Margit Gennser EMU

Om Margit Gennser

Apoteken

ATP

EMU
Mer om EMU

Kontakt

EU och EMU

Margit Gennser var ordförande i styrelsen för
Medborgare mot EMU - den borgerliga Nej-organisationen i folkomröstningen om EMU

EMU - en kritisk analys, Fischer & Co 1997

Tomas Fischer

Ur Sture Eskilsson "Från folkhem till nytt klassamhälle"

Det skulle vara historieförfalskning att påstå att jag ägnade dessa frågor någon speciell eftertanke inför folkomröstningen 1994... Några år senare ... var min uppfattning till en början att EMU visserligen var en riskabel idé som skulle utsätta medlemsländerna för onödiga påfrestningar, men om den ändå förverkligades var det väl lika så gott att Sverige anslöt sig.

De fanns emellertid de som tänkt mer på saken och började formera en motståndsrörelse. I spetsen gick Margit Gennser, moderat riksdagskvinna, känd för sin självständighet och energi. Att den stora pensionsreformen, efter många års utredande och förhandlande, hade förts i hamn i politisk enighet var hennes förtjänst. Vid sin sida hade hon vapendragaren Rolf Englund, tidigare medarbetare på Timbro och outtröttlig kritiker av kronförsvaret vid decenniets början.

De inviterade mig på lunch och framförde sina argument mot EMU och frågade om inte jag delade deras uppfattning.

forts. i boken på sidan 366 ff.

Rolf Englund

Sture Eskilsson "Från folkhem till nytt klassamhälle"

Sture Eskilsson hos Medborgare mot EMU

Margit Gennser on the Reform Treaty
European Journal Nov/Dec 2007

No longer available via European Foundation

Är nationalstaten sämre än ett imperium - en superstat?
Min vision, min önskan, är att stoppa utvecklingen mot imperium och likriktning.
Margit Gennser i Svensk Linje nr 2/2005

Ur politik föds mycket ont - maktsträvanden, konflikter, dogmer och onödiga regler som hindrar nytänkande, mångfald och valfrihet. De motstående krafterna
Att en minskande politisk sektor skapar mer ”lycka” åt fler människor finns det talande exempel på. Det är bara att studera våra guldåldrar, t ex de två första decennierna efter andra värlskriget här i väst. När krigets gamla regleringar och planekonomiska ideal skrotades och ransoneringar, prisregleringar, import- och exportrestriktioner och andra begränsningar i människors frihet började avskaffas, blommade de välfärdsskapande krafterna. De planekonomiska idéerna var dock mer seglivade än vi, som trodde på en fri, dynamisk marknad, föreställde oss.

Att Sovjetunionen var en koloss på lerfötter ville inte den politiska eliten se och i väst fanns det starka och sluga förespråkare för planeringsideologin. Jean Monnet var en av dem. Han misstrodde ”vanligt folks” sunda instinkter och arbetade envist och målmedvetet för styrning uppifrån, dvs för en stor politisk marknad. Hans och sedermera Delors´ planideologi vann successivt över de fria marknadsidéerna, som bl a burit västtysken Erhards signum. Successivt försvagades den ekonomiska tillväxten och framtidstron och 70-talets unga generation krävde mer stat för att få mer fri service. Höjda skatter skulle betalas av andra och näringslivet sattes allt oftare i den politiska skamvrån. De lönsamma yrkeskarriärerna fanns inom politiken.

Men motkrafter växte fram. Reagan, Thatcher och här i Sverige Gösta Bohman blev effektiva kritiker av planekonomi och engagerade förespråkare för marknaden. De lyckades återställa frihet genom avregleringar - här hemma och internationellt. Själv har jag med jordnära förslag visat hur politikerna kan få mindre och valfriheten större svängrum.

Mina visioner har varit oglamorösa och praktiska - en mer begränsad kommunal sektor, färre statliga monopol - Apoteket borde avskaffas - ett förändrat pensionssystem med mer av valfrihet och marknadstänkande och liknande. En del av idéerna har fått genomslag men den politiska marknadens förespråkare ligger alltid minst ett steg före. Återvunnen frihet på ett område, motverkas direkt av nya större ingrepp på andra. EUs gemensamma marknad, som skulle ge större frihet, har lett till motsatsen. Starkare centralism och 90 000 sidor nya regleringar. Kommissionen och några stora länder inom EG (EU) har fått allt starkare maktställning.

Margert Thatchers frihetliga idé om en gemensam marknad bidrog till att underminera hennes frihetspolitik. Varför blev det så?

Hon och hennes idéer utgjorde ett hot mot politikens/byråkratins särintressen. Som en man ställde de upp för att försvara sina fördelar och privilegier. En allians av politiker och byråkrater är för de mesta oövervinnliga när det gäller maktstrider. Att eliminera Thatcher - marknadsekonomins försvarare - blev en lätt uppgift för bl a Delors och hjälpkrafter från Foreign Office och torypolitiker med andra ideal än Thatcher.

EU och friheten

De tankar som styr utvecklingen av EU är egentligen lika deterministiska som någonsins fascimens och kommunismens.

Ett land som står utanför EU eller euron sägs bli ”isolerat”, ”marginaliserat” och mister sin utvecklingskraft och sitt inflytande.

Precis som tidigare imperiebyggare och deras ideologiska vapendragare är EUs utveckling ”historisk bestämd”. Den ”enda vägen” bär mot en europeisk superstat. Några djupare resonemang och motiveringar för EUs överstatliga ambitioner finns inte. Borde inte detta utgöra en varning för EUs mångspråkiga och mångkulturella imperium?

Både ja och nej.

EU-etablissemanget har inte vunnit den sakliga debatten. Verkligheten i form av eskalerande arbetslöshet i Frankrike och Tyskland tillsammans med ett stelt och reglerat näringsliv och en allt sämre demografi gör inte imperibyggarnas ambitioner särskilt trovärdiga. Men trots detta tycks de ändå få igenom sin agenda.

Att bekämpa trosatser om ”Europas öde” och ”Europas enda väg” är alltid svårt. Att ställa känslomässiga och ”ideologiskt korrekta” åsikter mot sakliga och kyliga argument fördöms lätt som kall isolationism, extremism och xenophobi. Förespråkare för nationalstaten och nationalstatens suveränitet beskrivs i bästa fall som ”gammalmodiga”, i sämsta som själviska särintressen som inte vill uppge sin självbestämmanderätt för att överlåta besluten till Europeiska rådet (ännu ett nytt namn för ministerrådet), kommissionen och ECB.

Detta leder fram till den verkligt viktiga frågan.
- Är nationalstaten sämre än ett imperium - en superstat?

Svaret är ganska själklart. Det är bättre att styras av sina egna landsmän än politiker och byråkrater med ett helt annat språk och andra vanor. Chanserna för en bra regeringsmakt är större i nationalstaten än i en artificiell statsbildning utan en naturligt samhörighet, utan demos.

Varför har då vårt etablissemang med sådan förtjusning omfattat EUs mål ”an ever closer union”?

Peter Shore har en trolig förklaring i sin bok ”Separate ways”.

- Den engelska intelligensian är europeriserad. Den tar sin matlagning från Paris, sina semestrar i Toskana och sina åsikter från Bryssel. Deras patriotism utgör en slags ö av avvikande meningar.

Kanske är det den gamla vanliga förklaringen gräset verkar grönare på andra sidan staketet? Det kan tyckas vara en väl enkel förklaring till skillnaden i synen på EU mellan de brittiska och svenska etablissemangen och majoriteten av britter och svenskar.
Att den individuella friheten gynnas av förekomsten av många länder är en gammal sanning. Trivs man inte med en regering eller en viss livsstil kan man ”rösta med fötterna” eller i värsta fall fly som t ex hugenotterna på sin tid. Frihet gynnas av fria marknader men frihet kräver också möjligheter att flytta mellan olika länder. EUs integration, vilket inte nämns så ofta, begränsar faktiskt vår frihet. En del finner detta påstående felaktigt, ja paradoxalt. Det är inte förvånande. EUs paradnummer är ju de fyra frihetern- för varor, kapital, tjänster och människor. Men en bra sak kan alltid undermineras och det har skett via integrationspolitiken, alla lagar, finans- och valutapolitik, utrikespolitik etc kommer att likriktas. Friheterna att flytta finns men de tillåter inte individen att undkomma en regering de ogillar.

Min vision, min önskan, är att stoppa utvecklingen mot imperium och likriktning.

Det missnöje som växer fram mot hela den byråkratiserade EU-idéen är ingen isolerad företeelse i några få ”randstater”. Den börjar göra sig gällande t o m i EUs kärnländer. Det är sunt. Ett nej exempelvis till EUs grundlagsförslag i tidigare EU-trogna länder skulle hejda en utveckling som i allt högre grad gått ur kontroll.

Men vad händer konkret om exempelvis Frankrike och Nederländerna röstar nej till EUs grundlag? Kanske blir det nya, ännu konstigare förslag som med långsiktig envishet trumfas igenom i Bryssel. Byråkratin är bra på att betvinga oss och deras metoder går ut på att dölja sina avsikter och producera en oändlig ström av papper.

Ska min vision om mindre politik och mer marknadsfrihet kunna uppfyllas måste motkrafter sättas in mot EU. Det behövs ”en tyst, ärofull revolution” som innebär att mycket av den beslutsrätt som överlåtits till den nya politiska mångnationella makteliten återtas, att aquis communutaire avvecklas och ersätts med en allt effektivare institutionell konkurrens. Länderna i Europa, små som stora, vet att när det behöver samarbeta gör de det.. Däremot behövs inte en toppstyrd integration.

Europas kulturella framgångar har vilat på ett värdefullt arv, vår världsdels unika geografi som bidragit till att skapa olikheter och mångfald. Detta har i sin tur stimulerat nytänkande, dynamik och utveckling.. Vår framtid bygger på att vi utnyttjar dessa våra historiska konkurrensfördelar som dessutom kommer att bli mer värdefulla med tanke på dagens tekniska utveckling, där storlek och stordrift inte längre bara betyder fördelar utan också tunga nackdelar.

Euron finns och de som har ersatt DM, francs etc med euron, fortsätter antagligen och hoppas på att det hela fungerar.

EU-byråkratin blir i stort sett överflödig och EU-skatten kan avskaffas liksom det mesta av den adminstrativa apparaten i Bryssel. EUs jordbruksstöd som utvecklats till ”en stor hjord av vita elefanter” måste avvecklas och ersättas med något bättre, antagligen olika i skilda länder. Det krävs säkerligen ett skickligt handlag för att en sådan förändring inte ska leda till olika former av obehagligheter.

Vad som ska bevaras av EU-drömmen är de fyra friheterna.

Den institutionella konkurrensen kommer att se till att de länder som har mest hindrande lagstiftning kommer att få sämre utveckling. Vad nu sämre utveckling är? Chirac värdesätter den franska sociala modellen högre än liberal marknadsekonomi och vill fransmännen hade det så, är det deras ensak.

De bör kunna välja sämre materiellt välstånd och den större ”trygghet” de tror att deras modell ger.

Min vision är enkel. Den bygger på väl beprövade liberala principer och syftet är att begränsa den politiska sektorns inflytande och storlek. Det otäckaste som kan sägas om den, är att det är en återställare.

Fast en återställare som raderar ut dåliga beslut fattade efter en god middag under sena nattliga förhandlingar kan endast göra saker bättre inte sämre.

Fast förstås, för kommissionärerna blir det mindre makt och betydligt kärvare ekonomi. Miljoninkomster blir kanske ett minne, men lätt fånget är lätt förgånget.

Jean Monnet

Peter Shore: ”Separate ways: Britain and Europe ”

The Economist om Ever Closer Union
The founding fathers of what is now the European Union—Jean Monnet, a French civil servant, and Robert Schuman, a French foreign minister of the 1950s—were convinced that the origins of conflict in Europe lay in the continent's system of competing nation-states.
As Schuman put it, “Because Europe was not united, we have had war.” Those founding fathers were determined to build a new union in Europe that would banish conflict for good.
Their building-blocks were economic, but their goals were political.

Europa och folken - EU:s demokratiska underskott och den europeiska identiteten
Ingmar Karlsson i boken "Europa och folken - en europeisk nation eller nationernas Europa?

Top

/Ett fortfarande obesvarat/ Öppet brev till fd Moderata partiledaren Carl Bildt

- Vi har inte tillräckligt mandat
att utan en folkomröstning fatta beslut om EU:s grundlag
Detta konstaterade Du hos Göran Rosenberg i TV4 2/12 2003.

Klicka här för hela brevet

Vi måste få folkomrösta om EU-konstitutionen!
Partiledarna vill inte förstå. Ansvaret för de förlösande orden:
”Låt oss få folkomrösta om vår demokratiska framtid”
måste därför komma från riksdagens talman.
Margit Gennser i Barometern 17/11 2004

Hösten 1994 sa svenska folket ja till EU-medlemskap. Det var ett klart ja utan entusiasm.

Oro för minskad självständighet framställdes som ointressant utom när det gällde särfrågor som alkohol och snus.
Att statsmaktens alla kärnområden – utrikespolitik, försvar, penningpolitik, domstolsväsende och straffrätt m m successivt skulle hamna inom EU:s ansvarsområde förnekades oavsett blockgränsen och blindheten för EU:s verkliga mål och utveckling utveckling har inte rubbats sedan 1994.

Nu ska Valéry Giscard d’Estaings konstitution antas av 25 EU-länder. Att den innebär att självständiga nationer som Sverige förvandlas till delstater i en superunion avfärdas som skräckpropaganda.

Beslutet att införliva konstitutionen i svensk rätt ska bestämmas över våra huvuden. Det förstärker den upprorsanda som visade sig i EMU-omröstningen, junilistans framgångar och ett rekordlågt valdeltagande (37 procent) i EUvalet.

Centralstyrda byråkratier är till nackdel för alla utom en elit med särskilda privilegier och okontrollerad makt. Medborgarna i gemen kan däremot räkna med påvrare liv och ett samhällsklimat, som premierar de lydiga och fogliga medan de stöter ifrån sig de dynamiska, rättrådiga och självständiga.

Partiledarna vill inte förstå. Ansvaret för de förlösande orden: ”Låt oss få folkomrösta om vår demokratiska framtid” måste därför komma från riksdagens talman. Okonstitutionellt, kanske men absolut nödvändigt!

