Mattias SvenssonMattias Svensson är medlem i Medborgare
mot EMU Han medarbetar regelbundet i Timbros tidksrift Smedjan Högt över våra huvuden har ett grundlagsdokument för EU beslutats. Det finns ingen enda väg mot ett
framtida Europa. Än så länge har vi ett val. Det är mycket floskler och
felaktigheter i Christian Gergils plädering för att man som liberal
ska rösta för en ekonomisk och monetär union. Rösta nej - för frihetens skull
Tro, vetande och risker i EMU-frågan
Euron ger fördelar
för handeln, säger EMU-förespråkande Företagarnas
riksorganisation i ett pressmeddelande. Men studien bakom slutsatsen vill
organisationen inte släppa ut innan den "förenklats". Räknas Sverige i
Europa? Osaklig EMU-kampanj från
ja-sidan Det är mycket
floskler och felaktigheter i Christian Gergils plädering för att man
som liberal ska rösta för en ekonomisk och monetär union.
Det är mycket floskler och felaktigheter i Christian Gergils plädering för att man som liberal ska rösta för en ekonomisk och monetär union. Det grundläggande felet är att förstora de små förenklingsvinster som görs när man ersätter många penningpolitiska monopol med ett enda stort monopol. Om de förenklingsvinsterna var betydande för handel, tillväxt och rörlighet skulle stora länder alltid vara rikare och friare än små, men det är ofta tvärtom. Det andra misstaget är att blunda för att EMU är ett politiskt projekt snarare än en del av den inre marknaden. De ledande EMU-länderna är sämst på att införa den inre marknadens fyra friheter. Arbetet för att öka rörligheten för människor, kapital, varor och tjänster leds av de självständiga länderna Sverige, Storbritannien och Danmark. Dessa tre länder är också de pådrivande i liberaliseringar mot omvärlden, medan de stora EMU-länderna driver en inåtblickande centralisering av politiska befogenheter. Öppenheten mot omvärlden och utvecklandet av de fyra friheterna i EU står alltså i omvänd relation till EMU-projektet. Ytterligare en felbedömning är att tro att vi skulle få ett stabilare betalningsmedel och bättre statsfinanser med EMU. Svensk penningpolitik rankas av Fraser Institute som den friaste i världen, friare än politiken i samtliga EMU-länder när man mäter exempelvis låg och stabil inflation. Riksbanken håller sitt inflationsmål, medan ECB misslyckats med att hålla sitt. Likaså är det Sverige som klarar kraven på sunda statsfinanser, medan allt fler EMU-länder bryter mot reglerna. Vi får alltså sämre och ofriare penningpolitik av att byta till euro. Den som vill bekämpa nationalismen genom att införa euron lär hamna ur askan i elden. EU-valutan, liksom EU-hymnen och EU-flaggan, är EU-nationalistiska symboler som ogenerat och målmedvetet blandas samman med de politiska institutionerna. Detta för att skapa lojalitetsband, inte mellan folk och över gränser, utan till de politiska institutionerna i Bryssel. I Sverige finns tvärtom en strikt separation av nationalsymboler och politik. Det torde vara uppenbart vilken politisk institution som har högst benägenhet att använda nationssymboler för att skapa lojalitet till den politiska överheten. Ska vi verkligen ge dem ytterligare en symbol att missbruka i detta syfte? Rösta nej -
för frihetens skull Som liberal och tidigare anställd vid moderaternas riksdagskansli möts jag ibland av höjda ögonbryn när jag nu arbetar för ett nej till EMU. Jag menar att europositiva liberaler begår ett misstag. Att ersätta mindre penningmonopol med ett stort monopol ger vissa förenklingar, men att därför utmåla EMU som ett frihets- och handelsprojekt är att göra huvudsak av en bisak. De ledande EMU-länderna är tvärtom sämst på att genomföra den inre marknadens fyra friheter. I första hand är EMU-valet ett penningpolitiskt val. Den politik vi har idag med en flytande, marknadsvärderad växelkurs och en oberoende riksbank med mål att