Göran Persson om EMU och federalismen
i
boken "Den som är satt i skuld är icke fri"
Atlas
1997, s. 178-182
Det krav på stabil valuta som ställs i Maastricht-kriterierna uttrycktes som ett deltagande i växelkurssamarbetet ERM. Efter valutakrisen 1993 vidgades de gränser inom vilka ERM-valutorna tillåts fluktuera. Dagens ERM är ett helt annat ERM än det Maastrichfördraget talar om. Det innebär att ett land inom ERM kan ha större variationer i sin valutas värde än ett land som står utanför. Det var förstås aldrig avsikten med valutakriteriets koppling till ERM. Därför kommer det naturligtvis att ske en bedömning av den faktiska stabiliteten i ett medlemslands valuta, när beslut tas om vilka länder som uppfyller konvergenskraven.
Min bedömning är att EMU startar enligt planerna och att många länder går med som medlemmar från starten. Länder som i något avseende inte uppfyller de siffermässiga kriterierna strikt kan ändå tas med eftersom kriterierna har ett visst tolkningsutrymme och medger att man tar hänsyn till i vilken riktning ekonomin utvecklas. Belgien, med en statsskuld långt utöver kriteriet på 60 procent av BNP, men med en klart sjunkande skuldnivå, är ett av de länder som sedan länge ansetts vara klart för EMU.
Stats- och regeringscheferna i EU kommer våren 1998 att bestämma vilka länder som uppfyller de nödvändiga villlkoren och kan delta i valutaunionen. Här handlar det inte bara om logik utan också om politik, vilket lyckligtvis inte alltid är samma sak.
En gemensam valuta kan innebära fördelar för handel och turism. Prispress och konkurrens ökar på en marknad där samma valuta används. Sverige skulle i valutaunionen få stöd för att även i fortsättningen hålla nere räntorna. Vår mot ståndskraft mot spekulation skulle öka. Kanke är det så att ett av de starkaste motiven för en valutaunion är att i tider av finansiell oro kan kronan visa sig vara en alltför liten valuta som inte kan stå emot externa attacker.
Man kan å andra sidan ställa sig frågan om Europa verkligen är ett optimalt valutaområde. I ett sådant rör sig människor och kapital fritt och utjämnar svängningar i efterfrågan mellan de olika delarna av valutaområdet.
Men den finska skogsindustrin ligger inte i samma konjunkturfas som den tyska bilindustrin eller den spanska vinproduktionen. Det kan uppstå väldiga spänningar inom en Europa-union som inte har medel att utjämna dessa skillnader. Jag brukar säga att när en arbetslös finsk skogsarbetare lätt och villigt rör sig till en spansk vingård för att ta ett nytt jobb, då har man den rörlighet på arbetsmarknaden som krävs för att införa en gemensam valuta.
Överstatlighet är kärnfrågan.
Men EMU är en större fråga än en diskussion om konvergenskriterier och valutaväxling. Det handlar i själva verket om vilken typ av Europaunion som nu kommer att växa fram.
Inrättandet av en gemensam centralbank utgör en oerhört kraftfull förändring av den ekonomisk-politiska maktbalansen i Europa. Med införandet av en gemensam valuta tar medlemsländerna ett historiskt steg. När steget tagits finns ingen väg tillbaka. Därför måste vi vara säkra, innan vi tar steget.
I den ekonomiska monetära unionen överlämnar medlemsländerna bestämmanderätten över sin penning- och valutapolitik till den europeiska centralbanken. Däremot finns ingenting i Maastricht-fördraget som uttryckligen inskränker möjligheterna att föra en självständig finanspoli tik. Skatter och utgiftsnivåer bestämmer varje land självt över. Men hur blir det i praktiken?
Mellan penningpolitik och finanspolitik finns ett samband. En alltför lätt finanspolitik leder till krav på att penningpoli tiken måste stramas åt. Och omvänt gäller att när finanspoli tiken stramas åt kan räntorna sänkas.
Hur detta samband kommer att se ut på europeisk nivå kan ingen säga idag. Men om penningpolitiken lyfts upp till europeisk nivå betyder det inte att man också måste lyfta upp finanspolitiken till samma nivå?
