|
Nils Lundgren
Effekten av Brexit på lång sikt framgår av läget i Nordamerika.
Även där finns en stor union. Den kallas USA och har ca 325 miljoner invånare.
Mellan huvuddelen av USA och dess delstat Alaska ligger ett ensamt brittiskt land, Kanada, med en befolkning på knappt 35 miljoner
Nils Lundgren, GP 20 januari 2018
Euron är vår tids guldmyntfot i Europa,
ett fast växelkurssystem som försvaras med ekonomisk åtstramning i länder med massarbetslöshet.
Doften av 30-tal blir allt starkare.
Nils Lundgren, Magasinet Neo, nr 1/2015
Vi har sett detta en gång tidigare.
Tysklands rikskansler Brüning höll fast vid guldmyntfotens fasta växelkurs och satsade i stället på järnhård ekonomisk åtstramning och lönesänkningar mitt i 30-talskrisens massarbetslöshet.
Det ledde till ekonomisk och politisk katastrof som bekant.
Storbritannien liksom Sverige lämnade däremot guldmyntfoten 1931 och fick en jämförelsevis lyckosam utveckling mot ekonomisk balans.
Full text
Rikskansler Brüning
EMU Replay of the 30´s
Interndevalvering (Ådals-metoden)
Nils Lundgren: Flexibel integration – Måste alla länder vara med i allt EU-samarbete?
Det grundläggande problemet är sannolikt att det finns starka intressen som inte primärt ser frihet, demokrati, materiellt välstånd och kulturell mångfald som huvudmål för den europeiska integrationen utan som framför allt vill etablera en mäktig federal EU-stat, en europeisk supermakt som kan agera på den internationella arenan på jämbördig nivå med USA, Kina och Indien.
Rapport 2 september 2013
Resan till liberalismen
Artikel i Neo, nr 1, 2010 av Nils Lundgren
Full text
EU-etablissemangets nyspråkliga innovationer
I sin kolumn i dagens DN säger Lars Calmfors att det finns ”skäl att allvarligt överväga ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion”.
Det gör det förvisso, men det finns också skäl att allvarligt överväga att stå utanför.
Jag skall återkomma till denna sakfråga inom den närmaste tiden.
Just nu vill jag bara påminna om hur vårt sätt att tala om EU-frågor har utvecklats för att styra våra tankar.
Nils Lundgren, 30 oktober 2012
Gud sig förbarme! DN:s nya ledarskribent Karin Svanborg-Sjövall (KSS) tar sig an EU-frågan idag och hamnar genast i gamla DN-hjulspår
just när två andra ledarskribenter, Peter Wolodarski och Annika Ström Melin på samma tidning har försökt intellektualisera hållningen till EU-frågorna.
Nils Lundgren 12 juli 2012
Peter Wolodarski (PW) fortsätter sin omprövning av DN:s tidigare EU-politik
PW måste någorlunda dölja den viktigaste slutsatsen för Europas framtid, nämligen att det är EU-politiken och framför allt eurosystemet som
både har vållat den ekonomiska katastrofen och har gjort det nästan omöjligt att komma ur den.
Nils Lundgren, Newsmill 17 juni 2012
Rolf Gustavsson (RG) är ett fenomen i svensk press. Han har drivit politisk EU-propaganda på nyhetsplats i SvD i många år och sedan varit kolumnist där sedan 2010. Ifjol fick han Publicistklubbens stora pris
Han har gått märkligt fri från kritik, trots att han egentligen aldrig utvecklar sina tankar om vad EU är och bör vara utan
nöjer sig med att ösa sitt förakt över länder, politiker och intellektuella som inte säger ja och amen omedelbart till alla förslag att flytta makten från medlemsländerna till Bryssel.
Nils Lundgren juni 2012
DN klumpar ihop oss med stalinister, fascister och allsköns främlingsfientliga
Nils Lundgren
Dagens Nyheter förklarar inte hur en sådan politik skulle kunna rädda Grekland, Portugal, Spanien och Italien och göra det innan det folkliga missnöjet, som tidningen anser vara delvis berättigat, exploderar.
Europakten framställs som en möjlig lösning på eurokrisen, trots att den i huvudsak är irrelevant i det sammanhanget.
Euron har skapat enorma obalanser i många euroländer.
Det under många år möjligt för euroländer att låta priser och löner stiga snabbt utan att drabbas valuta- eller räntekriser.
I Grekland och Portugal skedde det till stor del genom att staten lånade till offentliga utgifter,
i Spanien och Irland skedde det framför allt genom att den privata sektorn, fastighets- och byggsektorn,
lånade till de låga räntor som eurozonen hade på grund av Tysklands låga inflation och höga sparande.
Nils Lundgren, Newsmill, 2012-01-30
Nils Lundgren, Calmfors och eurons tigande Ja-sägarna
Rolf Englund blogg 17 december 2011
Inte eurons fel?
Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström och många andra ställde upp helhjärtat, aningslöst och omdömeslöst för euron
Jag känner medlidande med dem, men deras långsökta försvarsargument måste ändå bemötas och landets ledarskribenter gör det ju inte,
eftersom de själva är i samma intellektuellt pinsamma sits.
Nils Lundgren blog 8 december 2011
Full text
Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström
Jacob Wallenberg, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter
Nils Lundgren är storsint och känner medlidande. Det gör inte jag.
Rolf Englund blog 9 december 2011
Borgerlig klyfta om EU - äntligen
Den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Carl B Hamilton, skulle diskutera den pågående
eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper.
De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Isobel Hadley-Kamptz, Expressen 19 nov 2011
Interndevalvering
Grekland står sannolikt inför en nationell kollaps.
Den europeiska makteliten har fastslagit att vägen till ekonomisk balans i de sydeuropeiska eurokrisländerna är s k interndevalvering.
Nils Lundgren, Newsmill, 2011-11-08
The eurosceptics have the best lines again
There was never a purely economic case for the currency.
I did not share that view but I recall admitting back then that
if you do not accept political union, logically you should not accept the euro either.
Wolfgang Munchau, Financial Times, July 15, 2012
Supporters argued, it was in Britain’s interest to remain in the heart of Europe, whatever that meant.
I challenged a young pro-euro MP at the time. His answer was that in Britain advocating a political union was impossible; hence, a campaign to play down the implications would be a good second best.
