Partiledardebatt 99-11-30 - utdrag

Hela debatten i riksdagens protokoll

Ur Snabbprotokoll 1999/2000:36 Tisdagen den 30 november - utdrag

1 § Särskilt anordnad debatt om Sveriges anslutning till EMU

Anf. 1 LARS LEIJONBORG (fp):

Elva länder i vår omvärld har bestämt sig för en gemensam valuta. De har gjort det för att främja samverkan.

Det har ett högt pris för Sverige att stå utanför ett pris i form av att företag flyttar utomlands, ett pris i form av minskat inflytande inom EU och ett pris i form av att det svenska ordförandeskapet år 2001 kan bli ett ännu större fiasko än statsministerns utlandsresor därför att utanförskapet, som Pierre Schori påpekar i en artikel i dag, marginaliserar oss inom EU.

Jag vet att statsministern i dag inte kan ge besked om var Socialdemokraterna som parti står i EMU-frågan. Men han kan på regeringens vägnar ge besked i två andra viktiga frågor:

- Ja, svenska folket kommer att få ta ställning till EMU-frågan i en folkomröstning före det svenska ordförandeskapet.

- Ja, alternativen kommer att vara tydliga och omanipulerade - inga ja nu och ja sedan, inga kanske eller jaså, utan ett klart ja eller nej.

Anf. 2 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Beskrivningen att vi skulle vara utanför och att vi skulle vara trängda och illa ute är så grovt felaktig som någonting kan vara. Det är faktiskt så, Lars Leijonborg, att Sverige kanske har den bästa ekonomiska politiken i Europa. Ingen ifrågasätter vår rätt att själva hantera den här frågan.

Svenska folket har tagit på sig enorma uppoffringar för att komma dithän att vi har en ekonomi som är i ett sådant skick att vi platsar i den här gruppen, om vi själva vill. Varför ska vi, när vi har den styrkepositionen, försätta oss i ett läge där man hetsar och grovt partipolitiserar? Ytterst handlar det ju om ansvarstagandet för Sverige, för vårt land.

År 1997 tog vi här i kammaren med bred majoritet ställning för att Sverige inte skulle vara med i EMU från starten. Det föregicks av en omfattande aktivitet bland EU:s medlemsländer där vi gjorde klart att vi tänkte fatta det beslutet och också fick förståelse för att vi skulle göra det.

Sedan har vi sagt att vi ska behålla vår handlingsfrihet. Detta är viktigt. Vi är ett litet land. Vi är en del av en global ekonomi och vi är en del av en europeisk union. Vi ska ha så stor handlingsfrihet som möjligt. Vi ska inte fösas in i några hörn där vi tvingas ta det ena eller det andra beslutet. Vi ska handla utifrån vad som är bäst och rätt för Sverige.

Om det beslut vi nu har ska ändras, vilket ju debatten handlar om, har jag sagt att jag ser utomordentligt allvarligt på en situation där man principiellt skulle driva linjen om ett nej, att Sverige skulle binda sig i den meningen att vi principiellt säger nej till EMU. Jag menar att det i ett slag skulle ta bort vår handlingsfrihet.

Jag tror att det, efter Lars Leijonborgs inledning här, är lika viktigt att säga följande. Att kasta ut Sverige i en politisk strid om EMU hösten 2000 - för det blir en strid och det kanske vi förstår av det samtal som vi nu ska föra - när vi står mitt uppe i förberedelserna för att genomföra vårt uppdrag som ordförandeland i EU första halvåret 2001, vore att ge maximalt dåliga förutsättningar för Sverige i EU.

Lars Leijonborg kan raljera och spetsa till det, men vill man ta ansvar för landet kan jag inte tänka mig en sämre tidpunkt att ta en strid om EMU-frågan än strax före vårt ordförandeskap. Om jag i dag ska pressas på en uppfattning om tidpunkten har jag därmed sagt att jag tror att det är en dålig tidpunkt för Sverige, och därmed är det också dåligt för vår handlingsfrihet.

För oss är det viktigt att säga att vi vill titta framför allt på två omständigheter som mer än något annat avgör vår eventuella plats i den monetära unionen.

Den första är hur lönebildningen i Sverige fungerar. Vi vet av de oberoende expertpaneler som vi haft, och vi som följt ekonomisk politik under många år vet av egen erfarenhet, att just lönebildningsprocessen i Sverige av och till har försatt oss i utomordentligt besvärliga lägen.

Den senaste avtalsrörelsen gick bra. Den gav konkurrenskraft, reallöneökningar och låg inflation. Om den avtalsrörelsen markerar ett brott mot ett tidigare beteende på svensk arbetsmarknad och kan följas av ytterligare en avtalsrörelse som ger samma utfall, tror jag att vi kan säga att det inte är ett hinder för ett svenskt EMU-medlemskap.

En annan fråga av samma typ som vi också bör studera väldigt noga är hur det fungerar för länder som inte ligger i fas med den konjunkturcykel som bestämmer den räntenivå som Europeiska centralbanken lägger fast.

Vad händer för det land som får en penningpolitik som inte ligger i fas med den egna ekonomins utveckling?

Om man behöver ha en räntesänkning men får en räntehöjning, resulterar det naturligtvis i ytterligare ekonomiska bekymmer, stigande arbetslöshet och försämrad välfärd.

