-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare -
Den bästa
EMU-boken
|
|
FinanstidningenRundningsmärke får
genomfartsled Riksdagen snöper sig
Pensionat Paradiset
Finanstidningen om Göran Persson i
Berlin Nice try Finanstidningen 2000-12-08 13 miljarder och några direktörer (SAF)2000-11-08 Johan Hakelius 2000-10-04 Bittra, tröstlösa, ensamma Att förolämpa Historien 2000-09-30 Dags för teparty? - 99-11-13 Jäst efter EMU-deg- 99-11-11
När Schröder schnapsar är
det rätt – OK, då har vi bestämt oss för att ha en gemensam valuta. En riktig hårdvaluta ska det vara. Vi ska utmana dollarn. Men hur ska det gå till? – Ja, det är ju många av oss som har rätt taskiga meriter. Vi måste ha något slags konvergensvillkor, som man måste uppfylla för att få vara med. Eller nästan uppfylla... Ja, man måste åtminstone visa att man vill uppfylla villkoren. – Men sen då? Vad gör vi när den nya valutan finns? Vi känner ju varandra här. Vi vet vad vi går för. På sig själv känner man andra. Hur gör vi med svikare som släpper kontrollen över statsbudget och inflation när parlamentsvalet närmar sig, och bryter ned förtroendet för valutan från unionens insida? – Vad gör kedjefångar om någon maskar och låter sig släpas av de andra? Då blir det pisk, serru. Vi måste ha en överenskommelse, en stabilitetspakt, med bestraffningar för den som åker snålskjuts. – Så vad gör vi om någon bryter pakten. – Ja, till att börja med ska de få en skarp tillsägelse. En varning. – Oh, vad rädd jag blir. – Spara sarkasmerna till väljarna. Om en varning inte räcker får vi väl slå till där det känns mest. Mot plånboken. Med böter. – Aha. Om jag dras med ett stort budgetunderskott så får jag betala för det? – Det kommer ju aldrig att funka. Sådana böter kommer aldrig att kunna krävas in. – Du missar poängen. Vi kan säga att det kommer att funka. – Så du menar... – Just det. På sig själv känner man andra. Och ibland känner man att man behöver handlingsutrymme. Stabilitetspakten säger att Tyskland borde varnas för att budgetunderskottet är för stort. Men i går meddelade finansministrarna i eurogruppen att det inte ens blir någon varning för Tysklands finansminister Hans Eichel. Ingen smäll på fingrarna. Inte ens det minsta och löjligaste instrumentet för korrektion kan användas mot euroområdets största, men krassliga, ekonomi. Stabilitetspakten är inte så stabil. Det finns andra lojaliteter som är mycket starkare. Klart grabben ska kunna ha lite budgetunderskott när det är valår. Lycka till Schröder. Vem vill förneka den tyska regeringen en frihet, som man kanske själv snart kommer att behöva? Finns det någon som fortfarande tror att EU kommer att förmå att dela ut böter till det euroland som drabbas av svårare obalanser i ekonomin? Ha! Så vad drar den gemensamma valutans svenska vänner för slutsats? Där syns inget av eftertankens kranka blekhet. Moderaternas Göran Lennmarker skrev visserligen pressmeddelande före gårdagens möte och beklagade sig över att den svenska regeringen och Bosse Ringholm inte i förväg berättade hur man tänkte ställa sig till den eventuella tyska varningen: "Det är uppenbart att de svenska socialdemokraterna hellre hjälper sina tyska partikamrater än hjälper medborgarna i EU till en stabilare och starkare ekonomisk utveckling." Men blir det några mer generella slutsatser om att stabilitetspakten inte är något hållfast stöd för en feltänkt euro? Närå. Rundningsmärke får