If you have joint deposit insurance and joint banking recapitalisation, surely transfers will take place – just as they now take place inside countries themselves.
As in Britain in the 1990s, today’s pro-Europeans are incapable of defending the idea that a monetary union requires a banking union, a minimally sufficient fiscal union with tax-raising powers, and a political union with a legislative mandate independent of member states. The eurosceptics are saying they do not want any of this. The pro-Europeans want to obfuscate.
(ob·fus·cate, 1.to confuse, bewilder, or stupefy. 2. to make obscure or unclear: to obfuscate a problem with extraneous information. 3. to darken.)
Full text
Federalism
"Det var detta vi varnade för"
Nu visar det sig vilka som hade rätt i eurodebatten
Nils Lundgren, Sydsvenskan 7 november 2011
De som drev fram valutaunionen hävdade att euron skulle:
• Stärka fred och politisk sammanhållning.
• Öka utrikeshandeln och välståndet.
• Tvinga fram ekonomiskpolitisk disciplin.
• Eliminera valuta- och räntekriser.
• Skapa ett starkt EU i kampen med USA och Kina.
• Ge lägre räntor .
Vi som var emot tryckte däremot på följande argument:
• Svårt att stabilisera ett lands ekonomi med en gemensam penningpolitik.
• Förlorad anpassningsmekanism vid landspecifika ekonomiska problem.
• Finansmarknadens roll som ekonomiskpolitisk vakthund försvinner.
• Det krävs en förbundsstat med gemensam finanspolitik för att detta ska fungera.
De som talade för euron hade som synes helt fel.
Full text
Jag hade rätt om EU – ni hade fel, fel, fel, fel
Lord Lawson var i Avesta i slutet av förra veckan, Margaret Thatchers gamle finansminister Nigel Lawson. Pappa till tv-kocken Nigella.
Johan Hakelius, Aftonbladet 18 juni 2012
Krisen ger EMU-kritikerna rätt
Nils Lundgren, f d ordförande Junilistan, och Birgitta Swedenborg, ordförande Junilistan, SvD Brännpunkt 8 maj 2010
Inför den svenska folkomröstningen om EMU 2003 varnade kritikerna för de stora riskerna med en gemensam valuta och räntepolitik för länder som utvecklades i olika takt. Resultatet av en gemensam valuta skulle bli olika inflationstakt i olika länder som till sist skulle kräva en smärtsam anpassning. Det är det vi ser idag.
Kritikerna varnade också för att euroländerna i hägn av den gemensamma valutan skulle förledas att föra en alltför expansiv ekonomisk politik. Med en flytande växelkurs skulle sådana länder se sin valuta försvagas, vilket skulle reducera deras överkonsumtion och bytesbalansunderskott. Men med en gemensam valuta kan överkonsumtionen och skuldsättningen pågå längre, eftersom kostnaderna för en alltför expansiv politik inte primärt skulle drabba det ansvarslösa landet utan alla medlemsländer.
Greklands kris har satt hela eurosamarbetet i gungning. För att stärka tilltron till valutaunionen diskuterar euroländerna nu olika former av finanspolitisk samordning och kontroll av medlemsländernas budgetar. Steget är inte långt till en gemensam finanspolitik, där Bryssel i praktiken bestämmer över ländernas utgifts- och skattepolitik. Det skulle innebära ett jättekliv mot en EU-stat och är knappast något medlemsländernas medborgare är beredda att acceptera.
Full text
Birgitta Swedenborg
---
Vi närmar oss Rubicon, den gräns där den monetära unionen blir en gemensam skatte- och utgiftsstat, en stat helt enkelt, där svenskar, greker, tyskar, spanjorer och rumäner utjämnar sina skatter och pensioner och allt annat en stat sysslar med.
Rolf Englund blog 7/5 2010
Början på sidan
Utvecklingen har givit oss kritiker av valutaunionsprojektet rätt.
En valutaunion förutsätter en politisk union.
Det krävs att medlemsländerna ger upp inte bara möjligheten att driva en självständig penningpolitik utan även möjligheten att driva en självständig finanspolitik.
Medlemsstaterna blir delstater med mycket begränsat och ständigt krympande självstyre.
Nils Lundgren Europaportalen 15/3 2010
För att motverka detta måste då den centrala regeringen ha mycket stora finansiella resurser till förfogande. Då räcker det inte med att EU får en procent av medlemsländernas BNP. De obalanser som valutaunionen ställer till med kan, med rätta, sägas kräva en politisk union med stora skatteresurser.
Överdriver jag? Blir det i själva verket bara några kostsamma räddningsaktioner åtföljda av en utdragen period av arbetslöshet och låg tillväxt utan genomgripande maktförskjutning till Bryssel? Kanske det. Men i så fall kan vi nog se fram mot valutaunionens kollaps i ett senare skede.
EMU-skatten/Buffertfonder
En viktig slutsats är att valutaunionen har skapat en mycket stor del av de ekonomiska balansproblem som framför allt de sydeuropeiska länderna står inför.
En annan viktig slutsats är att det är mycket svårt att ta sig ur problemen när man sitter fast i en valutaunion.
Resultatet kan bli en gastkramning av ekonomierna och hela samhällssystemet.
Nils Lundgren Europaportalen 15/3 2010
Om dagens euroländer i stället hade valt den modell som Storbritannien, Sverige, Kanada och Nya Zeeland med flera har med en flytande valuta där marknaden bestämmer växelkursen och en självständig centralbank som i huvudsak arbetar för att uppfylla ett inflationsmål, skulle vägen tillbaka till balans vara mycket kortare. Vi skulle då ha fått ett fall i de sydeuropeiska ländernas valutor och en uppgång i Tysklands, Österrikes, Finlands och några till. Därmed skulle sysselsättning och statsfinanser förbättras samtidigt.
Nu hamnar vi i ett läge där i stort sett alla euroländer måste strama åt statsfinanserna och särskilt då de sydeuropeiska. Resultatet kan bli en gastkramning av ekonomierna och hela samhällssystemet. Hög och stigande arbetslöshet och samtidigt försämrade pensioner, bidrag och socialförsäkringar och höjda skatter innebär stora påfrestningar på dessa demokratiska samhällen.
Full text
Det är svårt att se på vilket sätt medborgarnas ställning förbättras genom en EU-grundlag
där medlemsstaterna förlorar ytterligare nationell suveränitet och EU:s makt stärks och konsolideras.