Hur hanteras en sådan sak inom den monetära unionen?

Vilka instrument har man att tillgå?

Vilka värden är det som står på spel?

Behöver man inte ha svar på de frågorna innan man klämkäckt kastar sig ut och kräver en folkomröstning vid en viss tidpunkt?

Finnarna, våra grannar i öster, har bestämt sig för någonting som man kallar för buffertfonder. Det är ett sätt att möta det här problemet. Svenska LO har också ställt sig bakom den tanken och tycker att det är någonting vi bör utreda. Jag tycker att vi bör använda den närmaste tiden för att titta på om det här kan vara ett sätt att möta just det bekymret.

Sedan har man naturligtvis också den diskussion som följer av detta och som handlar om unionens konstitution och som också bör ha rimliga svar innan man går fram och tvärsäkert säger ja eller nej.

Vi har alla i den här kammaren en sådan erfarenhet av det svenska EU-medlemskapet att däri fortfarande ligger en kritik i stora delar av landet mot att man inte fick tid att sätta sig in i frågan och påverka den. Jag tycker att det är en felaktig kritik, men den finns där. Att då inte ta det på allvar och låta människor faktiskt bilda sig och bry sig och så småningom bestämma tror jag är att skapa ett politiskt problem för framtiden.

I sammanfattning, fru talman:

Inget nej till EMU som är av sådant slag att vi stänger dörren för projektet.

Ingen folkomröstning eller annat ställningstagande i frågan hösten 2000 - det ger dåliga förutsättningar för oss och begränsar Sveriges styrka i Europa. Definitivt utrymme för folkbildning, debatt och diskussion och, fru talman, ödmjukhet.

Vi har inte i denna kammare, någon av oss, varit med om att ta ansvaret för ett större beslut än att eventuellt överge den egna valutan och kliva in i en valutaunion.

Anf. 3 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det är en händelse som ser ut som en tanke att riksdagsdebatten om det europeiska valutasamarbetet äger rum samma dag som den förtida avvecklingen av Barsebäck inleds.

Fru talman! Samarbetet i den europeiska unionen har ett övergripande mål, beständig fred i Europa.

Medlet är att bryta ned barriärer och gränser mellan nationer, människor och företag, knyta samman de olika ländernas ekonomier i en gemensam marknad, där man blir så tätt sammanflätade att väpnade konflikter blir omöjliga. Det är målet, det är medlet.

I en gemensam marknad är det självfallet att en gemensam valuta är naturlig.

En valuta är ett sätt att underlätta den byteshandel som ägde rum för tusentals år sedan, att göra det på ett effektivare och enklare sätt. Vad är då rimligare än att i en gemensam marknad också ha en gemensam valuta?

Det innebär också ekonomiska fördelar, eftersom det pris vi betalar för en egen valuta mot den stora gemensamma eurovalutan är att vår ränta över tiden - skillnaden kan variera - kommer att vara högre.

Vi får en bättre konkurrens. Med en gemensam valuta får konsumenterna i alla länderna en chans att se hur priserna ser ut. Vi får en starkare och bättre konkurrens, och de priser som i Sverige ligger över dem i andra länder kan gå ned till konsumenternas fromma.

Vi får en enkelhet.

Var och en som växlar pengar som turist inser att det är krångligt och besvärligt och kostar någonting.

För varje företag, framför allt de mindre och medelstora företagen, är det här en kostnad som faktiskt är besvärande och skapar problem.

I en gemensam marknad med en gemensam valuta är det lättare att få etableringar av företag som vill etablera.

Att vara med också i den del av det europeiska samarbetet som innebär en gemensam valuta gör självklart att Sverige tar sin plats i det nya Europa och är berett att utnyttja sina möjligheter.

Det är självklart, Göran Persson har alldeles rätt, att vi naturligtvis också ska värdera de risker som kan finnas och diskutera dem, risken för att den nationella ekonomiska politiken, med självständiga stater som har ett samarbete, utformas fel.

Men det är ett intresse för oss i Sverige liksom i alla andra länder att ha en stabilitet i de offentliga finanserna. Det är det viktiga kravet. Därför har man en stablitetspakt. Det är någonting som sammanfaller: den nationella intresset, stabila offentliga finanser, förutsättningar för en gemensam valuta, stabila offentliga finanser i de olika länder som deltar.

Det finns inga motsättningar, inga problem.

Den andra frågan är: Kan vi på klart sätt driva en finanspolitik?

Om penningpolitiken ligger fast i ett valutaområde kan den nationella finanspolitiken användas, givet att man har den stabilitet som är önskvärd. Om finanspolitiken används på ett rätt sätt kan man hantera de problem som kan uppkomma i en nationell ekonomi.

Vi lever i en helt annan miljö. Det gör att på samma sätt som vi 1967 gick från vänster- till högertrafik, på samma sätt som vi slutade med att köra till vänster därför att det inte längre var möjligt, så kommer vi inte heller att bedriva en felaktig ekonomisk politik eller att träffa avtal som ger felaktiga resultat.

Sverige behöver vara ansluten till en gemensam valuta.

Det ger ekonomiska fördelar, det ger ökat inflytande och det är framför allt ett sätt att verka för den beständiga freden i Europa.

Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v):

Ska det bli en folkomröstning eller ska det inte?

Jo, vi ska ha en folkomröstning, och låt oss diskutera när det är lämpligast att ha den.