genomfartsled När riksdagens konstitutionsutskott har frågestund finns det minst två svar på varje fråga. Vad kan riksdagen överlåta åt EU att besluta om? Och vad gäller om regeringen får igenom propositionen om ändringar i regeringsformen? Sedan inträdet i EU säger regeringsformen att riksdagen kan överlåta beslut till EG - den europeiska gemenskapen. Det står inte EU. För somliga innebär det att enbart beslut som rör den inre marknaden kan “delegeras” ur Sverige. Andra hävdar att dagens regeringsform inte innebär någon begränsning alls. Annars skulle ju inte samma personer kunna påstå att den nya formuleringen innebär en skärpning och mindre möjligheter för riksdagen att överlåta beslut på EU. Propositionen föreslår att regeringsformen ändras så att riksdagen ska kunna överlåta beslut i alla frågor utom dem som “rör principerna för statsskicket” till EU. Men man är inte överens om vad det betyder. För somliga innebär det att riksdagen ska kunna delegera alla frågor, utom just rätten att delegera. Andra tycker att till exempel beskattningsrätten är en del av statsskicket som riksdagen inte kan överlåta. Det är en rätt väsentlig skillnad, när ett eventuellt EMU-medlemskap skapar ett politiskt tryck för en gemensam budgetpolitik. Så riksdagen står i begrepp att rösta igenom en förändring i regeringsformen som man inte vet hur den ska tolkas, och när det är oklart så innebär det att majoriteten har tolkningsföreträde. Om 75 procent av ledamöterna vill avstå beslutanderätt till EU så blir det så. Vilken fråga det än är. Vi vet också att det är bråttom. För att ändra regeringsformen krävs beslut före och efter höstens val. Så det får bli lite hafsigt och slafsigt. I grund och botten handlar regeringens proposition om regeringsformen om makt. Det är inte så att regeringen försöker beröva riksdagen makt, eller tvärt om. Det är inte ens EU som vill beröva riksdagen makt. Det är riksdag och regering i maskopi som försöker förändra maktbalansen i en representativ demokrati. Ibland kan det vara praktiskt att låta andra bestämma för att det ska bli som man vill. Grundlagen sätter gränser för den politiska maktutövning. Om regering och riksdag vill överföra makt till Bryssel så vill de kunna göra det geschwint. Det blir så jobbigt att hålla på med dubbla omröstningar med mellanliggande val. Det tar tid och det blir debatt. Det är ingen ände på eländet. Och tänk om stödet för förändringen hinner försvinna när konsekvenserna blir kända? Men debatt och tid är väsentliga beståndsdelar av den demokratiska processen. Det är just därför som grundlagen finns. För att man inte ska kunna göra ändringar över natten. Och anledningen till att man inte ska överföra makt från riksdagen till EU är att de som valt sina företrädare ska kunna hålla någon ansvarig. Riksdagen snöper sig
Grundlagen är ett rundningsmärke. Och det kan bli mer sådant. Mycket mer. Det garanterar regeringens proposition om ändringar i regeringsformen. Dessa ändringar låter riksdagen, utan mellanliggande val, överföra beslutsbefogenheter till EU inom ett stort antal områden. I dag har riksdagen denna möjlighet enbart inom frågor som rör den inre marknaden. Efter förändringen av regeringsformen kan det gälla även för utrikespolitik, rättsfrågor och välfärdspolitik. Nästan total frihet för den politiska eliten, landets förtroendevalda, att avhända sig kontrollen över politiskt centrala frågor. Men inte helt total, som statsvetaren Sverker Gustavsson påpekade i en debattartikel i Svenska Dagbladet 13 januari: “Inom samma valperiod går Sverige som självständigt land inte att avskaffa. Ett aktivt beslut om att landet ska upphöra kräver likalydande beslut och mellanliggande val.” Riksdagen ska enligt förslaget till ny regeringsform också kunna godkänna internationella överenskommelser som inte ens är slutförhandlade. Dessa ändringar i regeringsformen öppnar inte bara för en federalistisk utveckling av EU-samarbetet som saknar folkligt stöd. Det skapar förutsättning för nya fall där beslut på EU-nivån ställer riksdag och regering inför fullbordat faktum. Fall som upphäver svensk lagstiftning. Som upphäver medborgerliga rättigheter. I en motion förslår ledamöterna Margit Gennser (m), Björn von der Esch (kd) och Sven Bergström © att riksdagen förkastar propositionens förslag. Den laguppställningen är ingen slump. Det är bråkiga personer som i EU-frågor demonstrerat hög smärttröskel mot vinande partipiskor. För Björn von der Eschs del resulterade det i att han kastades ut ur moderaterna. Den här gången förtjänar de att inte bara tolereras av sina riksdagskolleger. De borde lyssnas på. Vad riksdagen borde lärt sig av de gånger den struntat i regeringsformen är inte att den bör ändras, utan att den ska respekteras. Finanstidningen om Göran Persson i