Det enda rimliga är att Europas medborgare - inte ett politiskt etablissemang - självständigt avgör om de verkligen får en starkare ställning genom EU-grundlagen.
Nils Lundgren, Europaportalen 4/9 2007
Angela Merkel hyllas av ledarskribenter och kommentatorer.
Berömmet för hennes taktiska skicklighet inför och under EU:s toppmöte är gränslöst och kritiklöst.
Det handlar faktiskt om medlemsländernas framtid som självständiga stater och därmed om den europeiska demokratins villkor.
Nils Lundgren, Carl Schlyter, Lars Wohlin m fl, DN Debatt 10/7 2007
Martin Jacomb, FT December 19 2010
Sir Martin Jacomb is a former chairman of Prudential
The flaw was this: productive activity always tends to migrate to centres of economic success and prosperity. This tendency is inevitable and visible in every single currency area.
Within a sovereign country that has its own currency, a large proportion of taxes raised by the government goes to benefit the less economically successful areas. This does not happen through regional aid, although this may help a little. It is achieved through wages paid to public sector employees, capital expenditure by central and local government and welfare-system transfer payments and so forth. Taxpayers tolerate this in the interests of social harmony.
In a single currency area, with no central economic government, as in the eurozone, there is no possibility of this. Structural regional aid in the EU is far too insignificant to compensate, and is anyway the wrong mechanism.
The basic economics must have been understood by those who constructed monetary union. The vision was, presumably, that it would indeed force federation, with a central government redistributing tax revenues to the poorer regions of the zone.
Full text
Ever closer union
Lawrence Lindsey, EMU - an American view (highly recommended)
Financial Times 1996-11-28
Snabbkurs
Nils Lundgrens
särskilda yttrande, mars 2003
Ja till EU - nej till
EMU?
Huvudpunkter i Nils Lundgrens föredragning i Helsingfors
inför riksdagens utrikesutskott och inför Europakommitténs
seminarium den 21 september 1994
Junilistan vitaliserar samtalet om
EU
Ska vi delta och verka för att gemensamma mål ställs
upp eller främst slå vakt om vårt självbestämmande?
Det är en fråga som inte får sitt svar enbart genom
medlemskapet, och som bör diskuteras inför EU-valet.
K G Scherman
SvD Brännpunkt 22/2 2004
Ska vi delta och verka för att gemensamma mål
ställs upp eller främst slå vakt om vårt
självbestämmande? Det är en fråga som inte får sitt
svar enbart genom medlemskapet, och som bör diskuteras inför
EU-valet. Svenska ståndpunkter i samarbetet bör formuleras i en
öppen demokratisk process i stället för långt borta,
okänt för de flesta. Kan Lundgren/Wohlin bidra till att dessa och
liknande frågor kommer på bordet, då gör de Europeiska
unionen och den svenska demokratin en stor tjänst.
Ur EU-Posten nr 2/2004, utgiven av
Europeiska kommissionens representation i Sverige:
Rubrik: "Nils
Lundgren lurar svenska folket"
Ingress: "EU-motståndarna får
hård kritik för sina planer att ta sig in i Europaparlamentet. De
har inget där att göra, eftersom de frågor som
motståndarna vill driva ligger utanför det som parlamentet beslutar
om."
Juni-listan
EU-kommissionens representant i Sverige, Linda Steneberg,
kritiserade i ett brev till talman Birgitta Dahl flera riksdagsledamöter
för deras negativa uttalanden om EU-tjänstemännens höga
löner och skatteförmåner. Brevet utlöste starka protester
och sågs som ett otillbörligt försök från
EU-kommissionen att tysta kritiken och lägga hinder i vägen för
den fria debatten i riksdagen. I ett kort svar erinrade talmannen om att det
ingår i demokratins spelregler att riksdagens ledamöter inte bara
har rätt utan också skyldighet att bilda opinion i olika
samhällsfrågor. Steneberg medgav senare offentligt att brevet varit
ett misstag.
http://www.riksdagen.se/debatt/9697/dagbok/kalendarium/april.htm
Europeiska
kommissionens representation i Sverige
De etablerade partiernas hantering av EU-frågorna har
gjort många väljare politiskt hemlösa. För att ge dessa
ett alternativ och höja valdeltagandet ställer vi upp med en lista i
valet till EU-parlamentet i juni.
Vi säger ja till fortsatt
EU-medlemskap men nej till en ständigt växande, övernationell
EU-stat. I stället vill vi rulla tillbaka EU:s makt även på
andra områden än jordbruk och regionalpolitik. EU:s
biståndspolitik bör avskaffas. Gränskontroller skall åter
kunna upprättas mellan EU-länder.
Det skriver initiativtagarna till det nya partiet,
Nils Lundgren, som blir partiledare, och Lars Wohlin, på DN Debatt 11/2
2004
Lågt valdeltagande är effektivaste
protesten
Det är bra att Nils Lundgren och Lars Wohlin tänker
starta ett nytt EU-kritiskt parti inför EU-valet i juni. Det politiska
etablissemanget vägrar att lyssna på väljarna och blir allt
mindre representativt. Men den mest effektiva markeringen mot den växande
EU-centralismen är att låta bli att rösta.
Margit Gennser (m),
DN Debatt 2/2 2004
Enligt uppgifter till DN är det bara en tidsfråga
innan ett nytt, EU-kritiskt parti lanseras med bland andra
euromotståndaren Nils Lundgren i ledningen.
DN-ledare 22/1 2004
Nils Lundgren är beredd att kandidera
till EU-parlamentet för ett nytt politiskt parti.
Nils Lundgren
är förtegen om vilka personer som är med i planerna att starta
ett eurokritiskt parti inför EU-valet den 13 juni, och nämner bara
förre riksbankschefen Lars Wohlin.
- Men det är många hinder
kvar innan ett sådant kan bli verklighet, säger han DN 8/1 2004
Bland annat måste finansieringen lösas. Mellan fem och
sex miljoner kronor behövs, enligt experter Nils Lundgren talat med.
Själv tror han att det går med mindre och hoppas att
sympatisörer inom näringslivet ska kunna skjuta till pengar.
Nästa problem är att hitta kandidater till listan. Ett
av EU-kritikernas hopp har varit kristdemokraten Björn von der Esch, men
han har nu nominerats för sitt eget parti. Senast den 1 mars måste
ett nytt parti registreras för att partibeteckningen ska vara skyddad.
