, Mr Prodi angrily replied: "Why do you have to dictate the rules of democracy of other countries? Some countries have a referendum for ratification, some others have not.

Mr Prodi said some of the reasons offered in explanation of the anti-treaty victory - including a perceived threat to Ireland's neutrality policy and the issue of abortion - had nothing to do with the Nice document. But he admitted that he was also told by the No campaigners that a second referendum could result in an even bigger majority in favour of rejection.

Full text with nice links

Europe's guaranteed gridlock (Nice Treaty)
Quentin Peel in Financial Times July 9 2001

Thanks to the Irish, all is not yet lost, but the signs do not look very hopeful.

The chances are that the other 14 member states of the European Union will plough ahead with ratification of the Treaty of Nice over the coming months. Their governments will blithely ignore the fact that the document amounts to a lousy package of institutional reforms. In all probability it will make the workings of the EU worse. But they will trot out the argument that it is essential to clear the way for EU enlargement, to open the union to the democracies of central and eastern Europe.

Once they have pushed through the package, they will turn their attention to bullying and cajoling the Irish into holding a second referendum on the treaty, in the hope of reversing their rejection of it last month. That at least is what past experience suggests.

It would be a very good thing if it did not happen that way. It would be good for democracy in the EU, good for the efficient workings of its institutions, and good, above all, for enlargement if the treaty of Nice was scrapped. What is wrong with it? Some would claim it is merely half-hearted. Michel Barnier, the European commissioner responsible for institutional reform, calls it "a short-term treaty" that tinkers with the EU mechanics without giving any sense of direction. He wants it revised in the next intergovernmental conference in 2004.

The real problem is not lack of direction. It is that the tinkering was counter-productive. The treaty was supposed to make the EU more efficient, in spite of expanding from 15 members to 27 or more, and no less "legitimate" in the eyes of its citizens. The net result is that it will reduce both efficiency and legitimacy.

The most thorough, and devastating, assessment has just been published by four leading economists linked to the Centre for Economic Policy Research.

Nice try: Should the Treaty of Nice be ratified? published by the Centre for Economic Policy Research, 90-98 Goswell Road, London EC1V 7RR. wwww.cepr.org

By applying game theory to the voting system of the EU, they calculate how much easier or more difficult it will be to take decisions with 27 members than with the present 15. Their conclusion is unequivocal: "The Nice reforms will actually make matters worse."

Why? The institution that really matters in the EU is the Council of Ministers - the body in which the member states act as both executive and legislature, and decide according to a system of weighted votes. The weights reflect population size, but only to a limited extent. Thus at present Germany, France, Britain and Italy have 10 votes each, although Germany is one-third larger than the rest. Ireland has three votes, although there are 20 times more Germans than there are Irish. The total number of the votes in the council is 87, and the "qualified majority" required to approve a decision is 62 - some 71 per cent of the total. The whole system is intended to achieve an acceptable balance between big states and small.

The CEPR study seeks to calculate the likelihood of a randomly selected issue passing in the Council. When there were only six member states that "passage probability" was a respectable 21.9 per cent. It dropped to 14.7 per cent when the UK, Denmark and Ireland joined in 1973, and to under 10 per cent when Greece, Spain and Portugal entered. That was why they introduced the Single European Act in 1987, to increase the use of qualified majority voting.

Today, with 15 member states, the same measure has fallen below 8 per cent, the authors say. With 27 members, and no reforms, it will drop to just 2.5 per cent. If the Nice treaty is approved, it will fall even further - to 2.1 per cent. It is a guarantee of gridlock.

The reason lies with the absurdly complex voting system agreed by the EU leaders in Nice. On top of weighted votes, they added two more requirements for a positive decision: a simple majority of member states, and at least 62 per cent of the EU population.

That is bad enough. But the biggest cause of decision-making paralysis remains the weighted votes. Nice gives the bigger members more votes to compensate for the accession of a flood of small states. That should have made decision-making easier. But they negated the effect by raising the qualified majority threshold. With 27 members, that rises to 74 per cent instead of 71.

Thanks to Nice, it will be easier to block an EU decision in three ways, according to each of the three majorities required.

