Per Lundborg
"Persson förlängde arbetslösheten"
Per
Lundborg på DN Debatt 2001-08-17
Per Lundborg är professor vid
Fackföreningsrörelsens institut
för ekonomisk forskning
och Handelshögskolan i Göteborg
Nationalekonomen Per Lundborg hävdar att om inflationsmålet höjs skulle en finanspolitisk expansion relativt snabbt få ner arbetslösheten till 2-2,5 procent.
Det finns ingen strukturell förändring på arbetsmarknaden som skulle utgöra ett hinder. Sänkta bidrag är obehövliga.
Danne Nordling blog 16/5 2006
"Persson förlängde arbetslösheten"
Per
Lundborg på DN Debatt 2001-08-17
Per Lundborg är professor vid
Fackföreningsrörelsens institut
för ekonomisk forskning
och Handelshögskolan i Göteborg
Knappast någon svensk har under 1990-talet helt undgått att känna av arbetslösheten, antingen direkt genom att själv bli arbetslös eller indirekt genom att någon nära anhörig drabbats. Arbetslösheten var 1990-talets stora ekonomiska fråga och fortsätter in på 2000-talet att vara ett huvudproblem för den ekonomiska politiken. Som jag ska visa i denna artikel var omfattningen av den utdragna massarbetslösheten ett resultat av såväl penningpolitiska som finanspolitiska missgrepp under 1990-talet. Svensk ekonomi hade kunnat komma ur massarbetslöshetens grepp betydligt snabbare med en alternativ ekonomisk politik.
ARBETSLÖSHETENS INLEDNINGSFAS 1991-92 var helt konjunkturellt betingad med inhemsk kostnadsskris ärvd från 1980-talets överhettning, kombinerad med en internationell lågkonjunktur. Exporten föll med 40 procent mellan 1990 och 1992 och privat sysselsättning föll mycket drastiskt.
Hanteringen av denna situation är välkänd: Den fasta växelkursen hölls uppe alltför länge och någon beredskap att hantera en hög och stigande arbetslöshet i privat sektor fanns inte då regeringen förbundit sig till en kraftfull anti-inflationspolitik.
Den privata sektorns fallande sysselsättning fram till 1993 ledde till minskade offentliga intäkter samtidigt som den brant stigande arbetslösheten orsakade kraftigt ökade utgifter. Tillsammans med kostnaderna för den uppkomna bankkrisen steg den offentliga sektorns finansiella underskott till 12 procent av BNP 1993. Samtidigt hade inflationen fallit från närmare 10 procent till 2 procent mellan 1991 och 1992 till följd av den mycket strama penningpolitiken.
I denna situation, karaktäriserad av låg inflation, kraftigt budgetunderskott och hög och kraftigt stigande arbetslöshet, beslutade regeringen i budgetpropositionen januari 1993 att saneringen av de offentliga finanserna var en huvuduppgift för den ekonomiska politiken.
Det fanns två sätt att sanera budgeten på. Antingen genom en kontraktiv (åtstramande) politik baserad på skattehöjningar och utgiftssänkningar eller genom en expansiv politik som skulle stimulera den privata sysselsättningen som 1990-93 fallit drastiskt.
En expansiv sysselsättningspolitik skulle bidra till budgetsaneringen dels genom ökade intäkter (i huvudsak stigande inkomstskatter, arbetsgivaravgifter, moms med mera), dels genom minskade utgifter (i huvudsak genom minskade utbetalningar för arbetsmarknadspolitiken, arbetslöshetsersättning, socialbidrag, bostadsbidrag med mera).
MEN DEN EXPANSIVA politiken förkastades med följande motivering i kompletteringspropositionen 1992/93: "Förtroendet för den ekonomiska politiken skulle allvarligt skadas ... Nackdelarna av en allmän finanspolitisk expansion i form av bestående högre budgetunderskott och, på grund av den därav följande högre räntan, lägre förtroende, lägre investeringar överväger därför klart de fördelar som skulle kunna uppnås genom en på kort sikt något högre aktivitetsnivå." Regeringen valde således att satsa på en stram finanspolitik, i huvudsak baserad på utgiftsnedskärningar i den offentliga sektorn.