Full text

Riksdagens talman Björn von Sydow

Början på sidan

Vad vi behöver är en seriös folkbildning och tydliga engagerande alternativ. Man kan inte ogiltigförklara folkets uttryckta vilja
Margit Gennser, före detta riksdagsledamot för moderaterna, har på DN Debatt den 2 februari i sak väldigt kloka och sakliga synpunkter - Dock drar Margit Gennser helt fel slutsats. Att ligga på sofflocket den 13 juni leder inte till förändring.
KG Svenson, socialdemokratiskt kommunalråd i Solna, DN Debatt 2/3 2004

Alla partier i riksdagen är rädda för ett lågt och sjunkande valdeltagande. Att väljare medvetet avstår från att rösta är, och upplevs med rätta, som ett misstroendevotum.
Ju lägre valdeltagande i EU-valet, desto tydligare blir väljarnas budskap till det politiska etablissemanget.
Margit Gennser i Timbros Smedjan 12/2 2004

I Frankrike finns fortfarande ett levande arv från Colberts merkantilism. Marknaden är från fransk synpunkt ”ociviliserad”. Ett typiskt uttryck för detta är den tidigare franske premiärministern Edouard Balladurs uppfattning att marknaden ”bygger på djungelns lag”.

Den tyska samhällsmodellen är mer korporativistisk, vilket inte är det samma som socialism. Den tyska synen på konkurrens är att den bör finnas men i begränsad omfattning. Konkurrens får inte vara illojal, vilket alltför ofta innebär att konkurrensen får beskäras genom lagstiftning, karteller och liknande. Tysk marknadsekonomi konstaterade Wall Street Journal (28/1-04) har ofta mer med retorik än med verkligheten att göra.

När Margaret Thatcher fick igenom EU:s gränslösa marknad, blev de nu beskrivna målkonflikterna tydliga. Öppnandet av gränserna krävde enligt EU-byråkratin och Tyskland/Frankrike en rad EU-harmoniseringar på ekonomins alla områden – för varustandarder, förpackningstexter, inom arbetsrätten etc, etc. Den nya fria rörligheten gav därför upphov till en flod av nya regleringar.

Det är mot denna bakgrund Thatcher senare konstaterade att begreppet ”Europa” innehåller ett stort mått av humbug. Det är inte endast nationella intressen som döljer sig bakom begreppet. Det är en rad klass- och gruppintressen som använder sig av ”europeisk idealism”, vars kännemärken är spetsfundighet, knep och jakt på materiella förmåner.

Tillbaka till svenska politiker och svenskt näringsliv. Uppfattade dessa de subtila mekanismer som låg bakom EU-federalismen? Jag tror det inte. Som riksdagsledamot under den tid EU-frågan var högaktuell, fann jag att EU diskuterades som ett ekonomiskt problem. De politiska, historiska och kulturella dimensionerna tycktes knappt existera. Gemensamt för kommunreformen och EU-inträdet var således de snäva, bristfälliga politiska analyserna.

EU:s successiva förvandling från ett samarbete mellan fria länder till en integrerad och centraliserad stat har börjat oroa svenskarna alltmer. Det är således inte förvånande att EMU-omröstningen hade ett högt röstdeltagande och gav ett klart nej till EMU, som uppfattades som ett led i en allt snabbare federalistisk utveckling, som redan nu har kommit långt.

Valdeltagandet i EU-valet 1999 var exceptionellt lågt för svenska förhållanden, 38 procent. Ett ännu lägre valdeltagande i år borde ge våra politiker en allvarlig tankeställare. EU-parlamentarikerna skulle i de flesta fall inte störas av sin bristande legitimitet. Detta gör det mycket lättare för väljarna att låta bli att rösta i EU-valet! Det amerikanska uttrycket "all politics are local" gäller också i Europa.

Det multinationella, multikulturella och multispråkliga EU-parlamentet kan omöjligen representera väljarna på ett bra sätt. Deras huvuduppgift är att förhandla om teknikaliteter i ett omfattande nät av lagar/regleringar. Detta är en mer destruktiv än positiv uppgift, eftersom regleringar hämmar tillväxt och utveckling. Den svenska representationen på 19 ledamöter av 728 är i realiteten betydelselös, vilket gör en röst i EU-valet meningslös…

Budskapet från väljarna skulle dock kunna göras ännu tydligare och skarpare. EU-parlamentarikernas löner och förmåner har förvånat skattebetalarna. Nästan 90 000 kronor i månaden med EU-skatt på cirka 20 procent var EU:s krav för kommande mandatperiod. Ministerrådet sa nej, men det kommer sannolikt inte att hindra att arvodena höjs senare.

Väljarna – uppdragsgivarna – bör därför ta över kontrollen av EU-parlamentarikernas förmåner. Varför inte sätta valdeltagandet i relation till lönen? Medborgarna får då möjlighet att sätta ett pris på parlamentets verksamhet efter den nytta de tycker parlamentarikerna gör. Ett 90 procentigt valdeltagande skulle ge full lön, medan ett valdeltagande på 30 procent endast skulle ge 30 procent av full lön. Partistöden skulle utsättas för samma resultatanknytning.

Full text

Se även
Lågt valdeltagande är effektivaste protesten
Det är bra att Nils Lundgren och Lars Wohlin tänker starta ett nytt EU-kritiskt parti inför EU-valet i juni. Det politiska etablissemanget vägrar att lyssna på väljarna och blir allt mindre representativt. Men den mest effektiva markeringen mot den växande EU-centralismen är att låta bli att rösta.
Margit Gennser (m), DN Debatt 2/2 2004

Top

Hur kan det komma sig att en före detta riksdagsledamot uppmanar till röstskolk. Det gör Marigit Gennser som inte tycker att folk ska gå och rösta i Europaparlamentsvalet.
Studio Ett måndag 2 februari 2004

Lågt valdeltagande är effektivaste protesten
Det är bra att Nils Lundgren och Lars Wohlin tänker starta ett nytt EU-kritiskt parti inför EU-valet i juni. Det politiska etablissemanget vägrar att lyssna på väljarna och blir allt mindre representativt. Men den mest effektiva markeringen mot den växande EU-centralismen är att låta bli att rösta.
Margit Gennser (m), DN Debatt 2/2 2004

Det är bra att Nils Lundgren och Lars Wohlin tänker starta ett nytt EU-kritiskt parti inför EU-valet i juni. Det politiska etablissemanget vägrar att lyssna på väljarna och blir allt mindre representativt. Men den mest effektiva markeringen mot den växande EU-centralismen är att låta bli att rösta. Ett lågt och framför allt sjunkande valdeltagande utgör en av de mest svidande protesterna för de politiska företrädarna. Deras legitimitet urgröps.

I julnumret av The Economist 1978 fanns en översiktsartikel av tidskriftens andre redaktör Norman Macrae. Titeln var "Politik - ju mindre desto vackrare" och i den ställdes obekväma frågor om den representativa demokratin - frågor som är ännu mer aktuella i dag än när de först ställdes för 25 år sedan. Den offentliga sektorn utvecklas allt mer mot en ny form av "imperialism", konstaterade Macrae. De "politiska" och "officiella byråkraterna" har i dag större kontroll över BNP genom rösträttsdemokratin än någonsin forna tiders präster, adel, kungar eller kapitalister.

EU strävar däremot mot centralism Redan 1991 luftade Delors idéer om att ta bort EU:s roterande representantskap, centralisera makten till Bryssel, ta bort medlemsstaternas vetorätt och kraftigt öka kommissionens budget till 2 procent per år. När hans framtidsvisioner kritiserades svarade han nonchalant att det var planer som först skulle bli aktuella om tio till femton år. Och nu är vi där! I förslaget till EU:s konstitution finns Delors gamla tankar med.

Nu har medborgarnas protester nått Sverige genom det kraftfulla nejet i folkomröstningen om EMU, som visar att riksdagens ledamöter över huvud taget inte delar sina väljares åsikter i en av dagens och framtidens stora politiska frågor. Även om en klar majoritet av svenskarna röstade nej till EMU är över 80 procent av riksdagsledamöterna för. Partitopparna i de stora partierna har snabbt förträngt sitt demokratiska nederlag och vägrar se farorna med en politisk elit som blir allt mindre representativ för sina väljare.

När valsedlarna har gjorts upp inför valet till EU-parlamentet har nomineringar och provval förbehållits en mycket begränsad krets partimedlemmar, inte minst inom de två stora partierna. I det moderata provvalet fick till exempel 400 av 80.000 medlemmar delta. 336 gjorde det! Valsedlar med enbart federalistiskt inriktade kandidater högt upp på valsedlarna gör de socialdemokratiska, moderata, folkpartistiska och kristdemokratiska väljarnas rösträtt till en chimär.

I en representativ demokrati som blir allt mindre representativ är protester nödvändiga. Den sannolikt mest verkningsfulla metoden är "exit", att låta bli att rösta. Ett lågt och framför allt sjunkande valdeltagande utgör en de mest svidande protesterna för de politiska företrädarna. Deras legitimitet urgröps.

Full text

Top

Vart är EU på väg? Kritiska röster om Unionens framtid
Söndagen 8 februari kl 10.30 –16.00 ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm
Diskussion mellan representanter för olika kritiska perspektiv på EU: 14.45 –16.00
Synpunkter på nuläget. Finns alternativ till EU:s väg? Hur kan vi gå vidare med ett motstånd mot EU-staten.
Deltagare: Sören Wibe (s), Gustav Fridolin (mp), Margit Gennser (m), ordf Medborgare mot EMU, Mats Einarsson (v), Ingela Mårtensson, ordf Folkrörelsen Nej till EU, Henrik Dahlsson, generalsekr. TEAM
Full text hos Nytt Europa 23/1 2004

Rör inte valsedlarna!
Ett lågt valdeltagande - och då måste till slut de som driver det här projektet ute i EU och i Sverige lyssna på vad folken säger
Margit Gennser, Ekot 23/1 2004

Lyssna på din PC!
Det fanns ögonblick när jag kände stor sympati för min PCs förslag till stavning. När jag skrev ordet ”Giscard” ersatte datorn det omedelbart med ”discard” (kasta bort).
Margit Gennser, Svenska Nyhetsbyrån 11/12 2003

Gisela Stuart engelsk medlem i Giscard´s EU-konvent har publicerat en bok om konventets arbete.

- Det fanns ögonblick när jag kände stor sympati för min PCs förslag till stavning. När jag skrev ordet ”Giscard” ersatte datorn det omedelbart med ”discard” (kasta bort).

Stuart är en intressant EU-kritiker - tidigare en EU-fan, nu starkt kritisk.

Konventet hade formats av en oansvarig politisk elit som redan från början bundit sig för ett visst resultat. Det präglades dessutom av förakt för de nationella parlamenten och anglo-saxisk demokratisyn.

Alternativa förslag som kända ekonomer och statsvetare presenterade, behandlades som om de inte fanns. Att EUs politik kunde förbättras tillhörde det otänkbara.

Maskiner kan vara klokare än människor. Stuarts PC borde haft mer att säga till om.

Stuarts kritik av Giscard´s arbetsmetoder är hård och förödande. Avsiktligt fanns preliminära texter endast på franska. Giscard lyssnade endast på dem som ”han ansåg värda att lyssna på”. Övriga deltagare skulle inte tillåtas förstöra sköra överenskommelser. Den här arbetsmetoden krävde slughet. Stuart berättar om hur en smärre omskrivning av ett PM om försvarspolitiken presenterades vid midnatt på franska. Vid överlämnandet försäkrades det att dokumentet enbart innehöll språkliga ändringar! Den engelska delegationen upptäckte, det de inte skulle upptäcka, att hänvisningar till Nato hade försvunnit.

Det är samma typ av förhandlingsspel som EUs fyra neutrala stater - Finland, Irland, Sverige och Österrike - för närvarande är utsatta för. En klausul om ömsesidig försvarsplikt hade förts in i konstitutionen. De neutrala staterna kunde inte acceptera detta och förslog andra mjukare formuleringar. Det italienska mottagandet var svalt och Frankrike, Tyskland och Storbritannien kommenterade inte de fyra småländernas förslag. Den finske utrikesministern konstaterade bittert: ”De bryr sig inte om att tala med oss - allmogen!” Men ”allmogen” har fortfarande vetorätt men det fordrar förstås förhandlare med civilkurage och sådana tycks Sverige sakna.

På tisdagen (10/12) kom något som kallades ”kompromiss”. Försvarsklausulen var oförändrad. Däremot fanns ett tillägg som säger att ”den specifika karaktär som säkerhets- och försvarspolitiken har i några medlemsstater inte påverkas.” Vad innebär ”specifika karaktär”? Vad avses med ”några medlemsstater”? Är lagtexten tillräckligt klar? Nej och det är inte avsikten Tillägget ska enbart ge utrikesministern ett alibi och samtidigt lugna oss svenskar. Men låt oss tänka konkret!

Ett land har en nationell minoritet som utgör den dominerande befolkningen i ett stort, mäktigt grannland. Rätt eller fel; minoriteten i det lilla landet känner sig diskriminerad, vilket leder till hot och t o m krig från den store, starke grannen. Sådant har hänt förr och kan hända igen. Skillnaden är kravet på väpnad hjälp, hur vi än ser på konflikten.

Men stridsfrågorna kring konstitutionen är många fler. Här endast några axplock: Vetot försvinner. Det gäller utrikespolitiken och viss beskattning. Grundlagarna övertrumfas av EU-rätten Domstolarnas fria bevisföring försvinner - en EU-anpassning.

Som Stuart påpekar fungerar EU och EUs utvidgning utan en ny konstitution. En ny konstitution fungerar däremot inte utan ett folkligt godkännande - dvs folkomröstning.

När mindre än 50% av befolkningen i EUs medlemsländer stödjer EU-projektet är det en skarp varning. Och när mindre än 30% stöder EU-projekt som i Sverige, bör statsministern träna att säga nej, nej, nej.

Det är bekvämt att säga ja!
De psykologiska mekanismer som får styrelseledamöter i Skandia, Vin- och sprit och Systembolaget att undvika opposition, styr också regeringscheferna i EUs ministerråd.
Margit Gennser, Liberala nyhetsbyrån, 6/12 2003

Giscard d´Estaings EU-grundlag är ingen inspirerande läsning. Allmänhetens mottagandet är också svalt. I Nederländerna och Danmark skulle endast 5 respektive 3 % av väljarna rösta för förslaget. I Tyskland är 11 % och i Frankrike, Spanien, Österrike och Finland så få som 10, 7, 6 och 4% positiva. Stabilitetspaktens kollaps har inte ökat förtroendet. Ekofins särbehandling av de stora länderna uppfattas som en varningssignal.

Den politiska elitens inställning till konstitutionen är inte väljarnas. Göran Persson och Tony Blair anser att EUs grundlag är ett ”expeditionsärende”, som inte kräver folkomröstning. Att Göran Persson skyr folkomröstningar efter EMU-debaclet och att Tony Blair fruktar referendum i EU-frågor är förklarligt. Brittiska diplomater lär ha fått i uppgift att ge sina franska ämbetsbröder en vink om att en fransk folkomröstning uppfattas som ”osolidariskt” av Tony Blair.