In spite of that, the influence of the smaller member states has been reduced in the new voting system. So Irish voters who rejected the Nice treaty because they felt increasingly powerless in the EU process were right. The new system could also lead to deadlock in a particularly contentious area: the distribution of budget funds from richer to poorer states. The 12 "poor" accession candidates will enjoy a "blocking minority" in the Council. If they team up with the two poorest countries in the present EU, they could also block decisions with an absolute majority of member states. But the net contributors also enjoy a blocking minority.

The entire system is thus skewed in favour of decision-making paralysis. Far from being a radical shift in favour of more integration, Nice will have the opposite effect - "crippling the Council as a legislating body and thus stripping both the parliament and the Commission of the power they derive from influencing new legislation". In fact, contrary to what Britain's Conservatives are arguing, among others, Nice is a Eurosceptics' dream.

It is a congenital problem of EU decision-making that once a painful compromise has been reached, it becomes automatically "right". Thus everyone knows that Nice is a bad deal but no one can face reopening the debate. Even the authors of the CEPR study say it would be best to ratify the treaty in order not to delay enlargement. I beg to differ.

If the union is to remain remotely functional, the entire system of voting weights needs to be scrapped. Decisions should be taken on the basis of a simple double majority: a majority of member states, and a majority of their population. But Jacques Chirac, France's president, could not accept that at Nice because it would have been tantamount to recognition of Germany's dominant size.

If the treaty is ratified as it stands, the backlash against enlargement in the present member states, already appreciable, could become unstoppable. If enlargement is politically essential, as all the EU leaders agree, they must demonstrate that it will make the union better: more efficient, more transparent, and more accountable.

Nice is a disaster on all three counts.

Full text

Början på sidan

Nice-besluten i punkter
SvD:s EU-reporter Ylva Nilsson listar här de viktigaste besluten som fattats vid toppmötet.

EU-kommissionen: En kommissionär per land blir regeln från 1 januari 2005 fram till dess att EU har fått 27 medlemsländer, mot dagens 15. Då ska nytt beslut tas, med enhällighet, om att eventuellt sätta ett övre tak för hur många ledamöter kommissionen ska ha. EU-kommissionen får samtidigt större möjligheter att själv besluta hur den organiserar sina arbetsuppgifter. Kommissionens ordförande får för första gången rätt att (med övriga kommissionens bifall) avskeda en kommissionär som misskött sig. Näste kommissionsordförande ska utses med majoritetsbeslut.

EU-parlamentet: Antalet ledamöter i ett EU på 27 länder blir 728 mot dagens 626. Det betyder att de alla nuvarande EU-länder, utom Tyskland, får avstå från några parlamentsplatser. Sverige förlorar fyra platser och får därmed 18.

EU:s ministerråd: EU-länderna får från 1 januari 2005 nya röstetal i ministerrådet där EU:s beslut formellt fattas.

Idag fattas majoritetsbeslut med drygt 71 procent av rösterna. Den tröskeln höjs stegvis när EU får fler medlemmar till knappt 75 procent för EU-27.

Ny regel införs om att ett beslut inte får tas om hälften av länderna är emot.

Ny regel också om att ett beslut inte kan tas med kvalificerad majoritet om länder som representerar 62 procent av EU:s samlade befolkning säger nej.

Veto: Cirka 20 nya områden övergår från enhällighet till majoritetsbeslut. Det nationella vetot försvinner inte på skatter, sociala- och arbetsmarknadsfrågor, på de flesta invandringsfrågor, på regionalstödet fram till år 2007, på handelsfrågor som rör film och TV.

Flexibelt samarbete: Vetot lyfts bort mot att en mindre grupp länder bestämmer sig för att gå före övriga EU i integration. Det krävs åtta länder för att inleda ett sådant samarbete och det ska godkännas av en kvalificerad majoritet av EU-länderna.

Vetot kvarstår enbart på utrikespolitik. Samarbetet får dock inte skada enhetligheten på den inre marknaden eller handla om militära aspekter.

Diskriminering och mänskliga rättigheter: Om utvecklingen i ett medlemsland hotar att innebära diskrimination eller brott mot de mänskliga rättigheterna kan EU med en fyra fjärdedelars majoritet fatta beslut om att rikta rekommendationer till det landet (Österrike-klausulen).

