PRESSMEDDELANDE
Margit Gennser (m)
I riksdagen 2001-01-17
- Ingen ansvarig regeringen och inget ansvarigt parlament bör godkänna en konstitution som tillkommit på så lösa boliner som Niceavtalet. När avtalet kommer till riksdagen för godkännande avser jag att rösta nej.
- Det har under senare veckor avslöjats att den tyske utrikesministern haft ett nära samarbete, ja, en ledande position i kretsarna kring Baader-Meinhoff-gruppen, en organisation med avancerat våld på sitt program, och som var klart antidemokratisk och intolerant, detta i en tid när Västtyskland var ett demokratiskt välfärdsland.
- Det är viktigt att värna om vår egen suveränitet och att själv svara för vår utrikes- och inrikespolitik. Vi bör sky federala äventyr. Detta innebär att vi bör säga nej till avtal som för EU ännu närmare de federala mål som organisationens kärnländer strävat efter i decennier.
- Utrikesministern fastslog här i kammaren för en dryg månad sedan att hon och regeringen skulle motsätta sig en juridisk bindande rättighetskatalog i Nice. En hög befattningshavare inom EU-domstolen deklarerade före beslutet, att EU-domstolen kommer att betrakta rättighetskatalogen som ett viktigt inslag i dess dömande verksamhet, dvs domstolen betraktar katalogen som juridiskt bindande oberoende av vad ministerrådet beslutat. Ett – nej - ett veto hade varit berättigad i denna fråga.
- Niceavtalet har kallats EU:s nya konstitution. Konstitutionella beslut brukar vara omgärdade av mycket noggranna regler och stor tröghet i beslutsfattandet. I EU följer man inte de konstitutionella försiktighetsreglerna.
- Niceavtalet innehåller vidare en rad beslut, vars konsekvenser inte analyserats, exempelvis att en inre krets av framförallt stora länder kan vidga sitt samarbete utan hänsyn till mindre länder. Detta kan leda till ännu större makt för de stora. De små ländernas minoritetsstatus förstärks ytterligare.
- Oklarheterna om vilka beslut som fattats när det gäller EU-avtal är inte ovanliga. Samma villrådighet fanns efter Amsterdam som efter Nice. Är det så att den styrande politiska eliten vill skapa en federation till varje pris helst utan att medborgarna i Europa upptäcker vad som håller på att ske?
Pensionssystemen och en önskan om harmonisering av dessa finns med i Niceavtalet. Texterna är otydliga och själva redigeringen av texten ger upphov till stor osäkerhet om av som verkligen avses. Textens oklarheter kan öppna möjligheter för en harmonisering av pensionssystemen till stor skada för svenska skattebetalare, svenska pensionssparare och svenska pensionärer.
Niceavtalets konstitutionella förändringar motiverades med utvidgningen av EU. Men utvidgningen är orealistisk, ogenomförbar, utan en radikal förändring av jordbrukspolitiken. Sådana förslag saknas helt.
- Finland hotar, meddelades det häromdagen, med att inte godkänna Niceavtalet. Vad gör Sverige? Kan verkligen en ansvarskännande regering och ett ansvarskännande parlament säga ja till en konstitution som kommit till på en höft?
- Kan verkligen regeringen och de politiska partierna säga ja till en alltmer långtgående federation som urholkar vår suveränitet? Pehr G Gyllenhammar har från sina utgågnspunkter hårt kritiserat Nice-avtalet och hävdat att Sverige borde ha nyttjat sitt veto för att stoppa det. Jag anser att han har tunga skäl för sitt uttalande.
Anf. 166 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Politikerförakt finns på vars och varannans läppar de här dagarna. Det finns många skäl att se ned på politiken, och jag ska inte försöka att vikta de olika skälen. Ett skäl är jag mycket starkt medveten om, och det är vad EU-medlemskapet har inneburit för tilliten till demokratin i Sverige. Det är naturligtvis ett allvarligt problem för legitimiteten i vårt politiska system när människorna ser att eliterna går åt ett håll som inte sammanfaller med folkflertalets uppfattning och när det också är ganska uppenbart att man inte bryr sig om den dåliga förankringen.
Vi ska veta att EU-konstruktionen från början är gjord för att vara odemokratisk. Den är gjord för att åstadkomma en oåtkomlig överstat. Det var Jean Monets funderingar när han skrev utkastet till det som sedan blev Schumanndeklarationen. Han ansåg nämligen att Europa befann sig i en nödsituationen. Demokratin kunde sättas åt sidan inför det högre målet att säkra Europas fred i framtiden. Tyvärr har denna konstruktion och detta sätt att se på EU levt vidare. Detta har inte förändrats och har inte lett till några omdefinieringar.
Som lök på laxen fick vi Maastrichtavtalet, som är nyliberalt till sin konstruktion från början till slut. Genom EMU cementeras denna nyliberala konstruktion. Därför finner jag det mycket anmärkningsvärt att demokratiutredningen, som vi nyligen har fått ta del av, inte med ett ord nämner EMU, ECB eller den problematik för svensk demokrati som detta innebär.
Anf. 167 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Bengt-Ola Ryttar och jag brukar ofta vara eniga, vilket kanske är förvånande. Jag är alltid noggrann med begrepp. Bengt-Ola Ryttar sade att EU är en nyliberal konstruktion. Då används ordet nyliberal helt fel. Jag kan säga att EU är teknokratiskt, fransk-teknokratiskt och byråkratiskt. Det är protektionistiskt. Man vill skapa en inre marknad, men man vill ha murar utåt.
