Margit Gennser på Brännpunkt i Svd 99-02-10

EMU förutsätter en federal stat

Så föddes euron nyåret 1999under stora festligheter i de elva euroländerna. Politikerna, byråkratin, centralbankscheferna och näringslivets elit gjorde ett stort nummer av en lyckad introduktion. Euroforin var betydande även bland allmänheten men följdes snart av många frågetecken. Här kommer jag endast beröra en aspekt.

År 1998 och tidigare hade EMU enbart marknadsförts som ett monetärt projekt. Kritiker, dit jag hört, menade att det inte går att skilja penning- och finanspolitik åt.Den logiska slutsatsen är att EMU fordrar en federal stat.

I klartext, kanske något drastiskt uttryckt, innebär detta att Sverige skulle läggas ned och att svenskarna bli en svensktalande minoritet på betydligt mindre än fem procent inom EU. EMU-förespråkarna hävdade tyvärr utan motiveringar att vi hade fel och att vi nyttjade skrämseltaktik.

Redan någon vecka in på det nya året 1999 hördes helt andra tongångar. Den tyske utrikesministern Joschka Fischer presenterade ordförandeagendan för första halvåret 1999 i EU-parlamentet.

Han uttryckte sig ungefär så här: Nu när euron haft en så lyckad start, måste EU:s politiska kapacitet stärkas. Vi kan inte spela i världsvalutornas första division, om våra politiska strukturer är kvar i det förgångna. Den nationella vetorätten måste avskaffas utom när det gäller Rom-, Maastricht eller Amsterdam-avtalen och redan 2001 vid IGC i Köln bör uttunningen av vetorätten påbörjas. Annars förlamas EU. Detta uttrycktes på följande märgfulla sätt: “Unionen skulle drabbas av en institutionell hjärtattack!”

Fischer gjorde sig också till tolk för skatteharmonisering precis som finansminister Lafontaine och Bundeskansler Gerhard Schröder gjort tidigare. Och det gällde en skatteharmonisering med minimiskatter, absolut inte maximiskatter.

Omsvängningen inom EU var total. Tidigare har EMU-förespråkarna med emfas hävdat att EMU enbart är ett monetärt projekt och att detta inte förutsätter en federal stat.

Nu var EMU fullbordat, därmed kunde sanningen avslöjas.

Det finns dock tre undantag; Storbritannien, Sverige och Danmark. Här gäller fortfarande att EMU är ett avgränsat monetärt projekt. Det gäller ju att inte säga för mycket, när de klentrogna och vankelmodiga ska föras in i Euroland.

I det moderata EU-programmet står det att vår EU-politik ska bygga på institutionell konkurrens och mellanstatligt samarbete, vilket är motsatsen till federalism.

Men även i Sverige och inom moderata samlingspartiet har nya federalistiska tongångar hörts. Carl Bildt har framhållit att Joschka Fischers förslag är värda att lyssna på. Varför denna glidning mot federalism - ett betydligt allvarligare steg för det lilla Sverige än det stora Tyskland?

Vetorätten är till för att skydda små länder. Stora länder behöver inte ett sådant skydd!

En fråga som måste ställas till Carl Bildt är om det moderata partiprogrammet ska ändras? Pågår förberedelser och i så fall - lämnas det utrymme även för kritikerna om det lämpliga med en politisk union?

Grundläggande politiska ståndpunkter måste ha kontinuitet. Saknas en sådan förloras lätt politisk trovärdighet. Väljarna blir vilsna.

Redan här har EMU-projektet sin grundläggande politiska svaghet. Det “ägs” av ett internationellt EU-etablissemang. Genomförandet har visserligen fordrat att den stora allmänheten i de olika länderna får veta just så mycket om projektet, så att ett ja pressas fram vid folkomröstningar, eller att de partier som får majoritet vid de allmänna valen med eller utan entusiasm stöder EU:s slutpunkt - den federala staten. Taktiken är den som Gunnar Sträng en gång tillämpade: “Små, små steg mot socialism, men avslöja det inte på gator och torg.”

Bernard Connolly, britt, ekonom och tidigare EU-anställd, har i sin bok “The Rotten Heart of Europe” beskrivit hur denna teknik använts för att skapa acceptans för EMU.

“När Maastrichtavtalets innebörd avslöjades blev många av ministerrådets medlemmar förskräckta” (Connolly s. 117) Överenskommelsen byggde på en skicklig men destruktiv kompromiss om två motsatta uppfattningar om innebörden av monetär union.

Den “ekonomiska” synen representerades bl a av Tyskland. Den sa att ekonomisk konvergens måste komma före en ekonomisk union. Den “monetaristiska synen” som omfattades av Frankrike och Italien innebar att en monetär union skapar konvergens. (Monetarism utgörs här av en äldre term hänförlig bl a till ekonomen Rueff.)

Maastrichtavtalet var politiskt skickligt. Det gav något både till “ekonomerna” och “monetaristerna”. De förstnämnda fick kriterierna och de sistnämnda ett fixt datum. Vem vann i slutändan? Årtalet 1999 blev - tycks det - viktigare än kriterierna.