Varför vågar inte de två regeringscheferna följa sina väljare och rösta nej till grundlagen? Beror det på att de verkligen anser att den inte utgör något avgörande nytt? Om det är så: Varför lyckas de inte övertyga väljarna om detta? Eller beror åsiktsskillnaderna mellan medborgarna och de styrande på att konstitutionen skapar en ny maktstruktur, som är attraktiv för den politiska eliten men knappast för väljarna?

En artikel i Wall Street Journal (26/11) av den belgiske premiärministern Guy Verhofstad antyder svaret på frågorna.

Verhofstadt är en brinnande federalist liksom utrikesminister Joschka Fischer och andra kontinentala toppolitiker. Han döljer inte sina ståndpunkter. Den nya konstitutionen utgör ett stort steg på vägen mot en sammanhållen union, en federal stormakt.

På justitiedepartementets område med känsliga frågor som straffrätt, fängelser, polis och domstolsväsende ska EU-lagar antas med kvalificerad majoritet, inte konsensus. Samma gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. I framtiden måste det också bli majoritetsbeslut gällande skatter och socialförsäkringar och EU-avgiften bör bli en EU-skatt.

Verhofstadt vill skapa tryck på tveksamma statschefer, precis som Gerhard Schröder, Jacques Chirac och Silvio Berlusconi gjort tidigare, för att avskräcka dem från att säga nej till EUs grundlag. Ett nej skulle vara ett ”historisk misstag”, skriver han. Att gå vidare på unionsvägen är oundvikligt.

Varför är det så viktigt för Verhofstadt att få igenom EUs grundlag. Den ska ”frigöra - emancipera” EU och ge unionen en plats på världsscenen. EU ska utveckla en trovärdig internationell politik, förankrad i ett eget EU-försvar och udden är - trots alla försäkringar om annat - riktad mot USA.

Federalisternas sätt att utmåla EUs konstitution som oundviklig har tack och lov punkterats av den brittiske utrikesministern Straw. EU kan fortsätta utan en ny konstitution är hans slutsats. Talet om ett oundvikligt beslut är enbart EU-retorik. Det är fritt fram för nej till grundlagen och folkomröstning.

Det är viktiga avgöranden som ska tas i Rom. Det gäller beslut i frågor som ligger nära medborgarna, t ex rättsfrågor och socialförsäkringar, men också stora frågor som utrikes- och försvarspolitik samt energipolitik. Den senare kan nämligen också övertas av EU genom majoritetsbeslut. Varför inte redan nu säga nej till förslag som går mot svenska intressen och öka vår förhandlingsstyrka?

Alla beslut som tagits från Maastricht till Nice har kännetecknats av oenighet och hätsk stämning. I botten har legat motstånd mot en federal utveckling. Varje ministerrådsmöte har dock slutat med enighet till priset av slarvigt utformade kompromisser. Varför är det så svårt att säga nej och hindra dåliga beslut?

De psykologiska mekanismer som får styrelseledamöter i Skandia, Vin- och sprit och Systembolaget att undvika opposition, styr också regeringscheferna i EUs ministerråd. Svagheten är densamma: Avvik inte från gruppens normer. Var inte ”obekväm”. Det är bekvämast så men vad tycker väljarna, aktieägarna och försäkringstagarna?

Pressmeddelande från Medborgare mot EMU
Stockholm 2003-12-08

Gennser: Stöd Bildts krav på folkomröstning!

Det är bra att Carl Bildt nu stöder kravet på en folkomröstning om den nya EU-grundlagen. Det säger Margit Gennser, ledare för de borgerliga EMU-motståndarna i ett uttalande.

Carl Bildt menade i TV4 i veckan att Sverige bör folkomrösta om den nya EU-grundlagen. Riksdagen saknar mandat från väljarna i frågan.

- Det är bra att Carl Bildt stöder kravet på folkomröstning säger Margit Gennser, ordförande för Medborgare mot EMU och tidigare moderat riksdagsledamot.

- Eftersom ett ja till EU-grundlagen innebär att vi samtidigt säger ja till EMU borde Riksdagen egentligen säga rakt nej till förslaget med hänvisning till EMU-folkomröstningen. Alternativet är att folkomrösta även om EU-grundlagen, säger Margit Gennser, ordförande för Medborgare mot EMU och tidigare moderat riksdagsledamot.

Tidigare har EU-konventets ordförande Valery Giscard d’Estaing samt en majoritet av konventsledamöterna rekommenderat medlemsländerna att folkomrösta. I sju länder, Danmark, Nederländerna, Irland, Spanien, Frankrike, Finland och Portugal ser det ut att bli folkomröstning.

EU-grundlagen innebär förutom obligatoriskt medlemskap i EMU även bland annat att mer makt centraliseras till EU och att EU-länderna får en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Medborgare mot EMU

Bäva månde ja-etablissemanget. Ett nytt EU-kritiskt parti för borgerligt sinnade är i stöpsleven. Kd-riksdagsmannen Björn von der Esch är redo att ställa upp.
DN 5/12 2003

Storbritannien visar vägen
EU:s nya konstitution innebär att Sverige ger upp självständighet
Svenska energitillgångar, vattenkraft och outbyggda älvar, urberg som förvaringsplats för använt kärnbränsle och stora områden för vindkraft berörs givetvis också av art. III 157.
Margit Gennser, Barometern, 19/11 2003

EMU är inte främst ett ekonomiskt projekt
Riksdagens protokoll 1995/96:6
Onsdagen den 11 oktober 1995
Anf. 32 MARGIT GENNSER (m)

EU är inne på fel väg. Unionsvägen passar inte ett Europa med olika språk, olika historia och olika traditioner.
Ja till samarbete, ja till handel, ja till institutionell konkurrens, men nej till en alltmer svällande byråkrati och
nej till en önskan att skapa en superstat.
Riksdagens protokoll 2000/01:107 Onsdagen den 9 maj 2001
Anf. 85 MARGIT GENNSER (m):

EU-kritiker hotar med egen lista till Europavalet
Margit Gennser och Nils Lundgren överväger en gemensam lista för EU-kritiker oavsett partifärg
SvD 24/10 2003

Trots en halv miljard kronor i insats led ja-sidan ett av de största nederlagen i de svenska folkomröstningarnas historia.
Nu försöker de ta revansch genom en felaktig historieskrivning
Margit Gennser Dagens Industri 22/9 2003

Debattskriften "EMU – ett demokratiskt dilemma"
beskriver valutaunionens politiska dimensioner, men också dess effekter på folkstyret och på EU:s utveckling som helhet. I fyra essäer beskrivs fyra av EMU:s demokratiska dilemman:
Drude Dahlerup, Henrik Dahlsson, Margit Gennser, Sverker Gustavsson och Kerstin Jacobsson

augusti 2003
klicka här

Bästa argumentet för ett nej är att beslutet brådskar inte. Försiktigheten är det väsentliga. Det är inte det minsta farligt att stå utanför
Margit Gennser intervjuad av Kristianstadsbladet 5/7 2003

Fromlet tillstår inga samband mellan Tysklands negativa utveckling och euron och det gör inte heller Anders B Borg i sitt genmäle.
Margit Gennser SvD Brännpunkt 29/6 2003

Gennser: Ge besked om EMU-skatter
- Istället för att strö omkring tomma löften måste Göran Persson ge besked om EMU-vardagens krassa verklighet. Hur mycket kommer företagare och konsumenter att behöva betala i skatt till EMU-bufferten? Hur mycket ökar krånglet av att skattenivåerna går upp och ner efter ekonomins svängningar? Blir det ett korporativt råd av fack- och näringslivshöjdare som dikterar finanspolitiken i framtiden?
Pressmeddelande Stockholm 2003-06-27

EMU är i gungning
Antingen tvingar EMU-problemen EU att snabbt bli en centraliserad superstat eller så spricker EMU
Margit Gennser, SvD Brännpunkt 16/6 2003
Margit Gennser är ordförande i Medborgare mot EMU och var riksdagsledamot (m) 1982-2002
klicka här

Kommentar av Margit Gennser med anledning av uppropet “A Voice for Millions”
Stockholm 2003-05-14

Likriktningen breder ut sig
Efter att i mer än 30 år ha arbetat för ett marknadsliberalt Sverige, med vad detta innebär av tolerans för olika åsikter och olika lösningar på problem, känns det svårt att se hur likriktningen tycks breda ut sig, om inte i näringslivet så i näringslivets organisationer.
Margit Gennser, Dagens Industri 7/5 2003

Det är uppenbart att Tysklands mer än tio år gamla ekonomiska problem inte beror på den fyraåriga euron
/Replik på Medborgare mot EMU:s Margit Gennser och Kurt Wickman/av Svenskt Näringslivs Johnny Munkhammar och Fabian Wallen
SvD Brännpunkt 24/4 2003

ECB:s uppgift allt omöjligare
Margit Gennser
ordförande i Medborgare mot EMU, riksdagledamot (m) 1982-2002
Dagens Industri 14/2 2003

"Euron har förvärrat de tyska problemen"
Replik på Johnny Munkhammar (Svenskt Näringsliv)
Margit Gennser
Hallansposten 27/1 2003

Margit Gennser tycks underskatta ECB:s kompetens och oberoende
när hon påstår att ECB kommer att anpassa penningpolitiken till de tyska behoven.
Hubert Fromlet Dagens Industri 23/1 2002

Om vi säger nej till EMU gör vi hela EU en tjänst
Margit Gennser
Dagens Industri 19/12 2002

Keep Sweden out as long as Britain stays out
Margit Gennser
The Bruges Group

Lilla My lämnar riksdagspolitiken
Carl Bildt har kallat henne ”vår officiellt deklarerade och certifierade dissident om EMU”.
Timbros Smedjan Publicerad 2002-09-19
av Carolin Dahlman, journalist

Uppmanar du till skolk i riksdagsvalet?
SvD 10/8 2002
Reporter HANS O ALFREDSSON

Väljarna måste ta kommandot!
Årets val gäller bl.a. ett vilande grundlagsförslag med ändringar av 10.2 och 10.5 i regeringsformen (RF).
Inga löften om att kassera det vilande grundlagsförslaget, inga röster från oss väljare! Varför rösta, när det gör detsamma om våra lagar stiftas i Stockholm eller i Bryssel!
Margit Gennser i Barometern 2002-08-03

Näringslivsprofiler och tidigare riksbankschef varnar för EMU: "Medlemskap är slutet för Riksbanken"
DN Debatt 2002-07-02

Ett medlemskap i EMU är utomordentligt farligt för svensk ekonomi. Sverige skulle förlora möjligheten att bedriva en självständig ekonomisk politik. Vi skulle avskaffa vår självständiga riksbank som fört en framgångsrik penningpolitik och begränsat inflationen. Vidare får vi permanent högre skatter och sämre välfärd. Det skriver bland andra tidigare riksbankchefen Lars Wohlin samt näringslivets Rune Andersson och Per-Olof Eriksson, som bildat en alternativ motståndsgruppp mot EMU.
(Margit Gennser är ordförande för Medborgare mot EMU.)

Statsminister GÖRAN PERSSON (s) i riksdagen 2001-02-15:
Vi kan väl göra en liten arbetsfördelning. Om jag klarar den socialdemokratiska sidan, så kan Margit Gennser ta den moderata. Och sedan hjälps vi åt med att bekämpa det här med överstatlighet och federalism och allt sådant, så tror jag nog att det blir lite bättre.

Anf. 170 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 3. Detta är mitt sista anförande i Sveriges riksdag, och jag hade önskat att jag inte hade behövt hålla det.
Ändringarna i regeringsformen innebär att riksdagen successivt kan avhända sig det mesta av sin beslutsmakt till EU, vilket innebär att främmande politiker utan någon bindning eller mycket ringa bindning, kunskap eller något ansvar inför oss svenska medborgare kommer att bestämma i mycket hög grad om vår politik och besluta om våra lagar.

Mer från riksdagsdebatten om grundlagen

EU-makt kan bli fråga för folket
SvD 2002-06-06

Jag vill värna svensk suveränitet
Margit Gennser i SvD 2002-06-05

(Nej till) Godkännande av rambeslut om en europeisk arresteringsorder
Anf. 50 MARGIT GENNSER (m):
Snabbprotokoll 2001/02:110 Onsdagen den 22 maj 2002

The Swedish second best solution
By Margit Gennser, for The Bruges Group, April 2002

Boken "EMU - en kritisk analys", Fischer & Co, 1997

Brev till riksdagens samtliga ledamöter 2002-01-17
Mandatperiodens betydelsefullaste proposition
2001/2002:72 skulle vi ha läst under juluppehållet. Dom flesta av oss missade.

Motion till riksdagen
av Margit Gennser (m), Björn von der Esch (kd) och Sven Bergström (c)
med anledning av prop. 2002/02:72
Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU m.m.

Betyder våra grundlagar något?
Margit Gennser 2002-01-16

Gitter de sätta sig in i de stora frågorna?
Margit Gennser i Barometern-OT
december 2001

Till Sveriges Riksdags Talmän

Ska vi ge upp vårt självstyre?
Nicefördraget är slutet för Sveriges självstyre.
Finanstidningen 2001-11-30

Motion till riksdagen 2001/02:
Avslag på proposition 2001/02:8 om Nicefördraget.

Vad händer? Vad händer med vårt land och vår framtid om vi antar EU:s förslag till konstitution? Den frågan ställer sig många svenskar men svaren finns inte här hemma. En del finns däremot utomlands - i brittisk press.

Konventet EU-konventet i Laeken öppnades den 28 februari 2002 och ambitionerna var högt ställda. Konventet i Laeken skulle bli lika berömt som USAs konvent i Philadelphia 1787. De två konventen hade dock inte mycket gemensamt. Delegaterna i Philadelphia var ansvariga inför sina medborgare och hade en kraftfull antifederalistisk opposition.

Laekenkonventet var en "insideraffär" för EU-veteraner utan kontakt med den europeiska allmänheten. En sådan kontakt var heller inte önskvärd. Konventet skulle stärka EU-institutionerna inte medborgarnas rättigheter. Den 76 årlige Valéry Giscard d'Estaing, Italienaren G Amato och belgaren Jean-Luc Dehaene utgjorde konventets presidium. De var ärrade politiker med stark federalistisk övertygelse.

Giscard d'Estaings och Dehaenes politiska förflutna var dock något tvivelaktiga. Bokassadiamanterna och den belgiska Dutrouxskandalen solkade Giscard d'Estaigns respektive Dehaenes demokratiska legitimitet. Konventets 105 utnämnda, inte valda, delegater hade en roll som lydiga statister. Deras uppgift var att godkänna Giscard d'Estaigns förslag utan krångel. EU:s stats- och utrikesministrar förväntas sedan vara lika medgörliga.

Tyskland, Frankrike och Italien har dessutom beslutat att inga ändringar ska göras i texterna. Vrenskas medlemsstaterna hotar förbundskansler Schröder med att dra in bidrag. Den nya konstitutionen är politiskt oundviklig! Varför då bråka!

