Marie Söderqvist

Tidigare arbetade hon på Svenska Dagbladet, där hon var ledarskribent 1996-1999.

Det är lite sorglustigt att se de borgerliga kampanjorganisationernas
företrädare vrida sig som maskar när än den ena och än den andra borgerligt sinnade ekonomen,
företagaren eller debattören går ut och offentligt deklarerar att de inte är för EMU.
Marie Söderqvist
Expressen 2/12 2003

Det är inte helt lätt för några av de borgerliga partierna, det här med EMU. Det var enklare förra gången, när valet gällde inträde i EU eller inte. De som inte var med, var emot och skulle ut. Alla sanna högerkrafter skulle stå enade på ja-sidan. Hela kampanjupplägget byggde på att man skulle göra det omöjligt för människor som kände ansvar för landet att rösta nej.

En massiv kampanj med nästan alla trovärdiga politiker och opinionsbildare på ja-sidan, och ändå blev segern rätt knapp.

Allt som gick att uppbåda av högerkrafter sattes i arbete. Strategin byggde på närmast militär precision. Likt en bombmatta rullades informationen ut över Sverige. På huvudkontoret satt en Sverigekarta med nålar i alla städer där det fanns kontor och kampanjehögkvarter. Kartan liknande en rödfärgad igelkott.

Ja-sidan var överallt, hela tiden. Somliga skulle matchas fram för att synas i TV-debatter, andra höll i logistiken, somliga analyserade och tusentals unga studenter var rekryterade som fotfolk för att utrustade med flygblad, manualer för personliga samtal och drillning i trevliga manér övertyga väljarna.

Själv kunde jag, när det var som mest intensivt, rabbla regelverk och föredrag i sömnen. Kunde varenda siffra utantill och struntade i tentor. Så här nästan tio år efteråt undrar jag hur det gick att vara så entusiastisk, och tvivlar på att det går att mobilisera en massa drygt 20-åriga studenter med samma EU-engagemang igen.

Folkomröstningen 1994

En stor skillnad är, vilket förmodligen är en missräkning, att det inte längre går att köra utfulningstaktiken.

Det går inte att hävda att alla de som är emot är ansvarslösa. Alltför många kloka personer som inte gjort sig kända för ansvarslöshet eller i övrigt märkliga åsikter har sagt sig vara tveksamma.

Det är lite sorglustigt att se de borgerliga kampanjorganisationernas företrädare vrida sig som maskar när än den ena och än den andra borgerligt sinnade ekonomen, företagaren eller debattören går ut och offentligt deklarerar att de inte är för EMU.

Borgerligheten lider fortfarande av samma åkomma som fick Carl Bildt att prata om den enda vägen. En osund föreställning om att det finns en enda rätt väg och att kunskapen om den finns hos dem, i kombination med en idé om att mer Europa i Sverige betyder mindre socialdemokrati.

Förhoppningen är att EU och EMU ska göra det som de själva aldrig lyckats med, nämligen att driva bort den socialdemokratiska politiken.

Detta gör att de inte riktigt vet hur de ska göra. Och det avslöjar också borgerlighetens svaghet jämfört med socialdemokratin. Socialdemokratin klarar av att hysa även nej-anhängare i regeringen, medan delar av borgerligheten och näringslivet knappt klarar av vaga uttryck av tveksamhet.

Men egentligen bör nog en stark borgerlig nej-falang vara ett sundhetstecken. Det skulle i så fall visa att det faktiskt finns rätt många människor som tror att det går att göra Sverige borgerligare än resten av EU. Och för att lyckas med det är det bättre att inte delta i den gemensamma valutan.

Fler kontinentalskeptiker

Medborgare mot EMU

Full text

Början på sidan