Men vad man inte riktigt uppmärksammade var det faktum att en kraftig ekonomisk återhämtning egentligen redan hade inletts 1993. Som en direkt följd av att kronförsvaret uppgivits i november 1992 och kronan kraftigt deprecierades inträdde den privata sysselsättningen i en mycket expansiv fas.
Mellan 1993 och 1995 ökade antalet nyanmälda lediga platser med 50 procent, från cirka 20 000 till över 30 000, och efter 1993 ökade den privata sysselsättningen varje år. Denna utveckling hade i sig en kraftigt positiv effekt på de offentliga budgetarna. De offentliga finanserna hade förbättrats kraftigt även utan några som helst aktiva sparprogram. Då de offentliga budgetarna automatiskt hade förbättrats hade också räntorna kommit ned.
Det viktiga i sammanhanget är budgetsaldots mycket starka beroende av aktivitetsnivån i ekonomin, ett samband som regeringen notoriskt underskattar. Vid sidan av en helt acceptabel budget- och ränteutveckling hade en mer avvaktande finanspolitik inneburit att arbetslösheten hade kunnat minskas från och med 1993.
NÄR DEN SOCIALDEMOKRATISKA regeringen tog över 1994, valde man att helt fortsätta på den av den borgerliga regeringen inslagna linjen med nedskärningar i offentlig sektor. De kraftiga offentliga utgiftsnedskärningarna gjorde att den positiva utvecklingen av den privata sysselsättningen helt kom att motverkas och att arbetslösheten kom att ligga kvar på denna nivå många år framöver. Åren 1993-97 föll sysselsättningen mycket kraftigt såväl i den statliga sektorn som i den kommunala och den positiva utvecklingen av antalet nyanmälda lediga platser vändes i en negativ utveckling.
Hur många som förlorade jobben som en direkt följd av regeringens budgetsanering är omöjligt att i dag uttala sig om. En komplicerande faktor i sammanhanget är nämligen de privatiseringar som skedde under 90-talet och som i sig innebar minskad offentlig sysselsättning och ökad privat.
Men det står utom allt tvivel att en mycket stor del av förklaringen till att den öppna arbetslösheten låg kvar på 8 procent under hela perioden 1993 till 1997, trots kraftig expansion av privat sektor, är den motverkande effekt som den strama finanspolitiken medförde.
Ett uttryck för detta är sysselsättningsnedgången i "total (det vill säga privat och offentlig) hälso- och sjukvård och sociala tjänster". 1990 var denna närmare 900 000 personer, 1997 cirka 760 000 personer. Då den offentliga sektorn domineras av kvinnor kom arbetslösheten bland kvinnor att fortsätta att stiga kraftigt åren 1993-97 som en följd av åtstramningen. De kamerala vinsterna av att avskeda en person i den offentliga sektorn är mycket små. Stat eller kommun slipper visserligen betala lön och olika påslag för den som avskedas. Men den som avskedas betalar tillbaka mycket mindre i skatt och belastar budgeten i form av arbetslöshetsunderstöd, arbetsmarknadsprogram, socialbidrag, bostadsbidrag med mera. Nettot av en nedskärning är därför mycket litet och att sanera budgeten genom utgiftsnedskärningar är således en ineffektiv väg att gå.
DETTA OBETYDLIGA NETTO ska sättas i relation inte bara till den ökade arbetslösheten som budgetnedskärningarna orsakade utan också till den kvalitetsförsämring i den offentliga sektorn som blev följden. Sannolikt ledde också budgetsaneringspolitiken till betydande, och som det förefaller långsiktiga, förändringar av den partipolitiska kartan. Budgetsaneringen skedde i en situation där Riksbanken bedrev en klart åtstramande penningpolitik baserad på mycket små och alltför försiktiga räntesänkningar. En rimligare penningpolitik hade varit att i raskare takt sänka styrräntan för att därigenom driva ned realräntan. Nedväxlingen av inflationen hade då skett i ett något långsammare tempo men arbetslöshetsproblemet hade aldrig nått sådan omfattning som nu blev fallet. Såväl i England som i Finland sänktes styrräntorna betydligt snabbare. I Sverige, däremot, inledde Riksbanken i mitten av 1993 till och med en serie räntehöjningar som stramade åt ekonomin ytterligare.