Utvidgningen: EU-länderna deklarerar att ändringarna i EU-fördraget nu gör det möjligt för EU att ta emot nya medlemmar samt uttrycker en förhoppning att några redan finns med i tid att delta i EU-parlamentsvalen sommaren 2004.

Nytt EU-fördrag efter Nice: 2004 ska en ny regeringskonferens inkallas för att behandla fyra reformer att föra in i nästa fördrag. De fyra är:

1) En tydlig uppdelning av arbetsuppgifter mellan EU å ena sidan och nationerna å andra sidan.

2) Rättighetsstadgans (antagen i Nice) giltighet, om den ska bli juridiskt bindande för EU-stater och i så fall skrivas in i EU:s nästa fördrag.

3) Att skriva om EU-fördraget så att det blir enkelt att hitta i och förstå.

4) De nationella parlamentens roll i den Europeiska Unionen. Dessa punkter ska redan från hösten 2001 diskuteras med olika samhällsgrupper i varje EU-land för att få mer folkligt bidrag till processen.

A Nice treaty?
The Economist 2000-12-11

With so many decisions to be made by a majority vote, the question of how a majority is constituted assumed crucial importance. The main development at Nice was a move by the big countries—Germany, France, Italy, Britain and Spain—to increase their relative voting weights at the expense of the small countries.

Under the old system, small countries enjoyed a privileged number of votes relative to their population; that privilege, though still very much preserved, has now been somewhat watered down. All the big countries’ voting weights have increased at the expense of small countries.

This change proved so hard to swallow for the small countries that it brought them to the brink of a walkout—even such habitual “good Europeans” as Belgium and Portugal considered this. Antonio Guterres, the Portuguese prime minister, complained at one point of “an institutional coup d’etat”. The last hold-outs were the Belgians, who resented getting fewer votes than their Dutch neighbours have.

Smaller countries did succeed in delaying moves to deprive them of their automatic right to seats in the European Commission, though its membership, currently 20, will be capped once the EU has 27 members, with a ceiling of fewer than 27.

http://www.economist.com/agenda/displayStory.cfm?Story_ID=448712&CFID=97726&CFTOKEN=11174141

De små timmarnas skumma beslut – Finanstidningen 2000-12-12

Nattmanglingar har kritiserats för att de leder till trötthet och försämrat omdöme. Så det krävdes en nattmangling för att det skulle bli något resultat av toppmötet i Nice om EU:s nya fördrag. Annars var toppmötet en uppvisning i hur fundamentalt ointegrerat EU är rent politiskt och hur förgörande det skulle vara för EU, och inte bara för demokratin, om enskilda medlemsländer kördes över med majoritetsbeslut.

Belgien, med 10 miljoner invånare, blockerade länge en lösning därför att man ville ha lika många röster i ministerrådet som Nederländerna, med 15 miljoner invånare. Belgien köpte dock att få 12 röster, mot 13 för Holland, mot självdestruktiva garantier om att viktiga toppmöten ska läggas i Bryssel i framtiden.

Frankrike, med 59 miljoner invånare, skulle nödvändigtvis ha lika många röster som Tyskland, med 82 miljoner invånare. Och Sverige köpte en lösning där vi får färre röster per capita än tre större länder (Grekland, Belgien och Portugal) trots ett system som i övrigt undantagslöst ger större länder färre röster per capita. Men i stället vevar Göran Persson vetorätten i den perifera frågan om var parlamentsledamöternas löner ska beskattas. Och lugnar sig när han får ett undantag om att Sveriges EU-parlamentariker får beskattas i Sverige.

Man kan ju bara föreställa sig vad som händer om dessa paraderande nationella egon körs över av en kvalificerad EU-majoritet i en central fråga.

Ändå var spelet kring ländernas röststyrka i ministerråd och EU-parlament Nicemötets enkla och mest grundläggande ärenden. Som väntat stoppades planerna på att slopa viktiga nationella veton i exempelvis sociala frågor och skattefrågor. Det är ett gott tecken när till och med värdlandet Frankrikes premiärminister Lionel Jospin beklagar sig över detta, trots hävdelsebehovet av att Nicemötet ska gå till historien som en framgång.

