Österrike
Först Österrike och sedan Italien?
DN-ledare 2000-04-19
Österrike måstekraftfullt visa EU att vi inte kan godta de fjortons diktat, framhåller landets finansminister Karl-Heinz Grasser. Han talar om att blockera beslut och om att dröja med betalningen av avgifterna till EU.
Det blir allt tydligare att de fjorton medlemsländerna försatt sig i en situation som de har svårt att ta sig ur.
Frågan har också rests om hur staterna ska reagera nästa gång ett för dem oacceptabelt parti tar plats i regeringen. I den flamländska delen av Belgien får det FPÖ-liknande Vlaams Blok enligt opinionsmätningar stöd av 40 procent av väljarna.
Hur ska belgiska företrädare bemötas om opinionssiffrorna blir valresultat och Vlaams Blok kommer med i en regering? Ska hörlurarna tas av? Ska handskakningar undvikas? Ska relationerna vara på "låg teknisk nivå"?
Frågan kan snart få ett svar, men då gäller det inte Belgien utan Italien. Det kan komma att handla om hur EU ska hantera en österrikisk situation i ett av unionens största medlemsländer.
I regionalvalen skördade högeralliansen under ledning av mediemiljardären Silvio Berlusconis Forza Italia stora framgångar. Premiärministern, den tidigare kommunisten Massimo d'Alema, vill avgå och det är inte omöjligt att Italien inom kort kommer att styras av partier som inte står Jörg Haiders FPÖ långt efter.
Det populistiska Lega Nord, som bland annat verkar för autonomi för Norditalien, tål knappast en närmare granskning. Den Nationella alliansen har reformerats under Gianfranco Finis tid i ledningen. Han har putsat bort utanverket; de fascistiska hälsningar som f(jr några år sedan syntes på massmötena hör i dag till ovanligheten. Men hur djupgående är förändringen? Partiet är ännu förankrat ute på ena kanten.
Vore en regering med Nationella alliansen och Lega Nord något som de tretton skulle lita på? Kan Fini accepteras när Haider hålls i kylan?
Hur tomt kan det bli runt sammanträdesborden i Bryssel innan tilltron till unionen som ett tätt och starkt demokratiskt kitt tar allvarlig skada? EU:s värden måste kunna värnas med annat än symbolpolitik.
Österrike deltog ej i NATOs och EUs bombningar av Jugoslavien - Inget FN-mandat, sade Österrike.
Austrians rebel as EU struggles with show of unity
Electronic Telegraph, 25 March 1999
EUROPEAN leaders last night sought to preserve a united front on military strikes against Serbia and suppress severe misgivings about the first Nato operation against the armed forces of a sovereign country. The 15 heads of government meeting in Berlin issued a strongly-worded statement saying Europe could not tolerate a humanitarian catastrophe in its midst. They said EU countries were under a "moral obligation" to prevent further indiscriminate violence against the people of Kosovo. "Aggression must not be rewarded. An aggressor must know that he will have to pay a high price. That is the lesson to be learnt from the 20th century."
As holders of the rotating EU presidency, the German government has decided it has "no other choice" but to support the bombing and has sent Tornado aircraft to the Adriatic as part of the 200-strong force of Nato combat planes.
However, the show of European unity was marred by a statement from neutral Austria, the previous holder of the EU's rotating presidency, that it would close its airspace to Nato planes launching strikes on Yugoslavia because there was no United Nations mandate for military action.
Austria's Haider challenges the EU
From FT, 2000-02-27
Jörg Haider, leader of the far right Freedom party, warned on Friday that Austria would block development of the European Union if it continued to be isolated from the EU's informal decision making bodies for a prolonged period. In an interview with the Financial Times, Mr Haider said Austria was committed to fulfilling its EU obligations and he expected other members to fulfil theirs to Austria in return.
He said: "There will be no decision making without Austria and the EU has to accept that."
He added: "I do not want to be the shadow chancellor of Austria." Nevertheless, he did not rule out the possibility he would campaign to be Austria's next chancellor when his term as governor expires in 2004.
Mr Haider stressed that he was not opposed to EU projects, but he warned that progress on EU enlargement and the introduction of a single currency could be delayed if other member states continued to give his country the cold shoulder.
The Freedom party came second in last October's elections and the hostile reaction of other EU members to the new Austrian government has increased Mr Haider's own popularity and Austrian disenchantment with the EU.