I Bo Lundgrens beskrivning är detta en fråga om ekonomi, men jag hävdar att det är en fråga om politik. Det ska inte bara vara en gemensam marknad och en gemensam valuta utan det ska ju framför allt vara en gemensam ekonomisk politik. Och det ska framför allt vara en gemensam politik som går ut på att minska politikens inflytande och omöjliggöra för folkvalda att delta i utformningen av den ekonomiska politiken.

Vi måste gå med för annars får vi inget inflytande och annars kan vi inte påverka. Men vad är det vi ska gå med i? Jo, vi ska gå med i en politisk union, en ekonomisk och monetär union, där man har sagt att folkvalda inte ska bry sig om den ekonomiska politiken. Vi ska gå med i en förening som har som högsta målsättning att politikerna inte ska bry sig!

Jag förstår inte alls att det skulle vara något fel på att behålla den ekonomiska och politiska självständigheten och hantera den utifrån den verklighet som vi har i dag. Jag kan inte på något sätt se att Sverige far illa av att inte vara medlem i den ekonomiska och monetära unionen. Och jag har väldigt svårt att föreställa mig att det skulle vara på något annat sätt i framtiden.

Anf. 5 MATS ODELL (kd):

Fru talman! Kristdemokraterna är ett Europaparti. Vi ser samarbetet inom den växande Europeiska unionen som det allra viktigaste instrumentet för att åstadkomma en tryggare och bättre framtid för Sverige, för att våra barn och barnbarn ska få det tryggare och bättre än vad 1900-talets krigiska Europa kunde erbjuda våra föräldrar och deras föräldrar.

Trots detta beslutade 1996 års riksting att vårt parti skulle rösta nej vid riksdagens beslut 1997 om ett svenskt deltagande i EMU:s tredje fas från starten 1999.

Det fanns två skäl till denna tveksamhet om att Sverige skulle gå med i EMU från början.

Det ena skälet var att svensk ekonomi inte var i sådant skick att Sverige var moget att delta. När inte valutakursförändringar kan fånga upp och dämpa ekonomiska problem är det i stället finanspolitiken och ytterst arbetsmarknaden som får ta konsekvenserna, om man inte har en fungerande arbetsmarknad och en fungerande lönebildning.

Det andra skälet var att den svenska opinionen inte var mogen för ett deltagande. Risken fanns att om en knapp majoritet i denna kammare drev igenom ett svenskt deltagande i EMU mot en stark folkmajoritets vilja skulle det i förlängningen kunna leda fram till en ny folkomröstning som tvingade Sverige ur hela EU-projektet.

Nu har det gått tre och ett halvt år sedan vårt riksting. Nu är det alltså dags att ännu en gång pröva om Sverige ska gå med eller om vi ska fortsätta att stå utanför.

Statsministern tog upp ett par intressanta frågor, dels om hur lönebildningen fungerar, dels hur det fungerar för ett land som inte är i fas med den konjunkturutveckling som dominerar inom EMU-området.

Detta är naturligtvis frågor som vi kan se i backspegeln har spelat mycket stor roll för Sveriges dåliga ekonomiska utveckling. I början av 70-talet var Sverige det tredje rikaste landet i Europa. Sedan har framför allt dålig lönebildning gjort att vi i dag har halkat ned till 18:e plats.

Med vår politik kommer flexibiliteten att förbättras genom åtgärder på arbetsmarknads-, företags- och skatteområdena. Det här ökar dynamiken och flexibiliteten i ekonomin, och ökar också den handlingsfrihet som Göran Persson efterlyste här inför Sveriges beslut om ett eventuellt deltagande i EMU.

Sedan är det väl ändå så, fru talman, att en folkomröstning i EMU-frågan nu är ett politiskt faktum, oavsett om man tycker att det ska vara en folkomröstning eller inte.

För min del anser jag att det är två viktiga skäl som talar för en folkomröstning.

Det ena skälet är att det skapar legitimitet.

Det andra är att det bidrar till att öka kunnandet och delaktigheten - kalla det gärna folkbildning. Nu är det alltså folket självt och inte denna kammare som ska ta ställning till om Sverige ska gå med i eller stå utanför det monetära samarbetet i Europa.

Är det något som vi har lärt oss av tidigare folkomröstningar så är det att tydliga alternativ är helt nödvändiga. Det ska inte finnas fler alternativ än två.

Vi kristdemokrater kommer alltså att ta ställning till hur vi vill se Sveriges deltagande i EMU vid ett extra riksting den 29 januari.

Anf. 6 LENNART DALÉUS (c):

Lars Leijonborg sade att priset för att stå utanför EMU är att svenska företag flyttar utomlands. Jag tror, fru talman, att det är en lite förhastad slutsats. Jag tror att många svenska företag, kanske de allra flesta storföretag, flyttar till London - en huvudstad i ett land som vad jag förstår står utanför EMU, så man kanske kan nyansera den slutsatsen.

Jag vill gärna göra det klarläggandet att vi i Centerpartiet anser att Sverige långsiktigt kan stå utanför EMU.

Det finns inga ekonomiska eller andra lagar som kommer att tvinga in Sverige i EU:s valutaunion.

Samtidigt är det så att oavsett om vi väljer att stå utanför eller att gå med i EMU, så måste vi uppfylla många viktiga ekonomiska, näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska krav för att Sverige ska kunna vara ett framgångsrikt land.

