"Franskt utspel sätter Sverige i knipa"
Sverker Gustavsson på DN Debatt 2000-07-26

Ännu återstår fyra och en halv månad, innan det formellt avgörs vad som blir uppgiften för det svenska ordförandeskapet i EU. Reellt dröjer det förmodligen inte ens så länge. Redan innan stats- och regeringscheferna sammanträder i Nice den 7-8 december lär vi få veta. Erfarenheterna från Maastricht 1991 och Amsterdam 1997 talar visserligen för att sista natten blir avgörande. Emellertid finns det ytterligare en lärdom att dra från Anna-Carin Svenssons avhandling "In the Service of the European Union" (Uppsala 2000) om vad det innebär att leda en traktatförhandling. Villkoren är olika för stora och små länder. Vid inget av dessa båda tidigare tillfällen behövde något stort medlemsland äventyra sin prestige. Bägge gångerna kunde England, Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland förhandla så länge det gick och sedan lägga skulden på ordförandelandet. Av en slump råkade Holland vara ordförande både hösten 1991 och våren 1997. För fransmännen, som nu leder arbetet, ter sig saken annorlunda. Av prestigeskäl måste de lyckas. De kan inte som holländarna riskera sitt rykte genom att låta förhandlingarna fortsätta med oviss utgång ända in på morgontimmarna sista natten.

President Chirac har därför inlett med en rivstart. Den 27 juni - tre dagar innan den franska statsledningen övertog ordförandeskapet - talade han inför den tyska förbundsdagen i Berlin (återgivet på två helsidor i Le Monde 28/6). Anförandet går inte att avfärda som enbart retoriskt glansfullt. Även innehållet är av intresse. Tysklands utrikesminister, Joschka Fischer, hade den 12 maj i ett ävenledes mycket flott redigerat föredrag () nöjt sig med en federal vision. Unionen som helhet borde på sikt ha samma uppbyggnad som Tyskland. Som slutmål borde gälla en fullt genomförd demokrati på två nivåer. Idén väckte uppseende. Ty något sådant hade ingen väntat av en politiker i ansvarig ställning. Men visionen som sådan var standard. Den kan vi studera under ordet "förbundsstat" i en vanlig uppslagsbok. Jacques Chirac, däremot, ställer den svårare frågan. Förbundsstaten som slutmål är att sjunga med änglarna, polemiserar han underförstått. Däremot artikuleras sällan idéer om den närmaste framtiden. Vilket bör vara nästa steg och det därpå följande? Svaret är att tre "etapper" tillsammans utgör en knappt urskiljbar "väg" i riktning mot den "bild" av det framtida Europa, som det - en smula ologiskt - ännu återstår att "teckna".

Första etappen är den nu pågående traktatförhandlingen. Den handlar om antalet kommissionärer per land, röstvikterna per land, att ytterligare utöka området för majoritetsstyre samt hur principen om enhällighet vid fördragsändringar kan kringgås. På ingen av dessa fyra punkter kan Frankrike och Tyskland nöja sig med någon halvmesyr, säger Chirac. De frågor som holländarna bordlade måste nu lösas. Annars kommer unionen att "förlamas".

Andra etappen är "den stora övergångsperioden" (une période de ´grande transition'), då gränser och institutioner "stabiliseras". Tre delprojekt dominerar: anslutningsförhandlingar med kandidatländerna bildandet av en pionjärgrupp av stater, som "går före" och "öppnar vägen" omredigering av fördragen, så att beslutsnivåerna tydligare avgränsas och helheten lättare kan överblickas

Tredje etappen, slutligen, inträder när den andra är tillryggalagd. Då är det dags att "kalla" först regeringarna och sedan folken att "uttala sig om" vad "vi" då kommer att högtidligt kunna benämna den första europeiska "författningen". Betraktat med normalkritiska svenska ögon är det framför allt två reflexioner, som inställer sig vid mötet med denna lära om tre etapper. Den ena gäller förhandlingstaktiken, den andra sakfrågan. Förhandlingstaktiskt är Chiracs anförande ägnat att förbrylla. Hur kan han föreställa sig, att hans idéer om vad som skall hända sedan kan verksamt bidra till en uppgörelse redan i december? Hur kan han tro att ett Nice-fördrag härigenom blir lättare att ratificera?