Det vill inte de liberaler som fick sin kunskap från Hayek, från The Economists gamle andre andreredaktör Norman Macrae osv. Använd inte ordet nyliberal i detta sammanhang. Säg i stället att EU är en teknokratisk, byråkratisk organisation.
Anf. 38 BO LUNDGREN (m) replik:
När det gäller
miljöpolitiken, där EU kan vara ett mycket bra redskap, vill ni
/miljöpartiet/ välja en väg som innebär att hushållen
ska betala höga skatter för sin uppvärmning och för sina
transporter. Det är något som inte ger särskilt bra effekter
på miljön. Det är fel väg att gå.
Anf. 60 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Vid EU:s toppmöte i Nice
före jul dominerade de institutionella frågorna. Det gällde att
göra klart för unionens utvidgning med nya medlemsländer.
Formellt genomfördes uppgiften, men ingen anser att verket därmed
är fullbordat.
Utformningen av det europeiska samarbetet är en
ständigt pågående process mot ett ej i förväg
fastställt mål.
Anf. 171 CATHARINA HAGEN (m):
Fru talman! Jag kommer i mitt
anförande att begränsa mig till att tala om EU sett med ekonomiska
ögon. Jag är fullt medveten om att allt inte är ekonomi, men
tiden är som sagt begränsad.
Frågan är hur EU ska göra för att möta konkurrensen. För det första måste EU:s förhållande till omvärlden präglas av mer öppenhet och lägre handelshinder för att få en långsiktigt hållbar och positiv utveckling. Höga yttre tullar på t.ex. kött och textil missgynnar framför allt Östeuropa och andra utvecklingsländer. Det drabbar inte bara deras befolkning utan även konsumenterna i EU, tvärtemot vad ATTAC påstår. Tänk bara om EU hade rivit sina handelshinder för kött från t.ex. Argentina, Nya Zeeland och Australien. Köttet från de länderna kommer från djur som äter sig mätta på gräs direkt från stäpperna. Det hade varit bra, inte bara för konsumenterna i EU utan på sikt också för djuren inom det europeiska jordbruket.
Det är över huvud taget inte mer utan mindre central styrning som behövs. Om man reglerar för mycket äventyras samarbetet, tror jag, och risken ökar för att det spricker. Om vi ska kunna främja fred och demokrati får det absolut inte inträffa.
Tyvärr har en del av kärnländerna i EU en protektionistisk tradition. Här har de gamla frihandelsländerna, dit Sverige hör, en stor uppgift i att sälja sina ideal till EU och världen.
Anf. 173 CARL ERIK HEDLUND (m):
Hela EU-apparaten är svår
att få grepp om. Även en hyggligt upplyst medborgare har svårt
att hänga med i svängarna. Under den period som Sverige har varit
medlem har dessutom det grundläggande avtalet mellan medlemsländerna
ändrats två gånger, nu senast i Nice. Trots långa och,
får man hoppas, noggranna förberedelser liknar dessa möten mer
förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter än något så
allvarligt som förhandlingar som rör förhållandet mellan
unionen och medlemsländerna. Det handlar om hur hög grad av
suveränitet som den enskilda nationen ska ha och om vilka rättigheter
som den enskilde medborgaren ska ha.
Efter nattförhandlingar, krismöten, kompromisser, förhandlingsutspel och hot om haveri av hela mötet kom man slutligen överens om Nicefördraget, som bl.a. banar väg för en utvidgning av unionen. Men fördraget innehåller skrivningar som är luddiga och som kan tolkas på olika sätt, precis som Margit Gennser redovisade för en stund sedan här i kammaren.
Fru talman! Så här kan vi inte hålla på i framtiden. Det gick någorlunda bra när unionen och det ekonomiska samarbetet bara omfattade de ursprungliga sex nationerna. Men för varje ytterligare medlemsland uppstår nya problemställningar, nya konfliktanledningar.
Min uppfattning är att det för framtiden är viktigt att ge den europeiska unionen en skriven konstitution, en författning som ska kunna läsas och förstås av en majoritet av medborgarna. Dagens situation är inte tillfredsställande med ett antal fördrag som delvis är överlappande. Det är så komplicerat att det snart inte finns någon som kan förstå och komma i håg alla regler. Det är fördrag som blandar stora övergripande frågor med detaljerade bestämmelser i rätt så marginella frågor.
En författning bör rimligtvis grunda sig på Maastrichtavtalet och de ändringar som senare har gjorts. I den ska också subsidiaritetsprincipen skrivas in och definieras. Den är så grundläggande att den måste vara med. Vi är nog ganska många som ställer oss frågan hur den principen tillämpas i en hel del fall. Det krävs en ordentlig definition och även regler för hur den ska tillämpas.
Subsidiaritetsprincipen ska, som jag tidigare har nämnt, vara inskriven, och i händelse av att ett enskilt medlemsland anser att ett förslag strider mot denna princip ska beslut inte kunna verkställas förrän domstolen har kunnat fatta beslut i ärendet.
Alla andra institutioner, som parlamentet, ministerrådet, kommissionen, domstolen, revisorskollegiet, centralbanken osv., ska få sina övergripande verksamheter fastställda i grundlagen och de inbördes förhållandena reglerade. Grundprincipen bör vara maktdelning och kontroll mellan olika organ.
Nationernas suveränitet ska skrivas in. Vi är definitivt inte mogna för några federalistiska experiment. Vi måste skynda långsamt.
Federal reserve
Ledare i Finanstidningen 2001-01-19