Berlin Andra väljer andra frågor för att leva ut sina masochistiska böjelser. Som federasterna till exempel. Efter Göran Perssons stora tal i Europafrågan vid Humboldtuniversitetet i Berlin i förrgår, försöker Expressens ledarsida leda i bevis att en federal ordning inom EU "garanterar folkets skydd mot övermakten", medan ett mellanstatligt samarbete mellan regeringar som är ansvariga inför sina väljare innebär centralism. Oh. Den vrängningen måste göra ont. Av Perssons tal att döma så är Europafrågorna ett område där han tack och lov avstår masochismen för intressepolitiken. Han har inget behov att visa sig bäst och fjäskigast i klassen. Så Persson är inte beredd att acceptera att man för över kompetens från den nationella nivån utan godkännande från de nationella parlamenten. Han anser att besluten med majoritet utvecklats så långt att man redan är "nära den hårda kärna där medlemsstaterna vill behålla enhällighet". Därmed inte sagt att Göran Persson inte har sin egen variant av en europeisk kolossalkoalition. Han vill trots allt ha ett tätare och mer omfattande samarbete. Han ser framför sig hur euron kommer att leda till mer av ekonomisk samordning, av skattepolitiken och kanske till och med av medlemsländernas budgetpolitik. Som intressepolitiker vill han också att det ska räcka med majoritetsbeslut inom exempelvis arbetsmarknads- och socialpolitiken, eftersom det är områden där han kan hoppas på att en överstatlig utveckling går den svenska socialdemokratins väg. Så visst bor det en sorts europeisk centralist även i Göran Persson. Men han är åtminstone inte beredd att medverka till den överstatliga överbyggnad som gör den utveckling oundviklig. Federal reserve Att Niceavtalet blev en besvikelse för EU:s federalister innebär inte att det saknar hot för dem som anser att det är medlemsstaternas parlament som står för EU:s eventuella demokratiska legitimitet. Låt vara att det nationella vetot kvarstår i de viktigaste frågorna. Men Niceavtalets nattmanglade skrivningar och hafsigt hopkomna uppgörelser ökar ändå möjligheterna för överstatliga beslut. I hur stor utsträckning det blir så är på grund av dåliga skrivningar och oklarheter fortfarande osäkert. Dessutom benämns avtalet pompöst som en konstitution, trots att det ger utrymme för snabba och fundamentala förändringar av EU-samarbetet. Men är Niceavtalet tillräckligt dåligt för att Sveriges riksdag ska vägra godkänna det när det blir dags att fatta beslut till hösten? (Det är ju trots allt fortfarande så att själva avtalet måste godkännas, även om Göran Persson var med och förhandlade fram det. Regeringen är underställd riksdagen.) Antagligen inte. Det är svårt att tänka sig hur dåligt ett avtal måste vara, för att ignorera smärtan från partipiskorna och rösta efter övertygelse. Och Niceavtalet är för luddigt för att väcka ilska hos riksdagsledamöter som så där i allmänhet tycker att EU är en ganska bra idé. Och det gör ju de flesta. Men det finns undantag. I den allmänpolitiska debatten i riksdagen i onsdags, efter partiledarnas rätt så trista inledningsövning, förklarade ledamoten Margit Gennser (m) från talarstolen att hon avser rösta nej till Niceavtalet. "Ingen ansvarig regering och inget ansvarigt parlament bör godkänna en konstitution som