Viveka och Kurt WickmanDe är medlemmar av
Medborgare mot EMUoch har utgivit
ett
antal böcker hos Timbro
Ett ja ger högre skatter
Låt oss anta att Sverige den 15 september vaknar
upp efter ett nej till euron. Det kan gå så. Det är uppenbart att Tysklands mer än tio
år gamla ekonomiska problem inte beror på den fyraåriga
euron EU:s medborgare betalar i dag cirka 400 miljarder kronor
för en politik som fördubblar matpriserna, gynnar storjordbrukare och
förpestar handelsrelationerna med resten av världen Frihetens röst saknas inför
valet Låt oss anta att Sverige den 15
september vaknar upp efter ett nej till euron. Det kan gå så.
I 1994 års folkomröstning band man sig för ett ja till EU. Det tycks inte ha skett en normalisering av det politiska livet därefter. Stora grupper av normalt socialdemokratiska väljare har en kvardröjande känsla av att ha blivit lurade att gå in i beslutet. Ett nej till euron lockar fram bilden av ett icke-representativt etablissemang. Sveriges redan avsevärda politiska och byråkratiska svårigheter fördjupas. Det finns en politisk tendens som har diskuterats under 1990-talet - den går under flera namn, ett av dem är "politikerföraktet". Politiken representerar idag ett alldeles för lätt sätt att tjäna alldeles för mycket pengar. Här träder då en grundläggande politisk motsättning i dagen. Den handlar om utrikespolitisk orientering - gentemot Europa och en fortsatt byråkratisering av politiken. Det är etablissemangets val. Euron innebär en avgörande centralisering av politiken på ett europeiskt plan. De ekonomisk-politiska eliterna i Frankrike och Tyskland avgör vilka ekonomiska ramar som gäller för det politiska beslutsfattandet. Kritiken mot att etablissemanget står för detta kommer från en allmänhet som aldrig har övergett tanken på att kommunalt självbestämmande är en fördel. Går det att ana någon bred ny tendens som växer fram ur en trolig eftervalskris? Populismen är en folklig, spontan kritik av ett icke-representativt etablissemang. Den finns i många olika former. I Sverige har populismen hittills normalt gått åt vänster. Svensk populism har tenderat att begära fler bidrag, skatter, regleringar och förbud. Det avslöjar väl närmast hur svaga de populistiska rörelserna har varit gentemot de effektiva partierna: man har i princip framträtt som varianter av dem. Den enda populistiska rörelse av annat format som förekommit i Sverige är Ny demokrati - som gick under i interna stridigheter. Det är möjligt att etablissemangets positioner först kommer att brytas igenom på två punkter: invandringsfrågan och skattepolitiken. Den stora europeiska populistiska rörelsen kretsar kring invandringsfrågor - och kommer att bryta igenom också här, när etablissemangets vakthållning slappnar. Skattefrågan definierar sig själv - det finns ingen önskan att fortsätta finansiera alla otänkbara offentliga projekt, sedan etablissemangets auktoritet gått förlorad. Troligen kommer det socialdemokratiska partiet att träffas hårdast av ett nej. Precis som det brittiska Torypartiet har sprickor uppstått på grund av Europafrågan. EMU-omröstningen kommer förmodligen att permanenta sådana skillnader som man trodde var temporära efter den första EU-omröstningen. Förmågan att vara det naturliga regeringsalternativet går förlorad. Så kan det gå. "Allt som vanligt den 15 september"
EU:s medborgare betalar i dag cirka 400
miljarder kronor för en politik som fördubblar matpriserna, gynnar
storjordbrukare och förpestar handelsrelationerna med resten av
världen EU:s medborgare betalar i dag cirka 400 miljarder kronor för en politik som fördubblar matpriserna, gynnar storjordbrukare och förpestar handelsrelationerna med resten av världen, bland annat i den pågående Doha-rundan. Därtill skapar CAP stora överskott av jordbruksprodukter som med hjälp av exportstöd dumpas i tredje världen och som i kombination med unionens tullmurar hindrar u-länder från att växa ur fattigdomen. Exempel på det senare fick vi i Sverige för en dryg månad sedan, när det blev känt att den nordiska mejerijätten Arla använder EU-bidrag på 160 miljoner kronor till att vräka ut billigt mjölkpulver på den dominikanska marknaden - och berövar därmed de fattiga lokala bönderna deras inkomster. Skandalen Arla var dock ingen isolerad företeelse, som debatten kanske gav intryck av, utan en logisk konsekvens av den gemensamma jordbrukspolitiken. En betydligt