Vad innebär förslagen? Enligt Göran Persson och Tony Blair mycket litet nytt. Att förslaget kommer i kollision med de svenska grundlagarna förnekar Persson. Att britterna skulle få folkomrösta om förslaget avvisar Tony Blair blankt.

Finansminister Brown har däremot framfört stark kritik mot Blairs EU-politik och allvarliga varningar kommer också från självständiga regeringstjänstemän. Gordon Browns återinträde "i tjänsten" efter pappaledighet gav eko i världspressen. Pappatiden tycks ha räckt till både byte av blöjor och studier av EU:s konstitution (250 sidor svårgenomtränglig text). Läsningen fick Brown att kräva en bindande försäkran att den nya europeiska konstitutionen inte ska leda till en federal europeisk stat med harmoniserad beskattning och samordnad ekonomi.

Varför tog Brown risken att kritisera sin premiärministers EU-politik? Att låta bli hade varit värre. Att som finansminister vara ansvarig för en ekonomi bestämd av Bryssel är liktydigt med politiskt självmord. Browns opposition är självklar men hur kan den svenske finansministern vara så tyst?

Om inte annat borde han lagt märke till hur beskattning utan möjlighet att påverka eroderat partikamraternas politiska trovärdighet i Stockholms landsting. Skatteutjämningsbidraget och Euskatter har stora likheter. Av ren självbevarelsedrift borde Ringholm och Persson lyssna på Brown. Eller satsar de stenhårt på en framtid som höga EU-funktionärer?

Brittiska regeringstjänstemän har slagit larm om att Storbritannien kan förlora kontrollen över sin Nordsjöolja och årliga skatter på 5 miljarder pund. Det är handelsdepartementet som varnar efter att ha studerat art. III-157 "energi och energitillgångar" i konstitutionen. Oron är berättigad. Handelsdepartementet vet att EU kommer att stå inför en lång och djup energikris med krav på investeringar i biljonklassen. Den föreslagna artikel III-157 med makt att ta över energipolitiken är då välkommen för EU och övertagandeprocessen är enkel. Storbritannien förlorar sin vetorätt och majoritetsbeslut gäller.

Syftet med EU:s nya befogenheter beskrivs mycket allmänt: "Unionen ska säkra en fungerande energimarknad, skapa en säker energiförsörjning och främja en effektiv energianvändning." EU-domstolen ska tolka vad som avses och då vinner Bryssel, allra helst som det ligger både makt och pengar i vågskålen.

Svenska energitillgångar, vattenkraft och outbyggda älvar, urberg som förvaringsplats för använt kärnbränsle och stora områden för vindkraft berörs givetvis också av art. III 157.

Vi svenskar bör lyssna på varningarna från Storbritannien. Vi bör kräva att regering och riksdag direkt avvisar förslaget till konstitutionen. Vågar de inte själva säga nej bör de omedelbart fastställa datum för folkomröstning eller utlysa nyval. Våra riksdagsledamöter har vare sig begärt eller fått mandat att sälja ut Sverige.

MARGIT GENNSER

EU-kritiker hotar med egen lista till Europavalet
Margit Gennser och Nils Lundgren överväger en gemensam lista för EU-kritiker oavsett partifärg
SvD 24/10 2003

Helst en folkomröstning om EU:s framtida grundlag, annars en gemensam lista för EU-kritiker i valet till Europaparlamentet i sommar. Vinnarna i euroomröstningen höjer nu sina röster igen.

Moderaten Margit Gennser, tidigare riksdagsledamot och en av de ledande borgerliga EMU-motståndarna, vill att partierna släpper in EU-kritiker på sina valsedlar till Europaparlamentet.
- Om de är kloka så gör de det, säger hon.

Blir det nej överväger hon och Nils Lundgren, socialdemokrat och nationalekonom, en gemensam lista för EU-kritiker oavsett partifärg.
- Vi kräver att partierna accepterar det. Utrikesminister Laila Freivalds har ju sagt att svenskarna i valet till Europaparlamentet ska kunna visa vad de tycker om det nya fördraget. Då måste de som är emot också ha något att rösta på, förklarar Margit Gennser.

Förutsättningen är att partierna tillåter partimedlemmar att ställa upp på en sådan valsedel. Om de inte gör det finns alltid "risken att det öppnar för ett nytt parti", tror Margit Gennser.

Hon är djupt kritisk till det egna partiets positiva inställning till EU:s nya författning.
- Att moderaterna i sin motion till riksdagen är så intresserade av det försvars- och utrikessamarbete som föreslås förvånar mig. Det måste väl ändå handla om kärnan i nationalstaten.

Det allvarligaste, som hon ser det, är att EG-rätten får företräde framför svensk lag inklusive grundlagarna och att det blir EG-domstolen, i likhet med en författningsdomstol, som får avgöra kompetensfrågor mellan EU och medlemsstaterna.

Regering och riksdag borde göra en ordentlig analys av om inte förslaget strider mot grundlagen, hävdar Margit Gennser. Statsminister Göran Persson sade emellertid så sent som i tisdags att någon sådan prövning inte behövs. Han avvisade då på nytt en folkomröstning.

- Man ska ha en folkomröstning. Det är en väldigt viktig fråga, förklarar däremot Margit Gennser och ansluter sig därmed till den socialdemokratiska nejgeneralen Sören Wibes uppfattning.

Konventet

Wibe kräver omröstning om EU-grundlag
Björn von der Esch(kd) vill också att frågan ska avgöras i en folkomröstning.
SvD 2003-10-21

Nils Lundgren

Början på sidan

Det svenska etablissemangets nederlag i euro-omröstningen kan jämföras med lanseringen av Ford Edsel på 1950-talet. Bilen var osäljbar trots de mest omfattande marknadsundersökningar, reklam- och pr-aktiviteter. Trots en halv miljard kronor i insats led ja-sidan ett av de största nederlagen i de svenska folkomröstningarnas historia. Nu försöker de ta revansch genom en felaktig historieskrivning.

Ja-sidan hävdar att det bara är vänsterväljarna - de lågutbildade, de ekonomiskt svaga, bidragstagarna, glesbygdsborna - som röstat nej och avgjort folkomröstningen. I verkligheten är det de borgerliga väljarna som säkrat nej-resultatet. Hade dessa väljare röstat som i EU-valet 1994 hade ja-sidan segrat. Ja-majoriteter av betydelse finns bara i Stockholms län. I Skåne är resultatet mycket jämnt, endast 0,4 procentenheter till ja-sidans favör. Skånevalet avslöjar att många borgerliga väljare från ja-partierna (m, fp och kd) har valt att lägga sin röst för nej-sidan. Sällan har valmanskåren röstat så lika i olika delar av landet.

Dåliga kunskaper och "fast i det gamla" har varit en vanlig förklaring från näringslivet och ja-partierna till valresultatet; nej-röstarna skulle inte ha förstått villkoren för framgång i ett modernt samhälle. En lustighet är att företagen i Strömsund har en högre tillväxt än genomsnittet för svenska företag, samtidigt som Strömsund har rekord i nej-röster, 86,3 procent. Det blir en bedövande nej-majoritet - även om man skalar bort dem som står utanför arbetsmarknaden (Se Jan Edlings artikel.) Ekonomin spelade större roll för nej-röstarna. Ja-sidans anmärkningsvärda valförlust borde leda till självrannsakan, inte till kritik av väljarna. Förlusten är lätt att förklara.

En ekonomi i fritt fall i början av 1990-talet minskade tilltron till våra politiker. It-kraschen, vidlyftiga affärer i ABB, Skandia och andra storbolag och nu Svenskt Näringslivs slösaktiga kampanj för euron förstärkte misstron mot etablissemanget och dess förmåga att handskas med både pengar och information.

Strömmen av rapporter av tvivelaktig kvalitet om EMU:s överlägsenhet skapade inte tilltro, och det gjorde inte heller ja-sidans informatörer som var bättre avlönade än kunniga.

Medlemmarna i organisationen Medborgare mot EMU hade stor erfarenhet från näringsliv, universitet och politik och en "gammaldags" respekt för kunskaper och intellektuell ärlighet. Redan under hösten 2002 publicerades uppmärksammade artiklar i Dagens Industri men också i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Dessa präglade debatten under våren 2003. Opinionssiffrorna svängde, och från maj 2003 hade nej-sidan ett stabilt försprång med 10-15 procentenheter. Kunskaper vann över glättade pr-insatser.

Förståelsen för de risker EMU skapar bredde ut sig, och den bäddade för bra kontakter över tidigare oöverstigliga politiska blockgränser. Detta leder inte enbart till en djupare insikt om ekonomiska problem, utan också om olika sociala och politiska villkor. Det är ökad förståelse av detta slag som gör det möjligt att städa undan en rad gamla politiska missgrepp.

Början på sidan

EMU är inte främst ett ekonomiskt projekt
Riksdagens protokoll 1995/96:6
Onsdagen den 11 oktober 1995
Anf. 32 MARGIT GENNSER (m)

Herr talman! Efter andra världskriget ifrågasattes Europa som civiliserad förebild. Arthur Koestler, urtypen för en europé, letade efter bättre civilisationer. Hans slutsats blev trots allt att Europa är unikt.

Vår lilla världsdel, "en utväxt" på Asien, har genom sin litenhet och sin mosaik av skillnader lett till "idéernas korsbefruktning" och den moderna civilisa- tionens framväxt.

Skillnader har varit utvecklingens motor, men skillnader har också lett till bestialiska ogärningar. Koestler ville få oss européer att se olikheternas värde.

Jag var europé långt före anslutningen till EU. Jag tillhör den generation som Koestler kallade "den tysta" - skeptisk till politik och storvulna politiska planer. Det är min rätt och skyldighet som EU-medborgare att sätta upp ett varnande finger för sådant som verkar fel. Jag är kritisk till EMU.

Frågan om EMU har i första hand behandlats som en ekonomisk fråga, fastän den egentligen inte är det. Trots allt börjar jag med de ekonomiska argumenten.

1. Det sägs att en europeisk valutaunion drar lägre kostnader.
Växlings- och informationskostnaderna blir lägre. Men vinsten med en valuta är liten, någon promille av BNP.

2. En europeisk centralbank och ecu sägs ge prisstabilitet.
Jag och många andra anser att detta är feltänkt. En institution är inte orsak till att det går bra eller dåligt i ett land. Det är sambandet mellan en rad olika förhållanden - kultur, näringsliv, institutioner, historisk utveckling, ja t.o.m. enskilda personers infly- tande.

3. Ett område som är ett optimalt valutaområde har lämpligen en enda valuta.
Vad kännetecknar ett optimalt valutaområde? Jo, geografisk arbetskraftsrörlighet. Den kan ersättas med fördelnings- och regionalpolitiska åtgärder eller flexibla löner/priser. God arbetskraftsrörlighet underlättas av språkliga och kulturella likheter - just det som inte kännetecknar Europa.

Makroekonomiska chocker som drabbat Sverige och dess omvärld de senaste 20 åren skulle aldrig helt kunnat rättas till genom högre geografisk rörlighet, genom arbetskraftsutvandring. Anpassning av hela landets pris- och lönenivå har skett genom devalveringar, som känts frustrerande. Orsaken är de fasta växelkurserna. Ändringarna har inte blivit kontinuerliga, utan därför dramatiska.

I dag har Sverige och Storbritannien flytande växelkurser. Många felgrepp har rättats till. Varför skall man då ha en fast EMU-regim 1997, 1999 eller 2002? En gemensam valuta kan ännu inte fungera från Palermo till Korpilombolo eller från Lands End till Jena. Vi är för olika. Varför låter man inte i stället en gemensam valuta växa fram av sig själv underifrån eller t.ex. först inom mindre områden?

4. EMU är inte främst ett ekonomiskt projekt.
Merparten av världens framstående ekonomer tror inte på EMU. Den gemensamma valutan är ett politiskt projekt, som bottnar i gamla motsättningar, rädslor och rivaliteter mellan Europas större stater. Sprängkraften är stor. Tyskarna vill ha sin D-mark och sin Bundesbank. Tyskar och fransmän ser med skepsis på den anglosachsiska finansiella marknadstraditionen. En gemensam valuta kräver en gemensam penning- och finanspolitik. Risken är stor att många grupper kommer att betrakta sig som "överkörda minoriteter", och då kan man frukta att den mörka sidan av Europas historia upprepas i ny variant. Den folkliga legitimiteten för projektet är svag. Varför ta en stor risk för misslyckande när vinsterna är små? Vad händer om EMU misslyckas - hur återställer man kronan, pundet, D-marken? Problemet liknar att återskapa fisken från fisksoppan.

Helmut Kohls djupa bindning till den gemensamma valutan har varit Europafederalisternas hopp. Han har enligt The Times avslöjat Maastricht-illusionen genom att säga att "1999 är ett andra-rangs EMU-intresse" och "utan EMU 1999 kollapsar inte världen". The Times konstaterade den 2 oktober: "det är nästan omöjligt att föreställa sig händelser som kan leda till en valutaunion inom en förutsebar framtid. Europafederalisternas slogan att ´Europa måste byggas på en gemensam valuta´ håller inte. - - Sanningen är att ett stabilt, samarbetsvilligt och rikt Europa måste byggas utan den gemensamma valutan".

Hayek visar hur svårt problemet med fasta och rörliga växelkurser är. Med prestigelöshet konstaterar han i "Hayek on Hayek" på sidan 150: "Först trodde jag på fasta växelkurser. Regeringarna skulle hindras att använda rörliga växelkurser för att underlätta inflation. Men så såg jag hur inflation kunde importeras, då stödde jag rörliga växelkurser och så föddes idén att låta valutorna konkurrera."

Hayeks förslag underlättas av dagens teknik som ger sekundsnabb information om valutornas värdeförändringar. Det talar för flytande valutakurser.

Herr talman! Politiker i ett litet land i Europas utkant bör vara avvaktande och försiktiga. Vår uppgift är att vara öppna för utveckling men ändå inte huvudstupa kasta oss in i "EMU-äventyret". I stället bör vi prestigelöst samtala om valuta och penningpolitiska problem. Många bättre lösningar än EMU ligger och väntar på oss. Låt oss börja samtala och avsluta debatten.

Utskriftsvänlig version

Början på sidan

EU är inne på fel väg. Unionsvägen passar inte ett Europa med olika språk, olika historia och olika traditioner.
Ja till samarbete, ja till handel, ja till institutionell konkurrens, men nej till en alltmer svällande byråkrati och
nej till en önskan att skapa en superstat.
Riksdagens protokoll 2000/01:107
Onsdagen den 9 maj 2001
Anf. 85 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! Betänkandet från konstitutions- och utrikesutskottet kallas EU:s framtidsfrågor. Det ska främja en bred debatt om EU:s utveckling. Opinions- stödet för EU är i Sverige på precis samma låga nivå som för 25 år sedan. Konstigt? Nej, inte för den som har läst dagens betänkande. Svaren är få och otydliga. Vad innebär Niceavta- let? Vad innebär rättighetsstadgan för vårt nationella självstyre, för vår svenska lagstiftning och för vår parlamentarism?