tillkommit på så lösa boliner som Niceavtalet." Men varför är Niceavtalet så dåligt? En förklaring är säkert segdraget kompromissande för att nå fram till en gemensam kompromiss. Men Margit Gennser hade en annan teori: "Oklarheterna om vilka beslut som fattats när det gäller EU-avtal är inte ovanliga. Samma villrådighet fanns efter Amsterdam som efter Nice. Är det så att den styrande politiska eliten vill skapa en federation till varje pris helst utan att medborgarna i Europa upptäcker vad som håller på att ske." En konspirationsteori. Håller den vatten? Tja, den är inte alldeles omöjligt, även om det är svårt att förerställa sig komplotten som en koreograferad övning. Det rör sig snarare om ett gemensamt intresse av lägsta möjliga profil. Vi vet ju hur EMU-frågan hanterades av ja-kampanjen inför folkomröstningen om Sveriges EU-medlemskap. EMU-frågan framställdes som en helt oavgjord och helt i händerna på riksdagen. Sverige hade ett undantag. I efterhand vet vi att så inte alls var fallet. Formellt kan EU ställa krav på att Sverige måste gå med i EMU, och svenska debattörer för EMU-medlemskap har också försökt hävda denna plikt, även om den av politiska skäl är omöjlig att genomdriva. Visst fanns det några på ja-sidan som sade som det var, men de flesta teg och levde den officiella lögnen och hoppas få EMU på köpet med EU. På samma sätt kan det vara med federalismen. Nice try Inte ens under tortyr, sade EU-kommissionens ordförande
Romano Prodi till brittiska tidningen Independent: "Inte ens under tortyr
skulle ni kunna övertyga mig om att detta är rimligt." Utvidgningen av EU med nya medlemmar påverkar förvisso beslutsfähigheten i EU:s organ. Men svårigheterna att nå beslut beror inte alls bara på formerna under vilka de ska fattas. Problem uppstår också på grund av de områden man försöker fatta beslut i, och i den omfattning och detalj man försöker göra det. Har man svårt att nå enhällighet om exempelvis skattefrågor och sociala frågor så kan det innebära att man inte alls bör försöka nå fram till sådana beslut. Överstatliga majoritetsbeslut på EU-nivå saknar både demokratisk kontroll och demokratisk infrastruktur. Det kan bli ungefär som när Göran Persson och socialminister Lars Engqvist försöker förhindra Stockholms valda politiker att privatisera sjukhus. Om Persson och Engqvist var valda av tyskar, fransoser och italienare. Och den demokratiska infrastrukturen kan inte skapas av politiska beslut. Möjligen kan den växa fram. Om den får mycket tid på sig. Vi pratar om decennier. Plural. Därför är risken överhängande att Nicemötet blir ett gigantiskt misslyckande för EU:s federalister, även om man kommer att göra allt för att det inte ska framstå på det viset. Så "risk" är kanske inte rätt ord. Chansen. Tyvärr finns det en negativ risk: att Nicemötet innebär en stoppkloss för den utvidgning av EU som alla säger sig vilja ha, men som färre är beredda att ta konsekvenserna av. Om utvidgningen ska komma till stånd måste EU träffa ett val som EU-samarbetets kärna i dag inte ens erkänner att det har. Å ena sidan finns alternativet man strävar efter i dag. En tät union. Den innebär stora demokratiska problem och omöjliggör utvidgning. Å andra sidan kan man försöka skapa en stor union. Som inte är en union, utan ett mellanstatligt samarbete där besluten är demokratiskt förankrade i varje medlemsland. Det projektet är kanske inte lika tilltalande för somliga, som den europeiska superstaten. Men det är åtminstone ett projekt som det är politiskt möjligt att genomföra. 13 miljarder och några