Dock försvinner vetorätten i ett fyrtiotal andra frågor. Det är ett problem, även om flera av frågorna är perifera. Visserligen räcker det om drygt en fjärdedel av rösterna i ministerrådet är emot beslutet för att det ska stoppas. För de stora länderna - som Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien - räcker det om tre av dem är emot ett beslut för att det ska stoppas.

Men även om dessa länders skydd mot överstatliga beslut är något bättre än mindre ländernas, så är det ett lika stort demokratiskt problem om en folkvald regering i ett mindre land körs över.

När de nya kandidatländerna är anslutna räcker det exempelvis inte om Holland, Grekland, Belgien, Tjeckien, Sverige, Österrike, Slovakien, Danmark och Finland samtliga är emot ett beslut. Det träder ändå i kraft. Sisådär 80 miljoner medborgare i nio länder körs över av politiker som de aldrig har valt.

En ordning som saknar demokratisk legitimitet.

Ur DI-ledare 2000-12-12

Kritiska röster finns det gott om, låt oss därför betona det positiva som hände i Nice. Trots det franska ordförandeskapets brister blev det ett nytt EU-fördrag. EU bereder sig för att växa från 15 till 27 medlemsländer, från 375 miljoner invånare till 481 miljoner.

1. Sverige slipper ta över en misslyckad regeringskonferens och kan som ordförande gå vidare med unionens framtidsfrågor.

2. Göran Persson. Ja, faktiskt – Sveriges statsminister skötte sig bra i Nice. Han har vuxit in i rollen som internationell politiker på väg att ta över ordförandeskapet i EU. Han gjorde till exempel en utmärkt direktsänd intervju i CNN, där han var säker och tydlig och starkt betonade vikten av utvidgningen. Den tid är förbi då Göran Persson talade om EU som om det var några andra. Nu företräder han EU – och gör det bra.

3. Demokratin. Man kan ha många synpunkter på hur EUs stats- och regeringschefer förhandlar, men det väsentliga är faktiskt att de förhandlar, att det går att göra upp om maktfrågor under ordnade former i Europa. Det är ett givande och tagande som kostar en del även i reda pengar bland annat till Spanien som får bra betalt på alla sätt för att medverka till ett nytt fördrag. Politiker uppträder inte alltid som stora statsmän, men det viktiga är att det går att komma överens vid förhandlingsbordet i stället för på slagfältet.

Det nya Europa formas inte i stövelklädd marschtakt, utan snarare i någon sorts danspiruetter i tåspetsskor.

Om Europa hade fortsatt som under första halvan av 1900-talet skulle vi nu ha genomlidit ytterligare två stora europeiska krig. EUs fäder såg en möjlighet att undvika det genom att väva ihop de forna fiendernas ekonomier.

Fred och ekonomiska framsteg byggs dock i samarbetsformer som ter sig märkliga för många svenska betraktare.

Fuskbygget i Nice DN-ledare 2000-12-12

DET LÄNGSTA TOPPMÖTET i EU:s historia producerade ett magert resultat. Nice blev en sandlåda, där 15 ledare med hink och spade gnabbades för att vinna nationella fördelar. Få satte unionens bästa och östutvidgningen i främsta rummet, allra minst de franska värdarna som därmed avslutar sitt ordförandeskap föga glansfullt.

Nicefördraget reformerar EU:s institutioner tillräckligt för att förhandlingarna med ansökarländerna ska gå vidare, men inte tillräckligt för att unionen verkligen ska fungera med fler medlemmar.

Liksom i Amsterdam för tre år sedan skjuts de svåra frågorna på framtiden. Om Nicefördraget vore sista ordet skulle det se illa ut för Europeiska unionen.

Ordförandelandet Frankrike chockade gästerna på Rivieran med det inledande kompromissförslaget. De små länderna, särskilt ansökarländerna, fick ett skambud om begränsat inflytande i ministerrådet. Men också de stora var missnöjda med att Frankrike i första hand försökte tillvarata sina egna intressen. Förslaget åkte i papperskorgen efter några timmar, och det var kanske avsikten från början. En bortkastad dag var priset Jacques Chirac betalade för att få förhandlingarna att börja röra på sig.

Frankrike återkom med nya utkast, också de baserade på franska intressen, men efter en lång natts färd mot dag fanns till sist ett paket som de 15 kunde enas kring.

