EMU Start
|
Carl Rosenbladstyrelseordförande i Consilium AB Vår fattigdom beror på den politik som förs,
Sveriges ekonomi klarar inte euron Skillnaden mellan ja och nej i EMU-frågan liknar
skillnaden Det är en döbelnsmedicin som Rosenblad med flera
förespråkar Var finns EMU-sidans tidtabell för reformerna?
- Många personer är för eller emot EMU
ungefär som man är för AIK eller Djurgården. Analysen
saknas alldeles kolossalt Sverige är tyvärr ännu inte moget
att gå med i EMU Vår fattigdom beror på den
politik som förs, Lodin skrev bl a "Ett EMU-medlemskap stänger devalveringssmitvägen och tvingar fram större disciplin och ansvarstagande både i lönerörelsen och i regeringens politik. Både konsekvenserna av felsteg och vem som bär skulden för dem blir där mycket tydligare än i dagens system... Ett EMU-medlemskap kommer att tvinga fram mer av framåtsyftande innovativa åtgärder och strukturförändringar än nuvarande system. Men det kräver också mer av tillväxtbefrämjande politik särskilt när det gäller fåmansföretagens villkor." Rosenblad: Vår fattigdom beror på den politik som förs, inte på de deprecieringar av kronan den framtvingar. De ansvarslösa lönerörelser Lodin nämner (större sammantagna löneökningar inom den offentliga och privata sektorn än produktionsökningarna i näringslivet tillåter) beror mer på institutionella förhållanden än på eftergivenhet hos arbetsgivarna. Sympatistrejker är fortfarande lagliga. Följaktligen blir de avtalsmässiga löneökningarna i slutänden resultat inte av förhandlingar utan av diktat: Acceptera eller vi lamslår! Överdrivna löneökningar är bara en komponent i vad som lett fram till devalveringar. Den sedan 1970-talet pågående välståndsminskningen beror främst på att samhället konsumerar mer än industrin orkar producera. Den offentliga sektorn har tillåtits växa till att omfatta mer än halva BNP. Sverige är därför i dag till hälften en planekonomi. Lodin har förstått mig illa när han tror att jag inte önskar "framåtsyftande innovativa åtgärder och strukturförändringar av nuvarande system". Det samhällsekonomiska systemet har emellertid blivit så nerkört, att varje insiktsfull person inser, att det kommer ta lång tid för Sverige att komma på rätt köl igen. Detta gäller även om insikten om behovet av liberala reformer skulle komma att vinna allmän spridning och en färdplan skulle läggas fast för att successivt krympa den offentliga sektorn, minska bidragen och sänka skatterna. Inte ett enda konkret förslag i liberaliserande riktning har dock hittills sett dagens ljus vare sig från de olika politiska partierna eller från näringslivets organisationer. Skulle vi därför i nuvarande situation - utan förändringar och utan att ens ha några reformer påtänkta - gå med i EMU, blir resultatet en stark ökning av den pågående avindustrialisering som dagligen bevittnas i pressen, med utflyttning och nedläggning av inhemska verksamheter, ökad arbetslöshet och krympande skattebaser. Något mer oförberett för EMU än Sverige torde man få leta efter. Att säga ja till EMU nu är som skulle vi ställa upp i Vasaloppet utan att ha lärt oss att åka skidor. Lodins beskyllning att jag skulle agera i något branschintresse och inte för landets väl studsar tillbaka på sin upphovsman som en bumerang. Den är ovärdig en akademiskt skolad person. Sveriges ekonomi klarar inte euron