Sverige har valt att stå utanför EMU. Det tycker jag och Centerpartiet är bra. Vi medverkade aktivt till att Sverige inte deltar i valutaunionen från starten i januari.

Sverige har hittills haft fördelar av en fortsatt självständig valuta. Sedan årsskiftet har kronan stärkts med 10 % gentemot euron.

Uppenbarligen är den svenska kronan ingen skvalpvaluta.

Naturligtvis bör vår långsiktiga relation till EMU värderas utifrån vunna erfarenheter.

Ett beslut om att gå med i EMU är ju i praktiken oåterkalleligt.

Det är därför i dag en fortsatt självständig valuta som ger oss handlingsfriheten.

Vi är väldigt tydliga på en punkt som flera efterfrågar, fru talman. Det är frågan om en folkomröstning. Om en riksdagsmajoritet önskar att Sverige ska anslutas till EMU, är vårt krav att frågan om ett medlemskap ska avgöras genom en folkomröstning.

Alternativen måste vara tydliga: ja respektive nej till det föreslagna medlemskapet.

Otydliga ja men inte nu-alternativ kanske är möjliga som beslut på en s-kongress men inte som alternativ i en folkomröstning. Den svenska demokratin skulle inte klara ytterligare en folkomröstning med ett otydligt mellanalternativ à la linje 2.

Anf. 7 LARS LEIJONBORG (fp):

Vi liberaler tror på internationalism. Vi tror på det här projektet. Vi säger ja till valutaunionen.

Det här med lönebildningen kommer vi ju inte att veta mer om t.ex. vid de tidpunkter då ett par partier ska ha partikongress här i början av nästa år, så det verkar mest vara den obotfärdiges förhinder. Och att en valutaunion innebär att man inte har rätt att driva sin egen räntepolitik och alltså satsa på mera inflation, som Gudrun Schyman tycks vilja, har vi ju vetat hela tiden. Det är ju det en valutaunion går ut på. Så den frågeställningen borde väl både Göran Persson och andra socialdemokrater ha haft tid att fundera på.

Jag vill säga till Lennart Daléus att mina kontakter med svenskt näringsliv säger mig alldeles entydigt att Sveriges utanförskap i valutaunionen är ett starkt skäl till att svenska företag flyttar ut. Sedan flyttar en del av dem till London, och det kan ju verka egendomligt eftersom Storbritannien också står utanför, men där finns det då andra skäl att befinna sig.

Men det missgynnar Sverige att vi inte är med i eller på väg in i valutaunionen.

Och det missgynnar småföretagen. Jag har träffat flera småföretagare som har varit med om detta: De har skickat en offert till Tyskland eller något annat land där de har räknat ut vad de ska leverera för. Så har leveransen skett och betalningen har gjorts, men när betalningen kvitteras ut har valutakurserna förändrats så att hela vinsten har ätits upp. Det är klart att det är en hämsko för småföretag som inte har råd att försäkra sig mot sådana kursförluster att vi inte är med i valutaunionen.

Jag håller märkligt nog med Gudrun Schyman på flera punkter. Det är viktigt att vi får ett beslut om en folkomröstning, och det ska vara tydliga alternativ.

Jag håller faktiskt också med henne om att det viktigaste att diskutera, trots vad jag nyss har varit inne på, är den politiska dimensionen av EMU-frågan.

Jag delar ju uppfattningen att Sverige ska vara med, men jag tycker att det vore orimligt att människor inte hade valet mellan att säga ja och att säga nej. Lovar statsministern att det blir tydliga alternativ när svenska folket får rösta om denna viktiga fråga?

Anf. 8 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):

Fru talman! Frågan om en anslutning till EMU är en ödesfråga för Sverige.

Ett ja till EMU kan på sikt leda till att Sverige blir en delstat i ett Europas förenta stater.

Det här förtigs tyvärr av ja-sägarna, som försöker sälja in EMU med ungefär samma räddhågsna lättviktsargument som EU: Vi kan väl inte ställa oss utanför!

Jo, visst kan vi ställa oss utanför! Vi både kan och bör välja att stå fria i förhållande till EMU.

Det var upprörande när statsministern för någon vecka sedan hävdade att vi inte har något val, utan att vi bara kan välja mellan att säga ja nu och att säga ja sedan. Det är klart att vi har ett val!

Nu försöker ja-sägarna, inklusive statsministern, hävda att vi inte kan säga nej för alltid och att vi måste hålla dörren öppen - som om just ett nej skulle vara oåterkalleligt.

I själva verket är det ju ett ja som är oåterkalleligt.

Säger vi nej kan detta beslut komma att omprövas i framtiden om EU och EMU utvecklar sig på ett annat sätt än de ser ut att göra i dag.

Säger vi däremot ja till EMU, oavsett om det blir nu eller sedan, då finns det ingen återvändo. Då slår dörren igen för svenskt självbestämmande och för svensk demokrati.

Vill vi behålla handlingsfriheten ska vi säga nej.

Jag har en direkt fråga till statsministern: Det här talet om att vi inte har något val, vad betyder det egentligen?

Vilka krafter är det som låser oss på det här sättet och omöjliggör ett val?