hålla låg svensk inflation ställs mot att bli en del av EU:s valutaunion. När tankesmedjan Fraser Institute mäter ekonomisk frihet är penningpolitiken ett av fem huvudområden. De mäter ökning av penningmängd, inflationens nivå och variabilitet, samt friheten att ha bankkonton i andra länder. I årets skattning visar det sig att Sverige ligger i världstopp, med 9,8 poäng på en tiogradig skala. Vi har friare penningpolitik än alla andra länder i EU. Sveriges tio år med frihetlig penningpolitik har varit framgångsrika. Riksbanken har, till skillnad från ECB, hållit sitt inflationsmål. Den självständiga penningpolitiken innebär att marknaden pressar regeringen att föra en ansvarsfull budgetpolitik, något som allt färre EMU-länder klarar av. Tillväxten var förra året dubbelt så hög som i Euroområdet. Varje nytt land i EMU driver EU mot centralisering av politisk makt på EU-nivå. Med tanke på hur EU använt makten över regional- och jordbrukspolitiken, vore centralisering av finanspolitik och nya utgifter ytterst skadliga för den ekonomiska friheten. Ett nej till valutaunionen ger däremot skjuts i frihetlig riktning. Euron används redan av exportörer och handlare, liksom i Haparanda kommun. Bevarar vi kronan får vi därmed två valutor. Den hårdnande konkurrensen från euron kommer att fungera disciplinerande på den svenska politiken. Med några enkla beslut skulle euron kunna fungera parallellt med kronan för alla som så önskar. Då skulle företag och privatpersoner fullt kunna utnyttja förenklingen som en gemensam valuta ger, utan att tvinga omställningskostnader på dem som inte vill byta och utan att delegera politiska befogenheter till Bryssel. Ibland sägs det att Sverige inte kan bli något Hong Kong. Men på det penningpolitiska området är Sverige redan i dag inte bara friare än EMU-länderna, utan även friare än Hong Kong. Genom historien är det ofta små länder i konkurrens med andra, sällan centralstyrda imperier, som varit bäst på att öka befolkningens frihet. Varför rösta bort de frihetliga förutsättningar vi trots allt har? INFÖR EMU-OMRÖSTNINGEN
Debatt: Ulf Holm (mp): Valutaunionen
urholkar demokratin 471- EMU-debatt: Medborgare mot EMU Nej, ditt val i höst handlar inte om fred. Sverige har haft fred i över 200 år. Och vem skulle börja kriga för att Sverige inte går med i EMU? Ditt val handlar inte om att det alltid är bra med samarbete. Även de bästa relationer kan bli kvävande av gräl kring en gemensam kassa, speciellt om kassan sinar. Ditt val handlar inte ens om att följa de politiker du vanligen röstar på. Dem kan du rösta bort i nästa val om du skulle bli besviken. Ett ja i folkomröstningen går däremot inte att ändra. Du bestämmer om Sverige ska byta ut sin penningpolitik med flytande växelkurs och oberoende riksbank mot att bli en del i EU:s valutaunion, EMU. Det är ditt och mitt ansvar att väga fördelar mot nackdelar. I en sådan jämförelse talar mycket till fördel för en självständig penningpolitik. Riksbanken har hållit sitt inflationsmål, medan ECB miss- lyckats och de svenska statsfinanserna uppfyller stabilitetspaktens krav, medan allt fler EMU-länder misslyckas. Detta har haft betydelse för att tillväxten förra året var ungefär dubbelt så hög i Sverige jämfört med EMU-området och att arbetslösheten i Sverige är betydligt lägre. EMU innebär vissa fördelar, som att det blir enklare när man slipper växla pengar. Men fördelarna är små. Å andra sidan är riskerna i EU:s valutaunion betydande. De senaste tio åren har skenande lönekostnader i Sverige kunnat balanseras med hjälp av en oberoende riksbank och flytande växelkurs. Det har inneburit att svenska företag kunnat konkurrera på lika villkor. Med EMU ökar risken för kostnadskriser och arbetslöshet, eftersom ränta och växelkurser inte längre kan anpassas. Det innebär att när kostnaden för t.ex. löner