Så länge den ekonomiska politiken i Sverige är sämre än omvärldens är en flytande växelkurs nödvändig om inte konkurrenskraften ska urholkas. I en debattartikel i DI 5/6 hävdar Stefan Fölster, chefsekonom i organisationen Svenskt Näringsliv, att många europeiska ekonomer "anför företagens svårigheter att valutasäkra sig som skäl till sitt ställningstagande för euron". Få - om ens några - nationalekonomer torde dock i sin verksamhet ha skaffat sig erfarenhet av hur man kurssäkrar valutor eller när behov därav föreligger. När det gäller företagens förmodade svårigheter på detta område kan man dock lugna de oroliga. De företag som inte förstår hur det går till behöver bara ringa till kundansvarig banktjänsteman på det lokala bankkontoret för att lösa problemet. Stefan Fölster framför också att det skulle finnas ett behov för exportföretag att kurssäkra investeringar i maskiner och anläggningar under hela avskrivningstiden - tio år eller mer - därför att den valuta man får betalt i kan komma att stiga eller sjunka. Enligt Stefan Fölster skulle det ligga i företagets intresse att när investeringen görs samtidigt kurssäkra beräknade sammanlagda exportintäkter över hela avskrivningstiden, något som företaget sannolikt inte har råd med. Detta är ett missförstånd. Skulle någon vilja spekulera i att kronan på tio års sikt stiger mot någon annan valuta, till exempel euro, pund, dollar eller yen, kan vederbörande enkelt välja att via sin bank finansiera hela investeringen i den önskade valutan. Svårare är det inte. Däremot är det definitivt inte tillrådligt. Det som en icke spekulativt lagd företagare bör kurssäkra är löpande betalningar i utländska valutor under perioden från order till dagen för betalning, vilket mindre ofta torde överstiga något eller några år. Om investeringar i anläggningar och maskiner kommer att bli lönsamma eller inte över sin livstid beror på så mycket annat och på mer än växelkursen. Hit hör hela konkurrenssituationen, vilken bland annat är avhängig skatte-, arbetsmarknads- och näringslagstiftning, kostnadsutvecklingen i landet jämfört med omvärlden, teknisk utveckling - egen och konkurrenternas - samt konjunkturer. Vi lever i OECD:s högst beskattade land. En växande offentlig sektor, stigande antal sjukskrivna, arbetslösa och förtidspensionerade och en ökande skattekvot minskar tillgången på kapital för produktiva investeringar och leder till stigande kostnader för företagen och minskande konkurrenskraft. En flytande växelkurs, som av nämnda skäl på sikt är dömd att sjunka, är därför en förutsättning för att företagen skall kunna konkurrera med länder med bättre ekonomisk politik och företagsklimat. Och detta innebär nota bene inte en subvention till exportindustrin. Deprecieringen är en nödvändig kompensation för att samhället konsumerar mer än näringslivet orkar producera. Den är i grunden ett mått på den fortgående urholkningen av landets välstånd. En fast växelkurs, det vill säga om vi går med i EMU, skulle av samma skäl oundvikligt leda till att valutan/euron blir övervärderad i förhållande till den stigande svenska kostnadsnivån. De svenska tillverkningsföretagen kan inte längre konkurrera med omvärlden. De får välja mellan att flytta verksamheten till länder som erbjuder bättre förutsättningar eller att avveckla. Effekterna på sysselsättning, krympande skattebaser med mera är uppenbara. Många frågar sig med mig varför organisationen Svenskt Näringsliv inte i större utsträckning ägnar sina krafter åt att försöka förändra de grundläggande orsakerna till den bristande tillväxten. Det EMU-medlemskap man nu satsar alla resurser på undanröjer i sig inte ett enda av de allvarliga felen i vårt ekonomiska system. --------- "Vi har ett eurokonto hos Kristianstad Sparbanks lokalkontor i
Knislinge. Dit har vi också kopplat en checkkredit i euro. Att växla
till kronor varje gång man får en betalning i euro verkar lite
underligt. Mitt gratisråd till /SN:s vice ordförande/ Björn
Andersson är; använd eurokonto i stället så sparar du mer
än 200.000 kronor om året." Den argumentation som Svenskt Näringsliv och Stifelsen
Sverige i Europa för fram utgör en egendomlig blandning. De delar som
gäller sambandet mellan euron, handeln och tillväxten baserar sig
på seriös forskning, medan de delar som avser sysselsättningen
bygger på "hemsnickrade" beräkningar utan vetenskaplig grund.
Någon koppling mellan EMU och sysselsättningen görs
nämligen inte någonstans i den forskning man hänvisar till.