intressantare tanke lanserar den svenske ekonomen Kurt Wickman i en aktuell rapport från Timbro ("Whither the European Agricultural Policy?"). Han vill åternationalisera jordbrukspolitiken helt och hållet, så att kostnaden blir synlig för skattebetalarna i varje land. När Wickman presenterade förslaget i en liknande rapport för två år sedan fick han internationell uppmärksamhet, och sedan dess har bland andra statsminister Göran Persson gått på samma linje. Wickman har nu uppdaterat sin gamla analys och fördjupat argumentationen. Han visar övertygande att de misslyckade försöken att reformera CAP nu blivit så många att det till slut inte tycks finnas någon annan lösning än att låta varje land ta ett eget ansvar. Alla stats- och regeringschefer talar ju om att reformer är nödvändiga, men kollektivt klarar de inte av att fatta några beslut. Då är det bättre att var och en får sköta sitt. Här hemma såg det ut precis så före EU-medlemskapet 1995. Jordbrukspolitiken hade efter långa diskussioner börjat monteras ner. I slutet av 1980-talet minskade subventionerna kraftigt och importbarriärerna sänktes, vilket var till stor fördel för Sveriges konsumenter. Den resan skulle vi kunna göra igen, liksom de flesta av våra europeiska grannar. Frihetens röst saknas
inför valet Genom sin låsning till EU-projektet har moderaterna tappat den framgångsrika frihetliga profil som Gösta Bohman skapade. Partiet inte bara accepterar den byråkratisering som EU ger, utan hyllar den. Medborgare som vill gå i marknadsekonomisk riktning och öka friheten har inget alternativ i höstens svenska val. – Javisst, men kommunismen är ju en fin idé. Det är egendomligt att möta en sådan kommentar från en företagsledare. Kanske inte för det som sägs, utan för det som inte sägs. Nämligen: Om man anser att kommunismens utjämning av skillnader är idealisk, är man knappast beredd att försvara marknadsekonomin. Kapitulationen har börjat. Framgångsprincipen i en marknadsekonomi är arbetsdelningen. Den sätter olika priser på olika uppgifter – den förutsätter skillnader. Ett samhällstillstånd som blir mer homogent är alltid tillfälligt. Ny teknik driver fram nya skillnader – i inkomst eller status – mellan olika grupper. När företagsledarens ståndpunkt ger eko hos de borgerliga partierna, har idealet om social stagnation även erövrat politiken. Det spelar ingen roll om dessa partier säger sig vara för ekonomisk tillväxt – om de samtidigt hyllar ”låginkomstsatsningar”, feminism och liknande. Det senare tar alltid över. Sådana tankar kan lätt dyka upp inför det kommande valet. Det förefaller mig som om den grupp som är beredd att principiellt försvara marknadsekonomin är begränsad. Ett antal ekonomer. Någon think-tank. Ett par ungdomsorganisationer. Några tidskrifter. Mer är det nog inte. Det borgerliga alternativets låsningar Det kristdemokratiska partiet har genomgått en underlig socialkonservativ transformation. Man har knutit an till en kristdemokratisk tradition i Västeuropa. Dess samhällssyn går tillbaka på sådana synsätt som fortfarande hyllas i t ex Tyskland och Italien, mindre i Sverige. Moderaternas ansvar och blockeringar Men sedan ett decennium bär partiet med sig ett arv från Carl Bildt. Han är en EU-förespråkare med utopiska drag. Han representerar den svenska överklassens historiska dragning till Europa. I en essäbok karaktäriserade sig Bildt som hallänning – svensk – europé. Det finns en högre komparation, men för Bildt var kanske det europeiska tillräckligt. Bildt band moderata samlingspartiet vid EU-projektet. EU:s stora popularitet nåddes under 1980-talet, då organisationen utvecklades till en avancerad frihandelszon. Rörelsen gick under parollen ”Europa 1992”, då en frivillig samarbetsrörelse skulle ha nått ett moget stadium. Omslaget kom med Maastricht-fördraget 1991. Politiker ville reglera en spontan och frivillig europeisk rörelse. Tidigare var Maastricht känd som den plats där musketören d’Artagnan dog. Därefter har politiseringen och byråkratiseringen blivit framträdande. Den europeiska rörelsen har tappat sin popularitet. EU förknippas i dag inte med sammanväxandet av de stora europeiska kulturerna, utan med byråkratin i Bryssel. Försöken att driva det europeiska projektet går över politiska projekt som en gemensam valutapolitik, tankar om skatteharmonisering och annat. De bär drag av det elittänkande som representerar en annan epok