Det var först under 1996 som Riksbanken dramatiskt och kraftfullt sänkte sin styrränta. Med den förväntade tidseftersläpningen vände den totala sysselsättningen uppåt 1997 och 1998 blev det första året under 1990-talet med en markant lägre arbetslöshet än året före. Samtidigt upphörde nedskärningarna i den offentliga sektorn.
Riksbankens fokusering på inflationen gör att man ofta glömmer bort att åtminstone på kort sikt, och möjligen även på lång sikt, har penningpolitiken en stor betydelse för sysselsättningen. Medan man räknar med att en penningpolitisk åtstramning drar ner inflationen inom 1-2 år, uppkommer normalt negativa sysselsättningseffekter tidigare än så. Varje penningpolitiskt beslut borde motiveras och förklaras inte bara utifrån inflationseffekter utan även utifrån de förväntade (kort- och långsiktiga) effekterna på sysselsättningen.
ETT GRUNDPROBLEM VID bedömningen av ekonomisk-politiska strategier är att regeringar konsekvent tycks felbedöma såväl budgetunderskott som budgetöverskott. Med insikt om den kraftiga sysselsättningsökningen i den privata sektorn efter 1993 och om sysselsättningens stora betydelse för budgetsaldot, kunde man ha undvikit den åtstramande finanspolitik som nu var fallet och som ledde till massavskedanden i offentlig verksamhet.
Den åtstramande finanspolitiken i form av budgetsanering kom nu att, tillsammans med den kontraktiva penningpolitiken, hålla arbetslösheten uppe åren 1993-97 på ett helt oacceptabelt sätt.
Per Lundborg: Nittiotalets förlorare
Studier över 90-talets arbetslöshet visar att
denna slog påfallande generellt över arbetskraften.
. Krisen slog över privat och offentlig
sektor, yngre och äldre i arbetskraften,
högutbildade och lågutbildade och knappast
någon socioekonomisk grupp undgick arbetslösheten. 90-talskrisen karaktäriseras
således av betydande ut- och inflöden ur
arbetslösheten med stor spridning av arbetslösheten
till grupper som traditionellt saknat
erfarenhet av att stå utan arbete.
Replik
Konformismen om kronkursförsvaret
Rolf Englund 2001-08-19
Refuserat av DN Debatt
Ur DN-ledare 2001-08-26
Finns det en gräns
för när politiska misstag blir oacceptabelt dyra? 100 miljoner,
500
miljoner eller 1 miljard? Är det där någonstans som
gränsen måste dras och ansvar utkrävas?
Tio miljarder
kronor - ungefär så mycket slösades bort förra hösten
när Post- och
telestyrelsen (PTS) gratis delade ut mobillicenser för
3G i en så kallad skönhetstävling.
"Persson förlängde arbetslösheten" skrev Per Lundborg på DN Debatt 2001-08-17. Omfattningen av den utdragna massarbetslösheten är ett resultat av såväl penningpolitiska som finanspolitiska missgrepp under 1990-talet. Svensk ekonomi hade kunnat komma ur massarbetslöshetens grepp betydligt snabbare med en alternativ ekonomisk politik, hävdade han.
Lundborgs analys är till stora delar riktig, men det man bör fundera på är också varför hans artikel inte har kommit långt tidigare och varför konformismen på synen på kronkursförsvaret fortfarande är så stark?
Den 22-23 augusti 1992 åt Bildt-regeringen kräftor på Harpsund. Bildts och Wibbles budskap var att vi kommer att försvara den fasta växelkursen med all tillgänglig kraft. Den är grundläggande för den ekonomiska politiken och om detta råder det bred politisk enighet i Sverige. Bildt pekade på en rad förbättringar: ökad konkurrenskraft för industrin, ökad produktivitet, ökat privat sparande och låg inflation. Svensk ekonomi har nu kommit ut ur det senaste decenniets kostnadsproblem. Däri hade Carl Bildt rätt.
Per Lundborg skriver, helt i enlighet med den nuvarande politiskt korrekta uppfattningen, att arbetslöshetens inledningsfas 1991-92 var helt konjunkturellt betingad med inhemsk kostnadsskris ärvd från 1980-talets överhettning. Men Krisen 1992 var ingen kostnadskris, det var en finanskris framkallad av den fasta växelkursen. För detta bär många ansvar.