Varför har man hamnat så snett? En möjlig förklaring
är okunskap. En annan är att man medvetet tar till oriktiga argument
som man tror går hem. Skillnaden mellan ja och nej i
EMU-frågan liknar skillnaden Detta tydliggörs i den artikel den 27/3 där Lennart Nilsson och Anders Narvinger, ordförande respektive VD i Sveriges Verkstadsindustrier, bemöter mitt inlägg av den 18/2 (se även mitt inlägg den 3/2). Medlemskap i EMU är en ödesfråga för Sverige. Den förtjänar att tacklas med seriositet och kunskap. Hittills har ingen ja-sägare klargjort vilka konkreta åtgärder man tänker sig ska vidtas för att göra oss konkurrens- kraftiga gentemot övriga EU-länder, vilket också Sjunde AP-fondens VD Peter Norman och dess chefsanalytiker Daniel Barr framhöll i lördags 5/4. Än mindre har man redovisat en tänkt tidsplan för införandet av dessa omvälvande förändringar. Tidsfaktorn är avgörande. Utan föränd- rade förutsättningar för näringslivet kommer tillverkningsindustrin att flytta - eller slås ut - kort efter en låsning av kronan till euron. Man får av ja-sägarnas argumentation intrycket, att bara vi kommer med i EMU fixar sig strax alla våra problem av sig själva. Nilsson och Narvinger sammanfattar sin artikel med en sådan vision av Lyckoriket: "Den 14 september kan vi avskaffa en avsevärd nackdel för svenska företag, och i ett slag göra Sverige till ett mer konkurrenskraftigt och på sikt rikare land att leva och verka i." (min kursivering). Det är en döbelnsmedicin som
Rosenblad med flera förespråkar I "undantagsländer" som Danmark och Storbritannien talar mycket för att man ånyo kommer att folkomrösta om euron. Ett nej i folkomröstningen skulle inte bara riskera de hittills uppnådda fördelarna, utan även befästa ett utanförskap till skada för industrin och för Sveriges möjligheter till inflytande i Europa. Och vad händer med svensk ekonomi om det blir nej i folkomröstningen? Kommer nejsidan då kräva att Sverige ska fortsätta att följa konvergenskriterierna? Eller öppnar man då för en återgång till 1980-talets mer slapphänta finanspolitik? Får man tro till exempel Carl Rosenblad (DI den 18/2) är denna inflationsmetod för industriell överlevnad att föredra. Dagens rörliga växelkurs ger inte svenska företag fler fördelar än vad en övergång till euron skulle innebära. Tvärtom, den flytande valutan har klara nackdelar - dels direkta kostnader i affärer utomlands, dels, och viktigare, ett minskat tryck på nödvändiga strukturella reformer i ekonomin. Även för industrin betyder devalveringsmöjligheten minskat omvandlingstryck. Att använda en sjunkande krona för att rädda exportindustrin, det vet vi, är konserverande av industristrukturen och förödande för välståndet på sikt. Sedan 1970 har kronan halverats i värde gentemot våra konkurrentländers valutor. Även om detta för politiker varit en ständigt öppen nödutgång, har det gjort Sverige till ett fattigare land. Argumentet att vi ska få lönebildningen att fungera först, och att vi därefter ska gå över till euron, är också feltänkt. Jag (Kommentar RE: Heter det inte vi, om man är två som skriver) vill hävda att lönebildningen fungerar bra inom verkstadsindustrins avtalsområde, givet de förutsättningar som råder. Men den successiva devalveringen av kronan innebär att vi tillåter oss en något högre löneutveckling. Och ett fortsatt utanförskap leder till ett ständigt urgröpande av reallönerna med krav på höjda löner i kronor räknat som kompensation enkom för detta. Det är kostnader som omedelbart drabbar enskilda företag, och på sikt även de anställda. Med en övergång till euron försvinner denna nödutgång och skapar bra förutsättningar för en lönebildning som baseras på produktivitetsutveckling och konkurrenskraft i stället för inflation. Det är sålunda en döbelnsmedicin som Rosenblad med flera förespråkar. Visst måste Sverige genomföra reformer på andra viktiga områden som skatter och regelverk, men det får inte ställas mot ett ja i höstens folkomröstning. Ett ja är, tvärtemot vad Rosenblad hävdar, viktigt för svensk tillverkningsindustris långsiktiga konkurrenskraft. Dessutom kan ingen tala om när nästa tillfälle ges för en övergång till euron. Svensk industri står inför många utmaningar, och dessa försvåras med ett fortsatt utanförskap. En högre inflation i kombination med dyr energi, långa transportavstånd och ökade investeringskostnader gör det svårt att vara konkurrenskraftig gentemot företag i andra europeiska länder. Det är då motsvarande svårt att sakligt motivera fortsatta investeringar i Sverige. Jag (Kommentar RE: Heter det inte vi, om man är två som skriver) vill att svensk industri ska fortsätta att vara världsledande och att nya och gamla företag ska växa i Sverige och därmed bidra till tillväxt och välstånd. Var finns EMU-sidans tidtabell för
reformerna?
