Sverker Gustavsson på DN Debatt 96-08-25 utdrag

Sverker Gustavsson, docent i statskunskap, på DN Debatt 96-08-25

Storpolitik och ödestro är ingen bra kombination. Grunden för ett sammanbrott håller på att läggas, vill jag hävda. Det sker genom att innebörden av den så kallade integrationstrappan vantolkas och missförstås.

Trappan tänkes sträcka sig från en första nivå, där ingen samverkan förekommer, till en sjätte nivå, där länderna helt har gått samman. Mellan den lägsta och den högsta nivån finns fyra mellanlägen: frihandelsområde, tullunion, gemensam marknad och myntunion.

Under de senaste fem åren har det fortsatta undanröjandet av handelshinder kommit att skymmas av planerna för en myntunion. Jämsides med fortsatt arbete på den fjärde nivån har förberedelserna inletts för en överstatlig ordning även på den femte nivån.

Steget från den fjärde till den femte nivån reser ytterligare en fråga. Den gäller möjligheten att omfördela. Om länderna önskar en sådan möjlighet förutsätter detta överstatlighet på den sjätte nivån. Centralbanken blir nämligen inte bara överstatlig utan även oberoende.

Penningpolitiken kan då inte påverkas vare sig av medlemsländerna eller av unionsorganen. Som följddärav ökar kraven på en överstatlig skatte-och utgiftspolitik som kan kompensera för verkan av myntunionen.

Om skatte- och utgiftspolitiken görs gemensam blir överstatligheten inte längre marginell. Det senare är vad som till nöds kan sägas gälla för handelspolitiken på det andra, tredje och fjärde trappsteget. Vid en övergång till den sjätte nivån aktualiseras på allvar frågan om unionen som demokrati. En sådan förändring önskar å andra sidan varken ländernas regeringar eller deras valmanskårer.

Så länge medlemsländerna utgör ett frihandelsområde, en tullunion eller en gemensam marknad går en obalans mellan överstatlighet och möjlighet att utkräva ansvar i värsta fall att acceptera. Högre upp i trappan går inte detta. Där håller inte nödargumentet om att överstatligheten är marginell. Med en gemensam skatte- och utgiftspolitik sätts möjligheten att utkräva ansvar ur spel också beträffande politikens tyngst vägande områden.

Även nästa generation måste förutsättas vilja ha demokrati. Mot den bakgrunden är den officiella strategin utmanande tanklös. Den innebär ju nämligen en vilja att ställa de europeiska demokratierna under en utvecklingslag, enligt vilken det är ”nödvändigt” att frånträda den egna beslutsmetoden. Rimligen är det inte en underkastelse utan en frigörelse undan automatiskt verkande krafter som medborgarna önskar.

Antagandet om ett inbyggt mål har också den fördelen att det lättare går att bortse från olika - såsom smärre betraktade - umbäranden i form av arbetslöshet, social oro och upphävd demokrati. Den som tror sig ha en stor och slutlig lösning i blickfältet blir gärna hänsynslös vid valet av medel. Han eller hon blir benägen att blunda för svårigheter. Underrättelser som stör den uppgjorda planen tenderar att försvinna i den politiska hanteringen.

En reformist, däremot, (RE: liksom en konservativ) prövar sig fram. Som politiker nöjer han eller hon sig med att undanröja missförhållanden.

Länderna som samverkar är i detta fall demokratier och önskar så förbli. Den sortens styrelseskick utesluter stora och slutliga mål. Men det utesluter ingalunda ett intensivt undanröjande av missförhållanden.

Medan vi väntar på ett genombrott för viljan till omfördelning på den sjätte nivån förefaller det därför vara klokt att tills vidare nöja sig med vad som bestämdes på 1980-talet.

Självklart innebär det en prestigeförlust att lämna den femte och sjätte nivån för att i stället koncentrera uppmärksamheten till den fjärde. Men i så fall prestige för vem och i vilket perspektiv? Socialdemokratiska partier över hela Europa frånträdde under perioden från 1920 till 1960 sin stora ”Idé” om en socialisering av produktionsmedlen som lösningen på alla problem. Ingen anser i efterhand att dessa partier förlorade någon prestige genom att de i stället övergick till den här förespråkade, reformistiska metoden.

Top of page