direktörer Varför skulle man skriva en ledare om Saf och Industriförbundet, egentligen? Ett sätt att svara på frågan är att det finns en så där tretton miljarder skäl. Det är ungefär så många kronor Saf har i sina konfliktfonder, ihopsamlade från delägarna. I måndags eftermiddag inleddes det andra försöket att slå ihop Saf och Industriförbundet. Svenskt Näringsliv, ska den nya organisationen heta, precis som förra gången. Sören Gyll ska bli ordförande, precis som i Industriförbundet. Göran Tunhammar ska bli VD, precis som i Saf. Och organisationen ska få moderna arbetsformer, en närhet till medlemmarna och samtidigt stå för förnyelse och kontinuitet. Precis som alltid. Det kan väl vara värt en mässa. Vad är egentligen de två organisationerna till för, kan man till exempel undra. De är överens om att det inte ska förekomma några centrala förhandlingar. De är till och med hyfsat överens om att lönesättningen ska ske på de enskilda företagen. Säger de. Men så har de tretton miljarder kronor i konfliktfonder som kontrolleras centralt. Och när regeringen börjar prata om att lagstifta om arbetstidsförkortning säger Henrich Blauert, VD för en av Industriförbundets branschorganisationer, att arbetstidsfrågan har redan stört våra avtalsförhandlingar och kritiserar regeringen för att den urholkar kollektivavtalen. Sveriges Verkstadsindustrier, som är Blauerts branschförbund, brukar beskrivas som ett av de mest militant decentralistiska inom Industriförbundet. Men borde han i så fall inte vara mer bekymrad av att hans branschvisa avtalsförhandlingar stör arbetsmarknaden, än att regeringen stör hans branschförhandling? Borde han inte vara mer bekymrad över de kollektivavtal som tvingas på arbetsmarknaden, än över att kollektivavtalen urholkas? Tydligen inte. Borde inte dubbelsnacket få Freivaldsdetektorn att tjuta? Lobbying och opinionsbildning, då? Gör inte de sammansmältande en insats där? Tja, den som har följt näringslivets informationsverksamhet under de senaste åren vet att informations- och opinionsverksamheten i stora stycken har monterats ned. Det som är kvar har blivit alltmer monomant. En sammanfattning av de senaste åren ser ut ungefär så här: EU, EU, EU, EU, EU, EU, EU, EMU, EU, EMU, EU, EMU, EMU, EU, EMU, EMU, EMU, EMU, EMU.... Vill Industriförbundets och Safs finansiärer lägga pengar på den räckan av förkortningar står det dem förstås fritt att göra det. Men den bredd som skulle göra verksamheten intressant utanför deras egna kanslier och några kommissions- och partikanslier, saknas. Vore man intressent i någon av de två organisationerna skulle det därför vara lockande att fundera så här: När nu en stor förändring ändå ska ske, varför inte göra den riktigt stor? Varför inte lägga ned alltihop och dela ut miljarderna till de företag som egentligen äger dem? Snacka om synergivinst. Sören Gyll och Göran Tunhammar har säkert fullt upp ändå. Johan Hakelius, Finanstidningen, 2000-10-04
Varje tidning vittnar om deras existens. De ger själva offentligt uttryck för sin sociala utstötthet. De kommunicerar inte längre utanför den egna stammen. Demokratin erbjuder dem inget annat än vanmakt. Jag har aldrig varit utrikeskorrespondent, men ett och annat har jag ändå sett på olika håll i världen. Dessutom har jag kabel-TV och därmed tillgång till samma källor som de flesta utrikeskorrespondenter egentligen använder. Därför vågar jag påstå att en av de mest tragiska upplevelser en modern människa kan ha - oavsett om det sker på plats eller via Discovery eller CNN - är mötet med befolkningsspillror som tiden sprungit förbi. Försupenheten och det fysiska förfallet som präglar sådana enklaver, oavsett om det är ett indianreservat i Nordamerika eller aboriginer i Sydneys slum, är i sig deprimerande. Men mest plågsamt är trots allt det sociala utanförskapet. Känslan av att stiga in en värld skild med en osynlig mur från resten av samhället. Känslan av att beskåda de sista resterna av ett marginaliserat folk, som så förlorat sin identitet att de klamrar sig fast vid själva marginaliseringen för att åtminstone skapa sig någon slags