Tycker statsministern att det inte ska finnas något nej-alternativ i den kommande folkomröstningen? Tycker statsministern att det ska vara två ja-alternativ? Kan svenska folket lita på att inte sveket från kärnkraftsomröstningen upprepas, utan att vi får ett ja- och ett nej-alternativ i den här folkomröstningen? Och om då en majoritet av medborgarna skulle rösta ja får väl riksdagen senare ta ställning till när detta ja ska förverkligas.

Frågan om när är ekonomisk. Frågan om är också ekonomisk, men i huvudsak politisk och demokratisk, och det perspektivet får inte tappas bort.

Flertalet av argumenten för EMU är långt ifrån övertygande. Det sägs ofta att EMU skulle ge oss lägre ränta, men i själva verket beror räntenivån i huvudsak på inflationsförväntningarna och en trovärdig finans- och penningpolitik, och det kan vi fortsätta att föra själva, fristående från EMU.

Det har sagts att euron är en stabil och stark valuta, men det är ju svårt att hävda nu, när euron successivt försvagats sedan introduktionen och i går tangerade det magiska lågvattenmärket en mot en i förhållande till dollarn.

Då hemfaller man som Bo Lundgren till freds- och växlingsavgiftsargumenten. Men det finns flera statsvetare som menar att EMU kommer att leda till ökade motsättningar och ett splittrat EU och kanske t.o.m. till militär konflikt.

Växlingsavgiftsargumentet tycker jag är både småaktigt och antiintellektuellt. De kostnader som småföretag riskerar att få vid för Sverige ogynnsamma ränte- och växelkursförändringar inom EMU är ju betydligt högre än de som de betalar i växlingsavgifter.

Och när det gäller privatpersoner, Bo Lundgren, säger jag bara en sak: VISA-kort.

Det sägs också ofta att arbetslösheten minskar om vi går med i EMU. Men det mesta talar för att om EMU påverkar arbetslösheten på något sätt så är det genom att öka den.

Ett av EMU:s problem är att för att ett valutaområde ska fungera optimalt ska inte bara kapitalet vara rörligt utan även arbetskraften. Och en sådan rörlighet är allt annat än problemfri. Det inser vi om vi för ett ögonblick tänker på barnen.

Från barnsynpunkt är en rörlig växelkurs att föredra framför rörliga föräldrar, skriver nationalekonomen Stefan de Vylder i sin bok Barn och ekonomisk politik.

Fördelen med att stå fri är att Riksbanken genom att påverka ränta och växelkurs kan stimulera eller kyla av ekonomin beroende på konjunkturläge och inflationsförväntningar i Sverige. En nationell finans- och penningpolitik är ett bra instrument för en stabil ekonomisk utveckling.

Om vi går med i EMU förlorar vi den möjligheten.

Fru talman! Det centrala perspektivet i EMU-frågan är alltså inte det ekonomiska utan det politiska, det demokratiska. Svenska EMU-anhängare medger det sällan, men det finns en uppenbar stormaktsambition i botten för hela EMU-projektet.

Miljöpartiet vill inte att Sverige ska bli en delstat i ett Europas förenta stater och säger därför nej till EMU.

Jag vill ställa en direkt fråga till Göran Persson, Bo Lundgren, Lars Leijonborg och Mats Odell. Anser ni att Sverige på sikt ska bli en delstat i ett Europas förenta stater?

Om inte, hur avser ni då att förhindra att en EMU-anslutning leder till detta?

Anf. 9 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Jag tror att jag vid flera tillfällen i denna talarstol har sagt, och jag kan upprepa det i dag, eftersom det görs till en poäng i debatten, att jag tycker att det är naturligt att vi har en folkomröstning i denna fråga.

Jag har dock inte stängt möjligheten att avgöra frågan i samband med ett riksdagsval. Det tror jag vore oklokt.

Men nog känns det naturligast och riktigast att ha en folkomröstning.

Dessutom, vilket också är självklart, ska naturligtvis en sådan folkomröstning genomföras med tydliga alternativ.

Det är självklart också så att om den folkomröstningen genomförs efter det att en majoritet här i kammaren har bestämt sig för att riva upp det gamla beslutet som vi har och satsa på en anslutning till den monetära unionen, så bör naturligtvis alternativen i en sådan folkomröstning formuleras med ett ja och ett nej.

Jag måste, när Bo Lundgren i den här vanliga moderatstilen raljerar över socialdemokratin och vår beslutsoförmåga, säga att det handlar om två helt skilda traditioner. Varför har vi regerat och fått regera så länge? Jo, därför att vi vet att man vid stora beslut måste låta människor få en möjlighet att själva tränga in i frågorna.

Jag leder inte det parti, Bo Lundgren, som i den här kammaren har ledamöter som har tvingats ut från partiet därför att de har haft en annan uppfattning i EMU-frågan.

Hittills tycker inte jag att vare sig Lars Leijonborg eller Bo Lundgren har klarat av att i grunden gå igenom frågeställningarna omkring lönebildning och konjunkturförändringar. Svara också gärna på det som Matz Hammarström tog upp.

Jag tror inte att ett svenskt EMU-medlemskap går i riktning mot Europas förenta stater.

Jag tror inte det.

Men det är klart att vi under den närmaste tiden kommer att få se prov på hur man i EU hanterar en situation då man för en ekonomisk politik i medlemslandet och en penningpolitik på unionsnivå.

