Margit Gennsers replik på Lars Tobisson:
Nya kockar bjuder på en annan soppa
Internet, 2000-02-17
Nya kockar bjuder på en annan soppa
Kulturrevolutionen har nu nått Svenska Dagbladets ledarsida. Allt är nytt – ledarskribenterna, åsikterna och hållningen till ”oliktänkande”. Dessa senare vrånga personligheter benämns extremister med prefixen vänster (något bättre variant) än de som fått epitet höger. Deras avvikande hållning avser EU och den monetära unionen EMU. Att nu över huvud taget analysera de stora problem av ekonomisk och politisk natur som EMU skapar är inte längre tillåtet. Alla argument har traskats igenom. Nu gäller det enligt SvD ledarsida att göra det stora språnget in i det monetära äventyret. Det kan gå lyckligt men också olyckligt, men att hejda sig i språnget och fundera en gång till; det är extremism allt enligt SvD.
Om jag har läst ledarskribentens drapa rätt tillhör jag den värre extremistsorten. Eftersom jag redan är exkommunicerad drar jag mig inte för att föreslå ett litet tankeexperiment. Bensinpriset har rusat i höjden de senaste månaderna. Tänk om vi hade fått betala med euro i stället för med svenska kronor. Då hade priset rusat ännu mer i höjden. Räkna gärna efter hur mycket! Rätt svar publiceras i morgon.
Ett ledmotiv i SvD nya politik är att folkomröstning eller inte (om EMU) får diskuteras men inte EMU. För vanligt fåkunnigt folk dit jag hör känns denna begränsning svår, men vanligt folk ska väl över huvud taget vare sig tänka eller diskutera.
Den svala som signalerade ledarsidans ”sommar” återfanns på Brännpunkt 2000-02-03 under rubriken ”Frågan om euron alltför svår för folket” författad av Lars F Tobisson, f d gruppledare för m-gruppen i riksdagen.
Jag måste tillstå att jag har en helt annan uppfattning om vanligt folks tanke- och analysförmåga. Människor är i gemen ganska klipska. Nåväl jag har väl fel. Min artikel kom tillbaka med två motiveringar a) att första hälften var för svår b) att EMU skulle man inte skriva om bara om en eventuell folkomröstning. Jag fick gärna skriva en ny artikel, om jag nu nödvändigtvis kände för detta – fast den skulle innehålla – begränsad mängd fakta – och ingenting om EMU.
Jag föredrar att publicera artikeln på vår hemsida www.nejtillemu.com. Varför? Därför att jag ansåg att Tobissons analys och slutsatser var felaktiga.
Om mot förmodan första delen av artikeln tar för lång tid att läsa finns här en sammanfattning:
I det ursprungliga avtalet om EMU, Maastrichtavtalet, tilläts de deltagande valutorna endast att variera med små marginaler och en form av enhetlig valuta (egentligen räkneenhet) konstrueras. Den heter ECU. Valutasystemet råkade snabbt ut för ekonomiska svårigheter och hotades av en totalkrasch. Den som slutligen (1993) räddade projektet var en engelsman, den tidigare finansministern Kenneth Clarke. Han var drastisk och föreslog mycket vida kursvariationer mellan valutorna på gränsen till flytande kurser. Engelsmännen själva höll sig dock utanför hela projektet.
Maastrichtavtalet är en lag som fortfarande innehåller de ursprungliga bestämmelserna om valutor och ECU.
Varför ändrades inte lagen? Nej, folken, danskar, fransmän och även tyskar var motsträviga. Folkomröstningarna i Danmark och Frankrike var som thrillers för Delors, Mitterrand och Kohl. Därför fick lagen förbli som den var. De stora förändringarna korrigerades hjälpligt med sekundärlagstiftning (förordningar) och i resolutioner. Mycket tyder på att lagstiftningen är obsolet och Europadomstolen kan inte pröva mål efter den. och det är oklart hur den tvångsvisa inväxlingen ska gå till mellan t ex ecu och euro. Vad händer då 2002 då t ex ECU tvångsvis ska växlas mot euro? Och hur kan Lars F Tobisson hävda att vi redan är anslutna till EMU och euron om lagstiftningen fallerar?