Till ansökan ska 1.500 namnunderskrifter bifogas.
Nils Lundgren är förtegen om vilka personer som är
med i planerna att starta ett eurokritiskt parti inför EU-valet den 13
juni, och nämner bara förre riksbankschefen Lars Wohlin.
Sören Wibe säger till DN att han skulle välkomna
ett nytt EU-kritiskt parti men inte har för avsikt att gå med
själv.
- Ett sådant parti vore demokratiskt sunt eftersom det
skulle fylla ett tomrum i spektret av åsikter, säger han. Själv
tänker han rösta på socialdemokraterna och sätta kryss
för EU-skeptikern Anna Hedh som står på 31:a plats.
"40 procent saknar alternativ i EU-valet"
Japartierna lämnar sina euroskeptiska väljare i sticket
Nils Lundgren och Sören Wibe på DN Debatt 5/1 2004
Sveriges politiska etablissemang möter sina väljares
EU-skepsis med arrogans och förakt. Inför EU-valet i juni har
socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna enbart nominerat kandidater
som är lydiga jasägare i EU-frågor. Detta trots att minst
hälften dessa partiers väljare är euroskeptiker. För att ge
uttryck åt sina värderingar skulle dessa väljare vara tvungna
att rösta på vänsterpartiets eller miljöpartiets
kandidater - men samtidigt också på kravet att Sverige skall
lämna EU. Därmed har man skapat ett läge där över 40
procent av alla svenskar står utan reella politiska alternativ i
EU-valet.
Sveriges politiska etablissemang envisas att möta sina
väljares EU-skepsis med arrogans och förakt. Det vägrar att se
det folkliga motståndet som en politisk ståndpunkt baserad på
intuitiva och rationella överväganden och hävdar i stället
att det beror på att vi inte var med i andra världskriget, på
allmän främlingsfientlighet, nationell högfärd och
okunnighet om EU-frågor.
Det görs emellertid fortlöpande undersökningar av
EU-befolkningarnas attityder som visar att svenska folket inte skiljer ut sig
från andra EU-folk. Tvärtom framgår det att svenskarna är
mindre främlingsfientliga än andra EU-medborgare och allmänt
också bättre insatta i EU-frågorna. Detta kan vem som helst
kontrollera genom att gå igenom de senaste årens EU-barometrar och
rapporter från EU:s centrum för övervakning av rasism.
Däremot finner man att folken i Europa över lag blir alltmer
skeptiska till olika inslag i EU-projektet.
Om EMU-frågan hade gått till folkomröstning i
alla EU-länder, hade det sannolikt blivit nej även i Storbritannien,
Tyskland, Finland och Österrike och kanske också i Frankrike.
I själva verket tycks svenska folket ha en väsentligt
mera sofistikerad inställning till EU-projektet än dess politiska
etablissemang. Medborgarna röstade ja till EU-medlemskap i november 1994,
men nej till EMU-medlemskap med mycket tydlig majoritet i september 2003.
Trots tre borgerliga partiers och näringslivets enorma
resursinsatser på jasidan röstade 40 procent av borgerliga
sympatisörer och 44 procent av alla företagare nej till EMU. Trots
det socialdemokratiska partiets, kanslihusets och de ledande
fackförbundens enorma resursinsatser på jasidan röstade
bortåt 60 procent av alla socialdemokrater nej till EMU. Denna folkliga
demonstration från höger till vänster av
självständighet, kritiskt sinnelag och motståndskraft mot
intensiv propaganda var ett demokratiskt hälsotecken, som borde inge den
politiska eliten en viss stolthet. Någon sådan har dock inte synts
till.
Förakt, irritation och häpnad är de dominerande
reflexerna bland politiker, ledarskribenter och professionella debattörer.
Där är bilden att valboskapen har rusat i väg åt fel
håll, därför att några cowboys har misslyckats med sin
övervakningsuppgift. Ett antal pr-byråer har förlorat sina
kontrakt, det är allt!
En viktig slutsats som kan dras av alla dessa
opinionsundersökningar på europeisk nivå är emellertid
att EU saknar helhjärtat stöd och legitimitet bland sina medborgare
och att okunnigheten om det europeiska projektet är
förskräckande stor i hela Europa. Om detta skall kunna ändras,
måste det politiska etablissemanget i EU-länderna börja visa
respekt för medborgarnas politiska värderingar i stället
för att drömma om och planera för en ny superstat med allt fler
centrala institutioner (och allt fler välbetalda poster). De måste
försöka övertyga medborgarna i stället för att
köra över dem.
De stora EU-frågor som nu står närmast på
dagordningen är hur författningsfrågan skall hanteras efter
sammanbrottet den 13 december och hur valet till Europaparlamentet exakt ett
halvår senare, den 13 juni 2004, skall gå till. Det politiska
etablissemangets hantering av båda frågorna visar att de, likt
bourbonerna, ingenting lärt och ingenting glömt.
För varje demokrat borde det vara självklart att en
så omvälvande politisk förändring som en
förändring i statsskicket måste förankras hos medborgarna
och få politisk legitimitet genom folkomröstning i alla
medlemsländer. Utan en sådan förankring kan det visa sig att
EU:s författning får samma låga status som tillväxt- och
stabilitetspakten. Och om ledande medlemsländer visar sig kunna behandla
EU:s grundlag med samma arrogans som denna, ser framtiden inte ljus ut för
Europeiska unionen.
Krav på folkomröstning i författningsfrågan
har därför ingenting att göra med vad man som medborgare tycker
om det nya förslag som så småningom kommer att läggas
fram. Skall EU ha en författning som håller i framtida politiska
kriser, måste den förankras hos medlemsländernas befolkningar
genom folkomröstning. Att vårt politiska etablissemang säger
nej till detta krav är ännu ett exempel på den
överhetsattityd som präglar dess hantering av EU-frågorna.
Nomineringarna till Europaparlamentsvalen är den senaste
riktigt stora skandalen! Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna,
som tillsammans har omkring 85 procent av väljarkåren bakom sig, har
nu nominerat kandidater som i stort sett alla är lydiga jasägare i
EU-frågor. Detta trots att vi vet att åtminstone hälften av de
borgerliga och socialdemokratiska väljarna är euroskeptiker i den
meningen att de säger nej till en fortlöpande förskjutning av
makten uppåt, från Sveriges riksdag till Bryssels eurokrater.