Vilka krafter släpps då loss, och vilka konsekvenser får det för unionen?

Det är också viktigt att få beskrivet och få chans att tränga in i. Och det är ingenting som man bara ska vifta bort och säga att vi tror på det här, att vi står för det här projektet och att vi är internationalister. Vi är alla internationalister. Vi har alla lika goda avsikter. Men det kanske är så att några av oss har uppfattningen att vi också vill vara med i fortsättningen och ta ansvar för det som vi faktiskt fattar beslut om och att vi vill att det ska fungera bra för Sverige. Då är det klokt att tänka sig lite för.

Jag har sagt, vilket jag tycker är viktigt, att om man nu skulle gå ut och säga nej till den monetära unionen av princip - som Matz Hammarström gör, och som jag också uppfattade att Gudrun Schyman gör, rätta mig om jag har fel - vore det att göra Sverige en otjänst.

Jag har inte heller någonting att invända mot den beskrivning som Lennart Daléus ger, nämligen att vi naturligtvis kan leva med den situation som vi nu har. Det fungerar väl.

Men vi kommer till en punkt då riksdagen kommer att ta ställning till om man ska ändra beslutet eller inte. Och då är det naturligtvis naturligt med en folkomröstning, även om jag inte utesluter det andra.

Och jag tror att det är väldigt klokt om vi inte nu binder oss för den tidpunkt då vi ska fatta ett avgörande beslut, som ju faktiskt förutsätter att det finns en majoritet i kammaren för att ändra dagens läge, att vi står utanför från start.

Anf. 10 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Vi tvingar inte ut någon ur vårt parti på grund av att den personen har en viss uppfattning när det gäller frågan om valutasamarbete.

Däremot har vi inte medlemmar, och kan inte ha medlemmar, som bildar med oss konkurrerande politiska partier.

Vi har ledamöter i den här kammaren som har en gentemot partiets och partistämmans uppfattning avvikande politik.

Det kan vara bra för debatten.

För mig är den europeiska unionen en samverkan mellan självständiga länder, och det är med den utgångspunkten vi också ska diskutera de medel som ska användas för att skapa den gemensamma marknad som i sig ger förutsättningarna för beständig fred genom samverkan länder och människor emellan.

Den snäva, gammaldags nationalism som Vänsterpartiet och Miljöpartiet visar är till skada för Sveriges medborgare. Den avvisar ett öppet samarbete med medborgare i andra länder i Europa för att skapa den beständiga freden.

Detta är naturligtvis inte bara en fråga om ekonomi, utan det är en fråga om politik. Det är en fråga just om ambitionen och viljan att i den föränderliga värld vi har - en öppnare och öppnare värld med snabbare kommunikationer - se till att vårt Europa med fler och fler länder som deltagare blir just fredens kontinent. Det ska bli en kontinent där man också genom att använda ekonomin som medel för att uppnå detta får ekonomiska fördelar för medborgarna. Det är just detta som är syftet, och det är rimligen det som man bör diskutera i den fortsatta debatten.

Enligt mitt och mitt partis sätt att se det ska Sverige så fort som möjligt ta till vara alla de positiva effekter som följer av ett deltagande i en gemensam valutaunion.

Vi ska göra det så fort vi kan. Det ger ekonomiska och politiska fördelar.

Anf. 11 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Bo Lundgren har inte riktigt förstått vad saker och ting handlar om, tror jag - framför allt inte vad demokrati handlar om. När Bo Lundgren påstår att Vänsterns hållning i de här frågorna är ett utslag av snäv, gammaldags nationalism undrar jag faktiskt hur det står till.

Att hävda att människor som bor i Sverige ska ha möjlighet att påverka Sveriges utveckling och framtid tycker inte jag är fel. Jag vet inte om Bo Lundgren tycker att det är fel.

Jag har ännu inte hört någonting om att Moderaterna vill ha en folkomröstning. Den förre partiledaren vet jag var positiv till det. Sedan har jag mest hört olika sliriga formuleringar om att man innerst inne egentligen inte tyckte att det behövdes, utan att det var något hastigt utslag just då av just den förre partiledaren.

Nu ska vi i stället läsa traktaten innantill och se till att det står skrivet att vi ska gå med vare sig vi har lust eller inte.

Jag tycker att Göran Persson har gjort vissa klargöranden. Han säger nämligen att det är "naturligt" med en folkomröstning. Det tycker jag är bra. Det vore ännu bättre om det vore "självklart" med en folkomröstning.

Det är nödvändigt att vi behandlar den som den politiska fråga den är. Vi får inte saluföra detta som en fråga om ekonomi, utan det är i djupet en fråga om demokrati. Ska vi ha möjligheter att använda de verktyg som står till vårt förfogande när vi vill uppnå våra politiska mål så måste vi också ha självbestämmanderätten kvar. Då måste vi kunna hantera de frågorna också i denna riksdag. Då kan vi omöjligen gå med i en politisk union som avskärmar demokratin från ekonomin. Det är en grundbult i hela frågeställningen, och svårare än så behöver man inte göra det.

Anf. 12 MATS ODELL (kd):

När det gäller tidpunkten för en folkomröstning är det enda raka att statsministern bjuder in alla partier till överläggningar om detta. Såvitt jag förstår måste detta äga rum när eller om Socialdemokraterna och Kristdemokraterna inte landar i ett nej till EMU. Då är det dags att diskutera tidsplanen för hur beslutet ska fattas.