i den europeiska demokratins historia. Det finns en folklig känsla av att EU strävar efter att återbilda en napoleonsk superstat, om än med demokratiska förtecken. De politiska och byråkratiska utvecklingsdragen uppfattas inte utan anledning som ett ”politikernas projekt”. I denna utveckling har moderaterna tappat sin tidigare och framgångsrika orientering. Man är inte bara beredda att acceptera den byråkratisering som EU-projektet ger, utan hyllar den. Här hamnar man i politikens klassiska trovärdighetsproblem. Man kritiserar politiseringen av det svenska samhället. Men accepterar politiseringen av europeiska relationer. En utomstående ser en aborterad kritik och en politik som vissnar. Det är tråkigt, eftersom moderaterna har potential att återuppliva de värden som skulle kunna göra den svenska modellen framgångsrik igen. Borgerlig samverkan Men som vi sett ovan blir politiken svår. Två gånger har man försökt, och båda gångerna har man hamnat i stora budgetunderskott. Det skulle kunna accepteras av de borgerliga väljarna om riktningen vore ett systemskifte, bort från den halv-socialistiska framtid som tornar upp sig. Men inget sådant finns – det vi sett är en fortsatt socialdemokratisk politik. Det är för en kritisk medborgare svårt att känna entusiasm för ytterligare en period av borgerlig samverkan. Väntevärdet för följande koalition av partier kan inte bli bra: ett parti som i första hand driver frågan om en svensk anslutning till euron, ett andra parti som anser att en stärkt ställning för kristendomen i skolan är huvudfrågan, ett tredje som anser att Sverige lider av för litet socialpolitik och ett fjärde som förmodligen är Europas mest småskurna intresseparti. Den socialdemokratiska medvinden 11 september-händelserna utnyttjades av partiledningen till att dra en gräns åt vänster inom partiet. Den debattvänster som alltid träder fram och är beredd att tolka skeenden och händelser gick på pumpen. Det var en så stor händelse att folk inte accepterade att inte kunna orientera sig själva. Och underkänna debattvänsterns tolkningar. Göran Persson gav röst åt underkännandet. Inom partiet har det skett en försvagning av den kvarvarande Palme-falangen. Efter den 11 september har denna vänster mer eller mindre tystnat. I stället förefaller partiet gå tillbaka till en längre tradition, ”gråsosse”-partiet. En pragmatisk socialism med lyhördhet för motståndarnas argument. Om än denna nya framtoning är mer sympatisk än Palme-periodens, är det dock frågan om en regering med socialistiska ambitioner. Och uppfattningen om vad socialismen är har inte blivit mer sympatisk. Under den period då socialdemokraterna ställde frågan om att demokratisera Sverige, var målet att arbetaren skulle ta steget upp i medelklassen. Han skulle överta medelklassens livsstil, spara för olika situationer i livet, bo i eget småhus, förvalta en förmögenhet och utveckla omfattande kulturella intressen. Men en förskjutning av synen ägde rum under den period, då socialdemokratin gick över till att expandera offentlig sektor som sitt stora politiska projekt. Man band sig för en politik med utjämning av skillnader – ”fattigdomen bäres lättast, om den delas av alla”, som Ernst Wigforss hade uttryckt saken. Vad som gällde för att klara målet att göra den fattigaste gruppen likställd med den rikaste blev att ”proletarisera” alla grupper. Staten kom att underkänna tidigare kriterier för högre lön; utbildning, begåvning och annat blev mindre betydelsefullt i lönesättningen i den offentliga sektorn. En proletarisering av stora grupper följde. Det är denna socialdemokrati som begär ett nytt mandat. Rimligen borde motståndet vara betydande för att lägga en röst på detta. Men för tillfället tycks farhågorna bortblåsta. Kanske är förhoppningen att en socialdemokrati med en försvagad vänster ska kunna fatta kloka beslut som återställer dynamiken i den ekonomiska politiken till vad den var före Palme-epoken. Praktikernas abdikation från teorin De röster inom företagsamheten som skulle kunna lotsa fram dem tycks inte vara intresserade. I stället hägrar korporativt förhandlade lösningar. Det historiska minnet är kort. Det finns en tradition av svensk korporatism. Men varje gång tidigare har man vid konflikter med partisystemets och fackföreningarnas eliter förlorat. Skyddet har i stället blivit att man har kunnat flytta verksamheter och förmögenheter utomlands.
|