Det här var väl inte så svårt? Nej, artikelns synder fanns i andra hälften. Läs själv! Det är inte svårt att förstå.
Euron – för svår?
”Frågan om euron alltför svår för svenska folket” konstaterar Lars Tobisson i SvD 2000-02-03.
Hans argumentation i artikeln följer två linjer. Den första är avtalsrättslig, den andra politisk. Först till den avtalsrättsliga. Sverige skrev under Maastrichtavtalet utan ett direkt undantag för EMU och därför är vi enligt Tobisson bundna att byta krona mot euro.
Maastrichtavtalet är dock inte entydigt och okomplicerat. Sedan det tidiga 70-talet har flera försök med monetär union gjorts. De har spruckit. Ekonomierna har varit för olika och konvergensen, som skulle växa fram, har inte realiserats. Ett tidigt försök var ett system som kallades ormen. Inom detta fick de olika valutorna variera inom snäva gränser. Ormen kollapsade. På 1980-talet återupplivades den i form av ERM. Varje valuta fick ett värde i förhållande till de andra och till en valutakorg, ECU. Konstruktionen byggde på olika breda band. De verkliga aspiranterna för en valutaunion skulle hålla sig inom variationer på +- 2,25 av genomsnittskursen. De svagare valutorna fick variera med +- 6 %. Tanken var att de svaga skulle ta sig från det breda till det smala bandet.
Förhoppningarna grusas – formalia läggs på hyllan
Optimism präglade Maastrichtförhandlingarna 1991 mellan Mitterrand, Kohl och Andreotti. 1992 sprack förhoppningarna. Gapet mellan valutorna vidgades. Storbritannien och Italien kastades ut och Sverige som ensidigt bundit sig till ERM fick flytande kurs efter en overksam hästkur med 500% ränta. Kommissionen insåg att projektet havererat. De tidigare banden ersattes av ett ”bredband” på 15% och en ny plan. Maastrichtavtalet. ändrades dock inte. Man bortsåg från formalia. Vissa ändringar infördes i förordningar. Andra stöds endast av mötesuttalanden. Euron har en bräcklig juridisk grund. Vad detta leder till när miljontals kontrakt i DM och franska francs, och också ECU, med tvång överförs i euro 2002 får vi se då! ECU och euro är inte identiska. Räkneenheten ECU innehåller också pund.
Artikel 121 fastslår att varje land som går med i den
gemensamma valutan ska uppfylla fyra strikt definierade
konvergenskriterier. Viss flexibilitet tillåts; dock krävs
en positiv utveckling. I mars 1998 konstaterade kommissionen att
endast Luxemburg klarade alla krav. Nio länder kuggades på
underskottskriteriet trots omfattande bokföringsfriseringar.
Euroansökningar godkändes trots att de bröt mot
avtalet. Den politiska köpslagan har varit fullt synlig. Målet
en union, en federal stat, Europas Förenta Stater är
viktigare än ekonomiska hänsynstaganden.
Även med mycket flexibla konvergenskriterier borde Italien
och Belgien underkänts. Deras statsskulder är dubbelt så
höga som reglerna tillåter och kommer att så förbli
under överskådlig tid. Att nu införliva drachman i
valutaunionen lär knappast stärka eurons trovärdighet.
Det går inte längre att förneka att Maastrichtavtalet
används som andra politiska fördrag. Är fördraget
till nytta för egna politiska mål då följs det..
Står bestämmelserna i vägen för den ”politiska
viljan”, då skjuts alla paragrafer och formella krav åt
sidan.
Formalia och Bildts utspel om folkomröstning
Lars Tobisson avvisar folkomröstning om EMU-inträde. Han hänvisar till avtalsrättsliga komplikationer. Han står inte på helt fast mark, vilket dessutom avslöjas genom hans försvar av Carl Bildts utspel om folkomröstning 1997.