Jag tänkte säga något om ERM 2. Vi har av och till krav här i kammaren och i finansutskottet att Sverige borde ansluta sig till ERM 2 och låsa vår växelkurs gentemot euron.

Hur skulle det se ut - och jag frågar de partier som driver detta krav - om Riksbanken med räntenivån som enda styrinstrument skulle kunna styra mot två olika mål samtidigt, dvs. både ett fast penningvärde och en fast växelkurs? Det skulle vara intressant att få höra hur man har tänkt sig detta.

Är det över huvud taget möjligt att klara av bägge dessa uppgifter, ett fast penningvärde och en fast växelkurs, utanför EMU?

Frågan om buffertfonder är naturligtvis intressant. Jag är rädd att det kan komma att skapas en överdriven tilltro till vad buffertfonder egentligen kan lösa.

Risken är att de antingen blir näst intill betydelselösa, som i Finland, eller också blir de så stora att de därigenom skapar nya politiska problem.

Anf. 13 LENNART DALÉUS (c):

Det skulle, fru talman, vara väldigt riskabelt att delta i EMU med en dåligt fungerande arbetsmarknad. Om vi skulle gå med och inte ha den flexibilitet som behövs när det gäller löner och lönekostnader, blir det stora svängningar runt sysselsättningen. Dessa svängningar skulle fortfarande ske runt en hög arbetslöshetsnivå. Det skulle i sin tur innebära att arbetslösheten skulle bli helt oacceptabel i en kraftig konjunkturnedgång.

Det är då EMU-optimisterna brukar framhålla att det är en självklarhet att ett EMU-medlemskap kommer att tvinga fram flexibilitet på arbetsmarknaden. Men det finns ingen forskning som stöder någonting sådant. Vi behöver reformera arbetsmarknaden på eget initiativ, inte genom tvång.

Anf. 14 LARS LEIJONBORG (fp):

Fru talman! På ett rent personligt plan känns det som en liten framgång att statsministern nu kallar mig för sorglös. Jag brukar få helt andra epitet från det hållet. Jag brukar kallas för dysterkvist och sådant.

Jag är mycket bekymrad för perspektivet att Sverige under det första halvåret 2001 ska leda Europeiska unionen och vara politiskt marginaliserat.

Jag önskar fortfarande att denna debatt skulle ge beskeden att det kommer att bli en folkomröstning och att alternativen kommer att vara tydliga ja eller nej.

Anf. 15 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):

Fru talman! Bo Lundgren sade: För mig är EU och EMU en samverkan mellan självständiga länder. För mig är det så, sade han.

Det må så vara. Men det är inte Bo Lundgrens egna lilla uppfattning som bestämmer vad EU och EMU är. Det finns, Bo Lundgren får ursäkta, tyngre politiker och politiska arkitekter i Europa som ser EMU och EU just som ett superstatsprojekt.

Det kräver inte alltför öppna ögon för att se att EMU är motorn för en statsbildning. Allt finns där nu, Bo Lundgren. Det finns en gemensam lagstiftning, gemensam EG-domstol, gemensam utrikespolitik. Det finns en utrikespolitisk talesman för oss alla, den gamle Natochefen Solana. Vi har en gemensam säkerhetspolitik, en gemensam jordbruksbyråkrati. Med EMU skulle vi också få en gemensam valuta och penningpolitik.

Och så säger Bo Lundgren: För mig är EU och EMU en samverkan mellan självständiga stater. Det uttalandet säger väl mer om Bo Lundgren än om EU och EMU.

Återigen det här med freden. Stora överstatliga arrangemang är en ineffektiv grund för fred. Fred beror framför allt på demokrati, och demokratin fungerar bäst på nationell nivå. Med EMU fruktar jag, och många med mig, att motsättningar mellan EU-länderna kommer att skärpas eftersom den fredsbefrämjande demokratin försvagas.

Det är välkommet att Göran Persson uppmanar till ödmjukhet och ett besinnande av att frågan om EMU-anslutningen är mycket viktig och avgörande för Sveriges framtid.

Samtidigt rimmar det illa med uppfattningen att det skulle vara uteslutet med ett nej.

Om jag inte minns fel var demokratiskälen huvudargumentet för Göran Perssons tvekan tidigare. Då undrar jag: Vad är det för skillnad demokratiskt på att gå med nu och att gå med sedan?

Anf. 16 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Socialdemokraterna känner stort ansvar för landet och också omsorg om den demokratiska processen. Vi vet att ska det fungera krävs det att människor har tid och möjlighet att tränga in i frågorna. Det kan ju också vara så, som Pierre Schori skriver i dag, att det kan ligga något även i den diskussionen.

Pierre har nu möjligheter att på heltid ägna sig nästan enbart åt EU-frågan och kommer att göra så under flera år framåt, inte minst åt EMU-frågan.

Anf. 17 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jo, Göran Persson, jag har erfarenhet av att regera.

Jag har erfarenhet av att hantera en bankkris.

Om vi hade haft en gemensam valuta med de förutsättningar det innebär, låg inflation och om vi också hade haft en stramhet i de offentliga finanserna sammantaget under 80-talet hade det lett fram till att vi hade sluppit den bankkris som t.o.m. Aftonbladet nu med gillande berömmer hanteringen av.

