EU:s vitbok ökar misstron
Sverker Gustavsson på SvD Brännpunkt 2001-08-12

Växande tilltro kräver bättre kontakt med samhället. Det är grundtanken i kommissionens - av Romano Prodi på Brännpunkt den 25 juli presenterade vitbok Eurupean governance.

Den kan laddas ner i pdf-format via http://europa.eu.int/comm/governance/white_paper/en.pdf

Vitboken är det första mer genomarbetade inlägget inför regeringskonferensen 2004 och skrivet för att stimulera till fördjupad diskussion om hur unionen styrs. Ambitionen är minskad misstro och frågan är om förslagen har en sådan verkan. Teorin är att det inte räcker med att kommissionen, parlamentet och femton regeringskanslier samverkar. Unionen behöver mer systematiskt flätas samman med kommuner, regioner och organiserade intressen. Förankring är nyckelordet. Avlyssnat med svenska öron låter detta välbekant. Legitimitet förutsätts byggas genom “partnerskap” med industrin, facket och regionerna samt - mer allmänt - en bättre “dialog” med näringsliv och samhälle.

Utöver att bedöma inslaget av korporatism finns det skäl att särskilt fästa sig vid tre punkter. I den första märks en ny hållning, som bör kunna leda till att tilltron växer. I de båda andra, däremot, är vitboken snarare ägnad att främja en kvardröjande, eller kanske rentav, tilltagande misstro. 1. Det löftesrika är att ödestron och anti-intellektualismen får stryka på foten. Detta är både förvånande och uppmuntrande med tanke på hur det - intill helt nyligen - har brukat låta i den här sortens dokument.

Om “utvecklingen”, “europeiseringen” och “globaliseringen” har det pinsamt ofta blivit sagt, att dessa automatiskt måste komma att försvaga demokratin och försämra medborgarnas rättigheter. Unionen har ansetts förutskicka en ny, “post-parlamentarisk” styrelseform, för vars beslut inget ansvar går att utkräva. I stället för att hylla europeiseringen som något outgrundligt och ödesbestämt bör vi nu - menar vitbokens författare - börja uppfatta denna som begriplig och möjlig att påverka med ledning av uttryckta önskemål och gjorda erfarenheter.

Inom ramen för en reformistisk grundinställning ställer vitboken problemet ingenjörsmässigt, skulle man kunna säga. Det handlar inte om att förverkliga en “vision” utan om att handla pragmatiskt och experimentellt.

Givet bakgrunden är detta en viktig förändring till det bättre. Idén om att vi hellre än att försöka begripa och påverka bör ge oss hän åt en “vision” ligger skrämmande långt från en normalkritisk inställning.

Det “känns” bra att ge sig hän. Men alla former av kollektivism - också tron på Europa - avtrubbar förmågan att tänka själv. Ansvaret lyfts bort från den enskilde genom att tillskrivas en högre makt.

Om det inte finns något slutmål, blir det desto viktigare, att valet av alternativ undan för undan diskuteras med respekt för åsiktsskillnader. På det sättet byggs förtroende för demokratiska instituationer. 2. Däremot saknas i vitboken ett andra förtydligande, som ytterligare skulle ha kunnat tjäna till att avmystifiera. Det är att skilja mellan demokrati och legitimitet.

Demokrati är politisk jämlikhet med rättigheter till stöd för allmän och lika rösträtt och att ansvar ska kunna utkrävas. Legitimitet är något annat. Det är att beslut godtas godvilligt.

En demokratisk form bidrar ofta till att medborgarna godtar beslut godvilligt. Men det är långtifrån säkert. Det omvända gäller också. Det finns situationer, där avsaknaden av demokrati är villkoret för att beslut ska accepteras. Unionen är ett viktigt exempel på detta. Dess beslut godtas till icke ringa del just precis därför att ansvar inte kan utkrävas.

De starka minoritetsrättigheter, som medlemsländerna har - och som hindrar genomslag för en tänkt europeisk majoritet eller folkvilja - är förmodligen mer ägnade att öka än att minska legitimiteten.

Det gör stor skillnad för regeringskonferensen 2004, om problemet anses vara demokratin eller legitimiteten. Men det framgår inte av vitboken. Just precis på denna punkt - där läsaren är som mest intresserad - låtsas författarna inte förstå problemet.

Orden demokrati och legitimitet är inte utbytbara utan bör förbehållas olika begrepp.

Ett styrelseskick kan beskrivas som legitimt utan att för den skull vara demokratiskt. Ett exempel på det senare är Tyskland 1939. Om en statsvetare i den miljön hade varit fri att företa en opinionsundersökning, hade han eller hon antagligen kommit fram till att regimens legitimitet var hög. Men därmed hade inget blivit sagt om vare sig lagligheten och det moraliskt berättigade i det sätt på vilket landet styrdes. För gemene man är det lätt att förstå, att demokrati och legitimitet är två olika problem. När vitboken inte ger någon vägledning på den punkten, bidrar den till att undergräva snarare än till att stärka förtroendet för unionen. 3. Tendensen att vilja ligga politiskt lågt tar sig ytterligare ett kontraproduktivt uttryck i vitboken. Författarna skiljer inte mellan höger och vänster. Även detta ger näring åt den misstro, som dokumentet är utarbetat för att motverka.

Med höger menar jag inriktningen på att minimera medborgarnas rättigheter och folkstyrets räckvidd. En politik till vänster eftersträvar fylligare rättigheter och att demokratin så mycket som möjligt ska prägla samhällsutvecklingen.

Poängen med vår europeiska union är att medlemsländerna har centraliserat makten över marknaden och myntet utan att i motsvarande mån ha centraliserat utkrävandet av ansvar för dessa delar av politiken. Därigenom har en såsom opolitisk definierad överstat gjorts opåverkbar för opinion och valutslag.

Jämsides härmed har det inte företagits någon motsvarande centralisering av makten över skattebaserna och den familjenära juridiken. Makten över marknad och mynt har centraliserats, men inte uppgiften att i allmänna val ta ansvar för välfärdspolitikens innehåll.

Högern fröjdar sig åt att makten över två viktiga ramvillkor har bragts utom räckhåll. Vänstern dryftar passionerat bästa sättet att stärka medborgarnas rättigheter nu när demokratin “slipper” bekymra sig för marknaden och myntet.

Framtiden för den valda lösningen, myntunion utan fiskal union, diskuteras i dag livligt bland forskare och experter. Politiker och tjänstemän talar också mycket om saken - men bara inofficiellt. Frågan är om en centralisering av makten över marknaden och myntet även bör följas av att makten över den familjenära juridiken och skattebaserna centraliseras och avpolitiseras. Samtidigt anses tiden inte vara mogen att “oroa” genom att alltför brett och begripligt ställa frågan. Också på denna tredje punkt är vitbokens tystnad snarare ägnad att underblåsa än att undanröja misstron. Vad finns då att göra? Jo, unionen kan lära av medlemsländerna. Sedan länge erkänns inom de senare motsättningen mellan höger och vänster vara en både sakligt och politiskt fruktbar skillnad.

Höger och vänster är något alla talar om och som väcker intresse. Det har gjort att det stora flertalet medborgare - trots inbördes motsättningar - sluter upp bakom landets gemensamma institutioner.

Detsamma borde kunna gälla även för unionen. Men det kräver, som sagt, att vi börjar tala klarspråk - om höger och vänster liksom beträffande det uppenbara förhållandet att demokrati inte är detsamma som legitimitet. SVERKER GUSTAVSSON professor i statskunskap, Uppsala universitet

Mer av Sverker Gustavsson

Fler statsvetare

Början på sidan