-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare -
Den bästa
EMU-boken
|
|
| Nej-sidans seger på Irland Ekonomi väger tyngre än enande Nej-sidans seger i den irländska folkomröstningen förtjänar betydligt mer eftertanke än vad EU:s politiska ledare förefaller beredda att ägna detta bakslag. Det handlar inte bara om ett tillfälligt misslyckande för etablissemanget i Irland. Budskapet bör istället uppfattas som ett mycket illavarslande tecken på hur hela det europeiska politiska ledarskapet försummar sin främsta historiska huvuduppgift; att skapa förutsättningarna för ett förenat Europa inom EU:s ram. Instinktivt reagerar Göran Persson och hans kollegor som man kunde befara. Handlingslinjen heter "business as usual" medan den juridiska expertisen trollar fram en formel som kan gå irländarna till mötes utan att någonting ändras i sak. Sedan låtsas man som om ingenting hänt. Linjen är tekniskt sett framkomlig. Det går juridiskt till och med att utvidga EU även om Nice-fördraget förkastas. Huvudtanken bakom Nice-fördraget var att det skulle underlätta utvidgningen, men den är formellt möjlig att genomföra även på grundval av det gällande Amsterdam-fördraget. Det skulle bli mer komplicerat, men det är alltså inte omöjligt. Det centrala problemet är emellertid politiskt. Nederlaget på Irland blixtbelyser hur EU-ländernas högsta politiska ledare hittills misslyckats med att vinna allmänhetens förståelse för vad de åstadkom under några stormiga dygn i Nice. De har varken lyckats vinna sympati för målet (utvidgningen) eller medlet (Nice-fördraget). Som ett akut utslag av dåligt samvete inbjöd de redan i Nice allmänheten till en bred diskussion om Europas framtid, inför nästa reform (2004). Den taktiken brukar kallas "flykt framåt". Det må vara förlåtligt att de politiska ledarna inte klarat av att förklara Nice-fördraget för medborgarna. En del av de direkt inblandade hade ju stora svårigheter att hänga med redan i Nice. Däremot är oförmågan och oviljan att ens försöka vinna allmänhetens stöd för utvidgningen direkt klandervärd. I högtidstalen frodas retoriken om Europas enande, men i praktiken råder passivitet. Vem av EU:s politiska ledare har hittills haft mod nog att förklara att denna historiska förändring har ett pris? Att den kostar i pengar och i anpassning, men är värd priset många gånger om? Att alternativet, ett balkaniserat Europa, är inte bara dyrare utan också farligare? Nästa år blir det viktiga val i flera medlemsländer (som Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Sverige). Nästa år skall också förhandlingarna om EU-anslutning avslutas med en första grupp kandidatländer. Kommer någon framträdande politiker att betrakta Europas framtid som ett vinnande tema i någon valrörelse? Sannolikt inte. Europa uppfattas snarare som en belastning än som en tillgång och skall därför helst hållas utanför valkampanjen. Eller så är attityden genomgående defensiv. Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder begär skyddsklausuler på arbetsmarknaden medan Frankrikes president Jacques Chirac och premiärminister Lionel Jospin begär oförändrad jordbrukspolitik. Deras besked till väljarna blir därigenom att de inte skall behöva frukta förändringar till följd av EU:s utvidgning. Som om dagens EU skulle kunna sitta i orubbat bo. Det folkliga stödet för den irländska EU-politiken har vilat på denna attityd. Politikernas uppgift har varit att säkra kassaflödet från Bryssel. "Bring home the bacon". När nu flödet så småningom sinar och pengarna går till andra delar av Europa viker stödet. Europas enande väcker ingen folklig entusiasm. Om EU:s politiska ledare inte aktivt bidrar till att skapa förståelse och sympati för EU:s utvidgning så lämnar de fältet fritt för allehanda främlingsfientliga och populistiska krafter att slå mynt av den nationella egoismen. Därigenom riskerar det historiska projektet, Europas enande, att falla platt till marken. Folkomröstningen på Irland bör uppfattas som en alarmerande förvarning.
|