Så visst, jag har regeringserfarenhet, Göran Persson. Jag har rett upp efter dig.

För oss är frågan om ett svenskt deltagande i ett europeiskt valutasamarbete en så viktig fråga att vi under det gångna decenniet har haft en omfattande debatt inom partiet. År 1993 tog vår stämma första gången beslut om att Sverige så snart som möjligt skulle delta i den gemensamma valutan - därför att det är naturligt i en inre marknad, därför att det ger ekonomiska fördelar och därför att det bidrar till att skapa fred i Europa.

Gudrun Schyman säger att jag inte förstår vad demokrati handlar om, men jag tycker inte att just Gudrun Schyman, med tanke på det förflutna som hennes parti faktiskt har, ska ta upp den diskussionen.

Anf. 18 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag tar mig, Bo Lundgren, som ledare för Vänsterpartiet rätten att kritisera brister i demokratin varhelst de finns.

Jag tycker att vi som medborgare i Sverige ska ta oss rätten att bestämma själva över denna viktiga politiska fråga, som handlar om Sveriges medlemskap i EMU.

Jag tycker att varje medborgare som har uppnått rösträttsålder i Sverige ska få vara med och säga sitt i en folkomröstning.

Vänsterpartiets uppfattning i denna fråga är mycket klar. Vi säger nej till att gå in i en ekonomisk och monetär union som gör det fullständigt omöjligt för oss att använda vår politiska kraft och våra demokratiska rättigheter för att påverka den ekonomiska politiken. Sådant är läget. Jag tar mig den här rättigheten, och jag tycker att alla människor ska utnyttja sin frihet och sin rätt.

Moderaterna vill tydligen inte ha folkomröstning.

Anf. 19 MATS ODELL (kd):

Fru talman! I oktober 1997 fattade denna kammare beslutet att Sverige från starten och tills vidare skulle stå utanför EMU.

Dagens debatt har visat att vi nu är på väg mot ett nytt ställningstagande i den frågan.

Anf. 20 LENNART DALÉUS (c):

Vi ska naturligtvis i Centern noga följa valutaunionens utveckling och återkommande pröva giltigheten i argumenten för och emot ett inträde.

Vi kommer att se till att Sveriges långsiktiga relation till EMU kan värderas utifrån vunna erfarenheter och naturligtvis också se hur utvecklingen fortgår i andra länder.

Det är också, fru talman, viktigt att komma ihåg att en konjunkturcykel om fem till sju år är en rimlig tidsperiod för utvärdering av ett sådant här ekonomiskt projekt.

Svenska folkets uppfattning, fru talman, uttryckt i en folkomröstning måste till slut vara avgörande, om Sveriges förhållande till EMU ska förändras.

Anf. 21 LARS LEIJONBORG (fp):

Jag har ju haft en mycket enkel ståndpunkt i den här debatten. Jag tycker att svenska folket med tydliga alternativ ska få ta ställning i EMU-frågan.

Jag är övertygad om att folket då kommer att säga ja till den gemensamma valutan.

Anf. 22 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):

Fru talman! EMU är inte bara ett ekonomiskt projekt.

Den ekonomiska delen av ett eventuellt EMU-medlemskap är bara en delkomponent i själva EMU-strukturen.

EMU är i huvudsak ett politiskt projekt med det övergripande syftet att skapa en federal stat.

Det är något som Miljöpartiet motsätter sig.

Det finns också åtminstone ett avgörande ekonomiskt argument mot EMU. Det är att EMU:s medlemsstater har så i grunden olika ekonomiska förutsättningar. Vi har olika handelsmönster, olika välfärdssystem, olika näringsliv och olika ekonomiska konjunkturer.

EU är därför inte något optimalt valutaområde. Det kan resultera i s.k. asymmetriska chocker i ekonomin. Det var Göran Persson inne på i sitt inledningsanförande. Vad händer när olika länder i EMU-området befinner sig i olika fas i konjunkturhänseende?

Det är ett stort problem.

I valutaunionens fotspår följer också en gemensam finanspolitik.

Det innebär att både skattesystemen och utgiftssystemen i medlemsländerna löper risk att likriktas.

Det ser vi också som ett väldigt avgörande problem.

Fru talman! Demokrati i den mening vi känner ordet bygger på att folket måste kunna utkräva ansvar från dem som förvaltar makten.

I EMU:s konstruktion saknas varje möjlighet för folket att utkräva något som helst ansvar - varken av centralbanken som organ eller av bankens ledningspersoner. Den oberoende centralbanken lägger fast penningpolitiken.

Anf. 23 Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag hoppas att EMU blir en framgång.

Det är utomordentligt viktigt att det lyckas för Europas framtids skull.

Skulle nu EMU inte lyckas, då dras ju all politisk kraft bort från de stora projekt vi ser framför oss.

En utveckling i Europa som präglas av problem i den monetära unionen ger inte utrymme för exempelvis ett utvidgat EU, vilket vi ju alla strävar efter.

Därför är det viktigt att säga, jag hoppas att hela kammaren egentligen står bakom detta och jag tror att det också är så, att vi alla vill att det här blir en framgång.

Blir det en framgång är det naturligtvis också så att det kommer att påverka den svenska debatten.

Hela debatten i riksdagens protokoll

Början på sidan

Externa länkar: öppnar i nytt fönster