-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
| Kjell-Olof Feldts selektiva minne - Det går inte att hävda att orsaken till att det "gått bra" för Sverige är att vi fört en självständig penningpolitik, hävdade Kjell-Olof Feldt på Brännpunkt 20/7 2003. Vore det en i raden av artiklar från Ja-sidan vore det inte mycket att hetsa upp sig över. Men det är uppseendeväckande när en f.d. finansminister för fram flera högst tvivelaktiga resonemang. Låt mig här bara ta upp fyra punkter. För det första konstaterar han att den svenska kronan sedan mitten av 1970-talet fallit i värde gentemot övriga industriländers valutor med cirka två tredjedelar. Kjell-Olof Feldt gör här en medveten sammanblandning av realt och nominellt. Kanske har han rätt i detta sitt påstående. Men det är i så fall i huvudsak en återspegling av att de svenska priserna och lönerna har stigit mer än i andra länder. Hade kronan då inte försvagats hade vårt land hamnat i ett än värre stålbad än det vi genomgick i början på 90-talet. Detta vet Kjell-Olof Feldt. För det andra påminner han om att kronan först skrevs ned med drygt 40 procent genom vad han kallar "politiska beslut". Den mest omdiskuterade av dessa nedskrivningar gjordes i samband med att regeringen Palme tillträdde 1982. Finansministern hette då Kjell-Olof Feldt. Det penningpolitiska medel som använts, därtill med stor kraft, för att försöka hålla den svenska ekonomin på rätt köl är inte räntan utan valutakursen, skriver han. Däri har han rätt. Det mest kända exemplet på användandet av valutakursen, och inte räntan, som stabiliseringspolitiskt instrument är dock den fasta växelkursen, som havererade hösten 1992. Innan dess hade vi ormar och korgar, som också var fastkurs-arrangmang. Att vi då inte använde räntan var ingen slump. När man har fast växelkurs kan man inte använda räntan för annat än att hålla växelkursen på den nivå som politikerna har fastställt. Det betyder att riksbanken inte kan höja räntan för att t.ex. förhindra en fastighetsbubbla. Den svårigheten accentuerades på ett genomgripande sätt när finansministern, han hette Kjell-Olof Feldt avreglerade kreditmarknaden. I sin bok ALLA DESSA DAGAR... I regeringen 1982-1990 skrev Feldt att "Föga anade jag då, hösten 1985, att vi samtidigt var i färd med att via kreditmarknadens slutliga frigörelse släppa loss Den Stora Konsumtionsfesten i Sverige, som skulle pågå nästan hela 80-talet ut". Men 1980-talet var inte "Den Stora Konsumtionsfesten". Som vi alla vet var 1980-talet "Den Stora Byggfesten", finansierad med utlandslån och fastighetsspekulation finansierad på samma sätt --- kan utgå av utrymmesskäl -- I sin bok har Kjell-Olof Feldt givit en målande beskrivning av hur det gick till när han föredrog detta stora ärende för partiordföranden: "Olof gick högst motvilligt med på att låta sig placeras i en soffa i ett rum utanför möteslokalen för att lyssna på vad jag hade att säga. Jag gjorde mig viss möda med att försöka förklara, inte bara varför det var ekonomiskt rationellt att slopa regleringen, utan också varför det skulle kunna tolkas som det slutliga steget i en ideologisk reträtt, låt vara att den pågått i flera år. Olof såg allt mer irriterad och störd ut ju mer jag lade ut texten. Han uttryckte sin olust också med sitt kroppsspråk - han vände sig mer och mer bort från mig där han satt i sin soffa. Men just som jag började tro att han tänkte säga nej till hela idén reste han sig och sade: Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting. Varpå han återgick till att grubbla över sina egna bekymmer. Det var faktiskt enda gången jag hört Olof Palme göra en sådan deklaration. Jag måste tillstå att jag aldrig känt mig så ensam under min tid som finansminister." ------- kan utgå av utrymmesskäl ----- - Den 21 november 1985 vid ett-tiden fick jag - som chef för Stadshypotek - meddelandet om att Riksbanken hade upphävt alla