Min motion K366, Nya EU-avtal och folkomröst- ningar, ansågs inte höra hemma under ämnet EU:s framtidsfrågor. Motionen berörde dock den viktigaste av alla framtidsfrågor, en stat eller en hybrid av fransktysk modell. Den berörde Niceavtalet, rättig- hetsstadgan och på det riktigt konkreta planet den lagstiftningsteknik som EU använder sig av för att få igenom nya avtal. Jag ska vara opassande konkret gällande lagstiftningsavtalet.

Amsterdamavtalet som följde upp Maastrichtav- talet innehöll 8 titlar, 34 protokoll och 58 deklaratio- ner men också 300 sidor ändringar och tillägg till alla tidigare avtal. Det hela var och är så krångligt att British Management Data Foundation gav ut en hel bok på enbart 350 sidor som ställde samman texterna från de olika avtalen i en tabell med tre kolumner, som gjorde det möjligt att se vad förslagen innebar. Utan denna bok hade de brittiska parlamentsledamö- terna haft det lika svårt som vi i Sverige att förstå EU:s avtal och fatta vettiga beslut. Det är väl också därför som de brittiska parlamentarikerna är de mest insatta, de mest vrånga i EU-frågor och de mest kun- niga kritiker som finns av EU:s ambitioner.

Min slutsats i motionen var att nya avtal kräver avsevärt längre handläggnings- och motionstider och ett mycket bättre beslutsunderlag. Avtalen berör nämligen hjärtpunkten, den svenska suveräniteten. Drastiskt uttryckt handlar det om ifall Sverige ska finnas kvar som självständig nation eller inte. Det finns ingen viktigare fråga för oss svenskar. Därför krävs beslutande omröstningar om alla avtal.

Det är synd att min motion inte behandlades. Den hade även i detaljer kunnat bidra till lite bättre texter i betänkandet. Avsnitt 5.2 t.ex. hade kunnat bli mer läsvärd. Antagligen hade slutsatserna också blivit radikalare.

EU är inne på fel väg. Unionsvägen passar inte ett Europa med olika språk, olika historia och olika traditioner. Ja till samarbete, ja till handel, ja till institu- tionell konkurrens, men nej till en alltmer svällande byråkrati och nej till en önskan att skapa en superstat. Förbundskansler Schröders förslag häromdagen är oroväckande.

Förenklingar av fördragen räcker inte för att göra EU mer folkvänligt. Att diskutera detaljer i kompe- tensfördelningen mellan EU och medlemsstaterna räcker inte. Det krävs djupgående förändringar av fördragen för att kunna förena vår och andra länders självständighet med samarbete, fri rörlighet och in- stitutionell konkurrens, som i sin tur leder till korsbe- fruktning och utveckling för att bevara det europeiska arvet. Jag ber av denna anledning att få avstå från att stödja reservation 2. Den är bättre än utskottstexten men inte tillräckligt bra. Jag kommer att avstå från att rösta i den omröstningen.

Symtomatiskt är att betänkandet om framtidsfrågor behandlar en demokratisk självklarhet - offentlighetsprincipen. Öppenheten är något främmande för EU. Det har varit en seg kamp om de förbättringar som nu gjorts, men fortfarande finns goda möjligheter att hemligstämpla det som inte ska synas.

Jag stöder reservation 1. Kafkas mardrömmar hör inte hemma i vårt land.

I samband med skandalerna vid EU-kontoret här i Stockholm avskedades en s.k. lokalanställd. Hon ville få fram motiveringarna till varför hon avskildes från sitt jobb. Det fick hon inte. Det fick inte heller tings- rätten. Man sade att de var hemligstämplade under community law, och den lagen står över svensk lag. Lägg märke till två saker, dels att vi här talar om en svenska som var lokalanställd här i Stockholm - det är sådant som man brukar tala om i kolonier - dels att svensk lag måste underordna sig community law här i Stockholm, i Stockholms tingsrätt.

Jag tycker, och det är därför som jag har gått upp och sagt de här orden, att det är viktigt att skydda vårt land och våra medborgare. Det är för mig den viktigaste framtidsfrågan.

1) EMU skapades av politiska skäl och syftar till att driva på den politiska integrationen. Men EMU försöker säljas med ekonomiska argument.

2) När ett land förlorar räntan och växelkursen som "säkerhetsventil" vingklipps demokratin. Men riksdag och regering måste ändå ta det politiska ansvaret för välfärd, lönebildning och sysselsättning. Det skapar politiska spänningar.

3) EMU grundas på en tro på en "naturlig" ekonomisk och politisk ordning som står över intressekonflikter i samhället. Det kan leda till en avideologisering av politiken som riskerar att försvaga demokratin.

4) EMU syftar till att centralisera makten och på sikt omvandla EU till en stat med egen beskattningsrätt. Förslaget till ny grundlag visar att det är en politisk realitet. Grundlagen ger EU symbolerna och makten att agera som en stat.

Författare : Drude Dahlerup, Henrik Dahlsson, Margit Gennser, Sverker Gustavsson och Kerstin Jacobsson

Pressmeddelande14 augusti 2003

Länk debattartikel Aftonbladet 14/8 2003

Ladda ner skriften i pdf-format här

Hämta Acrobat reader här

Margit Gennser har varit nej-sägare i många år. Boken ”EMU – en kritisk analys” skrev hon 1996. Året därpå kom boken ut och hon är mäkta stolt över den. – Jag skrev redan då att Tyskland skulle få problem

Hon agerar i frågan som medborgare, inte politiker. Enligt henne är EMU ett riskfyllt beslut. De politiska och långsiktigt ekonomiska riskerna är stora. Men värst är brådskan. – Sverige bör vänta och se hur det går för EMU-projektet. Det krävs ett par konjunkturcyklar. Att skynda in för att det sen kommer så många fler av de nyare EU-länderna är elitens skäl. Det är makten det handlar om. Hon har vid fler än ett tillfälle kallats ”Lilla My”. – Eftersom jag inte varit så hemskt lydig, säger hon och ser minst sagt klurig ut. Folk är benägna att springa i flock. Självständighet får man inte särskilt mycket belöning för, men man får ett gott samvete.

Min slutsats var, och är fortfarande, att det är bättre att vänta och se. Jag gick emot mitt parti och hela det politiska etablissemanget. Men det var vad jag kom fram till, säger hon och plirar med de bruna ögonen. Huvudsaken var att den kom ut, fortsätter hon. För henne är EMU-frågan med andra ord gammal och hon säger att hon känner sig förskräckt. – Över oviljan till att ärligt tänka igenom problemen. När Göran Persson säger att det nog får bli buffertfonder i alla fall för att blidka LO nu när ja-kampanjen går dåligt, handlar det bara om egenintressen. Han siktar på att bli EU-president och gör det som gynnar honom.

– Jag kan inte fatta hur moderaterna kan gå in i ett projekt som är så fjärran marknadsekonomi som det kan vara. I en marknadsekonomi råder individens förnuft och så lite regler som möjligt. I EMU skapas makt på den politiska sidan och det kan man inte ha om man vill ha marknadsekonomi. Hon är å andra sidan också överraskad över den socialdemokratiska vändningen.

Läs hela intervjun här

Början på sidan

Kommentar av Margit Gennser med anledning av uppropet “A Voice for Millions”
Stockholm 2003-05-14

An alternative model for the Future of Europe (pdf)
submitted by
Rt Hon David Heathcoat-Amory, MP,Jens-Peter Bonde, MEP (Denmark, European Parliament),
Margit Gennser, Rt Hon William Hague, m fl

Den oro för den europeiska utvecklingen som kommer fram i uppropet “A voice of Millions” måste tas med allra största allvar. Den djupgående förändring som EU-konventet avser att föreslå strider på många punkter mot både våra svenska och europeiska traditioner. Europas mångfald har varit vår styrka. Det är mångfalden som legat bakom den västerländska civilisationens utveckling.

Att riva ner hinder för handel och skapa bästa möjliga förutsättningar för rörlighet för människor, för kapital och för varor och service har varit en strävan inte minst för oss i Sverige under lång tid. Ja, utvecklingen av vårt välstånd började när vi rev ner ålderdomliga regleringar och handelshinder vid mitten av 1800-talet. Sverige har således en mycket lång tradition som ett öppet land mot omvärlden. Det var därför vi svenskar med uppskattning en gång anslöt oss till EFTA men också hoppades på en ännu större frihet inom EU.

Dessvärre har EU i växande utsträckning utvecklats åt fel håll. Detta innebär inte att EU ska överges utan det är viktigare nu än någonsin att arbeta för ett EU som utvecklas i en annan, mindre byråkratisk och mer frihetlig riktning.

EU har i dag en rad brister som kan sammanfattas på följande sätt:
Demokratin har i alltför stor utsträckning ersatts av förhandlingspolitik fjärran från medborgarna.
Lobbying har blivit en alltför mäktig kraft som om det vill sig illa skapar grogrund för grov korruption.
EU:s lagstiftning har i allt större utsträckning blivit en detaljlagstiftning som skapar hinder både för enskilda människor och för företag, dvs.ger upphov till motsatsen till en dynamisk utveckling.

EU har också i växande utsträckning använt offentliga medel till propaganda, vilket kan skapa misstro mellan medborgare och den styrande eliten. Skatter och offentliga medel måste handhas med integritet och ansvar. Tyvärr har inte så alltid varit fallet inom EU. Beslutsfattarna har alltför ofta försökt tysta väl underbyggd kritik i stället för att rätta till olika missförhållanden. Allra viktigaste är dock frågan om vårt och andra länders självständighet.

Top of page/Början på sidan

Utanförskap ger färre företag och fattigare folk, det var rubriken på styrelseproffset Peggy Bruzelius artikel den 12/4. Ord som "utanförskap och fattigdom" skapar olust men knappast analytiskt tänkande

Ett avsnitt i artikeln är emellertid betänkligt på ett helt annat sätt: "Inte så att jag vill förneka att det finns många i näringslivet som är skeptiska (till EMU). Även i min omgivning, har det blivit legitimt att vara emot."

EMU handlar inte i första hand om ekonomi, utan utgör en byggsten för att skapa en europeisk stat som ska ersätta Europas olika länder. Ett ja till EMU innebär i förlängningen att vårt lands självständighet och suveränitet urholkas och äventyras. Att som Peggy Bruzelius med förvåning konstatera att det inom näringslivet blivit legitimt, tillåtet, att ha en egen mening om EMU är därför anmärkningsvärt. Näringslivets företrädare brukar ju göra sig till tolk för marknadsekonomi och entreprenörsanda. Bägge dessa företeelser kräver självständiga individer, inte sådana som går i takt och tänker efter diktat.

Efter att i mer än 30 år ha arbetat för ett marknadsliberalt Sverige, med vad detta innebär av tolerans för olika åsikter och olika lösningar på problem, känns det svårt att se hur likriktningen tycks breda ut sig, om inte i näringslivet så i näringslivets organisationer.

Peggy Bruzelius hävdar att Sverige inte har politiska förutsättningar att på egen hand skapa bra och flexibla institutioner, exempelvis inom socialförsäkringen. Sverige har nu ett reformerat pensionssystem som fått internationellt beröm, och som många länder kommer hit för att studera. Det fanns - fastän få trodde det - politiska förutsättningar för denna stora reform. I Bryssel och Strasbourg strejkar däremot EU:s egna tjänstemän mot förslag om ändrade pensioner. I Tyskland väntar man sig en het maj mot ganska begränsade förändringar inom socialförsäkringen.

Full text

Medborgare mot EMU - ATP - Svenskt Näringsliv

Början på sidan

ECB:s uppgift allt omöjligare
Margit Gennser
ordförande i Medborgare mot EMU, riksdagledamot (m) 1982-2002
Dagens Industri 14/2 2003

Chefsekonomen Hubert Fromlet kommenterade den 23/1 min artikel om EMU av den 19/12. Hans kritik löd så här:

"Jag motsätter mig starkt Gennsers underförstådda anklagelse att ECB (Europeiska Centralbanken) inte fullgör sitt uppdrag - ECB tänker på euroländerna som helhet och företräder inga som helst nationella intressen."

Alla vet dock att absolut rättvisa inte finns, lika litet som en fullt oberoende centralbank. Storleken på ett lands ekonomi måste till exempel påverka ECBs beslut, och politiska hänsyn kan inte alltid uteslutas.

Även den för sitt oberoende så beundrade tyska Bundesbank har ibland tvingats följa politiska signaler, trots skadeverkningar på D-marken. Den politiska turbulensen efter "murens fall" försvagade Bundesbank.

Motsättningar uppstod också mellan regeringen och centralbanken i början av 1990-talet, då Bundesbank avvisade den monetära unionen mellan Väst- och Östtyskland till kursen 1:1. Chefen för Bundesbank tvingades avgå, trots att hans varningar om en svällande penningmängd var befogade. Tysklands återförening och Frankrikes pris för återföreningen blev politiskt viktigare än penningpolitiken, och den politiska lösningen blev EMU.

Det är således en utopi att tro att en centralbank i en demokrati kan vara helt politiskt självständig. Politisk stabilitet underlättar däremot oberoendet. EMU bedömdes helt efter politiska kriterier. Tyskarna ansåg att EMU skulle innebära export av den tyska finansiella modellen. Frankrike trodde däremot att EMU skulle stärka Frankrikes monetära suveränitet. Sådana inbyggda målkonflikter kan i längden endast leda till en mer politiserad bank.

"15-timmars bråket" 1998 om ECB-chefens halverade mandattid, ett nytt sysselsättningsmål i Maastrichtavtalet 1997, avstegen från EMU:s strikta inträdesvillkor och en haltande ekonomisk utveckling inom euroområdet, allt detta försvagar ECB. Jag har aldrig påstått att ECB missköter sin uppgift, som Fromlet försöker påskina. Däremot blir ECB:s uppgift att vara politiskt oberoende allt omöjligare, även med tanke på växande ekonomiska obalanser.

Inflationen varierar nu mellan 4,7 procent på Irland till 1,1 procent i Tyskland, vilket ger Tyskland för hög realränta och förstärker landets konkurrensproblem, medan Irland blir överhettat. Jürgen von Hagen, professor i nationalekonomi i Bonn och medlem av Bundesbanks "Research Council" sa nyligen i Davos: "Storbritannien, Sverige och Danmark - gå inte med i EMU förrän Tyskland har förändrats."

Det tar väl några år, därför brådskar inte EMU. Det är klokt att säga nej nu. Frågan återkommer; det har vi ju Göran Perssons ord på!