I min artikel den 3 februari hävdade jag att det vore fatalt att gå med i EMU innan vi sett till att skatter, arbetsmarknads- och näringslagstiftning utformats så att de är konkurrenskraftiga gentemot övriga EU-länder. Förre statssekreteraren (s) docent Carl Johan Åberg vill ha motsatt tågordning: först medlemskap, därefter förändringar - först när politiker ställs inför "hårda fakta" som en fast valutakurs vidtas de åtgärder som krävs (12/2). Vi är båda överens i stort om varför den svenska konkurrenskraften har dalat, och att det är nödvändigt att förändra det nuvarande systemet, om man vill skapa ett ekonomiskt starkare Sverige. Vi drar däremot olika slutsatser av 30 års erfarenhet av ekonomisk-politiska misslyckanden. Carl Johan Åberg är optimisten som anser att de reformer som politikerna hittills inte godvilligt genomfört kommer att framtvingas av EMU. Själv är jag skeptisk till detta, framför allt vad gäller tidsfaktorn. Innan nödvändiga reformer hunnit genomföras efter en låsning av valutakursen, kommer många - om inte flertalet - medelstora tillverkande företagsverksamheter i Sverige att ha hunnit bli olönsamma och ha flyttats eller lagts ned. Det är därför det är så viktigt att börja med reformerna. Kon kommer annars att hinna dö i väntan på att gräset ska gro.
Det är inte första gången hoppet ställs till att en fast valutakurs ska framtvinga reformer som politikerna inte haft kraft att genomföra. Guldmyntfoten, som infördes efter första världskriget i större delen av Europa, ledde till depression och massarbetslöshet. Den hade stora likheter med dagens EMU - men länderna behöll sina nationella valutor; knytningen till guldet blev inte oåterkallelig. Vår anslutning 1987 till EES och ecun var likaså avsedd att framtvinga erforderliga ekonomiska och näringspolitiska förändringar. Kostnadsutvecklingen fortsatte dock som tidigare att försämras. Företagen tappade konkurrenskraft - de nödvändiga reformerna uteblev. Och en stor del av den medelstora tillverkningsindustrin slogs ut! Försvaret av den övervärderade kronan sprack efter ett svårslaget rekord i ekonomisk ansvarslöshet då räntan hösten 1992 höjts till vad Neue Zürcher Zeitung kallade "exotiska höjder av operettkaraktär". Under tiden 1992-1994 gick sedan ytterligare 60 000 företag i konkurs i bankkrisens och likviditetsbristens spår, och 600 000 människor gjordes arbetslösa. Risken för en upprepning av dessa händelseförlopp får inte underskattas. De som förordar ett ja till EMU i höst satsar allt på ett kort, när de chansar på att allt ska ordna sig bara vi går med - ett hasardspel med höga insatser. För att ge trovärdighet åt sin sak måste de lägga fram en tidsplan för hur opinionen ska fås att svänga från välfärdsstatens planekonomi i riktning mot en marknadsekonomi av anglosaxiskt mönster. En plan för genomförandet av erforderliga, genomgripande förändringar är också nödvändig. Jag är för min del övertygad om att om vi går med innan vi har ett med övriga EU-länder konkurrenskraftigt ekonomiskt system, kommer detta att få ödesdigra konsekvenser för samhällsekonomin. Ett ja till EMU i höst innebär "sudden death". Det blir slutet för svensk tillverkningsindustri. Ett nej innebär i värsta fall ett fortsatt borttynande, men det kan åtminstone skapa respit för en teoretiskt möjlig "omvändelse". Med mer än halva befolkningen, inklusive pensionärer, beroende av den offentliga sektorn, skatter och bidrag är neddragningar på dessa områden en komplicerad process, som måste ske planerat och gradvis för att anpassningen till en marknadsekonomi ska kunna ske någorlunda smärtfritt. Det är dock av samma skäl långt ifrån givet att det går att få en politisk majoritet för att reformera vårt ekonomiska system. Måhända har vi passerat "the point of no return". Vi måste komma ihåg att det inte finns någon naturlag som säger att Sverige ska vara ett rikt land. Det är en döbelnsmedicin som Rosenblad
med flera förespråkar
Sverige är tyvärr ännu inte