utlåningsrestriktioner. Jag tittade på mina medarbetare och undrade om man på Riksbanken verkligen förstod vad man gjorde, har Lars Wohlin berättat (Ekonomisk Debatt nr 1/98). - Om inte penningpolitiken varit så extremt expansiv under åren efter 1985 hade hela förloppet sett annorlunda ut. Med t ex en tioprocentig tillväxt i kreditgivningen hade aldrig fastighetsvärdena blåsts upp till skyhöga nivåer. Det hade inte blivit någon investeringsbubbla. Det är i den meningen jag anser penningpolitiken efter 1985 är huvudorsak till bankkrisen, fortsatte Lars Wohlin. Kjell-Olof Feldt är en av de huvudansvariga för bank- och finanskrisen som kulminerade i det misslyckade kronkursförsvaret och som följdes av den svenska ekonomins stålbad under flera tunga år. Under dessa år var Kjell-Olof Feldt, häpnadsväckande nog, ordförande i Riksbanksfullmäktige, således riksbankschefens Urban Bäckströms chef. I den egenskapen var han formellt, kanske även reellt, ansvarig för att Riksbanken valde att hålla uppe den svenska räntan även efter det att kronan börjat flyta. Ja-sidans flitigaste och mest övertygade, om än ej mest övertygande, talesman är Carl B Hamilton, tidigare statssekreterare åt Carl Bildts finansminister Anne Wibble. Han är en av de få ansvariga som har medgivit att fel har begåtts. - Kraften i den ekonomiska nedgången och de offentliga finansernas sårbarhet underskattades. Kronan skulle ha släppts tidigare efter andra krispaketet 1992 och räntorna sänkts snabbare, sade han i en intervju i maj 1998. Den som inte sänkte räntan var således Kjell-Olof Feldt. För det tredje. Kronfallet kunde inte rädda sysselsättningen efter den nya kostnadskrisen på 90-talet, skriver Feldt. Men krisen hösten 1992 berodde inte på kostnadsläget. Det var inte värre än många gånger förr. Läget komplicerades dock av den fallande dollarn, något som vi nu ser kan hända igen. För det fjärde finns det anledning att återkomma till Feldts konstaterande att det penningpolitiska medel som använts inte är räntan. När den socialdemokratiska regeringen både låst växelkursen och avreglerat kreditmarknaden hamnade riksbanken i en absurd situation. Banken och företag kunde låna i utlandet till låg ränta och låna ut pengarna till staten med god vinst eller köpa fastigheter för pengarna. Riksbanken stod ju för valutarisken. Växelkursen var fast, hette det. Och lånade gjorde man. Väldiga belopp. Detta samband förefaller ha varit obekant för finansminister Kjell-Olof Feldt. Nu kanske någon invänder att det är lätt att vara efterklok. Och det är sant att det är svårare att vara klok dessförinnan. Men det är det som de har betalt för, finansministrar, bankdirektörer och andra. Låt mig, för att visa att det gick att förstå, om man ville, erinra om en fråga jag ställde till dåvarande finansminister Feldt på Nationalekonomiska Föreningen i januari 1990: Vi ser också att affärsbankernas lånestock i utländsk valuta är nästan lika stor som den är i svenska kronor. Lånen i utländsk valuta hos affärs- och sparbankerna är tillsammans nästan 300 miljarder. Det är mer än dubbelt så mycket som sparbankernas utlåning i svenska kronor. Jag föreställer mig att de som har lånat upp dessa 300 miljarder inte avser att ha dessa lån när nästa devalvering kommer. Jag vill nu fråga finansministern om denna lånestock, på 300 miljarder i utländsk valuta, som har byggts upp på kort tid, innebär någon förändring för Sveriges del och i så fall vilken? - Uppenbarligen är detta något vi måste fundera över när vi tolkar bytesbalansunderskottet, svarade Feldt undvikande. Carl Bildt och hans ministrar, däribland Ja-sägarna Alf Svensson och Ulf Dinkelspiel borde också ha funderat. Liksom kronkursförsvararna Mona Sahlin och Bengt Westerberg, numera lika övertygade om den eviga eurokursen som de var om den fasta växelkursen hösten 1992.
Kjell-Olof Feldt saknar insikter Fler EMU-artiklar av Rolf Englund
|