Ulla Reinius skrev i sin bok Stålbadet att när artikeln /Nils Lundgrens/ infördes i Dagens Nyheter på måndagen den 28 september fick den i detta läge provokativa rubriken Kronans fall nära, med underrubriken Det är inte värre att devalvera än att bibehålla dagens räntenivå, menar Nils Lundgren. Reaktionen blev häftig, inte minst från Regeringen. Carl Bildt vägrade till exempel att uppträda tillsammans med Nils Lundgren. Ekonomen Carl B Hamilton, då sakkunnig hos Anne Wibble, vägrade att sitta bredvid Lundgren i samband med en diskussion vid SNS.
Nils Lundgren anser att det fortfarande, två år efter att händelsen inträffat, finns spår av en sådan utfrysning bland till exempel politiker och journalister. Sverige är i grunden inte ett öppet samhälle, konstaterade Nils Lundgren enligt Reinius.
Själv skrev jag på DN Debatt den 26 augusti att det kommer inte att vara möjligt att länge till bibehålla den rekordhöga svenska realräntan. Om regeringen inte låter kronan flyta är risken alltmer överhängande för att marknaden kommer att se till den saken.
Hans Zetterberg har försökt på till stånd en seriös debatt. I en hörnartikel DN (93-07-28)skrev han att det betecknande för hur litet vi vet om vårt samhälle och oss själva att alla viktigare instanser och personer i landet under hösten 1992 envist försvarade illusionen om kronans dåvarande höga värde.
Vi behöver, fortsatte han, en studie som förklarar varför alla ledande ekonomer, byråkrater och politiker ägnade sig åt en illusion och stötte bort dem som hade rätt.
Åke Ortmark frågade Tomas Fischer i en intervju: Du sade en gång om Carl Bildt att han har ingen som helst kontakt med den ekonomiska verkligheten?
Tomas Fischer: Det stämmer nog. Han förde Sverige mot ett ekonomiskt Poltava, som jag skrev i en debattartikel (Med Bildt mot Poltava Aftonbladet 91-12-22). Och det är ju häpnadsväckande, fortsatte Tomas Fischer, att de som hade ansvaret för detta aldrig har ställts till ansvar. Jag frågade Göran Persson, som jag en enda gång ätit en privat lunch med, hur kunde ni sossar ge riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet som har bränt iväg 200 miljarder kronor?
Ja, sade Göran, det där ett trauma som det kommer att ta decennier att komma till rätta med.
Ett år efter sin första artikel hade Tomas Fischer en uppföljare i Aftonbladet (92-12-12): Nu är vi i Poltava, Bildt. Han skrev att regering, riksbank och opposition nu var eniga om en politik som bara kan göra depressionen värre t ex höjd bensinskatt och höjd villaskatt. Vad som behövs är inte höjd a skatter utan räntor långt under den tyska nivån även om det leder till ytterligare kursfall för kronan. Då stoppas prisfallet på fastigheter och bostadsrätter, bankakuten blir onödig och svenskarna vågar investera och konsumera.
- En regering som har misslyckats så grundligt som Bildts borde avgå. Men det borde den socialdemokratiska oppositionen också, skrev Fischer.
I mars 1999 publicerade ESO rapporten Med backspegeln som kompass - om stabiliseringspolitiken som läroprocess (Ds 1999:9). För att få i gång en bredare debatt och diskussion anordnade ESO ett Rosenbadseminarium. Anders Ferm fungerade som seminariets moderator. Det hör till saken att Anders Ferm, den 13 september 1992, hade haft en signerad ledare i Arbetet i vilken han skrev att De höga räntorna tvingas vi till därför att vi försvarar en fast kronkurs mot ecun. Vi har Europas lägsta inflation och högsta realräntor. Det strider mot allt ekonomiskt förnuft. Med realräntor på tio procent kan inget få fart på svensk ekonomi.
Jag gjorde själv ett inlägg och pekade på likheterna mellan det vi ser i Asien och det vi har sett i Sverige. Den svenska utlandsskulden var 1992 ungefär 1 000 miljarder, lånade i D-mark och dollar till fem procents ränta, som man sedan lånade ut till tio procent.
Vad rätt du tänkt fast det blev fel är en lustig rubrik för debatten här i dag - men det var inte rätt tänkt, sade jag. Anders Ferm sade i sin avslutning: Det är jag som är skyldig till rubriken Vad rätt du tänkt fast det blev fel!, jag borde har skrivit Vad fel du tänkt, och det blev fel.