För att ge uttryck åt sina politiska värderingar i
EU-frågorna skulle dessa grupper, som utgör tyngdpunkten i det
svenska politiska systemet, därmed vara tvungna att rösta på
vänsterpartiets eller miljöpartiets kandidater. Men då skulle
de samtidigt komma att ge politiskt stöd till dessa partiers politik i
alla andra politiska frågor inklusive kravet att Sverige skall lämna
EU!
Vårt politiska etablissemang har därmed skapat ett
politiskt läge där över 40 procent av alla svenska medborgare
står utan reella politiska alternativ i EU-valet den 13 juni!
Det är svårt att inte dra slutsatsen att dessa stora
grupper allmänborgerliga och socialdemokratiska väljare måste
ges en möjlighet att uttrycka sin mening om EU-politiken utan att tvingas
stödja två ytterkantspartier med för dem främmande
politisk inriktning i andra frågor.
Full
text
Början på sidan
Sören Wibe
Valanalys
Nils Lundgren är en ekonom med socialdemokratiska
böjelser som länge har legat i frontlinjen i den ekonomisk-politiska
debatten. Under kronförsvaret under hösten 1992 var han en av det
fåtal framträdande ekonomer som offentligt vågade uttrycka
tvivel på det kloka i politiken. I sin eurobok argumenterar han
kraftfullt för nej-linjen. Han använder sig skickligt av det
retoriska greppet att själv formulera motståndarnas (det vill
säga euroanhängarnas) ståndpunkter för att därefter
bemöta dem. Han betar på detta sätt av såväl det han
kallar politiska argument (23 stycken) som ekonomiska argument (21
stycken). Liksom alla seriösa nejsägare bygger Lundgren sitt
motstånd på föreställningen att Europa inte är ett
"optimalt valutaområde" och att ett svenskt deltagande därför
skulle leda till att den svenska ekonomin kommer att bli mindre stabil och
antagligen få ökade strukturproblem. Vad gäller övriga
nejsägare i buketten av skrifter har de inte så mycket att
tillägga utöver Lundgren.
Flera av mina präktigt borgerliga
bekanta har tagit ställning mot euron på sistone.
Johan Stymne, Svensk
Tidskrift
Om "Princetonprofessorn Lars E O Svensson" och Nils Lundgren
och hans bok
Det har spritt sig en föreställning i
EMU-debatten om att de flesta ekonomer är emot euron. Politiskt kan det
finnas fördelar för Sverige att gå med i valutaunionen,
får vi veta, men ekonomiskt talar nästan allt emot.
DN-ledare 4/6 2003
Nils Lundgren om EMU
”Europa ja – euro nej!”
(Fischer & Co)
Referat och
kommentarer av Leif Widén
Euromotståndarnas argument kan delas in två
seriösa kategorier.
De kan benämnas Calmfors- respektive
Lundgren-falangen.
Lundgren-falangens farhågor handlar i stället
om stabiliseringspolitiken och behovet av valuta- och räntevapnet.
Pontus Braunerhjelm,
Dagens Industri 16/7 2003
Euron ger inte lägre räntor
Nils Lundgren Dagens Industri 8/7 2003
Ja-sidan med Göran Persson i spetsen sprider
föreställningen att Sverige får lägre ränta om vi
går med i EMU. Katrineholms villaägare skulle tjäna tusentals
kronor så att de kan byta värmepanna och köpa husvagn,
företagen skulle investera mera och statens lånekostnader skulle
sjunka så att skattepengarna räcker till att höja taket i
föräldraförsäkringen.
Är detta verkligen riktigt? Nej, förhoppningen om
lägre räntekostnader är en myt, som möjliggörs genom
att man bara tittar på den nominella räntan. Men det är den
reala räntan som säger något om räntekostnaden och i en
globaliserad värld med fria kapitalrörelser blir det samma
realränta på riskfria placeringar över allt.
Varför skulle exempelvis ett försäkringsbolag
placera i statspapper med lägre ränta än någon annanstans
och varför skulle någon stat låna på marknaden till
högre ränta än vad som erbjuds någon annanstans i
världen?
Räntan på en statlig svensk tioårsobligation
(utställd i kronor) är idag cirka 4,4 procent. Motsvarande finska
obligation (utställd i euro) ger cirka 3,9 procent. Den nominella riskfria
räntan är alltså en halv procentenhet högre i Sverige
än i Finland.
Men den svenska förväntade inflationstakten är 2
procent i snitt över en konjunkturcykel. Detta är riksbankens
inflationsmål. Om vi drar dessa två procent från den
nominella räntan på 4,4 procent, får vi realräntan som
alltså är 2,4 procent.
Den förväntade inflationstakten i euroområdet
är en drygt halv procentenhet lägre än den svenska. Den
europeiska centralbanken (ECB) har nämligen som mål att se till att
inflationstakten aldrig överstiger 2 procent.
Eftersom inflationstakten inte kan hållas absolut konstant
månad för månad, utan svänger upp och ner med
konjunkturen och säsongväxlingarna, kommer genomsnittet för
inflationen i euroområdet att bli ungefär 1,5 procent.
Den finska realräntan är alltså också 2,4
procent (3,9-1,5). Vi kan också se på Schweiz som har
Västeuropas lägsta obligationsränta. Eftersom inflationstakten
där bara är några tiondels procent, blir realräntan i alla
fall drygt 2 procent, precis som i Sverige och Finland.
Men hur skall vi då se på de räntor som
centralbankerna sätter? Så här ser det ut i världen just
nu:
Styrräntor den 8 juli 2003
Storbritannien 3,75
Sverige 2,75 EMU 2,00 USA 1,00 Japan 0,00
Skillnaderna är stora, därför att
valutaområdena har så olika konjunkturlägen att de
behöver mycket olika penningpolitik. Om Storbritannien skulle tvingas
hålla en ränta på EMU:s eller USA:s nivå (eller än
värre, Japans) skulle dess ekonomi explodera.
Styrräntans nivå återspeglar i huvudsak graden av
framgång i konjunkturpolitiken. Bäst går det i Storbritannien
och näst bäst i Sverige. EMU ligger illa till, den amerikanska
utvecklingen är oroande och Japan är en katastrof.