Frågan om kommissionens utformning löstes först. Ett tak sätts nu för hur stor kommissionen får bli, men först ska den svälla ytterligare i ett decennium. År 2005 släpper de stora länderna sin andra kommissionär. Varje nytt land som ansluter sig till EU får skicka en kommissionär till Bryssel, tills man når upp till det maximala antalet 27. Sedan kommer platserna att rotera.

Stormakternas andra kommissionär kompenserades som väntat med ökad rösttyngd i ministerrådet. Kommissionen blir nu för stor för att alla ska ha meningsfulla uppgifter, men utgången kan ändå beskrivas som en kreativ kompromiss.

På samma kreativa sätt användes platserna i EU-parlamentet för att sockra förhandlingsbuden. Resultatet blir att även parlamentet växer över det tidigare fastslagna taket på 700 ledamöter och kommer att omfatta hela 732. Det är naturligtvis på tok för många, men som i fallet med kommissionen ett resultat av svåra kompromisser om röstviktningen i ministerrådet, där den verkliga makten ännu finns.

FÖRDELNINGEN AV RÖSTERNA i rådet var den svåraste nöten att knäcka. Hur enkelt och rakt hade det inte varit om ordförandelandet utgått från det svenska förslaget om en matematisk modell, helt baserad på medlemsländernas befolkning. I stället kom förhandlingarna att kretsa kring mer eller mindre godtyckliga modeller, med svårförklarliga skillnader mellan länder med lika stor folkmängd.

De värsta konstigheterna rättades till, som att Spanien skulle ha större inflytande än jämbördiga Polen, och så landade lösningen ungefär enligt förhandstipsen. De stora staternas relativa vikt ökar. Frankrike behåller sin omhuldade paritet med Tyskland, som i gengäld fick igenom kravet på att det ska krävas 62 procent av EU:s befolkning för att uppnå en kvalificerad, eller dubbel, majoritet i beslutsfattandet.

DEN GRUNDLÄGGANDE ORSAKEN till kaoset i röstviktningsfrågan var just Frankrikes principvidriga krav att också i fortsättningen väga lika tungt som Tyskland. När 20 miljoner tyskar räknas bort fortplantar sig en rad märkliga matematiska effekter neråt till de mindre staterna.

Med denna godtyckliga röstviktning och med beslutsformer som snarast är mer komplicerade än förut ser det ganska mörkt ut inför utvidgningen.

EU riskerar att bli både ineffektivt och obegripligt. På sikt kommer unionen i så fall att dela sig i två olika projekt - ett stort frihandelsområde och en inre kärna av länder som bygger vidare på sin demokratiska gemenskap.

Storbritannien och Sverige stod på sig i frågan om vetorätt på skatteområdet, och visade över huvud taget att man räknar sig till EU:s periferi. Trots intensiva påtryckningar från de franska värdarna att luckra upp skattevetot gradvis lyckades Tony Blair och Göran Persson försvara sin oinskränkta rätt att ta ut extremt låga respektive höga skatter.

Det nationella vetot överges nu på en rad andra områden, och ersätts av beslut med kvalificerad majoritet. Förutom skatterna undantas också i fortsättningen vissa handelsfrågor och frågor om asyl-, social- och försvarspolitik. Effektiviteten i EU:s beslutsfattande förbättras därmed en aning, men långt ifrån tillräckligt för en union av närmare 30 medlemsländer.

Nice-mötet enades också bakom det tysk-italienska förslaget att återuppta regeringskonferensen om EU:s arbetsformer 2004. Detta var ett krav från bland annat flera tyska delstater, som vill se tydligare beslut om ansvarsfördelningen mellan olika nivåer inom EU.

Som vanligt i dessa sammanhang måste man vara nöjd med de små framstegen. Nice kommer trots allt att gå till historien som platsen där ett sammanbrott hotade, men där EU-ledarna efter rekordlånga förhandlingar öppnade för en union av nära 30 medlemsländer.

EU-stjärnorna krigar i Nice
Ur SvD-ledare 2000-12-11
Europeiska rådet fattar säkert ett beslut, men helt säkert är att det inte blir ett bra beslut. Tyvärr betyder det att de välvilliga orden till ansökarländerna i Nice inte följs av handling.