Men varför opponerade sig inte tyska regeringen eller Bundesbank? Dåvarande Bundesbankschefen var motsträvig men inte mer! Den grundläggande motsättningen i Maastrichtavtalet förtegs och regeringscheferna behöll sin formella heder och marknadsföringen av avtalet kunde sedan helt anpassas till vad som var “mest säljande” till de egna medborgarna.

Tyskarna skulle genom avtalet kunna exportera sunda pengar till övriga EU - samma mål som 1941!

I Frankrike framhölls att Bundesbank skulle “förfranskas” och att de nationella valutorna försvinna samtidigt som den franska monetära överhögheten stärktes. Franska “spinndoktorer” spann sina fraser med fransk finess och de tyska med mer teutonisk kraft.

Men målkonflikterna försvann inte! Och vad händer när de blir alltmer kännbara i verkligheten?

Redan under förberedelseåren skapade de dolda målkonflikterna svåra kriser. ERM skulle fungera som en flygled för landning i EMU. Bundesbank som åtminstone var en dold motståndare till Maastrichtavtalet ansåg att ERM var en “frivillig förpliktelse”. Kunde inte Italien, Storbritannien eller Sverige (som dock inte var formell medlem) anpassa sig till Bundesbanks pennningpolitik, var det deras ensak.

År 1992 inledde tyskarna en hård åtstramningspolitik. Italien, Storbritannien och Sverige fick stora valutaproblem. Resultat - chockhöjda räntor, konkurser, galopperande arbetslöshet och för Storbritannien (och Sverige men alltför senfärdigt) en lyckosam avslutning genom en flytande valutakurs.

Även Frankrike drabbades hårt av Bundesbanks penningpolitik. Men Frankrike fick som nyckelpartner i Maastrichtavtalet viss särbehandling. Hade ERM kollapsat fullständigt hade ju inte heller EMU, Helmut Kohls skötebarn, realiserats (se Connolly kapitel 9).

Vilka generella slutsatser kan då dras av Maastrichtavtalet och den politiska handläggningen av detta grundläggande avtal?

För det första: Avtalet innehåller svåra målkonflikter. Beslutsfattarna är medvetna om dem. De döljs däremot skickligt för allmänheten genom svårgenomträngliga formuleringar, vilket i sin tur tillåter ledande politiker i olika länder att saluföra projekten EMU och en politisk union på det sätt som passar den egna “marknaden” bäst.

Farorna av en sådan hantering är tvåfaldig - politikerna i olika länder med skilda mål kommer förr eller senare att hamna i svårhanterbara konflikter och medborgarna i de olika länderna kommer förr eller senare att känna sig förda bakom ljuset. Detta kan vara embryot till framtida politiska katastrofer.

För det andra: Det kommer alltid att vara Tyskland i koalition med ett annat stort land, sannolikt Frankrike, som styr. När Bundeskansler Gerhard Schröder försäkrar vår statsminister att våra möjligheter att påverka EU-beslut varken blir större eller mindre om vi går in i EMU, är han fullständigt uppriktig. Vårt inflytande är obetydligt eller försumbart hur vi än gör. Vi är en mycket liten minoritet inom EU.

Varför inleddes då januari 1999 med en federal offensiv? Det finns sannolikt åtminstone tre skäl.

För det första har det länge funnits starka federala krafter framför allt i Medelhavsländerna.

För det andra Tyskland stärks - eller andra länder försvagas - om bl a vetorätten urholkas.

För det tredje - EMU-fasen anses vara slutförd, med ett par undantag, och då behöver EU-politikerna nya projekt och mål.

Storbritannien, Sverige och Danmark står dock fortfarande utanför EMU. Det politiska trycket att fatta ett beslut om inträde har hårdnat. Varför? Ett skäl är att de kontinentala länderna fruktar att ett Storbritannien som står utanför blir en stark konkurrent. Man är rädd för s k illojal skattekonkurrens och en osolidarisk socialpolitik.

Målet för en federal EU-stat är att likrikta i enlighet med det reglerings- och planeringstänkande som kännetecknar både Frankrike och Tyskland. Något drastiskt uttryckt: Det är inte längre fråga om att skapa en gemensam marknad utan en “gemensam” vara eller tjänst. Konkurrens och marknadsekonomi kräver nämligen olikheter, inte likheter.

Den kontinentala vägen är totalt fel för Sverige. Vi måste finna tillbaka till den marknadsekonomi som gjorde oss rika mellan 1860-1960. Det gör vi bäst i anglo-sachsiskt sällskap. För min del ser jag hellre ett samarbete med Nafta. Vad än näringslivsföreträdare säger, så gör de stora företagen samma val som jag. De väljer hellre USA och Storbritannien än Europa, när de satsar sina egna pengar, sina egna företag och sin egen framtid.

Vi medborgare men också våra politiska partier står vid ett avgörande vägskäl. Ska vi välja EMU och politisk federation, som innebär att Sverige som suverän stat försvinner eller ska vi försöka återgå till den politik med frihandel och öppenhet som fungerade bra förr? För mig är det valet inte svårt, men vad gäller i dag för moderata samlingspartiet?

Mer av Margit Gennser om EMU

Top of Page
Början på sidan