Medborgare mot EMU

Mer om Tyskland

Top of page/Början på sidan

"Euron har förvärrat de tyska problemen"
Replik på Johnny Munkhammar (Svenskt Näringsliv)
Margit Gennser
Hallansposten 27/1 2003

Johnny Munkhammar skriver i HP 15/1 att en övergång till euron skapar tillväxt. Samtidigt framhåller han att ett inträde i EMU inte är oåterkalleligt. Ett utträde ur EMU - påstår han - är en möjlighet.

Euron och tillväxt

Debatten om EMU/euron innehåller myter. Den vanligaste är att euron skapar tillväxt. Men hur ser verkligheten ut?

Eurolands tillväxt 1993-2000 har i genomsnitt varit 1,8% av BNP jämfört med NAFTA-ländernas 3,6%. Siffrorna bekräftas i Der Spiegel 1/2003. USA:s tillväxt 1995 - 2002 anges för perioden till ca 25% av BNP och motsvarande tyska till 10%. Nederländerna noterade under samma period knappt 22%, varav 20% föll på åren 1995-98. De tre euroåren sammanfaller med en tydlig minskning av tillväxten. Tesen att euron ger tillväxt motsägs ytterligare av att Storbritannien och Sverige har haft dubbelt så hög tillväxt som Tyskland enligt Der Spiegel.

Munkhammar kan hävda att euron endast existerat tre år och det är en för kort tid för att säga något om sambandet mellan euron och tillväxten. Invändningen ska givetvis tas på allvar.

Euron har förvärrat de tyska problemen

Tysk ekonomin riskerar 2003 att hamna på jumboplats bland världens tongivande industriländer. 2002 växte tysk ekonomi med endast 0,2 % enligt officiell statistik. Nu förutses ännu sämre tillväxt första kvartalet 2003.

Förbundskansler Schröder skyller problemen på yttre omständigheter, som hotande Irak-krig och svag ekonomi i USA. De tyska siffrorna tyder dock på något annat. Privat konsumtion företagsinvesteringar och byggsektorn har minskat med 0,5%, 8,4% respektive 5,9% från föregående år. Den enda sektorn som vuxit är exporten. USA har således fortsatt att köpa tyska bilar. Der Spiegel oroas också för en förvärrad euro- och börskris.

Om euron fortsätter att stärkas råkar Tysklands exportföretag i svårigheter: Bilar från Stuttgart och maskiner från Ruhrområdet blir svåra att sälja och faller börskurserna ytterligare hamnar de stora försäkringsbolagen och bankerna i ett förvärrat nödläge. Redan nu visar högsolida firmor som Allianz och Commerzbank röda siffror.

Har då denna negativa utveckling med euron att göra?

Professor Nöllings varningar 1993

Professor Nölling vid Hamburgs universitet och tidigare medlem av Bundesbanks ledning varnade tidigt för EMU. Han ansåg att franska och tyska politiker inte insåg vilka problem en snabb övergång till euron skulle skapa. Han var inte ensam om denna åsikt.En av de viktigaste bidragsgivarna till Delorsrapporten 1989, dåvarande Bundesbankschefen Karl-Otto Pöhl ansåg projektet vara orealistiskt och trodde aldrig det skulle bli en realitet under hans egen livstid.

Ett av historiens största experiment inleddes, konstaterar Nölling, när Maastrichtavtalet undertecknades drygt två år senare.

Av Delorsplanen framgick att EMU krävde långtgående förändringar för att lyckas - politisk enhet, höjd produktivitet, harmonisering av skattepolitik och juridik etc. Dessa villkor var ännu inte uppfyllda 1999 och skeptiker både i Tyskland, Frankrike och Storbritannien varnade för riskerna. På kort sikt skulle övergångskostnader bli betydande och besparingar genom lägre transaktionskostnader begränsade. De stordriftsfördelar som skulle uppnås genom EMU var osäkra. Svårigheter att integrera ekonomier med helt olika språk, tradition och näringsliv borde inte underskattas. Euroexperimentet innebar således stora risker, medan vinsterna var små och osäkra. Professor Nölling framhöll att riskerna för lägre ekonomisk tillväxt, kapitalflykt, social och politisk osäkerhet, ökad arbetslöshet och inflation var betydande.

Professor Nöllings varningar 2001

I en artikel 2001 (European Journal nr 1) granskar Nölling de första två euroåren. Här framgår att Storbritannien och Sverige har lyckats bättre, när det gäller inflation än euroländerna. Han pekar också på eurons svaghet inte endast gällde dollarn utan också 48 andra valutor Svagheten påpekar han hänger samman med Eurolands centraliserade penningpolitik, en icke samordnad social och ekonomisk politik, olika låne- och sparmönster, olika tillväxt, olika inflation m.m. De internationella investerarna kommer därför inte uppfatta ECB och euron som trovärdiga.

Ännu ett år

Nu har ännu ett år gått och Tysklands och även Frankrikes och Italiens svårigheter kan inte längre döljas.

Tyskland klarar inte stabilitetespaktens krav, vilket betyder ökade åtstramningar och i värsta fall miljardböter till EU. Detta främjar inte återhämtning och tillväxt. Eurolands medborgare lär inte i brådrasket kunna sjunga ”Happy times are here again”.

Eurons ”vänner” påpekar till sitt försvar, att strukturproblemen har funnits länge. Just detta varnade Nöllling och Pöhl för men den europeiska ”eliten” ville inte lyssna. Var det stormaktsdrömmar som gav ”dålig hörsel”?

Den svenska elitens motiv är ännu svårare att förstå. Är det önskan att vara modern och ”inne” som är avgörande? Är det därför riskerna med EMU döljs och beskrivningen av Eurolands ekonomi förskönas? Är det också därför bristen på uträdesklausul från EMU enligt Munkhammar inte betyder något?

Unionen ska dock enligt sina grundare vara oupplöslig som ett äktenskap inrättat i himlen. Att det inte finns regler för utträde är då en självklarhet. Från EMU finns ingen utgång.

Har Sverige väl avskaffat kronan, Riksbanken och skeppat valutareserven till Frankfurt är det omöjligt att ångra sig. Det är lika omöjligt som när fisken blivit fisksoppa.

Därför finns endast ett realistiskt val i folkomröstningen, att rösta nej nu. Allt annat är förfärande riskfyllt.

Margit Gennser är ordförande i
Medborgare mot EMU

Mer om Tyskland

Top of page/Början på sidan

Jag vill värna svensk suveränitet
Margit Gennser i SvD 2002-06-05

Maria Abrahamsson beskriver (24/5) ett framtidsscenario om beslutsfattandet i EU. Här följer ett annat:

Statsministern deltar i regeringsförhandlingarna om EU:s framtida statsskick efter konventet 2004. Ska EU bli, till allt utom namnet, en stat med kontroll över en rad kärnfunktioner? Ska han överlåta svenska folkets och riksdagens rätt att bestämma över rättsväsende, utrikespolitik, välfärdssystem och skatter till politiker från andra länder? Det är tunga beslut och det finns inte plats för olyckliga eftergifter.

I dag är han tacksam för att riksdagen 2002 sa nej till ändringar av regeringsformen (RF) och höll fast vid de gamla reglerna. På så sätt har han kvar en förhandlares största tillgång, tid. Sverige spelar nästan i samma division som Tyskland, som aldrig kan sälja ut sin suveränitet utan att höra författningsdomstolen.

Riksdagen har enligt RF inte rätt att överlåta sin beslutsmakt till internationella organisationer och andra länder utan beslut av två riksdagar med mellanliggande val. Varför finns dessa spärregler? De ska hindra "lagliga statskupper". Medborgarna ska i riksdagsval kunna säga nej till ändringar som de anser olyckliga för vårt demokratiska system och vår frihet.

Spärreglerna har ett undantag. Det gäller överförande av beslutsmakt till EG, som endast är en del av EU och som enbart berör lagstiftning som gäller affärslivet/den fria marknaden.

För rättsområden som ligger närmare de enskilda medborgarna, t ex straffrätten, utrikespolitik, pensioner och skatter gäller de strängare reglerna. Målkonflikter finns alltid. Tröghet står i motsats till effektivitet.

Affärslivets krav på effektivitet prioriterades, när RF ändrades vid anslutningen till EG. Det fanns dock 1993 förslag att de nya reglerna skulle gälla all överlåtelse av beslutsbefogenheter till gemenskaperna. Kritiken var hård och ändringarna i RF begränsades. Överlåtelsen av beslutsmakten inom den s k första pelaren gavs en konstitutionell undantagsställning.

Varför vill då EU-eliten ta bort de viktiga säkerhetsspärrarna? Det enkla svaret är att beslutsfattarna inte vill lyssna. Det är lättare att besluta utan att höra folket.

Att som Maria Abrahamsson hävda att syftet att ändra RF enbart är byta ut ett G mot ett U är felaktigt.

Propositionen säger något annat och det hänger samman med Niceavtalet.
Margit Gennser Riksdagsledamot (m)

Maria Abrahamsson svarar:

Faktum är att redan i dag kan en och samma riksdag överlåta ny beslutskompetens till EG. Det skedde genom godkännandet av Amsterdamfördraget.

Grundlagen begränsar inte det överlåtbara till "affärslivet/den fria marknaden". Därför har Gennser fel när hon påstår att det behövs mellanliggande val för att överföra befogenheter till EG på t ex pensions- och skatteområdet.

Vad som nu föreslås är att riksdagen ska kunna överlåta beslutskompetens till EU.

Precis som hittills krävs att tre fjärdedelar av de röstande tycker så, eller att 50 procent röstar ja både före och efter ett val. Att Gennser uppfattar det senare som en starkare spärregel är märkligt. 75 procent är trots allt svårare att skrapa ihop än 50.

Top of page/Början på sidan

Aftonbladet ledare 1/12 2005:
I dag lovar EU:s justitieministrar att införa nya lagar mot terrorism, utan att allmänheten fått debattera förslagen. I flera fall kan EU-förslagen hamna i konflikt med svensk grundlag... Men konstitutionsutskottet, som är ansvarigt för grundlagsfrågor, har inte kunnat gå igenom de löften som regeringen tänker ställa ut. Dokumenten har förhandlats i flera månader. Först klockan 10 i fredags fanns handlingsplanen på EU-nämndens bord. Riksdagsledamöterna hade en knapp timme på sig att ta del av texten samtidigt som de skulle debattera andra ämnen.
Klicka här för full text

Godkännande av rambeslut om en europeisk arresteringsorder
Anf. 50 MARGIT GENNSER (m):
Snabbprotokoll 2001/02:110 Onsdagen den 22 maj 2002, Anf. 50

Fru talman! Första gången som jag anslöt mig till ett politiskt parti - jag är egentligen fritänkare och tycker inte om partier - var när Gösta Bohman blev partiledare. Varför? Jo, han värnade om den demokratiska rättssäkerheten, och det behövdes på 70-talet. Man hade rambeslut då också.

Det behövs ännu mer i dag. EU:s politiska integrationspolitik har dessvärre företräde framför rättsenlighet eller det som engelsmännen kallar the rule of law.

Detta är så stora lagstiftningsförändringar, alltså metoderna för lagstiftning ändras så mycket, att jag inte bara kan lägga ned min röst, utan så här i slutet av min riksdagsverksamhet måste jag faktiskt protestera. Jag är rädd för den utveckling som man har satt i gång på det rättsliga området. Man har haft en stor diskussion om detta i Storbritannien. Och framstående kunniga och erfarna jurister har yppat samma farhågor.

Därför kommer jag att rösta nej.

Överläggningen var härmed avslutad.

Margit Gennsers anförande; full text

Fredrik Reinfeldt i riksdagen om en europeisk arresteringsorder

Margit Gennser Blog 2005

Polis i EU ska få avlyssna i Sverige
Regeringen vill ge utländsk polis rätt att själva avlyssna telefonsamtal, e-post och datatrafik på svenskt territorium. Både justitieombudsmannen och advokatsamfundet är oroliga över medborgarnas rättssäkerhet.
SvD 29/3 2005

Top of page/Början på sidan

The Swedish second best solution
By Margit Gennser, for The Bruges Group, April 2002

The Swedish government asked a group of Swedish economists – a group of wise men and women – to write a White Paper and answer the following two questions:

Firstly, which changes must be introduced to Swedish fiscal policy if Sweden is going to join the EMU?

Secondly,which changes are the most important for an efficient Swedish stability policy?

The answers were published last week. (1)
(1) Stabiliseringspolitik i valutaunionen (Stability policy in the EMU) SOU 2002:16
http://finans.regeringen.se/propositionermm/sou/pdf/emu_summary.pdf

The first task the group tackled was if macro-economic disturbances will grow, diminish or not change at all. The answer: We do not know. The Swedish economy may change and become more like the economy of other Euro countries but the Euro economies might also grow apart. A growing regional specialisation of the industry of the Euro countries will lead to greater risks for disturbances in a small country like Sweden.

The conclusion of the commission: The economic and financial problems will be different from today. To abolish the floating currency will hurt the Swedish economy. To abolish the hitherto independent Central Bank and the national monetary policy in favour of the policy of the European Central Bank will presumably increase the Swedish macroeconomic instability.

To make up for a growing instability the labour market has to become more flexible. The strain on the fiscal policy will also be much greater.

Moreover, joining the EMU will increase the tensions of the labour market when Sweden is going to abolish its national monetary policy. The conventional wisdom is of the opinion that a flexible labour market will ease the new stability problems but the hard question is if the unions are willing to accept higher nominal wage flexibility, shorter labour contracts, more frequent negotiations and in some instances nominal wage decreases? Combined with low inflation it will be very difficult, if not impossible, to move towards more labour market flexibility.

The only remaining way to compensate for the loss of national monetary policy is with help of fiscal policy, i.e. through changes in taxation and/or changes in the public outlays. The fiscal and budget rules have therefore to be altered and the White Paper proposes that the difference between the expense ceiling of the budget and the outlays shall increase from about 2 % of GDP to 2,5-3% calculated over a business cycle. In figures, not mentioned in the White Paper, SWeden has to introduce an “EMU-tax” of an average of 21 billion Swedish crowns (about £ 1,5 billion) and much more during years of high economic activity.

The stability measures may consist of changes in taxes or public outlays. The recommendation is that these increases in taxation as a stability measure shall only be used during a short time.

To speed up the implementation of fiscal or budgetary measures – when the business activity is very high or very low - the government is recommended to use a package of already decided tax measures e.g. laws which are allowing decreases or increases of VAT.

Regional and local councils shall also be partners of the stability policy of Sweden.

The commission has found that formal financial co-ordination within the European Union will increase the Swedish stability problems. It will diminish the national freedom to react swiftly in case of big macroeconomic disturbances.

The Swedish prime minister, Goran Persson, expressed an opposite view in Barcelona, welcoming further fiscal co-ordination within the European Union.