självbild. Som svensk finner man vid sådana möten lätt tröst i att det är ett utländskt fenomen. Att marginalisering av det slaget inte existerar i Sverige. Men vi lurar oss. Den svenska sociala väven spricker här och nu, framför våra ögon. Det är egentligen märkligt att vi kan undgå att se det. Vi läser varje dag redogörelser för den sociala desperation som sprider sig inom ett isolerat segment av det svenska samhället. Man behöver inte ens kunna läsa mellan raderna. I Sverige sker det hela inför öppen ridå. Alla kan ta del av oavkortade citat av de utfrysta, inte sällan upplåts utrymme för de marginaliserade att själva formulera sin uppdämda frustration. Ändå ser vi dem inte. Det hela blir desto märkligare eftersom nästan alla de tecken vi känner igen från andra kulturfolk vars värld krossats av en skoningslöst framrullande utveckling är tydliga även bland våra marginaliserade: Bitterhet och cynism har blivit deras sociala kitt. Alkoholen missbrukas för att döva känslorna av utanförskap. Aggressionen växer. Kommunikationen med världen utanför den egna stammen är så dålig att de flesta givit upp hoppet om att någonsin bli hörda. Att offentliga proklamationer ändå görs har snarast rituella grunder: besvärjelsen har fått ersätta dialogen. Demokratin utgör litet eller intet hopp för denna minoritet. "Folket", ett begrepp som i resten av samhället förknippas med självstyre och egenmakt, är för dem förknippat med förtryck och vanmakt. De är främlingar i den värld de fötts till. Deras enda tröst är drömmen om en svunnen tid då de ännu hade makten i sina händer. I ett avseende är de till och med i en sämre position än Nordamerikas indianer eller Australiens aboriginer. Det finns i dag världsomspännande stödgrupper för undanskuffade urbefolkningar. Grupperna förmår i sak ändra mycket lite, men de ger något annat och viktigare: de ger ett erkännande. I alla delar är det inte positivt – resultatet kan bli en destruktiv offermentalitet – men utan ett solidariskt erkännande är det ändå svårt att se hur de undanträngda ska kunna erövra sin plats. Våra undanträngda är inte erkända. Ingen uttrycker sin empati för dem. De är osynliggjorda i sin offentlighet. I morgon när du läser tidningen, läs den därför med ditt eget ansvar i minne. Vifta inte bort den femtionde sorgeartikeln om resultatet av folkomröstningen i Danmark som en bitter klagosång. Våra Brysselkorrespondenter, våra industriförbundsföreträdare, våra folkpartister, våra moderater, våra ledarskribenter och debattsidesförfattare behöver ditt erkännande. Känn deras utanförskap. Uppmuntra dem att använda sina EU-flaggor och ha tålamod med deras krav på att du bryr dig om Sveriges kommande ordförandeskap i unionen. De må vara en liten del av folket, men deras kulturella egenheter är inte skäl nog att döma dem till det torftiga liv som är det enda den liberala pressens reservat har att erbjuda. Att förolämpa Historien
Det är märkligt hur snabbt den danska folkomröstningen blev fullständigt ointressant. Förr i tiden, före torsdag kväll, skulle ett nej i Danmark vara oerhört olyckligt även för Sverige: Ännu längre väntan på en svensk folkomröstning och ännu svårare att vända opinionen till ett ja. Nu för tiden, efter torsdag kväll, spelar en dansk folkomröstning ingen roll i Sverige. Inte egentligen. Kanske lite kortsiktig effekt - några dagar, så där - men inte mer. Saker - argument till exempel - förändras när saker - ett nej i Danmark till exempel - händer. Vi är till och med rätt vana vid att det är så. Minns ni hur gamla ERM, innan det havererade, var den enda och nödvändiga vägen in i EMU? Utan ERM inget EMU. Minns ni hur avsaknaden av gamla ERM, efter det havererade, visade att den enda och nödvändiga vägen var EMU? Inget ERM kräver EMU. För en del bär alla vägar till Rom. Eller snarare Bryssel, om