Det är säkerligen få i Sverige som vet att modellen till vårt ATP-system kom från USA. 30-talets kraschade fackliga pensionssystem utgjorde bakgrunden till det nu 65 år gamla Social Security, ett offentligt pensionssystem för vanliga amerikaner enligt fördelningsmodellen. Precis som i ATP finansierade årets inbetalda avgifter årets pensioner. Fonder som skulle ge systemen säkerhetsmarginaler under dåliga tider placerades i statspapper. Att både Social Security och ATP inte klarar låg tillväxt och snabbt växande pensionärsgrupper är inte nytt.
En pensionsreform har också varit aktuell under lång tid både i USA och Sverige.
I förra veckan föreslog presidentkandidaten George W Bush i princip samma förändringar av Social Security som beslutats i Sverige. Hans förslag har fått ett gott mottagande. Vår ATP-reform kritiseras däremot hårt av författaren Sven Lindquist i SDS 2000-05-14. Hans kritik är dels riktad mot samarbetet mellan (s) och de fyra borgerliga partierna, dels mot systemets försäkringsmässighet, premiereservdelen samt förändringarna av AP-fonderna.
Konsensus och samarbete är nödvändigt mellan de olika partierna, konstaterade Bush när han presenterade sin skiss till pensionsreform. Hans rådgivare påpekade också att samarbete kräver att alla parter kan påverka utformningen av systemet. Det går inte att ett parti exakt säger hur reformen ska se ut. Så gjorde Hillary Clinton, när hon presenterade sin sjukvårdsreform och misslyckades.
Stora reformer som är nödvändiga på grund av demografiska förändringar måste få växa fram i samarbete mellan partierna. Det är just på detta sätt den svenska pensionsreformen kommit till. Pensionssystem bör aldrig utnyttjas i den dagsaktuella politiken för att uppnå kortsiktiga politiska vinster. Det var detta som hände under 50-talets ATP-strid Den konstruktiva debatten saknades, tvärtemot vad Lindquist hävdar, Att ”politisk strid” kring ett beslut som påverkar nästan alla männniskor decennier framöver skulle ge större legitimitet än ”samarbete” över parti- och blockgränser är nonsens. Givetvis måste samarbetet kombineras med information och debatt. Så har också skett.
Hade Lindquist besvärat sig med att gå igenom artikelindex och databaser om pensionsreformen hade han sett att ett stort antal kritiska artiklar har besvarats av genomförandegruppen i dess helhet eller av någon eller några av gruppens medlemmar. Vid ett samtal med Mats Svegfors för drygt ett år sedan om målkonflikter mellan öppenhet och konsensus i pensionsfrågan, berömde han genomförandegruppen för att den bemödat sig om att både lyssna, besvara frågor och resonera kring den kritik som framförts. Kritiken har också påverkat arbetet på många punkter. Ett enda exempel: Tidigare minskade avtalspensionerna SGA (det särskilda grundavdraget) och då pensionen. I det nya systemet behandlas avtalspensionerna på samma sätt som privata försäkringar och minskar inte pensionen!.
Lindquist har ingen förståelse för det nya pensionssystemets försäkringsmässighet (livsinkomstprincipen) samt behovet att ta hänsyn till förändrad genomsnittlig livslängd/ pensionstid. Ett försäkringsmässigt system innebär att pensionens storlek bestäms av summan inbetalda avgifter samt avgifternas förräntning. Avgifterna till inkomstpensionen (fördelningssystemet) bestäms av den genomsnittliga tillväxten, medan premiepensionens avkastning är beroende av kapitalavkastningen. Tiden under vilken ”ränta” utgår är också avgörande för pensionens storlek.
I klartext innebär detta att en person, ofta en låginkomsttagare, en LO-arbetare, som börjar att arbeta tidigt men har en låg eller måttlig inkomstutveckling i framtiden får tillgodogöra sig gynnsammare ränta-på-räntaeffekter. Individer med längre utbildning har andra fördelar. Deras löneutveckling är snabbare och deras möjligheter att ta ut pension vid 65 år eller senare är betydligt större Människor med längre utbildning och kvalificerade arbeten brukar genomsnittligen hålla sig arbetsföra och friska längre. Hävstångseffekterna på pensionens storlek är betydande efter 65.
En grovarbetare eller en lärare som arbetar i 40 år och då betalar avgifter i 40 år får endast pension för 30 år i ATP. Är det rättvist? I ATP får en person som studerat länge, haft låg förvärvsverksamhet under 15 år och högre inkomster än genomsnittet för de 15 bästa högre pension än en person som haft lika stora livsinkomster men jämnt fördelade. Är detta lämpligt och rättvist? Exemplen visar dessutom att Lindquist påstående är felaktigt att livsinkomstprincipen generellt sänker pensionerna. Det kan bli både + och -.
Försäkringsmässighet kräver att hänsyn tas till hur länge vi ska leva på vår pension, därav det s k delningstalet. Ökar den genomsnittliga livslängden, allt annat lika, måste den årliga pensionen minska. Pengarna ska räcka längre! Denna hårda verklighet gäller också inom ATP-systemet. Så länge det fanns utrymme att höja avgifterna för de yrkesaktiva behövde inte de utlovade pensionsnivåerna förändras. Men avgiftsutrymmet tog slut och då fick pensionärerna ofta med kort varsel veta att pensionernas reala värde skulle minska. Orsakerna var bl a att ATP aldrig beaktat kostnaderna för ökad livslängd och räknat fel på tillväxten. Hur hade då ATP-fäderna tänkt? Prisindexerade pensioner skulle successivt minska i förhållande till de yrkesaktivas löner. Vid en tillväxten på genomsnittligen 2%, ger en pension vid 75 år 20% lägre ”standard” än vid 65 jämfört med de yrkesaktiva. Avgifterna skulle växa med löneökningarna. Pensionerna skulle stå stilla, dvs halka efter.
I det nya systemet tillämpas inkomstindexering. För att pensionerna inte ska vara som lägst, när man går i pension, bygger pensionsberäkningen på ett ”förskott på tillväxten” med 1,6%. Förskottet måste naturligtvis sedan successivt avräknas vid indexuppräkningarna.
Premiepensionen som växer med kapitalavkastningen utgör en stor fördel främst för de yngre. Avkastningen på aktier har vid långsiktiga jämförelser varit betydligt högre än tillväxten och avkastningen på statspapper.Med tanke på hur Stockholmsbörsen samvarierar med Wall Street /Nasdaq kan siffror från ett antal amerikanska studier ge ledning. Historikerna Ibbotson vid Yale visar att aktiemarknaden i genomsnitt gett 7% realt från 1926 till idag och Siegel vid University of Pennsylvania visar samma avkastning från 1802 framåt.(Under vissa kortare perioder har avkastningen arit beskedligare.) Vid en avsättning från 25 – 65 år på t ex 4000 kr per år skapas ett betydande kapital.
Pensionsreformen har också gett AP-fonderna nya placeringsregler, vilket ger en betydande höjning av avkastningen. AP-fondernas reala avkastning mellan 1960-1993 var –0,7%! Sämre kan det knappast bli. Kot sagt, pensionsreformen är inte så dålig som Lindquist vill påskina.
Margit Gennser