Although Mr Haider went to some lengths to stress his European credentials, it is clear that his vision of Europe differs from that of several other EU members.
He wanted a "Europe of fatherlands" as envisaged by former European statesmen such as France's Charles de Gaulle and Germany's Konrad Adenauer.
"We want a Europe of democrats and not bureaucrats", Mr Haider said. "We have to change the direction. We do not like to have a situation where uncontrolled bureaucrats (in Brussels) decide what happens in Austria."
Mr Haider, who campaigned against the launch of the common currency, said his worries had been justified. He had argued for the closer integration of the European economies before the implementation of the common currency. "They did it the other way round and the result is we have a weak euro".
But he stressed that there was no question of Austria's blocking the introduction of euro coins. "We are part of the process now and we have to make the best of it".
Lars F Tobisson och Göran Lennmarker på SvD Brännpunkt
2000-02-25
- Viljan att markera mot Österrike har varit särskilt
stark i länder med nära förestående val, Spanien,
eller med högerpopulistiska partier på hemmaplan, Frankrike
och Belgien.
- Åtgärden är lika långtgående som
den är unik. Övriga medlemsländer försöker förhindra
tillkomsten av en regering i ett EU-land, trots att denna grundar sig
på en majoritet i ett fritt val. Den nybildade regeringen i en
europeisk demokrati utsätts för en bestraffningsaktion från
sina grannländer, innan den gjort sig skyldig till något
klandervärt.
Nog kan man se risker med ett sådant prejudikat.
For Wary Central Europe, Brussels Isn't Moscow
By Charles Gati - The writer is professorial lecturer in American
foreign policy at the Johns
Hopkins University's Nitze School of Advanced International Studies.
He contributed this comment to The Washington Post.
International Herald Tribune, February 22, 2000
On the wrong side of the old Iron Curtain, where Soviet intervention used to be feared, the European Union's diplomatic boycott of Austria is seen as intervention in Austria's internal affairs. Prospective EU members Poland and Hungary are at least as critical of the EU as they are of Austria's Jörg Haider and his xenophobic Freedom Party.
Parties on the nationalist right and especially on the far right believe that the boycott signifies a new ''Brussels Doctrine'' which empowers the EU to intervene at will in the internal affairs of member states. There is confusion in much of Central Europe about the difference between involuntary servitude to Moscow and voluntary association with Brussels.
In 1968, Moscow declared that no Warsaw Pact country could put its interests above the Soviet bloc's collective interests. Called in the West the ''Brezhnev Doctrine'' of limited sovereignty, this was meant to justify Soviet supremacy, in particular the crushing of the Prague Spring that year.
In 2000, as the EU holds up its collective values against the free choice of the Austrian people, Central Europeans see another behemoth throwing its weight around. ''Since Poles have been deprived of their independence for decades,'' explained Polish Prime Minister Jerzy Buzek last week, ''they are particularly sensitive about foreign intervention in domestic affairs.''
The legendary Lech Walesa, hoping to run for the presidency again against the incumbent, a popular ex-Communist, advised Europe to censure Communists and leave the nationalist right alone - as if a choice had to be made between the two. Viktor Orban, Hungary's young prime minister, did not condemn Mr. Haider and did not join the boycott. What was happening, he said, made him reflect about ''the deeper meaning of democracy.''
In the Czech Republic, where a left-of-center government depends for its survival on Vaclav Klaus, a former prime minister who is now chairman of the legislature, Prime Minister Milos Zeman has finally made up his mind, saying that Prague would reduce official contact with Vienna. Alas, the conservative Mr. Klaus, the power broker, thinks Mr. Haider is ''a lesser evil than the attempt by the European Union to speak out against the sovereign decision-making of one of its members.''
A ''lesser evil"? Clearly, Mr. Haider's demagogic outcry against integration and immigrants falls on fertile soil in Central and Eastern Europe because it is easy to blame ''foreigners'' for the meager results of the decade-old post-Communist transition.
Most of these countries are not doing as well as they expected to do. Average living standards have not improved much if at all since 1989. The European Commission's 1999 survey showed that the level of dissatisfaction with the transition (76 percent in Russia) was as high as 72 percent in the Czech Republic, 67 percent in Slovakia, 66 percent in Hungary and 61 percent in Poland. Nostalgia for the Communist era is widespread.