Jag undrar, fortsatte Anders Ferm, numera svensk ambassadör hos OECD, vad det säger om läroprocessen att Gösta Bohmans gamle talskrivare och Olof Palmes gamle talskrivare har kommit till samma slutsats om valutapolitiken, fortsatte Anders Ferm.
Fastkurspolitiken och det följande kronkursförsvaret var nämligen fel tänkt. Carl Bildts berömda ord om att ett misslyckande skall kallas ett misslyckande var i grunden fel. Det var inte ett misslyckande, det var ett misstag.
Regeringen tilldelade nyligen Allan Larsson professors titel. Sin största insats gjorde han den 17 juni 1991 när han som finansminister knöt den svenska kronan till ecun och därmed lade grunden till den svenska 90-talskrisen.
- I efterhand är ju alla rätt överens om att Riksbanken missade en chans under 1993 som kunde fört oss ned på en lägre räntenivå och därmed skapa en bättre balans i den inhemska ekonomin och fått fart på investeringarna, säger Allan Larsson i Kasks bok.
Gunnar Örn på Dagens Industri gjorde på tioårsdagen härav en intervju med Bengt Dennis, som var riksbankschef när kopplingen gjordes. Bengt Dennis sade: Med flytande växelkurs och prisstabilitet är vi i den bästa av världar. Det var inte vad han sade hösten 1992.
Allan Larsson har avböjt en intervju, tillade Gunnar Örn.
En bra sak har Allan Larsson dock gjort. En felaktig analys låg i botten på den första uppgörelsen mellan oss och regeringen, sade han i Visby. Man trodde att det var de dåliga statsfinanserna som rubbat tilltron och orsakat valutaspekulationen. I verkligheten var det finanskrisen, anser Allan Larsson i dag (DN-ledare 93-07-19).
Göran Persson skrev boken Den som är satt i skuld är inte fri tillsammans med Peeter-Jaan Kask. Kask har själv skrivit den kanske bästa beskrivningen av vad som hände i sin egen bok Vägen in i och ut ur Krisen - ekonomisk politik från Feldt till Persson (Tiden/Athena).
Han berättar där bl a om Per Olof Edin, numera liksom Allan Larsson av regeringen tillägnad professors namn. Våren-vintern 1990 varnade LO-ekonomerna regeringen för att slå in på en hårdvalutapolitik, med anknytning till ecu, i en debattartikel i DN av Dan Andersson och P O Edin, men fick stark intern kritik.
- Vi beslutade oss för att lägga ned projektet. I slutet var vi bara 3-4 personer på utredningsavdelningen som gillade det, resten tyckte inte om det. Kontentan blev att LO:s Ekonomiska Utsikter som kom ut i december 1990 för första gången saknade avsnitt om den ekonomiska politiken.
- Vi kom fram till att om vi inte skulle föra fram den politik vi trodde på skulle vi inte föra fram någon annan politik heller, konstaterar P O Edin. Och i närmare två års tid höll LO-ekonomerna tyst om den svenska penningpolitiken, skrev Kask.
Många har sagt sig vara förvånade över den enorma konformismen i kronförsvaret, kommenterade Kask. Men, fortsatte han, är det särskilt förvånande när var och en som vågar ifrågasätta den förhärskande uppfattningen blir nedklubbad, som LO-ekonomerna blev. När trycket mot avvikande uppfattningar är så starkt att etablerade fackliga ekonomer självmant belägger sig med munkavle?
Kask citerar Ingvar Carlsson: Det gjordes ett avgörande misstag i penningpolitiken 1993. Vi skulle ha gått den brittiska vägen och sänkt räntorna kraftigare när kronan släpptes.
Hur kan det komma sig att det kronkrisen fortfarande är så känslig? Man får kanske en ledtråd i en DN-ledare hösten 1993 (8/8). DN påminde om att den fasta växelkursen i tio år var själva ankaret i den ekonomiska politiken. Man kan inte, hette det, stryka ett streck över allt man sagt i tio år och ändå betraktas som seriös.
Och alla, även de som hade fel, vill ändå helst betraktas som seriösa. I synnerhet om man som Bildts bankminister Bo Lundgren, och Alf Svensson, vill bli statsminister.