Professor Nils Lundgren, a prominent Swedish economist, has submitted a special statement to the report. In this he agrees with the conclusions in the White Paper but he is worried about the lacking conclusion.

In 2003 Sweden will probably hold a referendum on joining EMU or not. The White Paper is to be used by the citizens when they want to get the pros and cons of the monetary union but the important answers are lacking as to whether the solutions given in the White Paper is good for Sweden or not. The proposals are certainly the best possible, but only if Sweden is joining the EMU.

According to Professor Lundgren the first-best solution for Sweden is an independent Central Bank, a floating currency and a national monetary policy; the measures proposed in the White Paper must be regarded as a second best solution due to our joining the EMU.

Other questions not answered by the commission are: How much worse is the second best solution compared to the first best and are the countries inside EMU growing less or more economical equal? If they are growing less equal, the risks increase of more frequent changes in business activities and structural problems. In that case Sweden will have a greater need of national measures to stabilise the economy, but as a member of the EMU Sweden will have less efficient tools to meet ups and downs in the economy. A better labour market flexibility will not solve the problems due to our loss of a national monetary policy. The experiences of the West German Union in 1948-91 shows that the economic convergence was very slow or non existing during 33 years. The market of southern Germany was often overheated while northern Germany had a much higher unemployment. In fact, the convergence in Germany should have been strong as the Germans speak the same language, have the same welfare systems and the same labour laws. There is thus no reason to presume that the convergence in the Euro countries will be faster.

Professor Nils Lundgren last conclusion is – a paraphrase of Cato maiors concluding remark -Praetera censeo adiuctionem EMU esse repudiandam. (Furthermore I consider that the EMU should be repudiated.)

Comments and reactions

The chairman of the commission, a former member of the Swedish Government, Bengt K Å Johansson told the press that the problems are very hard to solve. Problems of the forest industry, the motor industry and the IT-sector make the Swedish economy very sensitive to business cycles and structural changes.

Professor Lars Calmfors also belonging to the commission told the press that other EMU-countries are no good examples. They have the same problems as Sweden but they are not prepared to tackle the changed stability problems.

The big daily newspapers all in favour of the EMU did not know how to comment the report.

Expressen which is in favour of Sweden joining federal European Union was of the opinion in an editorial (13/3) that it was outrageous to ask the taxpayer to pay higher taxes to solve problems that are caused by high taxation. The EMU has existed several years and the problems have been surprisingly small, wrote the paper.

The business paper Dagens Industri stated that EMU was a political project and not a economical project. But that is not an excuse if the European Monetary Union is a wrongly rigged for an efficient stability policy.

And the Swedish Prime Minister and the opposition leader Bo Lundgren, what did they say?

Nearly nothing! In a television debate between the two the day after the White Paper was published the monetary union was not mentioned once! Astonishing? No.

One of the main questions in this television discussion dealt with taxes. The conservative opposition leader will fight the election with a program of lower taxation. At the same time he favours membership in the EMU but what about the stability policy of the White Paper? He is saying he is just does not see any problems with a macroeconomic policy dictated from Frankfurt instead of Stockholm. But is it true?

Also the Prime Minister, Goran Persson, was quite silent. Why? Presumably because he does not know what the labour unions are going to decide during this election year.

Mr Dan Andersson representing the labour unions in the commission has like Nils Lundgren submitted a special statement to the report. One of his conclusions is that it is not acceptable to join a monetary union when the wage earners have to pay with higher unemployment.

Top of page/Början på sidan

Brev till riksdagens samtliga ledamöter 2002-01-17
Mandatperiodens betydelsefullaste proposition
2001/2002:72 skulle vi ha läst under juluppehållet. Dom flesta av oss missade.

Regeringens förslag lyder:
Av regeringsformen skall uttryckligen framgå att riksdagen kan godkänna en internationell överenskommelse som ingås inom ramen för samarbetet i Europeiska Unionen även om överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick. Regeringen avgör… om en ändring av överenskommelsen som tillkommit efter riksdagens godkännande… kräver riksdagens godkännande.Läs och begrunda en gång till !!!

Som riksdagsledamöter har vi fått väljarnas förtroende och uppdrag att utöva det högsta ansvaret för vårt lands styrelse i överensstämmande med gällande lagstiftning. Om detta ansvar delegeras vare sig till Bryssel, regering eller annorstädes har vi som riksdagsledamöter gjort oss skyldiga till det som Statsministern med all rätt fördömde i partiledardebatten – Abdikerat från det politiska ansvaret

Än har vi tid att sinsemellan och i partigrupperna sätta oss in i konsekvenserna av prop. 2001/2002:72 Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU m.m. Väljarna utgår från att vi har gjort det!

Björn von der Esch
Margit Gennser

Mer om motionen kan läsas på http://www.nejtillemu.com/72.htm varifrån man också kan ladda ner propositionen i pdf-format (Acrobat).

Den kan också laddas ner direkt från

http://justitie.regeringen.se/propositionermm/propositioner/pdf/p200102_72.pdf

Motion till riksdagen
av Margit Gennser (m), Björn von der Esch (kd) och Sven Bergström (c)
med anledning av prop. 2002/02:72
Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU m.m.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att avslå de ändringar i regeringsformen 10 kap. § 2 som föreslås i propositionen.

2. Riksdagen beslutar att avslå de ändringar i regeringsformen 10 kap § 5 som föreslås i propositionen.

3. Riksdagen beslutar att avslå de ändringar i rikdagsordningen som föreslås i propositionen.

Regeringens förslag

I proposition 2001/2002:72 föreslås två långtgående ändringar i regeringsformens 10 kapitel §§ 2 och 5.

Förändringen i §2 innebär att riksdagen uttryckligen enligt grundlagen skall kunna godkänna ännu inte slutförhandlade internationella överenskommelser inom ramen för samarbetet inom EU. Detta förslag kräver vidare ändringar av riksdagsordningen vad gäller regeringens skyldighet att i efterhand upplysa riksdagen om vad de beslut riksdagen redan har godkänt innebär.

Förändringen i §5 innebär att riksdagen har rätt att överlåta sin beslutsrätt till EU vilket vidgar delegationsrätten till andra och tredje pelarna i samarbetet inom EU.

Politiska konsekvenser

Regeringens förslag till ändringar av regeringsformen 10 kap. § 2 och 5 är mycket långtgående. De överensstämmer till sitt syfte med det grundlagsförslag som lades fram av grundlagsutredningen inför EG anslutningen 1993 under ordförandeskap av professor Olof Ruin. Han hade föreslagit en ny portalparagraf i regeringsformens första kapitel som löd:

Har överenskommelse träffats om Sveriges anslutning till Europeiska unionen och riksdagen beslutar överlåta beslutsbefogenheter gäller de förpliktelser, som följer av anslutningen utan hinder om vad som sägs i grundlag eller annan lag. (Förslaget kallades “plattläggningsparagrafen”, därför att Sverige “la sig platt”.)

Förslaget kritiserades hårt för att de inte gav några konstitutionella gränser för överlåtelsen av riksdagens beslutsrätt, vilket skulle ge Sverige mycket små möjligheter att påverka rättsutvecklingen med hänvisning till grundlagen. Kritiken ledde till att dåvarande statsministern Carl Bildt föreslog att frågan skulle utredas ytterligare och resultatet blev nu gällande 10 kap §5 i regeringsformen (RF) enligt vilken riksdagen kan överlåta beslutanderätten till Europeiska gemenskaperna (frågor gällande första pelaren) så länge som det finns ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar regeringsformens eller den europeiska konventionens. Motsvarande beslutsrätt fick däremot inte överlåtas till Europeiska unionen. En viktig begränsning i nuvarande RF 10 kap §5 är således att stadgandet endast medger överföring av beslutanderätten till EG och inte till EU.

Detta är en viktig politisk begränsning. EG-frågorna berör näringslivets förhållande, tullar, handelspolitik, konkurrensfrågor och efter Schengenavtalet också vissa frågor om asyl, visa och liknande. Att dessa senare frågor kunde inrymmas i första pelaren motiverades med att de underlättade den gränsfria handeln och rörligheten. Alla övriga frågor som påverkar politiska kärnområden - polis - rättsväsende, utrikes- och försvarspolitik, sociala frågor etc. - finns inom andra och tredje pelaren Här behandlas frågorna på samma sätt som alla andra mellanstatliga offentliga överenskommelser, dvs. det är staterna som “äger frågorna”, inte en överstatlig organisation.

Den stora konflikten om EU:s utveckling gäller EU:s status. Skall EU förvandlas till en förbundsstat (en överstatlig organisation) eller skall utgöras av ett statsförbund, ett förbund av fristående nationer som samarbetar. I Skandinavien och Storbritannien är en majoritet av befolkningen helt inställd på ett mellanstatligt samarbete, ett statsförbund, medan de kontinentala länderna är inriktade på att förvandla EG/EU till en förbundsstat, där Sverige och andra länder blir delstater i något som för enkelhetens skull kan kallas “euroland”. Eftersom flertalet partier i vårt land hävdar att samarbetet inom EU skall vara mellanstatligt, trots att utvecklingen det senaste decenniet har kännetecknats av alltmer överstatlighet, bör förändringar i regeringsformen ske med stor restriktivitet.

EU har redan nu absolut bestämmanderätt över rättsordningen inom den inre marknaden, jordbrukspolitik, miljöpolitik, konkurrenspolitik, regionalpolitik, handelspolitik och för 12 länder EMU. EG-rätten har direkt effekt i medlemsstaterna på deras territorium.

Ännu har dock inte EU ett eget våldsmonopol även om en rad små steg mot att upprätta ett sådant har tagits särskilt efter terroristdåden den 11 september 2001. Även på försvarsområdet tas steg mot det överstatliga hållet. Detta skedde t.ex. i Nicefördraget. Nicefördraget innebär också att majoritetsregeln vid beslutsfattande fått allt större insteg. EU har ännu ingen beskattningsmakt men viljeinriktningen från en rad länder och inte minst kommissionen, är tydlig även på detta område.

Lagprövningen inom EG-domstolen har en mycket stark ställning. Lagprövning är främmande för mellanstatligt samarbete.

Slutligen bör poängteras att få insiktsfulla bedömare anser att euron endast kan fungera med en gemensam penningpolitik utan kräver en gemensam finans- och socialpolitik. Att en sådan utveckling kan skapa växande problem och konflikter är helt uppenbart beroende på olika språk, olika kultur, politisk tradition, social tradition etc. Till detta kommer mycket stora skillnader i levnadsstandard, inte minst om man betänker den prioriterade utvidgningen av EU till det forna mellan- och östeuropa.

Hur EG/EU utvecklas i framtiden är en viktig fråga för medborgarna, i första hand inte för en grupp toppolitiker och en social elit. Medborgarna måste få säga sitt om vilken väg utvecklingen skall gå. Skall man gå vidare mot en centraliserad förbundsstat eller bör man ta ett antal steg tillbaka och skapa ett klarare mellanstatligt samarbete? Konventet som tillsattes i Laeken, Belgien har fått en mycket klar inriktning mot det centraliserade förbundsstatshållet, inte minst med tanke på de personer som valdes för att leda konventets arbete.

Eftersom flertalet partier i Sverige säger sig se positivt på mellanstatligt samarbete, statsförbund, bör de för att inte frestas att bejaka ytterligare steg på vägen mot överstatlighet värna om all den tröghet vår regeringsform kan erbjuda trots eventuella praktiska olägenheter. Endast om man önskar en utveckling mot en centraliserad förbundsstat, blir förslaget till ändringar i regeringsformen logisk och konsekvent. Politisk anständighet kräver att målet överstatlighet klart preciseras inför medborgarna. Överstatlighet innebär att Sveriges suveränitet och självständighet successivt försvinner. Detta får inte döljas för medborgarna. Här fordras klartext.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala universitet avstyrker också förslaget att ändra RF 10 kap §5 eftersom förslaget leder till fortsatt marginalisering av riksdagen och en uttunning av folkstyret, demokratin. Att som regeringen se utvecklingen mot överstatlighet och en stark uttunning av vår demokrati som ofrånkomliga, är förvånande. Mellanstatligt samarbete inom exempelvis Nafta har visat sig effektivt. Det har lett till goda grannstatsrelationer och en god arbetsfördelning. Samarbetet inom Nafta har bidragit till en ökad välfärd. Vi kan välja modell och Sverige bör ha ett intresse av att tillsamman med andra länder som Storbritannien och Danmark verka för en annan mer flexibel utveckling av det europeiska samarbetet än vad som nu sker. Detta är ingen omöjlig politik om man verkligen har målen klara för sig.

Förändringar i RF kap 10 § 2

Det nya stadgandet i RF kap 10 §2 innebär att riksdagen i princip frånträder sin rätt att anta eller förkasta internationella överenskommelser när EU är part. Att riksdagen ska godkänna inte slutförhandlade överenskommelser står helt i strid med regeln att det skall finnas ett samband mellan ansvar och beslutsfattande. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala universitet säger också att förslaget bör avvisas. Enligt fakultetsnämnden bör riksdagen inte försätta sig i en situation, där oklarheter och tvister kan uppstå huruvida det slutliga avtalet som ingås motsvarar det som riksdagen en gång stödde.

I detta sammanhang bör noteras att avtalsförslag kan ändras ända fram till dess de slutligen har antagits. Det finns en rad exempel på att ministerrådets beslut ofta inte är färdigförhandlade när rådet skiljs åt. Niceavtalet utgör ett exempel på att viktiga ändringar införs i avtalet sedan ministerrådet fattat sina beslut. Samma gällde Amsterdam, där bl.a. en storpolitisk fråga tillfördes avtalet i efterhand. Det gällde Gibraltar.

Riksdagen bör ta samhällsvetenskapliga fakultetsnämndens varningar på allvar och avslå propositionens förslag. Det är ett stort ansvar att öppna för en urholkning av vår demokrati och vårt lands självständighet smygvägen. Därför bör regeringens förslag om ändringar i regeringsformens 10 kapitel avslås. Som följd härav faller också förändringarna i riksdagsordningen om en ny form av informationsplikt för regeringen. Denna senare ändring kan tydas som ett försök att dölja riksdagens allt mer urholkade uppgifter i vårt lands styre och demokrati. Riksdagsledamöterna måste slå vakt om riksdagens uppgift att kontrollera och sätta gränser för regeringens åtgärder. Om inte enskilda riksdagsledamöter är beredda att försvara riksdagens grundläggande uppgifter är detta utomordentligt allvarligt.

Medborgarna har överlåtit på sina valda ombud att styra landet under lagarna och ikläda sig ansvaret för de beslut som fattas. Förslaget till ändringar i regeringsformen som ger en vidsträckt möjlighet att överföra riksdagens uppgifter på internationella organisationer och överstatliga organ rubbar detta samband och kan allvarligt skada förtroendet mellan medborgarna och deras valda ombud.