stiger snabbare i Sverige än i omvärlden, så slår det obönhörligt mot företag och arbetstillfällen. Ett systemfel i EMU är att räntesättningen inte passar länder som avviker från genomsnittet. Räntan är för låg på Irland och för hög i Tyskland. Det blir som svårast att investera i dåliga tider när det som bäst behövs, medan goda tider ger lånekaruseller och stigande boendekostnader. Det talas ibland om att räntorna blir lägre vid ett ja till EMU, men det kan ingen veta eller lova. Vad vi vet är att räntorna i Sverige sedan euron infördes varit både högre och lägre än i EMU-området. Det är också så att räntorna stiger av instabila statsfinanser, vilket många EMU-länder dras med. Många håller med om att EMU innebär ekonomiska risker, men funderar ändå på att rösta ja. En vanlig inställning är att om man ska gå med i EU fullt ut, så ska man även vara med i EMU. Oavsett om det är bra eller dåligt. De som resonerar så är oftast personer som inte själva riskerar att ta de hårda ekonomiska smällarna. En viktigare invändning är att det som gjort Europa framgångsrikt är just rätten att vara och göra olika; att inte marschera mot samma mål, utan tvärtom pröva olika lösningar och lära av varandra. Ett nej öppnar vägen för ett mångfaldens Europa, utan centralstyre från Bryssel. Mattias Svensson, Medborgare mot EMU
Tro, vetande och
risker i EMU-frågan Är det något vi borde ha lärt oss i Sverige av de senaste årtiondenas ekonomiska kräftgång, så är det att inte låsa fast växelkursen mot de andra europeiska ländernas valutor. Det sprack i valutaormen på 70-talet. På 80-talet fick växelkurserna i EMS ideligen devalveras. På 90-talet knöts kronan mot ecun till en växelkurs vars försvar kostade statskassa och företag omkring hundra miljarder kronor. Samma personer som i det längsta envisades med kronförsvaret förespråkar nu att vi åter ska låsa växelkursen mot de europeiska länderna, den här gången för att gå med i valutaunionen EMU. Det innebär att samma risktagande för statskassa, företagande och arbetstillfällen som vid tidigare knytningar cementeras för all framtid. Om räntesättningen sker i Frankfurt kan det mycket väl hända att den svenska inflationen skenar iväg och försämrar företagens konkurrenskraft, något som är på väg att hända Irland idag. När ekonomin utvecklas sämre än i andra länder blir realräntan däremot alldeles för hög, så att investeringar inte kan sätta fart på ekonomin. En enda ränta för ett stort område passar helt enkelt inte alla. Det blir som en termostat som tar genomsnittstemperaturen i Helsingfors och Malaga. Inte ens Tyskland är stort nog för att dagens EMU-ränta ska passa dem. Riskerna med en ekonomisk och monetär union är alltså betydande. Det finns förvisso också fördelar genom att den gemensamma valutan förenklar prisjämförelser och semestrande i Europa. Fördelarna är dock av begränsad betydelse. När man talar om risker bör man också tänka på att ett nej i höstens val innebär att vi kan vänta och se hur det går. Men när vi väl bestämt oss för att delegera makt och befogenheter till EU:s institutioner, skicka iväg guldreserven till Frankfurts bankvalv, smälta kronorna och bränna upp sedlarna - då är det för sent att gå tillbaka till en självständig penningpolitik, hur mycket man än ångrar sitt beslut. Därför vilar ett stort ansvar på den som är beredd att chansa på ett ja till EMU redan i höstens val. Räknas Sverige i
