Per Ahlmark

Bildt har svårt att se folkmord
Per Ahlmark i DN 01-04-03

Den frågan slog mig för tio år sen: varför verkar Bildt nästan likgiltig inför ett folkmord?

Vi hade just haft de två rättegångarna mot Radio Islam, den grövsta pronazistiska radiostationen i Europa efter andra världskriget. På fler punkter än i något tidigare svenskt tryckfrihetsmål hade både tingsrätt och hovrätt i Stockholm fällt en åtalad för ”hets mot folkgrupp”. Ahmed Ramis straff blev sex månaders fängelse.

Domstolarnas överläggningar pågick i flera månader. De dominerades av Förintelsen och den antijudiska agitation som ledde till katastrofen; likheterna med Radio Islams propaganda var uppenbara. Vi i Svenska Kommittén Mot Antisemitism hade inför JK lagt fram massor av material om modern antisemitism för att få fram ett åtal. Under rättegångarna stödde vi på liknande sätt åklagaren.

Åter blev judehatet i Sverige en viktig fråga i debatten. Inför valet 1991 beslöt vi att uppvakta fem partiledare för att varna för den nynazistiska propagandan. Det var viktigt att de politiska partierna öppet tog ställning, menade Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag. Fyra av dessa fem partier ställde genast upp. Carl Bildt gav inget som helst svar, vi upprepade vår önskan om ett möte. Till slut fick vi veta att moderatledaren varken hade tid eller lust att träffa kommittén.

Sanningen var naturligtvis att han inte hade det minsta intresse för saken. Aldrig hade vi hört honom ge en insiktsfull synpunkt på den judiska katastrofen under Hitler-tiden.

Bildts ignorans om förnekandet av Förintelsen och nazisternas hets var motsatsen till Göran Perssons engagemang och kunskaper i ämnet åtta år senare.

NÄR TRAGEDIERNA PÅ Balkan tog form var Bildt statsminister. I Bosnien började serbernas etniska rensning likna folkmord på muslimer. Margaret Thatcher krävde på våren 1993 att väst skulle bomba serbiskt artilleri för att hejda dödandet.

Vem har sagt att det blir bättre om man bombar mera, svarade Bildt hånfullt. Fler vapen gör ont värre, menade han. Därmed anslöt han sig till försvarsminister Rifkinds arroganta reaktion på Thatchers krav: ”emotionellt nonsens”.

Attacken på Bosnien gick då ännu att stoppa med ett Nato-ingripande. Carl Bildt blev en av de tanklösa europeiska regeringschefer som sade nej till en militär reaktion mot serbiska bataljoner.

Han hade på 80-talet haft rätt om hotet från Sovjet och kommunismen. Bildt belyste då sambandet mellan fred och frihet och stod fast när Palme öste sina fördömanden över honom. Men som statsminister var han förbluffande likgiltig inför mördandet i Bosnien.

SÖDRA SUDAN ÄR ett ännu tydligare fall av politiskt massdödande. Härskarna från den arabiska och muslimska majoriteten i norr försöker utplåna, försvaga eller fördriva de svarta (ofta kristna) i söder. Massakrer har pågått i årtionden. Diktaturen i Sudan räknas i dag som en av världens rogue states, ”skurkstater”, eftersom den också uppmuntrar internationell terrorism.

USA har infört sanktioner mot landet och stöder de krafter i södra delen som kräver autonomi.

Om detta har Carl Bildt inte sagt ett vettigt ord sedan Lundin Oil AB:s affärer i södra Sudan avslöjades.

Han har inte sett några tecken på ”tvångsförflyttningar”, trots att många rapporter har bekräftat att regimen dödar och driver bort massor av människor. Liksom ägaren av oljebolaget, Adolf H Lundin, talar Bildt om ”stamkrig”. Det är deras nonchalanta bild av ett folkmord i FN-konventionens mening.

Mellan 1 och 2 miljoner människor har troligen gått under i södra Sudan. Våldet mot svarta sudaneser som följd av oljeaffärerna avfärdar Bildt: samma sak händer i Sverige ”när man ska bygga en ny väg”. Att likställa terrorn i Sudan med den demokratiska och lagliga processen vid en vägdragning i Sverige är skamlös trivialisering av den utrotning som styrs av regeringen i Khartoum.

Bildt har också för Lundin Oils räkning besökt Libyen, en annan oljestat som länge utbildat och stött terrorister.

Adolf H Lundin är påtagligt förtjust över sin styrelseledamot, som ”gjorde ett mycket gott intryck på oljeministeriet i Libyen. Jag tror att oljeministern var glad över att få se en framstående statsman där”. Inte bara glad, troligen också förvånad, antar jag, över att möta en ledande politiker från Skandinavien som inte störde honom med prat om mänskliga rättigheter.

BILDT SKRIVER ATT han inte är en ”vindflöjel” men har ”kompass” (DN 21/3). Det är möjligt, men vad visar i så fall kompassen?

När han förstod och förklarade varför Palmes utrikespolitik ofta var ett svek mot västs värderingar och intressen - vad såg han då? Kanske var det kalla kriget för Bildt främst en geografisk och maktpolitisk konflikt. När kommunismen i Europa var borta hade också det ideologiska engagemanget försvunnit. Var det så?

För många av oss andra var motståndet mot Sovjet främst en följd av synen på diktatur och terror; det vilade alltså på samma idéer som hatet mot nazismen. Lika självklart har senare varit att uttala avsky för Milosevic, Khadaffi och ledarna i Sudan.

Den kompassen tycks inte vara Bildts.