Lika viktigt som de är för riksdagsledamöterna att slå vakt om riksdagens grundläggande uppgifter och anseende, lika viktigt är det för Sverige att slå vakt om en stark regeringsform. Den utgör nämligen ett styrkebälte, särskilt i samband med internationella förhandlingar. Behovet av ett sådant styrkebälte växer ju mer omfattande det internationella samarbetet blir. En stark regeringsform hjälper Sverige att hävda vårt lands och våra medborgares intressen.

Stockholm den 17 januari 2002

Margit Gennser (m)

Björn von der Esch (kd)

Sven Bergström (c)

Plattläggningsparagrafen

Början på sidan

Mer om prop 72

Betyder våra grundlagar något?
Margit Gennser 2002-01-16

När Niceavtalet debatterades i riksdagen den 6 december förra året ställdes frågan: Tillåter vår regeringsform ett godkännande av Nicefördraget? Niceavtalet kan nämligen leda till att Sverige överför ytterligare beslutsrätt både till EG och EU.

Är inte EG och EU samma sak?

EG-frågorna finns i första pelaren och gällde ursprungligen enbart näringslivsfrågor som konkurrens, tullar och handelspolitik.

De frågor som behandlas i andra och tredje pelarna regleras i unionsfördragen. De berör bl.a. utrikespolitik, rätts- och polisfrågor.

När Sverige efter folkomröstning anslöt sig till EG (EU) gällde anslutningen en mellanstatlig organisation, ett statsförbund. De överstatliga reglerna gällde enbart näringsfrågor i första pelaren. Motiven för EG-anslutning var ekonomiska, inte politiska. Att samarbetet skulle utvecklas till en förbundsstat betecknades som skrämselpropaganda.

Den svenska anslutningen till EG krävde vissa ändringar i regeringsformen.

Av RF 10.5 (ändrad 1994) framgår det klart att ”riksdagen kan överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna....”, däremot inte till Europeiska unionen.

Justitiekanslern (JK) bedömde i ett remissyttrande inför Niceavtalet att den nya artikeln 24 i unionsfördraget ger rådet möjligheter att fatta beslut om internationella avtal med en eller flera stater. Det innebär att regeringens traktatmakt överlåts. Samma gäller för polis- och det straffrättsliga samarbetet i den tredje pelaren. För att inte bryta mot RF bör därför grundlagarna, enligt JK, först ändras innan Niceavtalet godkänns.

Riksdagsmajoriteten den 6 december hävdade däremot att JK hade fel och antog fördraget.

En vecka senare överlämnade regeringen propositionen 2001/2002:72 Ändringar i regeringsformen – samarbetet i EU m,m. till riksdagen. Den föreslår ändringar av RF 10.5 på två punkter:

För det första ska riksdagen kunna få överlämna beslutsrätten till EU.

För det andra ska riksdagen ha rätt att godkänna ännu icke slutförhandlade internationella överenskommelser.

I framtiden kan i princip alla politiska beslut utom beslut om att ändra vårt statsskick bli EU-beslut och svensk rätt kan helt underordnas EU-lagstiftning, t.ex. inom utrikespolitik, straffrätt, regler för polisarbete, arbetsmarknadslagstiftning och sannolikt också pensioner, sjukförsäkring m.m.

EU:s beslutsfattande är ett stort förhandlingsspel. Ingen vet vad resultatet är förrän sista protokollet är underskrivet. Niceavtalet var ett exempel. ”Allt är klart” deklarerade regeringscheferna den 15 december men förhandlingarna pågick till februari! På liknande sätt går det till i andra EG/EU-frågor, stora som små.

Regeringens förslag har hårt kritiserats bl.a. av Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet som i sitt yttrande till regeringen framhåller ”att riksdagen bör slå vakt om sin ställning som folkets främsta företrädare. Riksdagen bör inte försätta sig i en situation, där det är oklart vilket beslut riksdagen har stött. Därför bör förslaget om ändringar i RF avvisas.”

Ändringar i RF är ett grundlagsbeslut. Det kräver två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Hur kommer riksdagsmajoriteten rösta i vår? På avslag? På tillstyrkan? Vilka är medborgarnas alternativ i höstens val om nuvarande riksdag sagt ja till grundlagsändringen? Vilka partier ska de rösta på om de föredrar svensk demokrati med dess brister framför EU-byråkrati? Vilka partier finns om de har svårt med Gudrun Schyman som värn för Sverige?

Plattläggningsparagrafen

Början på sidan

Gitter de sätta sig in i de stora frågorna?
Margit Gennser i Barometern-OT
december 2001

EU:s senaste traktat som förhandlades fram i Nice i december 2000 har redan ställt till problem och fler blir det.

Avtalet innebär att 90 procent av alla EU-beslut kommer att fattas med kvalificerad majoritet. Vetorätten har avskaffats på ännu 27 områden. Små stater som Sverige och Irland kommer att förlora ännu mer av sin självständighet, medan Tyskland, Frankrike och ännu ett stort land tillsammans kan diktera EU:s utveckling. EU tycks just nu har ”erövrats” av de stora staterna. Men effekterna av Niceavtalet kan bli ännu mer bisarra..

Början på sidan

Till Sveriges Riksdags Talmän

Undertecknarna av denna skrivelse ifrågasätter starkt det riktiga i att Riksdagen skall ta ställning till ett fördragsförslag som redan har fallit genom att det irländska folket i en folkomröstning röstat emot fördraget.

Margit Gennser (m) Bengt-Ola Ryttar (s) Lars Ohly (v) Sven Bergström (c) Lotta Nilsson Hedström (mp) Björn von der Esch (kd)

Ska vi ge upp vårt självstyre?
Nicefördraget är slutet för Sveriges självstyre. Hädanefter bestämmer EU:s toppbyråkrater. Ska vi blunda och tiga? undrar riksdagsledamoten Margit Gennser (m).
Finanstidningen 2001-11-30

Just nu beslutas en ännu större reform än kommunreformen i all tysthet. Det gäller godkännandet av Nicefördraget. Mer makt förs över till EU. Allt fler beslut inom EU kommer att tas med kvalificerad majoritet. Kommissionens ordförande och kommissionärerna, i realiteten EU:s regering, samt EU-domstolens domare kommer i framtiden att utses genom majoritetsbeslut.

Några få stora länder tillsammans med några små, ofta grannländer, kan i praktiken diktera utnämningar och andra beslut och tillsammans stoppa sådant som inte passar dem. De har fått en ny form av veto till skillnad från de mindre länderna.

För Sverige innebär Nicefördraget att ännu fler beslut kommer att fattas av män och kvinnor med svaga kunskaper om och litet intresse för vårt land. Flertalet behärskar inte heller vårt språk. Vårt urgamla självstyre eroderas allt mer.

Medborgarna i Sverige och andra EU-länder frågar sig varför man har grundlagar och folkomröstningar, när det är fritt fram för de styrande att ordna ett nytt referendum om folket "röstat fel". Vad svarar Per Unckel, konstitutionsutskottets ordförande?

Full text

Plattläggningsparagrafen

Början på sidan

Utdrag ur JKs remissyttande Ang Nice-fördraget
Dnr 1918-01-80
Daterat 2001-08-08

Justitiekanslerns samlade bedömning är alltså att regeringsformen för närvarande inte medger en ratifikation av Nicefördraget såvitt avser artikel 1.4.

EU:s val är konstitutionellt (EU-skvadern)
Claes Arvidsson, SvD ledarsida 2001-11-30

Det var synd att inte några fler riksdagsledamöter än Margit Gennser funnit mödan värd häromdagen att leta sig fram till Cityuniversitetets presentation av antologin EU-skvadern - Om den Europeiska unionens konstitutionella framtid i redaktion av Nils Karlson och Joakim Nergelius. Den borde sättas i händerna på våra folkvalda.

Orättvist att vissa länder får betala mer till ECB
Margit Gennser (m), Sydsvenska Dagbladet 2001-11-23

Medborgarna i de 12 euroländerna vet inte att 580 miljarder kronor eller drygt 62 miljarder euro kommer att överföras från 5 förlorarländer till 7 vinnarländer årligen.

Full text

Början på sidan

Motion till riksdagen 2001/02:
av Margit Gennser (m)

I regeringens proposition 2001/02:8 föreslås riksdagen godkänna Nicefördraget.

Enligt de regler som gällr inom EU för att godkänna nya avtal krävs att alla medlemsländer skall godkänna detta i enlighet med e grundlagsregler som gäller för varje medlemsland. Alla länder måste godkänna avtalet för att detta skall träda i kraft.

Det räcker att ett land förkastar avtalet för att detta enligt reglerna skall falla.

Förslag till riksdagsbeslut

1.Riksdagen beslutar att avslå regeringens proposition 2001/02:8.

Hela motionen

Början på sidan

Pressmeddelande
2001-09-28

Den moderata riksdagsledamoten Margit Gennser (m) Malmö, meddelade i dag fredag att hon inte kommer att kandidera i nästa års riksdagsval.
- Det moderata partiets och min syn på EMU och EU:s framtida utveckling går inte att förena, vilket också provvalsresultat har visat.
Klicka här för hela pressmeddelandet

Hur min syn på EU har utvecklats

Under årens lopp har jag skrivit ett antal artiklar och en bok om EG/EU. Jag var positiv till EG-medlemskap men såg redan för 10 år sedan en rad mycket djupgående problem med EG:s utveckling. En för stark kommission och en domstol allierad med kommissionen kunde leda till betydande svårigheter för de mindre länderna och för länder som Storbritannien som efter 1980-talets reformer i marknadsekonomisk riktning som började få en alltmer förbättrad ekonomi. Den i början av 1990-talet introducerade gränslösa handeln kunde skapa "stora ekonomiska lyft" inom EG, men framgångarna kunde också komma att hindras av en kommission och ett Tyskland och Frankrike som krävde harmoniseringar, dvs regleringar.

Jag var först optimistisk om utvecklingen. Jag upplevde chanserna för ett avreglerat EG som goda och såg ett EG med samarbetande men inte samstyrda stater, ett EG där de mindre staterna kunde hålla på sin särart och utnyttja sina "smådriftsfördelar".
Niceavtalet 2000 visar att EG som nu heter EU går åt ett helt annat håll. Vad som är glädjande är att Irland sa nej till avtalet.
Hela artikeln

Början på sidan

Nej betyder nej även från Irland
Margit Gennser
Kritiska EU-fakta nr 17, September 2001

Början på sidan

Nej är nej, inte ja!

Artikeln Nej är nej, inte ja! publicerades i SDS två dagar efter den Irländska folkomröstningen. Resultatet förvånade förvånansvärt nog både den svenska regeringen och oppositionen. Men hur resultatet än blev, ett nej i en folkomröstning är ett nej!
Hela artikeln

Början på sidan

En kommission och ett parlament för oss?

Skandalerna kring Santer-kommissionen tycktes aldrig ta slut. Valet av Romano Prodi och hans kommission med 4 ärvda Santer-kommissionärer ökade misstron mot EU i nästan alla medlemsländer. Valet till EU-parlamentet kännetecknats också av ett rekordlågt valdeltagande.
I artikeln konstaterade jag att det åtminstone fanns fem goda skäl att inte godkänna Prodi och han kommission. Varför gjorde man det inte? Hur påverkas inställningen till EU? Klyftan mellan den styrande eliten och medborgarna i EU-länderna vidgas:
Artikeln skrevs för ca 2 år sedan. Sommaren 2001 har gett några svar.
Hela artikeln

Början på sidan

Euron - för svår?

Artikeln skrevs som ett svar på Lars Tobissons artikel i Svenska Dagbladet den 3 februari 2000. I och med att tidningen ändrade policy i EMU-frågan refuserades artikeln. Den publicerades i stället på nätet - www.nejtillemu.com
Den första frågan som tas upp är om Sverige förbundit sig att gå med i EMU i och med att Maastrichtavtalet skrivits under. Här hävdar jag att Maastrichtsavtalets villkor för deltagande brutits. De stipulerade villkoren har inte följts men det politiska (inte ekonomiska) projektet ska genomföras till varje pris. Därför har både Belgien och Italien kunnat bli medlemmar.
Hela artikeln

Början på sidan

Euron – en ny Challenger?
Varför har EU bundit sig för ett riskfyllt EMU? Före starten av rymdskeppet Challenger upptäcktes avvikelser som inte förutsetts. Starten borde ha stoppats. Så skedde inte och katastrofen blev ett faktum. EMU har ett gemensamt med Challenger: det är fullskaleexperiment. När sådan experiment misslyckas blir det katastrof.
Hela artikeln

Början på sidan

Våga kräva omförhandlingar

Fransmannen Henri Lepage´s ”I morgon kapitalism” var Timbros första utländska bok. Den blev en viktig inspirationskälla för marknadsekonomins pånyttfödelse under 70-talet.
Hela artikeln

Början på sidan

Alla är missnöjda med Nicefördraget

Alltfler börjar kräva att Niceavtalet inte ska godkännas.
Artikeln publicerades i februari 2001 i den nu nedlagda nättidningen Dagens Debatt
Hela artikeln

Början på sidan

Paul van Buitenens kamp mot kommissionen

Artikeln publicerades i SDS i april 2000 med anledning av Buitenens bok om sin kamp mot korruptionen inom EU. Han avslöjade missförhållandena inom kommissionen. Han bestraffades och har ännu inte fått full upprättelse.
Hela artikeln

Början på sidan

Don’t throw away freedom to a Euro-superstate
Bernard Connolly The Irish Times, 2001-12-31

Margit Gennser är hög beskyddare för

nejtillemu.com

Början på sidan

Det finns tid att granska Nice-avtalet!
Margit Gennser i Nordvästra Skånes Tidningar den 2001-08-31

Vilket EU vill vi ha?
Margit Gennser i Timbros Smedjan 2001-04-05

Snabbprotokoll 2000/01:90 Tisdagen den 3 april 2001
Anf. 67 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Margit Gennser har frågat justitieminister Thomas Bodström vilka åtgärder som han avser vidta för att skydda svenska medborgares yttrandefrihet och deras rätt att kritisera EU, dess politik och dess institutioner. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Början på sidan

Margit Gennsers replik på Lars Tobisson: Nya kockar bjuder på en annan soppa Internet, 2000-02-17

Korruptionen inom EU och de stora EU-länderna
Margit Gennser på Internet 2000-01-31

EMU är både politik och ekonomi
Anförande i Jönköping den 7 december 1999

Är Prodi en hederlig "mr Clean"?
SvD Brännpunkt 99-10-06

"Dålig start för valutaunionen"
99-07-07 i Sydsvenska Dagbladet

Intervju i SvD 99-06-11:
"Margit Gennser är moderat riksdagskvinna från Malmö, röstade för EU, men är emot hur unionen utvecklas och är klar motståndare till EMU."