Finns det då inget skäl alls att vänta sig
lägre ränta vid EMU-medlemskap? Jo, faktiskt. Om Sverige står
utanför EMU och om Sveriges och euroområdets ekonomier är i
exakt samma skick så kommer nog räntan att ligga några
tiondels procent högre i Sverige på grund av att den stora
kapitalmarknaden i euro är mera likvid än kapitalmarknaden i kronor.
Men så kommer det inte att se ut under de närmaste
åren. Stora delar av euroområdet är i ekonomisk kris och
kommer att ha högre riskpremier än Sverige på grund av hög
arbetslöshet, undergrävda offentliga finanser och sämre
konkurrenskraft. Tyskland hotas redan av sänkt kreditvärdighet.
EMU är inte en skyddad hamn utan ett fartyg i
sjönöd. Ett svenskt EMU-medlemskap ger inte Katrineholms
villaägare lägre räntekostnader.
LO-kongressen var klarsynt. Buffertar
behövs som skydd för något som
är känsligt och
värdefullt mot stötar och skador.
Nils Lundgren tillsammans med centerns Lena Ek
Publicerad i
Göteborgs-Posten 4 april 2003
LO:s högsta beslutande organ har krävt att om Sverige
går med i EMU, måste vi få buffertfonder för att
möta framtida ekonomiska kriser. De inser att EMU-medlemskapet
innebär att vi inte längre har en riksbank som kan föra en
självständig penningpolitik anpassad till den svenska ekonomin. Det
finns risk för större konjunktursvängningar som LO-kongressen
inte vill utsätta sina medlemmar för, utan ett extra skydd av
buffertfonder. En riktig bedömning, för då vi går
över till euron, ger vi upp vår penningpolitiska
självständighet och vi tar större risker med den
samhällsekonomiska balansen.
EMU:s centralbank i Frankfurt, ECB, försöker i dag
förgäves få penningpolitiken anpassad till länder som
Holland, Irland och Spanien, med dubbelt så hög inflationstakt som
den målsatta. Och till länder som Tyskland, Frankrike och Belgien,
där recession hotar. När ECB tvingas lägga sig mitt emellan
hotas en del länder av överhettning samtidigt som arbetslösheten
drivs upp i andra länder.
Fler än LO:s medlemmar inser att Sverige behöver andra
medel för att klara den samhällsekonomiska balansen om vi går
med i EMU. Regeringen tillsatte en utredning 2001 för att studera Sveriges
möjligheter att klara sysselsättningen och näringslivets
lönsamhet i ett sådant läge. Den expertkommittén, STEMU,
konstaterade i sitt
betänkande Stabiliseringspolitik i valutaunionen att det blir
svårare att upprätthålla samhällsekonomisk balans vid en
EMU-anslutning.
Nordbankens tidigare chefsekonom Nils Lundgren jämförde
ett EMU-medlemskap med att säga upp sin brandförsäkring:
"Vinsterna är säkra men små, riskerna svårbedömda
men stora"
Dagens Industri 27/3
2003
- Det är oansvarigt av ja-sidan att inte har en
genomtänkt strategi för hur vi ska kompensera bortfallet av en
självständig penningpolitik om Sverige går med i EMU,
säger Nils Lundgren, ordförande för nätverket Europa ja -
euro nej.
Nils Lundgren,
Pressmeddelande, 5 mars 2003
Herr Krökén vet svar på EMU-frågan
Rolf Gustavsson
"nej-partiernas
stämmor inkallas och faställer varje viktigt beslut,
som
förändring av räntan"
SvD kolumn 22/12 2002
Denna nya rödgröna krona skulle kunna skötas av en
ny politiskt kontrollerad riksbank med Sören Wibe som chef och Bengt
Dennis och Lars Wohlin som konsulter. De båda herrarna kan ju handgreppen
i den händelse den rödgröna kronan skulle behöva devalveras
eller om räntan skulle behöva justeras. Nils Lundgren vore en
självklar officiell presstalesman med en egen direktlinje till Reuters och
Wall Street Journal.
Målet för den rödgröna
penningpolitiken bestäms rimligen inte av snäva monetaristiska
kriterier som inflation eller växelkurs utan av den övergripande,
strategiska ambitionen att uppnå full sysselsättning och regional
rättvisa.
"EMU är ett särintresse
för eliten"
Det är en alltmer skrattretande
missuppfattning att en svensk anslutning till valutaunionen EMU ger bättre
ekonomisk stabilitet. Vi har redan en väl fungerande penningpolitik och
mycket starkare statsfinanser än euroområdet, som är på
väg in i en svår kris. EMU är ett särintresse för den
svenska eliten
Karl-Gustaf Löfgren, Nils Lundgren, Sören
Wibe och Carl Hamilton, alla styrelseledamöter i "Europa ja - euro nej" DN
Debatt 2002-11-16
Ekonomer om EMU
Lars Wohlin Stefan Fölster Mats Kinnwall Lars Svensson Nils
Lundgren
Affärsvärlden 2002-10-02
Bengt K.Å. Johansson utreder
stabiliseringspolitik vid svenskt EMU-medlemskap
Finansdepartementet
Pressmeddelande 2000-10-30
Att förhala EMU, SvD-ledare
2000-10-21
Regeringens nya EMU-utredning. Bland de namn som nämns
finns bland andra EMU-skeptikern Nils Lundgren och förre EMU-utredaren
Lars Calmfors. Ordförande väntas bli LO:s förre chefekonom P-0
Edin.
Om "Princetonprofessorn Lars E O
Svensson" och Nils Lundgren och hans bok
Det har spritt sig en
föreställning i EMU-debatten om att de flesta ekonomer är emot
euron. Politiskt kan det finnas fördelar för Sverige att gå med
i valutaunionen, får vi veta, men ekonomiskt talar nästan allt
emot.
DN-ledare 4/6 2003
Visst kan det bli lite billigare att göra affärer inom
EU, i och med att växlingskostnaderna försvinner, men de vinsterna
är marginella och uppvägs knappast av att Riksbanken förlorar
möjligheten att sätta styrräntan efter svenska
förhållanden. Och som om detta inte var nog förlorar vi
också den flytande kronan, vars svängningar på valutamarknaden
plötsligt sägs vara till fördel för ekonomin.