Finns det då en verklig artskillnad mellan beslut genom folkomröstning och riksdagsbeslut? Även en majoritet i riksdagen kan säga nej till EMU eller uppfattas riksdagsledamöterna och deras mandat som ägda av regering och partier?
Folkomröstning - en omöjlig ståndpunkt?
Den monetära unionen är ett projekt skapat av tre stora EU-länder.. Danskarnas nej 1993 till Maastrichtsavtalet och fransmännens knappa ja, som pressades fram av Mitterrands känslosamma utspel om att han var döende i cancer (sjukdomen en under 11 år väl bevarad hemlighet) stjälpte nästan avtalet.
Det låga valdeltagandet till EU-parlamentet 1999 visar väljarnas misstro mot unionen. BIS (The Bank of International Settlement) har tidigt konstaterat att ”regeringarna gjorde litet för att uppmuntra debatten om Maastrichtavtalet”. När EMU till slut presenterades skedde det för en ”inte ont anande publik utan förberedelser”:
Informationen om EMU inför folkomröstningen i Sverige kännetecknades av samma knappa information och förtigande av konsekvenserna. Jan-Erik Larsson som hade en ypperlig utsiktspunkt, när det gällde ja-sidans aktiviteter inför folkomröstningen bekräftar detta i en debattartikel (SvD 1999-02-03).
” Eftersom jag hade anledning att mycket nära följa den process som ledde fram till ja-et i folkomröstningen i november 1994 kan jag försäkra att om ett EMU-medlemskap funnits på ja-sidans argumentation skulle Sverige i dag inte ha varit medlem i EU. Därför underströk ja-sidans företrädare så tydligt att EMU skulle avgöras separat längre fram i tiden – om det nu skulle bli så att man verkligen behövde ta ställning till EMU. Sannolikheten att det skulle bli så var ju ringa.. ..
Utanförskap mot suveränitet
Maastrichtavtalets syfte är att skapa en stat, en union. EMU:s gemensamma penningpolitik kommer att följas av en gemensam finanspolitik och transfereringar. Steget dit är inte långt. Kommissionen arbetar för närvarande intensivt för harmoniserade skatter och socialförsäkringssystem. Ambitionerna förnekas, men det förflutna talar. En långsiktig ofta dold strategi används för att unionen successivt ska vidga sin kompetens på bekostnad av nationell självständighet.
Vad innebär utvecklingen för Sverige? Vi blir en liten minoritet. Andra kommer att bestämma över oss,
Ett lands suveränitet brukar försvaras av de mest alerta, det mest vakna och kunniga i ett land. Så är det inte i dag. EMU handlar om teknokratins välfärd. EU:s karriärmöjligheter gör EMU till ett särintressen för teknokratin.
...” För dem flertalet inom teknokratin är Bryssel ett Bysans, att stå utanför detta är verkligen att hållas borta från köttgrytorna.” (Nils Lundgren i SOU 1999:50.)
Kontroversiellt? Ja, men när jag skrev om kommunala särintressen (”Kommunen betalar”1981) applåderade i stort sett samma grupper som nu ser det som en förolämpning, när deras heta önskan om EMU-inträdet kopplas till det egna särintresset .
I ”Kommunen betalar” förespråkade jag folkomröstningar för att minska särintressenas inflytande. EMU och vår suveränitet är oerhört mycket viktigare. En folkomröstning är oundgänglig för den politiska demokratins legitimitet. Argumentet för utanförskapet väger lätt i vanligt folks överväganden. Drömmen om Bryssel, euron och unionen är lätt att genomskåda.. Ett beslut om EMU är definitivt inte en fråga som är förbehållen den politiska och teknokratiska eliten.
Källor
John Redwood har påtalat Maastrichtavtalets juridiska brister
i två böcker. Den sista utgiven i november 1999.
I Weatherhill m fl: EC Law anges att Maastrichtavtalet rättades
till med "secondary lawgiving and resolutions" Det påpekas
särskilt att Europadomstolen torde vara förhindrad att ta
upp frågor som inte har ratificierats i avtalet.