Toppmötet blev ett bottennapp Nice
Rolf Gustavsson i SvD 2000-12-12

Den avgörande grundfrågan: lyckades de förbättra och förenkla EU:s tröga beslutsmaskineri? Svaret måste dessvärre bli nej av flera skäl.

För det första införde de nya kriterier i beslutsfattandet som innebär att det blir svårare att bilda kvalificerad majoritet i det lagstiftande ministerrådet. Omvänt blir det däremot lättare att förhindra att beslut fattas. Det blir alltså lättare att blockera. Det är raka motsatsen till vad som var avsikten.

För det andra finns det uppenbara riskera att nyordningen kommer att betinga ett finansiellt högt pris. Den kan bli dyrare i den kohandel som krävs för att skrapa ihop majoriteter från länder som är beredda att köpslå om sina röster i utbyte mot olika former av bidrag och stöd. Mönstret är välkänt i dagens EU.

Toppmötets lösningar blir sannolikt dyra för EU, i synnerhet för de länder som är nettobetalare till EU:s kassa, som till exempel Tyskland och Sverige.

För det tredje skulle toppmötet begränsa vetorätten. I en lång rad frågor utan större politisk vikt sker en övergång från enhällighet till kvalificerade majoritetsbeslut (till exempel i utnämningar). Men toppmötet misslyckades närmast komplett med att begränsa vetorätten i de politiskt centrala områdena: skatter, sociala frågor, utrikeshandel, asyl och immigration och regionalstöd. Förhandlingen om de här frågorna beskrevs i Nice av en delegat som ett spel av typen "sänka u-båt". Någon anmälde ett problem i någon del och då avfördes frågan. Till slut blev resultatet att mötet omedelbart sänkte nästan allt som dök upp på förhandlingsbordet; resten sköts på en obestämd framtid.

En annan nyckelfråga är om Nice-mötet bidrar till att stärka gemenskapen, de gemensamma institutionerna och den förpliktigande gemenskapsmetod som håller ihop dagens EU. För särskilt kommissionen och EU-parlamentet är detta en hjärtefråga.

Även här är svaret i huvudsak negativt. EU-kommissionens ordförande får en formellt starkare ställning, det blir lättare att utse Romano Prodis efterträdare och denne kan lättare styra och ställa över kollegiet. Men hela förhandlingen på toppmötet illustrerade vilken undanskymd biroll kommissionen numera spelar.

Prodi och hans institution räknas inte in i den tunga innersta kretsen och Prodi kunde på måndagsmorgonen inte dölja sin bitterhet över resultatet. Under drygt ett år har han predikat för döva öron om att en stor utvidgning kräver stora ambitiösa reformer. Det blir mycket intressant att se hur Prodi och Frankrikes president Jacques Chirac blir mottagna i dag i EU- parlamentet i Strasbourg. Det är upplagt för en explosiv konfrontation.

Den enda ljusglimten i Nice var deklarationen om den genomgripande, breda konstitutionella diskussion som skall leda fram till nästa reformförhandling 2004.

Men om de nationella egenintresset blir lika dominant som under maratonmanglingen i Nice då fortsätter klyftan att växa mellan de stolta högtidstalen och den krassa, grå verkligheten. Nice kan bara framstå som en framgång i jämförelse med Frankrikes ursprungliga förslag som var ännu värre.

Medborgarnas Europa eller nationernas? Ledre i Aftonbladet 2000

Det blev ett nytt EU-fördrag. Och från kulisserna på toppmötet i Nice applåderades uppgörelsen av ansökarländerna. Fördraget gör det praktiskt möjligt för EU att ta in fler medlemmar. Nu står dörrarna öppna.

I Sverige har kritiker som Bo Lundgren redan hävdat att Sverige lämnade toppmötet som förlorare, och att Göran Persson borde ha ”ansträngt sig mer”. Det är en absurd ståndpunkt. Sverige stred i första hand för två frågor: att varje land även i fortsättningen ska få behålla var sin kommissionär och att den nationella vetorätten inte skulle försvinna på skattepolitikens område. I båda frågorna fick Persson – rätt eller fel – sin vilja igenom.