Nationalekonomen Nils Lundgren är en av nejsidans mest
kända profiler. Han driver ovanstående teser med frenesi utan
några synbara försök att nyansera frågan och se att det
faktiskt finns två sidor av myntet. I debattboken "Europa ja - euro nej" är det
inte ekonomen Lundgren som har hållit i pennan utan kampanjmakaren
Lundgren. I den väljs det och vrakas friskt bland de argument som passar
"saken".
Exempelvis avfärdas den nya forskning som visar att en
gemensam valuta kan öka handeln med cirka 100
procent, med hänvisning till svenske ekonomiprofessorn Torsten
Persson. Problemet är bara att även Perssons forskning tyder på
att euron kan ge starkt positiva effekter på handeln.
Det vore synd om Nils Lundgrens analys är den som ska
färga svenskarnas bild av hur ekonomer ser på euron. Särskilt
representativ är han nämligen inte. När Temo i december 2002
intervjuade 160 verksamma professorer i national- och företagsekonomi
på uppdrag av organisationen
Eurofakta, svarade sex av tio att de skulle rösta ja till EMU.
En av dem som säger ja är Princetonprofessorn Lars E O
Svensson, expert på penningpolitik (det vill säga det som
centralbankerna sysslar med), som i går deltog vid ett seminarium
anordnat av Studieförbundet näringsliv och samhälle. Svensson
är relativt okänd för de flesta svenskar men tillhör den
absoluta världstoppen inom sitt forskningsfält. Han anser att
Riksbanken fungerar betydligt bättre än dess motsvarighet i
Frankfurt, ECB, men att Sverige ändå bör byta kronan mot euron.
Oavsett om Sverige går med eller ej i EMU borde alltså
ECB lära av den svenska centralbanken - liksom av Bank of England. Det
skulle hela Europa tjäna på. Men chansen att det sker ökar
markant om vi ansluter oss till valutaunionen. Det stärker de redan goda
skälen för att rösta ja i höstens folkomröstning.
Full
text
Kommentar av Rolf Englund:
Lars E O
Svensson är mycket riktigt nu "Princetonprofessor".
Under tiden fram
till och med kronkursförsvaret var han rådgivare åt
Riksbanken.
Han är således en av de mest ansvariga för katastrofen 1992.
Nils Lundgren var en av de
få som varnade
"Ja till EMU ger ny svensk kris"
Nils Lundgren på DN
Debatt 99-08-31
Nils Lundgren m fl om EMU i
"Vad hände med
Sveriges ekonomi?" SOU 1999:150
Den socialdemokratiska regeringen har fått utstå
hård kritik för att den "vägrat ge besked" om sin
inställning till EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Exempelvis
har Dagens Nyheters ledarsida framställt regeringen som
handlingsförlamad och bakåt strävande för att den inte
"tar bladet från munnen" och proklamerar att den stöder ett svenskt
medlemskap.
Om detta säger en av Sveriges främsta auktoriteter
på området, professor Lars Calmfors:
- Det är få frågor där det är en
sådan intensitet i argumentationen från näringslivets och de
borgerligas sida, det har nästan lite ka raktären av kampen mot
löntagarfonderna. För det tas ibland till så väldigt
hårda ord om "regeringens flathet" och "oförmåga att be
stämma sig", och att det är "ett tecken på svaghet" och
så vidare. Det finns naturligtvis någon grund för det; att det
finns politiska överväganden som gör att man inte tar
ställning när man kunde, men det är ju också så att
det finns en genuin osäkerhet, som jag har mött hos
väldigt många, som verkligen vill vända och vrida och diskutera
och som inte riktigt vet vad de tycker. Det tycker jag att man ska ha respekt
för. Men ibland tycker jag att näringslivssidan tar till en
väldigt hård argumentation, och även från den borgerliga
sidan. Eller ledarsidor typ Dagens Nyheter. Att det är så "urbota
dumt" att ha en annan uppfattning i EMU-frågan - och det stör mig.
Jag har annars mest träffat på den typen av inställning
från so cialdemokratiskt håll och LO-håll därför
att jag oftast har en upp fattning vad man ska göra på en
arbetsmarknad som går stick i stäv mot deras. Men det är helt
klart att EMU-frågan väcker precis lika heta,
känslomässiga reaktioner på den borgerliga sidan ellernä
ringslivssidan som det gör att diskutera a-kassa eller konflikträtt
påden andra ndra sidan. Kampen för EMU ligger väldigt nära
den intensi tet som man hade när det gällde kampen mot
löntagarfonder.
Att EMU-frågan har starka
ideologiska och känslomässiga undertoner vittnar inte bara Lars
Calmfors om. Vice riksbankschefen Villy Bergström
berättar:
- Jag pratade en gång med en högt uppsatt person
på finans mark naden som har varit statssekreterare i den borgerliga
regeringen. Jag sa: "Hur fan kan ni stå ut med att finna er i den
här byråkratin nere i EU? Ni som har kritiserat svensk
byråkrati, hur kan ni hålla på på det sättet? Ja,
då erkände han att dels har de propagerat så oerhört
hårt för att få in Sverige i EU, så de är liksom
bundna av detta, och sedan sa han: "Men det ska du komma ihåg, att
närings livet har haft en enda synpunkt på EU-medlemskapet, och det
är att för all framtid vrida Sverige ur socialdemokratins
järngrepp!" Det var ovanligt brutalt och tydligt uttryckt, men det har ju
länge varit min inställning att detta är den grundläggande
faktorn och det har det alltid varit för dem.
Argumenten för och emot EMU kläds ofta i tekniska termer
och formuleringar om vad som är "bra för Sverige", och den som
är för eller emot EMU har självfallet en uppfattning om på
vilket sätt projektet kan gynna eller missgynna landet, men i bakgrunden
finns rimligen också en uppfattning om huruvida projektet skulle gynna
eller missgynna den egna ekonomin och karriären. Frågan rymmer
självfallet också ideologiska och känslomässiga preferen
ser.
