Erik Lakomaa

Chefredaktör för Nyliberalen - Mer om Frihetsfronten

Liberalen satsar på kronan
Erik Lakomaa
Nyliberalen Nr 4 2002

Intervju med Milton Friedman om EU/EMU
publicerad i Nyliberalen nr 1, 2002
Intervjuad av Erik Lakomaa

Liberalen satsar på kronan
Erik Lakomaa
Nyliberalen Nr 4 2002

Om ett knappt år är det meningen att det skall folkomröstas om svensk medlemskap i EU:s valutaunion EMU. Får fack, storföretag och politiker sin vilja igenom går Sverige med.

Som marknadsekonomiskt liberal hoppas jag på annat. Göran Persson menar att EMU-frågan är vår tids mest betydelsefulla fråga. Jag håller med honom. Ett medlemskap i EMU kommer att innebära stora påfrestningar på svensk ekonomi samtidigt som sådant med all sannolikhet kommer att leda till ett Europas förenta stater.

Många annhängare av EMU välkommnar en sådan utveckling och ser EMU som ett sätt att nå dit. I längden går det inte att ha gemensam valutapolitik utan att gemensamt ha gemensam finanspolitik (dvs skatte- och utgiftpolitik). EU -kommissionens ordförande Romano Prodi sade i en intervju i Financial Times 11/5 2002:

"The Euro can only lead to closer and closer integration of countries economics policies. This demands that member states give up more sovereignity [..] As long as the veto on taxes exist, The EU will be like a soldier trying to march with a ball and chain around one leg"

ECB-chefen Wim Duisenberg håller med:

"The process of monetary union goes hand in hand, must go hand in hand, with political integration and ultimately political union. EMU is, and always meant to be, a stepping stone on the way to a united Europe."

Frågan handlar också om vi skall överge kanske de mest lyckade finanspolitiska institutioner vi lyckades bygga upp sedan införandet av valutamonopolet i Sverige 1903. Går vi med släpper vi den politiken - oberoende riksbank, inflationsmål och mest betydelsefullt av allt - flytande växelkurs. Istället skall dessa institutioner ersättas med en inflationsdrivande centralisering av valutapolitiken (här skall tilläggas att ECB faktiskt har ett inflationsmål - det har man dock bara klarat att följa under två kvartal sedan starten 1999).

Vad fasta växelkurser - Vilket EMU faktiskt innebär - ger för resultat såg vi 1992 - politikernas desperata försök att behålla en politiskt kontrollerad växelkurs gav oss en utraderad valutareserv och 500 procents ränta. Tittar vi hur EMU utvecklats sedan starten ser vi att inte ens de mer pessimistiska profetiorna från 1996 har uppfyllts. Det har blivit ännu sämre. Inflationen är högre än man kunnat föreställa sig - Tyskland är på väg in i en stagflationskris (samtidigt som inflationen är den högsta på 50 år är tillväxten mycket låg och arbetslösheten historiskt sett hög) - de stabiliseringspakter som skulle hindra att politikerna utnyttjade systemet till sin egen fördel struntade man i - inte ens Luxembourg följer längre kraven.

Att vi inte kommit till en punkt där EMU utifrån något rimligt kriterium kan sägas fungera bra torde vara uppenbart. För min egen del tror jag inte heller vi hamnar där. Därför tycker jag det är rimligt att behålla kronan. Är då inte EMU bra för näringslivet? Det beror på vad man menar med näringslivet. Det finns naturligtvis företag som tjänar på ett EMU-medlemskap. Den som i dag importerar råvaror från ett land som är med i EMU - förädlar produktionen här i Sverige och sedan exporterar den till ett annat EMU-land kommer givetvis spara några kroner på valutasäkringskostnader och växlingsavgifter.

Dessa vinster måste emmelrtid vägas mot de ekonomiska nackdelarna som EMU för med sig - inte minst för mindre företag. Att ställa om till Euro kostar för t.ex. en butik omkring 50 000 kronor. Det handlar om ny kassaapparat, nytt redovisningssystem etc. En liten kostnad kan tyckas - åtminstone utifrån det storföretagarperspektiv Svenskt Näringsliv, Moderaterna och andra ja-till-emu-organisationer som företräder - men för ett enmansföretag betyder en utgift på 50 000 som inte genererar några intäkter ofta att företagets existens är hotat. I Tyskland har tusentals småföretag gått under som en följd av EMU. Ett pris vi måste vara bereda att betala? Det finns större pris att betala. Sverige har i dag lägre räntor relativt omvärlden än i princip någonsin tidigare. Beräkningar visar att räntan skulle stiga med ungefär en procentenhet om vi gick med i EMU. Hade vi gått med vid starten 1999 hade statens kostnader förr upplåning varit cirka 130 miljarder högre än vi nu har haft.

Den kanske största faran med EMU är att systemet riskerar att leda till en ny inflationsvåg. Vi har redan börjat se inledningen av denna och eftersom incitamentsstrukturerna inom EMU till skillnad från de som styr den svenska penningpolitiken stimulerar till inflation.

Genom att varje land kan skapa inflation genom att underskottfinansiera budgeten samtidigt som de negativa effekterna av inflationen sprids ut över alla medlemsländer skapas en situation där det land som inflaterar minst blir sittande med Svarte Petter. Tänk dig att du går på krogen (exempelsvis Mäster Anders eller Gröne Jägaren) med en samling andra människor och att ni i förväg kommit överens om att dela notan lika. Kostnaden för att dricka en extra öl eller beställa in ett extra ostron är då för dig bara 1/n (där n är antalet som delar). Alla har därför en god anledning att äta och dricka mer än de egentligen har råd med. Exakt så fungerar inflationsmekanismerna inom EMU.

Dessa problem kan lösas endera genom att politikerna förbjuds låna pengar eller genom att finanspolitiken centraliseras till Bryssel. Det första är knappast realistiskt och det senare är inte önskvärt. När man hör EMU-förespråkarna locka med lägre priser om vi går med bör man veta att i de länder man testat Euro har priserna gått upp - inte ner. I Tyskland kallas Euron i folkmun för "Teuro" (teuer=dyr på tyska) och de flesta tyskar är emot. i det enda land där man tillåtits rösta om EMU - i Danmark - blev det också nej. Som liberal bör man dra öronen åt sig när Big Business, Big Labor , och Big Government börjar samarbeta. Oavsett vad de har i kikaren vet vi att det inte är i vårt intresse de verkar.

Hans T:son Söderström skriver träffande "Om jag vore politiker då skulle jag vara en varm EMU-förespråkare. Och som byråkrat har man all anledning att vilja vara med i EMU, därför att då får man alla Brysseltraktamenten och då får man mer att säga till om, en större spelyta."