Sverige förlorade relativt sett inflytande i ministerrådet, men det är en oundviklig följd av utvidgningen. Ändå visar det nya fördraget att EU har många problem kvar att lösa. Visserligen slopas vetorätten i ett 40-tal frågor. Men flertalet av dem är av marginell betydelse.

Storbritannien motsatte sig ett slopande av vetorätten på det sociala området, och tillsammans med Sverige blockerade man alla försök att slopa vetorätten på skatteområdet, bland annat för miljöskatter. Det gynnar knappast medborgarna. Är det någon som tror att det blir enklare att fatta EU-beslut om miljöpolitiken, som alla anser nödvändiga, när framtidens 27 medlemsländer måste vara helt överens om besluten? Är det någon som tror att det med de villkoren blir enklare att komma överens om sociala minimiregler som kan hindra social dumping? Knappast.

I framtiden blir det svårare för EU att fatta viktiga gränsöverskridande beslut. Ett land med dålig miljöpolitik eller ett svagt socialt skyddsnät kan konkurrera med och blockera utvecklingen för alla de andra. Det gynnar knappast medborgarna i Europa.

Nice visade också att nationella särintressen fortfarande dominerar diplomatin i EU. Tyskland gick till slut med på att få samma antal röster i ministerrådet som Frankrike, trots att det återförenade Tyskland har över 20 miljoner fler invånare. Det hade inte varit orimligt om Tysklands storlek återspeglats tydligare i röstfördelningen.

Sådant kattrakande visar bara hur komplicerat det blir när man försöker blanda mellanstatliga former med federala. I ett mellanstatligt samarbete bör ett land ha en röst. I en mer överstatlig organisation bör inflytandet spegla befolkningens storlek.

EU skulle tjäna på att renodla rollerna. Parlamentet och kommissionen är federala, men federalismen tillåts inte slå igenom.

Ministerrådet är mellanstatligt, men eftersom de andra två organen inte är fullt ut federala, pressar de stora länderna igenom ett visst mått av federalism även där.

Därför hade det bästa varit om toppmötet i Nice lagt fast tidpunkten för ännu en regeringskonferens, som kunde tagit sig an frågan om en tydlig och klar konstitution för EU, begriplig för medborgarna och demokratisk till sin karaktär.

Ambitionerna om förenklat EU kom på skam
Rolf Gustavsson i SvD 2000-12-12

Historiens längsta EU-toppmöte har föregåtts av alarmerande förvarningar. Förloppet i Nice ser ut att med råge bekräfta skräckscenariot.

Medlemsregeringarna har visat ett minimalt intresse för den ursprungliga huvuduppgiften; att förbereda EU för nya medlemmar. Däremot har de intensivt kämpat för sina nationella egenintressen. De har i första hand slagits för att befästa och förstärka sina maktpositioner, även de rent symboliska.

Priset verkar bli att EU:s redan tröga och komplicerade beslutsmaskineri skall belastas med ännu fler spärrar och procedurer. De tilltalande ambitionerna att beslutsprocessen skulle förenklas och effektiviseras återspeglas inte i de förslag som cirkulerat, inte ens på toppmötets fjärde dag.

Ett enkelt, begripligt och balanserat förslag för beslutsfattande i EU:s lagstiftande ministerråd har funnits i diskussionen de senaste åren. Det kallas dubbel majoritet. Det utgår från kombinationen av två etablerade principer; folkrättens princip ”en stat - en röst” och folkstyrets princip ”en man - en röst”. För beslut skulle det krävas en enkel majoritet av EU:s medlemsländer som samtidigt skulle representera en enkel majoritet av befolkningen. De flesta medlemsländer skulle bedöma ett sådant system som acceptabelt; dock inte Frankrike som därigenom öppet skulle förlora den jämnbördiga ställningen med Tyskland.

Därför har toppmötet schackrat med olika komplexa modeller med vad man skulle kunna kalla trippel majoritet, uppbyggd på delvis lätt godtyckligt valda röstetal för varje medlemsland. Huvudsyftet med dessa förslag till röstetal har varit att Tyskland och Frankrike får samma.

Om förslaget antas under toppmötet blir resultatet att det för beslut skulle krävas att tre olika kriterier uppfylles: en kvalificerad majoritet av dessa röstetal (omkring 75 procent), en majoritet av medlemsländerna och knappt två tredjedelar av befolkningen (62 procent).