Like Austria, the countries of Central and Eastern Europe are ambivalent about integration. While the elites are generally in favor of joining the European Union, the people are not so sure. In fervently pro-Western Poland, only half the population favors membership (compared with 80 percent 10 years ago), and even those who do are eager to limit the EU's influence. It seems that many in the region expect the EU to adjust to their needs and habits rather than the other way around.
Of course, such liberals as President Vaclav Havel of the Czech Republic and Arpad Goncz, his Hungarian counterpart, accept the burdens, and not just the obvious benefits, of integration; they are not worried about the ''Brussels Doctrine.''
Washington, which has not fully endorsed the European Union's diplomatic boycott of Austria, is ideally suited to explain to the Central Europeans what is at stake here. For America, the issue deserves high-level diplomatic attention because Europe's evolution toward unity is on the line. As for Poland, Hungary and the Czech Republic, admitted to NATO last year, they should understand that their future lies with Brussels and not with this government in Vienna.
Like it or not, they will enter the EU in 2003 or so only if they subscribe to the same ''European values'' that Brussels favors, keeping in mind that political conditions, and not only the economic conditions, of membership must be met. These include respect for minorities, decent treatment of immigrants, as well as full cooperation with the European Union and thus acceptance of something less than ''full'' sovereignty.
Carl Bildt i veckobrev 8/2000:
http://www.bildt.net/
Jag flyger hem via Wien och tar del av den senaste utvecklingen i det drama som ett antal EU-regeringar ställt till med kring den österrikiska regeringen. Solen lyser även här. Än förefaller riksdagshuset vid Ringstrasse stå kvar. Än syns inga tecken på koncentrationsläger i Wiens utkanter. Än har Polen inte invaderats.
Det mest substantiella som hitintills hänt är att en provinsiell populist från Kärnten gjorts till europeisk mediestjärna. I tyska vänsterorienterade Der Spiegel läser jag en förtvivlad artikel om hur den provinsielle populisten inbjudits till alla populära TV-program och där förefaller att ha gjort slarvsylta av alla dem som var inbjudna för att göra slarvsylta av honom.
Man talar kritiskt om medias misslyckande i denna affär. Kanske hade det varit riktigare att tala om politikens klavertramp.
Det är svårt att undgå att tala i termerna av en politikens kris i vissa av dessa länder. Det som hänt i Österrike bottnar i mångas reaktion mot ett förstelnat politiskt system. Och samma nummer av Der Spiegel talar på omslaget om Tyskland som ”Landet av lögner” med CDU:s svarta pengar och SPD:s användande av en motsvarighet till sparbankerna för alla möjliga typer av verksamhet.
Värst är krisen utan tvekan för CDU. Dess partiordförande Wolfgang Schäuble har nu beslutat sig för att avgå, och en ny ordförande skall utses. Till detta kommer att man genom ett beslut av förbundsdagens talman ålagts att betala en form av böter på 41 miljoner DM, vilket är en betydande summa, och till
vilken kommer att läggas ytterligare summor längre fram.
Det korrekta i detta är svårt att bedöma. Den förseelse det handlar om är att en siffra i den redovisning som länsförbundet i Hessen lämnat in visat sig vara felaktig, vilket man också från CDU:s sida inrapporterat så fort detta uppdagats.
Fortfarande befinner vi oss i ett skede av dessa affärer där det inte är alldeles lätt att skilja agnarna från vetet.
Helmut Kohl talar fortfarande om anonyma bidragsgivare framför allt under början av 1990-talet på sammantaget enstaka miljoner DM, och detta så skall ses mot bakgrund av att CDU har en
omsättning varje år på ca 250 miljoner DM. Att det var ett brott mot landets lagar och partiets egna regler råder det däremot ingen tvekan om.
Men därutöver cirkulerar alla möjliga och omöjliga uppgifter vars sanningshalt det nog kommer att ta sin tid att verifiera. Konton i Schweiz och Liechtenstein har använts för betalningar. Till en del förefaller det här ha rört sig om olika typer av understöd till utländska partier i svåra situationer. Till en del förefaller man här ha sparat pengar man inte ville redovisa hemma.
So oder so är situationen allvarlig för CDU. Inte minst finansiellt. Det finns en risk för att upptrappade
olika bötesbelopp kommer att allvarligt äventyra partiets möjligheter att bedriva en rimlig valrörelse hösten 2002.
Och omedelbart politiskt. De olika affärer som nu också drabbar SPD har visserligen lokal betydelse i främst Nordrhein-Westphalen, men kommer ändå tydligt i skymundan. Och SPD kan därmed bedriva politik rätt obesvärade av den opposition som det annars alltid finns ett betydande behov av.