Europa? Ett allt vanligare påstående är att vi måste göra EU till viljes för att alls räknas på den europeiska arenan. För någon vecka sedan kom ett typiskt exempel. LRF:s ordförande Caroline Trapp försvarade sina medlemmars privilegier i form av jordbruksstöd och höga tullmurar mot utländska konkurrenter (DN Debatt 11 februari 2003). Jordbrukspolitiken styrs från Bryssel och försvaras av de ledande staterna i EU, framför allt Frankrike. Den svenska regeringen ställer sig däremot kritisk till jordbrukspolitiken och förespråkar minskade subventioner och tullmurar. Margareta Winberg har som jordbruksminister rentav haft fräckheten att driva denna ståndpunkt helt öppet i Bryssel. Sådana utspel leder enligt Trapp till att Sverige riskerar att ”ställas vid sidan”, om regeringen framhärdar i sitt motstånd mot jordbrukspolitiken. ”Då avgörs jordbruks- och regionalpolitikens framtid i Bonn.” Den här typen av påståenden bör alltid avfärdas. De är inte argument i någon sakfråga, utan ett uttalat hot som går ut på att vi alltid ska lyda EU:s vilja. Antingen gör vi som EU vill eller också bestämmer EU vad vi ska göra. Men civilisationen i Europa bygger på rätten att vara och göra annorlunda. Från den institutionella konkurrensen mellan länder och regioner, som lett till prövning av lagar och möjligheten att fly undan förtryckande maktutövning, via demokratins och maktdelningens civiliserande av statsmakten, till de mänskliga rättigheter som möjliggjort såväl marknadsekonomi som individens frihet. När länder och dess medborgare ställs inför valet att lyda eller negligeras har de berövats just möjligheten att vara och göra annorlunda. Starka krafter verkar i dag för ett Europa där en centralmakt dikterar vad alla andra har att rätta sig efter. I det pågående EU-konventet är förslaget att grundlagsfästa att medlemsstaterna”aktivt och förbehållslöst [ska] stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet”, samt ”avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet”. Även ekonomin vill EU ha befogenhet att diktera centralt. Konventet föreslår att ”Unionen skall samordna medlemsstaternas ekonomiska politik” medan medlemsstaterna begränsas av att de måste beakta ”gemensamma intressen”. Vi kan alltså vara på väg mot ett Europa som inte förenar fria människor över nationsgränserna genom att underlätta ömsesidigt utbyte, utan i stället föser samman folk som undersåtar styrda av en gemensam centralmakt. Ett Europa där bara ja-sägarnas röster räknas.
Osaklig EMU-kampanj
från ja-sidan Håll med personer oavsett vad de påstår, hävda att euron är lösningen oavsett samhällsanalys och undvik debatt med meningsmotståndare. Så uppmanar stiftelsen Sverige i Europa sina anhängare att agera i folkomröstningen om medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Detta i handledningen "Hög tid för euron", skriven av Thomas Idergard och Johnny Munkhammar. När författarna senare ska bemöta kritiken att de EU-länder som står utanför valutaunionen faktiskt klarat sig bättre ekonomiskt är den "utmärkta" funktionen inte lika självklar. Då heter det att "Euron har bara funnits som sedlar och mynt ett kort tag. Man kan inte mäta effekterna helt säkert ännu." (s 78). Att man inte kan mäta effekterna på tillväxten i euroländerna, hindrar inte författarna från att påstå om Sveriges goda tillväxt på senare år att "detta är till stor del tack vare euron" (s 86). Visst skulle handeln underlättas något med gemensam valuta. Å andra sidan innebär valutaunionen att varje regering kan driva sin finanspolitik med underskott och på så vis lasta kostnaderna på andra medlemsländer genom högre ränta. Att tolv länder kan dumpa sina finanspolitiska misslyckanden på oss, uppvägs knappast av att Bosse Ringholm får sitta med vid några möten i Bryssel. Därtill innebär valutaunionen ett steg mot att centralisera politisk makt i Bryssel, något som hittills lett till byråkrati och ineffektivitet vare sig det gäller jordbrukspolitik, regionalpolitik eller överdrivet reglerande. Ett ja till EMU innebär alltså finanspolitiskt vågspel, samt en öppning för byråkrati och högre skatter. Därför vill jag i öppen och saklig debatt verka för ett nej till EMU. Vågar ja-sägarna ta debatten?
"ja-sidan riskerar att
gå ett gruvligt nederlag till mötes"
|