Förhoppningen hos förespråkarna för denna modell kan vara att den kan gynna en liten grupp av de stora länder. De får framför allt lättare att förhindra beslut - under förutsättning att de politiskt kan hålla ihop. Här kan man ana de gamla drömmarna om de stora ländernas styrande direktorium.

Den beslutsprocess som diskuteras är alltså mer ägnad åt att försvåra förutsättningarna för att fatta beslut än att underlätta dem. Framför allt är den inte ägnad åt att förbereda EU för att bygga ut gemenskapen med nya medlemmar och det underförstådda centrala budskapet från Nice skulle kunna formuleras så: EU är ännu inte moget för utvidgningen.

EU:s medlemsregeringar har i Nice inte visat något verkligt engagemang för det som de ständigt framhåller i högtidstalen; det förenade Europa. De verkar mest upptagna av skaffa sig nya hållhakar på varandra.

Den omöjliga Europaunionen
GÖRAN GREIDER i Dala-Demokraten 2000-12-12

Nej, det enda raka vore att EU:s institutioner och Europas regeringar på allvar anammar ett slags långsamhetsprincip för all EU-integration. Det är dags att vänta in de europeiska folken, vilket man kan göra samtidigt som man släpper in de länder i EU som står på kö och göra det utan att bry sig om att ”effektiviteten” i EU:s beslutsstruktur minskar.

Varför kan inte regeringscheferna inse att de europeiska befolkningarna faktiskt inte är med på tåget? Det finns ju inte någon stor önskan om att EU görs ”effektivt” så länge det ordet bara innebär ökad och fördjupad integration. Göran Persson ägnar sannolikt hälften av sin vakna tid till ett EU-projekt som medborgarna i ganska svag omfattning bryr sig om. Hur länge är detta hållbart?

Nice Treaty hands power of Europe to Berlin

The French president, Jacques Chirac only succeeded in keeping the rank of his country at the same level as Germany in the number of votes in the Council, reports French newspaper Liberation on the outcome of the Nice summit. But France has in fact handed the power of Europe to Berlin by adopting the Nice treaty.

In future decisionmaking of the European Union a qualified majority of votes in the Council representing at least 62% of the population is required, according to the deal in Nice. In other words, 38% of the population can block decisions.

For Germany holding 17% of the population it will be much easier than for others to find sufficiant allies, writes Liberation.

Amid Rancor, Europe Slogs Toward a Greater Unity
By GEORGE MELLOAN, Wall Street Journal, 2000-12-12

There is a big difference between the old Soviet ”Union” and the European Union. The former wasn’t really a ”union” at all but a group of states brought under Moscow’s control through conquest. After World War II, this Russian empire expanded further to encompass six Central European states - Poland, the Czech Republic, Hungary, Slovenia, Slovakia and Bulgaria - that are now candidates for EU membership.

The EU, by contrast, is in fact a ”union.” Its member states have gathered together voluntarily, surrendering some of their sovereignty to the common whole.

Free-market capitalism and free trade are the vital economic core of this union, the elements that have given it vitality over the years. A once-devastated Western Europe grew prosperous while the states to the east withered under the dead hand of communism. Of course those states want to join this rich club now that they are free of Moscow’s yoke.

And there will have to be further debate on just what it is that the EU wants to be. France has thirsted for a federation with its own military and foreign policy, but that vision got a setback over the weekend when British Prime Minister Tony Blair made it clear that he is not for any scheme that might wreck NATO. U.S. Defense Secretary William S. Cohen had issued a warning about just that at a NATO meeting in Brussels just before the Nice summit.

It is clear that the EU works best at the economic policy level. The euro has introduced new competition in Europe, among national policy makers as well as corporations. This is beginning to erode both public and private bureaucracies and offer the promise of greater economic efficiency. There is freer movement of goods and people across national borders. As these trends progress, Europe will offer more opportunities to its multitudes of have-nots. A falling birth rate among native Europeans means that the economy will badly need the willing hands of those have-nots.

The Year That Was
From The Wall Street Journal Europe, 2000-12-29

Mer om Nice

Statsvetare

Början på sidan