man med Rom inte menar Romfördraget. Det är en av fördelarna för den som är övertygad om att vara på Historiens sida: samma oförändrade slutsats följer ur såväl argument som motargument. Det är helt enkelt logiskt omöjligt att något skulle kunna tyda på att Historien inte skulle ha sin gång. Och vet man att historiens gång är EMU och ett federalt EU, då följer naturligtvis av det att ingen händelse och inget argument kan ändra på den saken. Det är inte bara politiker och eurokrater som på detta sätt visar att de känner framtiden redan i dag. Kretsen av invigda är relativt stor, inte minst i pressen. Brysselkorrespondenter blir ofta och snabbt mer Bryssel än korrespondenter, om man så säger. Det märks, om inte annat, på språket. I DN igår slogs det på nyhetsplats fast att "Danmark tog ett steg mot B-laget". För den som trodde att Danmark tackat nej till en statslös valuta som sjunkit som en sten sedan lanseringen, kan formuleringen verka märklig. B-lag? Men en sådan reaktion beror på okunnighet om hur historiens enda väg spikrakt drar fram i framtidens landskap. Ett A-lag är ett vinnande lag, ett lag som spelar i den serie som räknas. Ett lag i lag med historien. Ett B-lag är ett lag utan bollkänsla, ett lag som inte behärskar spelet, som inte platsar i den riktiga ligan. Att tacka nej till en svag valuta, som kräver för låg ränta för några av sina användare och för hög ränta för andra, är naturligtvis i sig inte att välja B-laget. Det skulle ingen vettig människa påstå. Det är inte därför danskarna "tog ett steg mot B-laget". Danskarna tog ett steg mot B-laget därför att de gjorde det orimliga: de tackade nej till Historien, såsom den redan på förhand visat sig för de invigda. Danskarna sade nej till det oundvikliga och nödvändiga, till Det Enda. Den som agerar så irrationellt tillhör förstås B-laget. Rent objektivt. En sådan tur att tyskarna, som blir allt mer danska i sin syn på EMU, inte ges chansen att förolämpa Historien på samma sätt. Dags för teparty? "Ingen beskattning utan representation". Så löd slagordet i den amerikanska revolutionen, och det handlade inte om att få bjuda på lyxkrog. Det beskattade folket ska kunna styra den församling som beskattar det. Beskattningsrätt ska vara förbehållet den demokratiska statens beslutande organ. De revolterande kolonisterna sögs ut av britter, som nekade dem politisk röst. I modern tid har samma problem aktualiserats till exempel då amerikanska myndigheter i praktiken tar ut skatt, utan kongressbeslut. Nu luftas idéer om att ge EU direkt beskattningsrätt. Om det skulle ske är det dags för en europeisk motsvarighet till Boston teaparty. EU är ingen demokratisk stat. Det är en sammanslutning av demokratiska stater. Den som vill ge EU beskattningsrätt bör först öppet kräva och argumentera för en europeisk superstat. En stat där de nationella parlamenten reduceras till delstatsparlament och de nationella regeringarna till delstatsregeringar, samtidigt som EU-parlamentet blir vårt högsta beslutande organ och ministerråd eller kommission omvandlas till regering. Vinn i öppen debatt den frågan först. Sedan kan ni börja beskatta. Att låta nuvarande institutioner - kommissionens politiserande byråkrati, EU-parlamentets fritt svävande myller, ministerrådets regeringsklubb - få beskattningsrätt vore i strid med en elementär demokratisk princip. No taxation without representation. Önskemålen om egen beskattningsrätt visar EU:s obehagliga sida. Frihandel, öppenhet, samarbete och fred är det goda EU. Den politiska klassens önskan att expandera sin makt, när skattetaket nåtts därhemma och nationalstaten inte är stor nog för att vara ett imperium, är den obehagliga sidan. Makthunger, helt enkelt. Och makt kostar. För oss. Redan nu kan vi se vartåt det barkar. Två EU-skatter som diskuteras är skatt på mobiltelefoner