Människorna som röstar på Jörg Haiders
parti måste räknas som människor
Yrsa Stenius i Aftonbladet 2000-02-08
När presidentvalskampanjen i Finland gick in på upploppet var vi några som befarade att Jörg Haider skulle beröva Tarja Halonen det eftertraktade ämbetet - eller om inte Haider så i varje fall de stora EU-ländernas klumpfotade regeringschefer åtföljda av sina satelliter.
För utrikesminister Halonen var rätt illa ute när hon i sina dueller mot den i sak mycket distinkte Esko Aho skulle försvara den finska (och svenska) regeringens Österrike-politik.
Ett gravt politiskt formfel är ett allvarligt fel och ingenting annat, hur ”goda” avsikter man än säger sig ha. Och unionens regeringschefer har ingen rätt att blanda sig i ett litet lands demokratiskt korrekta regeringsbildning hur stora ord om sin moraliskt bindande värdegemenskap de än tar i sin mun.
EU samordnar sina medlemsländers politik på grundval av gemensamma politiska - och moraliska - ambitioner men EU kan inte ta på sig rollen som de enskilda parlamentens överdomare med rätt att förkasta valresultat och underkänna eller godkänna regeringsbaser.
Detta borde vara ganska självklart. Men är det plötsligt inte när det har gått så mycket godhet i den europeiska politiken - och retoriken - att ingen längre frågar efter vem som definierar begreppen och hur.
Nå, nu poppade den här frågan upp sent i den finska valrörelsen att Tarja Halonen kom undan med blotta förskräckelsen. I fortsättningen får hon anledning att fundera omsorgsfullare på frågan om de små staternas roll i EU när de stora får eld i baken.
Statsminister Lipponen gav vid Halonens valvaka ett ganska avslöjande svar på frågan varför Finland avvikit från den oerhört återhållsamma och formellt korrekta linje som tidigare präglat landets ställningstaganden i sådana här emotionellt laddade situationer:
· Hur hade det sett ut om vi hade gått emot de övriga EU-ländernas beslut att markera mot Österrike i anledning av Haider och regeringsbildningen? Hur hade den signalen tolkats?
Ja, det kan man fråga sig. Det är svårt att tacka nej till att vara god. Särskilt som man i hastigheten inte riktigt hinner syna förslagsställarnas kort.
För det är inte bara godhet och moralisk rättrådighet som får syd- och mellaneuropeiska länders regeringschefer att vilja statuera exempel mot ett land som tar in främlingsfientliga partier i regeringen.
Det är också ren, skär maktkamp. När Haider bannlyses hamnar även maktens mindre rumsrena utmanare i Italien, Frankrike, Belgien m.fl. i kylskåpet - där deras hållbarhet tyvärr har alla förutsättningar att förlängas.
För klarhetens skull är det skäl att påpeka att det inte fanns något principiellt att invända emot att EU reagerade på regeringsbildningen i Österrike. Hade man sagt att ”vi misstror Haiders parti djupt och kommer att passa på den österrikiska regeringens politik ytterst noga” hade allt varit utmärkt.
Men detta är innte vad som hände. EU-regeringarna hotade ett lagligt parlamentariskt alternativ och satte hoten i verket innan ett enda politiskt beslut hade kommit ut från det nya kabinettet.
Jag tror inte ett enda ögonblick att främlingsfientlighet och fascism/nazism hotar breda ut sig i Europa därför att de demokratiska krafterna måhända inte reagerar i tid. Jag tror att unga såväl som äldre i Europa reagerar i tid på hot som de väl känner igen.
Jag är mycket mer oroad av hot från ödesdigra krafter vi eventuellt inte känner igen.
Som ”godheten” till exempel, den moraliska självgodheten. Jag oroar mig för beskäftigheten som tyr sig till stilfulla demonstrationer och inte vill veta av en komplex verklighet.
Jörg Haider själv gör ett motbjudande politiskt-personligt intryck. Men människorna som röstar på hans parti måste räknas som människor och deras viljeyttring behandlas med analytisk respekt.
Och sist men inte minst,om stora principbeslut av det slag Österrike-fallet utgjorde ska tas i EU bör det ske efter nogrann beredning och moget övervägande.
Genom att förivra sig åstadkommer man ingenting annat än pisshuvud till barn, som finnen säger, aningen brutalt.