moget att gå med i EMU Debatten om EMU - en av de viktigaste framtidsfrågorna för Sverige - har kommit i gång sent, och varken engagemang eller intresse matchar frågans stora betydelse. Det starkaste argument som framförts för ett ja är att EMU är ett europeiskt politiskt projekt som Sverige, mer eller mindre ensamt, i längden inte kan stå utanför. Detta har dock inte underbyggts med någon närmare analys. Andra skäl är att det blir lättare att jämföra priser mellan länder, att växlingskostnaderna försvinner och att mindre företag i dag skulle ha svårigheter att kurssäkra betalningar i euro. Dessa argument saknar emellertid tyngd. Med en enkel miniräknare - eller huvudräkning - klarar alla att göra prisjämförelser mellan kronor och euro. Växlingskostnaderna betyder relativt litet i företagens resultaträkningar, och omtanken om de små export- och importföretagen och dessas förutsatta oförmåga att kurssäkra sina betalningar i euro innebär en underskattning av entreprenörer. Skälen mot en svensk EMU-anslutning är i första hand av nationalekonomisk natur. Det är ett känt faktum att den ekonomiska utvecklingen i Sverige under de senaste 35 åren varit sämre än i övriga industriländer. Från en med Kanada delad tredjeplats bland de rikaste i världen har vi fallit till 17:e plats i Europa. Denna utveckling har sammanfallit med, och sannolikt orsakats av, att skatteuttaget under samma tid ökat från 25 till 57 procent av BNP i Sverige, medan övriga EU för närvarande har en skattekvot på i genomsnitt 40 procent. I Sverige återstår således 43 procent efter skatt, att jämföra med 60 procent i övriga EU. Övriga EU-länder har alltså årligen kvar cirka 40 procent mer av BNP till bland annat produktivitetsförbättrande investeringar. … Den successiva sänkningen av den relativa levnadsstandarden sedan slutet av 1960-talet har betingats av det ekonomiska system som de röstberättigade hittills haft preferens för. Det har varit en gradvis och därför nästan omärklig process. Den har dock avspeglat sig i upprepade deprecieringar av kronan - en marknadsanpassning till den svenska ekonomins minskande konkurrenskraft. Vinner ja-sidan vid folkomröstningen om EMU, upphör denna form av anpassning. Den fasta växelkurs till euron som kommer att fastställas under övergångstiden till fullt medlemskap i EMU, kommer därför så småningom att leda till en sämre konkurrenskraft för svensktillverkade produkter. Detta kan då bara kompenseras på endera av två sätt: 1. Sänkta nominella löner, vilket är orealistiskt att tänka sig i vårt land. 2. Ännu snabbare neddragningar av svenska företags verksamheter inom landet i samband med utflyttning av tjänste- och varuproduktion. Det innebär friställande av arbetskraft - alltså ökad arbetslöshet, lägre tillväxt och ekonomisk stagnation. Blir det nej till EMU, kan vi antingen fortsätta som hittills med den gradvisa försvagningen av ekonomin och fortsatt minskning av levnadsstandarden i förhållande till omvärlden, så som den kommit till uttryck hittills i marknadens värdering av kronan. Alternativt kan tiden utanför EMU efter folkomröstningen ses som en respit för att rätta till de grundläggande svagheter, som orsakat vår ekonomiska tillbakagång och möjliggöra en eventuell senare anslutning. Skatter, arbetsmarknads- och näringslagstiftning måste göras konkurrenskraftiga gentemot övriga EU-länder, och stora delar av den planekonomiskt styrda offentliga sektorn skulle behöva privatiseras. För detta krävs en attitydförändring, som inte ligger i luften, och därför kommer att ta lång tid. Men utan sådana förändringar kommer vi fortsätta att halka efter. Att däremot blunda för de inbyggda svagheter som vidlåder det svenska ekonomiska systemet och att - innan man rättat till dessa - gå med i EMU vore närmast katastrofalt. Det tar nämligen väsentligt mycket längre tid att besluta, genomföra och få effekt av nödvändiga förändringar än vad det tar att slå ut ekonomin vid en för tidig anslutning till EMU. Därför bör svenska folket rösta nej till EMU i höst. Buffertfonder Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16)
|