och skatt på flygresor. EU:s budget räcker inte till östutvidgningen annars, heter det. Den intressanta frågan är varför pengarna inte räcker. Svaret är att EU:s institutioner och medlemsländer kommit överens om att slösa. Den enskilt absolut största posten i EU:s budget är den perversa jordbrukspolitiken, CAP. Inför den budget EU:s medlemsländer lade fast i våras utlovades kostnadssänkande reformer av CAP. Istället blev det en kompromiss. En kompromiss som innebär att jordbrukspolitiken blir ännu dyrare. EU:s medlemsländer har alltså inom EU:s ram visat sig oförmögna att utföra ett absolut nödvändigt reformarbete. De har visat sig oförmögna att sluta slösa. Det anförs nu som ett argument för att få nya, fräscha miljarder att bolla med. Det är fullkomligt logiskt. Politikens girighet är densamma i Bryssel och Strasbourg som i Stockholm. Skillnaden är att Bryssel och Strasbourg ännu inte har rätten att tillfredsställa sina lustar. Så bör det förbli. Jäst efter EMU-deg "Säg ja till EMU" basunerade Aftonbladet ut på sin förstasida igår. Tidningens ledarredaktion har bestämt sig. Sverige bör gå med i EMU från år 2002. Riktigt vad som förändrat sig under de månader som gått sedan vänta-och-se linjen var den rätta framgår inte. Det talas lite om starka statsfinanser och stabil krona. Men den som följt Aftonbladet får snarast känslan av att skälet till beslutet är in-house: Olle Svenning var tidigare på ledarredaktionen, nu skriver han på Aftonbladet Kultur. Det är trots allt inte helt lätt att bygga ett intellektuellt försvar för att bara efter några månader med euron byta fot från stopp till gå. Det är som The Economist skrev nyligen: "...om du anser att Storbritannien (eller Sverige eller Danmark, de andra frivilliga icke-edlemmarna) borde gå med nu, så borde Storbritannien faktiskt ha gått med från början." The Economist poäng är att "vänta-och-se" är en utmärkt politik, men att den blir bisarr om den vänds till ett "gå med" efter bara några månader med euron. Idén med att vänta och se är just att ta reda på hur riskfyllt riskprojektet EMU är och hur väl det faktiskt kommer att fungera. Det vet ingen ännu: "Vare sig allmänhetens stöd eller behovet av finanspolitiskt omdöme, kommer att ha prövats ordentligt förrän hela eller delar av euroområdet går igenom hårdare, mer besvärliga tider. Vi önskar projektet lycka till. Men ingen vet något mer om eurons långsiktiga livskraft i dag än de gjorde för tio månader sedan." The Economists kommentar sätter fingret på det märkliga med Aftonbladets vändning. Det märkliga är inte att EMU beskrivs som ett projekt som "ger oss skydd mot de globala valutahajarna" och som ger "politiken en starkare ställning gentemot kapitalintressena". Sådan anti-marknadsretorik är självklar i EMU-sammanhang i de flesta länder utom Sverige. Det märkliga är valet av tidpunkt. Skulle Aftonbladet ha kampanjat för ett inträde i EMU när frågan först var aktuell skulle det varit begripligt. Nu kampanjar Aftonbladet när sannolikheten för en snar EMU-omröstning är näst intill noll. Det är trots allt så, att en folkomröstning i höst vore liktydigt med att Göran Persson befäster och förstärker vänsterpartiets ställning. Och ett EMU-val till riksdagen 2002 skulle inte bara förstärka vänsterpartiet, det skulle mycket väl kunna skapa en riksdagsmajoritet för EMU, men en EMU-positiv regering bara om en starkt försvagad socialdemokrati var beredd att sätta sig i Rosenbad tillsammans med moderaterna. Det är, minst sagt, osannolikt. I går kunde Finanstidningen redogöra för en Demoskopmätning som visar att nästan 80 procent av befolkningen vill att regeringen omedelbart tar ställning i EMU-frågan. Det är begripligt. Men det är nog inte särskilt vågat att gissa att de också önskar sig ett ställningstagande som på något sätt hänger ihop logiskt.
|
