EU går mot kris i Göteborg
Rolf Gustavsson i SvD 2001-05-15

SvD EU:s utrikesministrar kunde som väntat, vid sitt möte i Bryssel på måndagen, inte ta sig ur dödläget i förhandlingarna om östutvidgningen. Jobb och pengar har blivit två frågor som kopplats samman och gått i baklås. Därmed tornar hotfulla mörka moln upp sig kring EU-toppmötet i Göteborg om en månad. Tanken var att Göran Persson där skulle kunna kröna Sveriges ordförandeperiod med politiskt genombrott i EU:s östutvidgning. I den främsta svenska prioriteten skulle statsministern visa upp den största politiska framgången.

Som det ser ut nu är det dags att kraftigt sänka förväntningarna på Göteborg. Glöm drömmen om ett politiskt genombrott. I bästa fall går det att undvika en öppen kris. När nu förhandlingarna överraskande tidigt närmar sig de svåraste kärnfrågorna hör man inte längre några högtidstal om den historiska uppgiften att ena Europa. I stället börjar EU:s medlemsregeringar slåss inbördes. Nu handlar det om vem som skall betala priset, i form av pengar och i form av anpassning. Nu dominerar det kortsiktiga egenintresset.

Med Silvio Berlusconis återkomst till makten i Italien blir det inte lättare. Därmed förskjuts de politiska allianserna inom EU och Berlusconi kan förväntas gå samman med Spaniens José Maria Aznar, som understödd av Portugal, Grekland och (diskret) Frankrike vill säkra kassaflödet från Bryssel. Här kan vi se en stark sydeuropeisk allians ta form som allvarligt kan försvåra förhandlingarna om östutvidgningen.

Det var Tysklands och Österrikeskrav på speciella skyddsregler för att begränsa den fria rörligheten på den gemensamma arbetsmarknaden som utlöste problemen. När EU-kommissionen lade ett förslag som gick de tyska kraven till mötes passade Spanien på att framföra sina villkor för att acceptera detta. Spaniens krav är fortsatt oförändrat regionalstöd ytterligare drygt tio år. Därmed kopplades på ett besvärande sätt de två frågorna ihop: östeuropéernas rätt att fritt söka jobb på EU-ländernas arbetsmarknad och finansieringen av östutvidgningen.

Det är pengarna som är allra besvärligast eftersom det handlar om stora pengar. Ekonomerna vid tyska Dresdner Bank kom häromdagen med en uppskattning som landar på omkring 400 miljarder kronor om året. Den beräkningen bygger på antagandet att oförändrat jordbruks- och regionalstöd utgår till dagens 15 medlemsländer samt att tio nya medlemsländer ansluter 2005 och att de får fullt ut motsvarande stöd enligt samma villkor. EU:s budget för 2005 skulle i ett sådant scenario belastas med ytterligare 44 miljarder euro, vilket ligger ungefär 30 miljarder euro över den ram som lades fast i Berlin 1999. EU:s budget skulle hamna på 1,40 procent av EU-ländernas BNP vilket betyder att det fastlagda taket (på 1,27 procent) skulle spricka. Fördelningen av de ökade kostnaderna skulle drabba alla dagens medlemsländer, men framför allt den stora nettobetalaren, Tyskland, vars budgetbidrag skulle fördubblas. Även Sveriges budgetbidrag skulle ungefär fördubblas.

Det är ganska naturligt att länder som Tyskland och Sverige förespråkar reformer av EU:s tunga budgetposter, jordbruks- och regionalpolitiken, i samband med östutvidgningen. Det är lika naturligt att de stora mottagarna av dessa stöd (som Spanien och Frankrike) försöker värna om fortsatt pengaflöde, även efter utvidgningen. Det är denna huggsexa om fördelning av EU-stöd som plötsligt rasar på nytt. Den sydeuropeiska gruppen med Spanien i spetsen vill ha frågorna avklarade så fort som möjligt, helst redan i Göteborg. Detta har i praktiken blivit Sydeuropas pris för att stödja EU:s östutvidgning.

Mer av Rolf Gustavsson

Mer om utvidgningen

Början på sidan