Redan nu märks tendenser till krav på en europeisk motvikt inom finanspolitiken, framför allt i de stora länderna. För tyskar och fransmän, som drivit en egen penningpolitik och haft ett utvecklat växelspel mellan den ekonomiska poli tikens båda sidor, kan den monetära unionen innebära en svår omställning.
Sannolikheten för att EMU driver fram en gemensam finanspolitik får betecknas som allt annat än försumbar.
Enligt min mening är det inte möjligt att föra en europeisk finanspolitik utan att det också byggs upp gemensamma europeiska politiska organ. Då hamnar vi förr eller senare en överstatlighet som en stor majoritet europeiska medborgare är oförberedda på och som många inte heller önskar.
Jag ser den förändring som kan äga rum som en rad steg som tillsammans formar en ny politisk verklighet: En gemensam penningpolitik driver fram en gemensam finanspolitik. En gemensam finanspolitik handlar om att gemensamt fatta beslut om skatter och utgifter. Skatter och utgifter avgör ytterst vilken typ av välfärdssamhälle vi ska ha.
Vi har i Sverige valt att bygga vår välfärd på relativt höga skatter. Om besluten om skatter och utgifter förs över till europeisk nivå är det frågan om en oerhörd förändring av förutsättningarna för vår samhällsmodell.
Det går inte i det långa loppet att ta beslut om skatte- och utgiftsnivåer utan att det finns en demokratisk legitimitet. Det kan inte göras av ett kollegium eller ett representantskap som är tillsatt i indirekta, indirekta val. Sådana beslut måste ha en folklig förankring, det är grundläggande i en demokrati.
De demokratiska organen måste tillsättas via någon form av valhandling. Om vi ska välja sådana beslutande församlingar i Europa är vi på väg bort från det EU som vi gick in i. Då går vi i federativ riktning.
Jag vill inte ha en federation av det enkla skälet att jag tror att det skapar ett enormt avstånd mellan beslutsfattare och folket. Europa är ingen homogen kontinent, politiskt eller kulturellt, utan består av olika religioner, språkgrupper och traditioner. Att smälta samman detta i något slags gemensamt demokratiskt uttryck tror jag är omöjligt. Under alla förhål landen tar det mycket lång tid innan det europeiska samhället är moget för något sådant.
Den utveckling mot ökad överstatlighet som jag sksserar är inte oundviklig. Många av mina europeiska kolleger hävdar att stabilitetspakten kan fungera som en spärr mot detta. Stabilitetspakten är den överenskommelse som innebär att länder, som inte sköter sin finanspolitik, bestraffas. I princip får inte underskotten överstiga tre procent av BNP. Vid en kraftig konjunkturnedgång kan undantagsvis högre tal tillfälligt tolereras.
Till stabilitetspakten ska kopplas ett stabilitetsråd, ett organ där EMU-ländemas finansministrar drar upp riktlinjer för den ekonomiska politiken. Rådet kommer att ha förmöten till Ecofin-rådet och fatta beslut i viktiga frågor om den ekonomiska politiken.
Jag ifrågasätter det rimliga och demokratiska i att ha ett organ med så stora beslutsbefogenheter utanför det nationella parlamentets domvärjo.
När jag frågar mina europeiska kolleger vad stabilitetsrådet ska besluta om blir de i allmänhet mycket otydliga. Men det framstår för mig klart att stabilitetsrådet är ett organ som ska vara en motvikt till den europeiska centralbanken.
Jag har i olika sammanhang försökt föra in frågan om överstatlighet i den svenska debatten men mött ett svagt gensvar.
Enligt min mening är detta en av de viktigaste frågorna som vi i Sverige har att ta ställning till under det närmaste decenniet.
När det gäller möjligheterna att genomföra EMU utan inslag av överstatlighet kastas jag mellan tvivel och hopp. Det kanske är så att det går att hantera en monetär union utan att man för den skull lyfter bort vår frihet att utforma välfärdspolitiken. Men jag är inte övertygad och jag är inte säker.
Så länge jag inte är det tycker jag inte heller att jag kan rekom mendera svenska folket att säga ja till ett sådant projekt.