Ty vad är det han begär? Jo, mera makt åt de stora länderna i två olika avseenden. Dels vill de behålla det avgörande inflytandet inom unionen också efter det att antalet medlemsländer har vuxit. Dels önskar de en ordning, som ger dem rätt att "gå före", när unionen som helhet är av en annan mening. Är kanske Chirac - trots ivriga försäkringar om motsatsen - mera inriktad på att motverka än att främja ett Nice-fördrag och därmed östutvidgningen? Nej, så beräknande tror jag inte det går att vara i praktisk politik. Alltför många måste vara invigda. Förklaringen är mera mänsklig och trivial. Trots den stora retoriken - eller kanske snarare just precis därför - vet Chirac inte riktigt vart han vill komma.

Oavsett om det blir något Nice-fördrag eller ej har Chirac skapat problem för Sverige. Uppgiften att vara ordförande till våren blir därigenom inte bara förhandlingstaktisk utan även innehållslig. Läran om tre etapper reser frågan om vart vi vill komma.

Antingen blir vår uppgift att sätta i gång den andra etappen. Eller också får vi arbeta vidare med den första. Oberoende av vilket kommer den ståndpunkt, som England, Frankrike, Italien och Tyskland företräder, till våren att starkt ifrågasättas av såväl de tio andra medlemmarna som av tiotalet kandidatländer. Varför är övriga länders medlemskap inte lika mycket värda? Varför måste en omviktning till varje pris föregå en utvidgning? Varför gäller inte principen om små länders rätt även sedan de baltiska och centraleuropeiska folken har fått ansluta sig?

Här kräver självrespekten att vi förhåller oss principiellt. Värdegrunden är att unionen är en sammanslutning av likaberättigade länder. Idén om en samling vasallstater grupperade runt ett direktorium av självutnämnda avantgardestater är raka motsatsen. Vad flertalet medlems- och kandidatländer upplevde i den vägen under andra världskriget och det kalla kriget utesluter en principiell struktur av det slaget. Att "effektiviteten" kräver omviktning av röstetalen och mer majoritetsstyre blir inte mera sant bara därför att synpunkten mekaniskt upprepas. Unionen består av demokratier. Överstatens förmåga att köra över medlemsländernas demokratier är därmed begränsad. I den mån ländernas interna styrelseskick alls låter sig övertrumfas, beror detta inte på valet av beslutsregel. Det beror på vilka delar av makten som länderna väljer att centralisera.

Majoritetsbeslut på unionsnivå tolereras för marknaden och myntet. Ty sådant intresserar bara affärsjurister och bankfolk. För det fall överstaten, däremot, börjar besluta i andra delar av juridiken - familjerätten, arbetsrätten, straffrätten och fastighetsrätten - gäller något annat. Inom dessa, från demokratisk synpunkt synligare, områden blir andra länders överhöghet strax svårare att motivera.

Om möjligt ännu lättare urskiljbara från demokratisk synpunkt är ländernas skattebaser. Mer än något annat skulle en centralisering av makten över skatter och offentliga utgifter förutsätta majoritetsstyre och ansvarsutkrävande på europeisk nivå. Detta skulle i så fall kräva ett europeiskt statsfolk. Annars skulle det inte gå att motivera varför de mer närliggande och kostnadskrävande behoven i den egna offentliga sektorn fick stå tillbaka.

Att gå samman och att samarbeta är inte samma sak. I det förra fallet räcker det med majoritetsbeslut på unionsnivå. I det senare fallet beslutar vi själva. Ett samgående, utöver marknaden och myntet, är demokratiskt svårt att åstadkomma. Det kräver ett europeiskt statsfolk. För att samarbeta, däremot, räcker det med god vilja och ömsesidig respekt. För sin framgång fordrar tredje etappen i Chiracs schema att folkstyret i medlemsländerna är kört i botten. Är det något som tyder på detta? Är det inte snarare så att folkstyret aldrig har varit så väl förankrat socialt och kulturellt som i våra dagar? Är det inte snarare det som är problemet för ett samgående utöver marknaden och myntet? Under andra världskriget var drömmen om en förbundsstat ägnad att hålla modet uppe i motståndsrörelserna. Efter det att fascismen hade besegrats var detta vad som behövdes, resonerade de som satt internerade och höll sig gömda. Enligt deras mening räckte det inte med att återupprätta demokratierna. Dessa behövde skyddas mot sig själva genom att inte bara samarbeta utan även gå samman.

Att sextio år senare - efter fascismens nederlag och murens fall - hålla fast vid denna analys synes mig vara att bortse från något väsentligt. Det är hur framgångsrikt de europeiska demokratierna faktiskt har återupprättats. Vad är det som i dag gör det så angeläget att vilja sätta de folkligt grundade politiska systemen ur spel?

Mer av Sverker Gustavsson

Början på sidan