Den ideologiska motsättningen mellan vänster och
höger har inte helt spelat ut sin roll, men går bara delvis att
applicera på EMU-frågan. Fram till i år har EMU främst
varit det politiska och ekonomiska etablissemangets projekt, från
Industriförbundet till Metall. Men i dag finns det en och annan
vänstersinnad som vill se ett svenskt medlemskap. Debattören Johan
Ehrenberg och ekonomen Sten Ljunggren menar att Sveriges möjlighet att
bedriva en självständig politik blir större innanför
än utanför den monetära unionen, bland annat med
motiveringen att den europeiska cent ralbanken ECB inte kan anpassa
räntenivån efter den ekonomiska politik som förs i ett
litet land som Sverige, och att vii hägnet av detta kan föra en mer
expansiv politik. Deras ståndpunkt bygger dessutom på att svenska
storföretag och banker i kraft av sin stor lek kan "manipulera" kronans
kurs i enlighet med sina egna syften, och att denna möjlighet elimineras
om Sverige ansluter sig till den gemensamma valutan.
Samtidigt verkar fler och fler ekonomer och debattörer till
höger på den politiska skalan - Margit Gennser, Johan Hakelius, Rolf
Englund, Sven Rydenfelt och många andra - vilja hålla Sverige
utanför EMU. Dels är man rädd för att vi avhänder oss
möjlighe ten att använda ränte- och växelkurspolitiken som
en makroeko nomisk stabilisator, dels fruktar man att den ekonomiska och mo
netära unionen ska utvecklas till ett konformistiskt, byråkratiskt,
planekonomiskt projekt som snarare hämmar än gynnar fri kon
kurrens.
Fortfarande kan man dock säga att det finns en viss
skiljelinje mellan vänster och höger i frågan genom att de
borgerliga partierna tagit klar ställning för EMU samtidigt som
partierna till vänster antingen avvaktar eller säger ett klart nej
till ett svenskt medlem skap.
När det gäller de intervjuade ekonomerna så
är en övervägande majoritet antingen definitivt emot EMU eller
också klart skeptiska till projektet. Aven de ekonomer som är
för ett svenskt medlem skap uttrycker i flera avseenden sin skepsis
beträffande i vilken mån EMU verkligen gynnar Sveriges ekonomi.
SAF:s chef sekonom Jan Herin menar att EMU hittills varit
ett elitens projekt:
- Fram till det här att vi nu ska ha en omröstning om
EMU så tycker jag att detta projekt har burits rätt mycket av
eliten, om man nu får kalla den så, alltså att de som arbetar
med frågor kring finanspolitik - ekonomer, riksdagsmän och
ledarskapet inom par tierna - de har i mångt och mycket enats, eller
funnit från den in ternationella utvecklingen, att vi kan inte avvika,
att vi måste gå den här vägen.
Merita Nordbankens chefsekonom Nils Lundgren tror, likt
många av sina kolleger, att den monetära unionen skulle
innebära fler nackdelar än fördelar för svensk ekonomi. Jag
frågar honom hur han tolkar de olika grupperingarnas motiv för sin
hållning i EMU frågan.
- Om man förenklar det lite så kan man säga att
socialdemo kraterna var emot därför att de räknade med att det
kan bli svårt att föra en långtgående
utjämningspolitik, och de borgerliga var för av precis samma
skäl, och that's it. Näringslivets organisationer hade nog
känslan av att de nog inte var så intresserade av fredsprojektet,
och frihandel skulle man ju få ändå, det var alltid uppenbart
för alla initierade. Vi hade ju redan före EES-avtalet en tullunion
med in dustriprodukter och så där. Och i övrigt så var
man inte sa intres serad. Själva näringslivet, det tunga, det är
ju globalt och anglosax iskt inriktat, det är ju dit hoppen går nu
också.
1 likhet med Villy Bergström menar Nils Lundgren att man
på den borgerliga sidan har velat föra bort beslutsfattandet
från det social demokratiskt styrda Sverige.
- Det ligger kvar även nu, en instinkt att det blir ett
mera borgerligt Sverige om man går med, men å andra sidan
måste man göra en del avvägningar, det är liksom en
grundton i det hela som är enkel och intressebetonad. Caimforsutredningen,
som ju är den enda stora utredningen i frågan, kom ju till
slutsatsen att det ju kan ha sina politiska nackdelar att inte vara med, att
man får mindre in flytande, att man blir sidsteppad i andra frågor
som är besläktade med ekonomisk-politiska diskussioner i Bryssel och
så där. Och det är ju då kan man säga
någonting som inte riktigt stämmer med den andra linjen, som
näringslivet driver, att det här med nationell suveränitet bara
är båg, att vi inte har något inflytande kvar. Men det lilla
inflytande vi får i EMU är egentligen lika
marginellt.
Så tillför Nils Lundgren en ytterligare faktor i
diskussionen om EMU, den så kallade teknokratins önskan att få
vara med i Bryssel.
- Jag tror att önskan att vi ska gå med i EMU mycket
handlar om teknokratins önskemål - och det är sådant jag
tycker att ni borde titta på. Redan under 70-talet började
åsikten växa fram - land alla dem som jobbar i näringslivets
organisationer, och jordbrukets föreningsrörelse, och etablissemanget
inom socialdemokratin - att om vi inte är med i EU som medlemmar, och de
andra länderna blir det, då försvinner karriärer, och man
är inte med mer än kanske som observatörer och sådant. Jag
talar alltså om särintresset för teknokrater. Och det är
oerhört starkt, det är min bestämda upp fattning. Jag har haft
några rejäla gräl med Pernilla Ström, som är en god
vän till mig, hon tycker att det är fruktansvärt att ta upp
detta argument. Då säger jag att vi ju har gett nobelpriset till
James Buchanan för public choice-teorin. Även politiker var och
är fort farande mycket uppbragta över detta
misstänkliggörande, att de skulle ha några andra incitament
än de som vanligen nämns.
- Än så länge så är teknokratin
sakrosankt. Men jag tycker att det är rätt uppenbart att det är
fundamentalt för systemet. För dem är Bryssel ett Bysans, och
att stå utanför detta är verkligen att hållas borta
från köttgrytorna. Och det präglar alla, oavsett var man
är.
Vilka räknar då Nils Lundgren till denna
teknokrati?
- Alla som är anställda på SAF och
Industriförbundet och LO. Titta på den guldkant på tillvaron
det redan har blivit för mängder av ämbetsmän med
halvtråkiga jobb på SEB och så där, nu åker man
till Bryssel och får med sig fri sprit hem (Lundgren skrattar), och man
träffar intressant folk - det blir ett helt annat lyft. Man är med.
Det tror jag är den riktigt tunga faktorn nu i det här, och det
gäller inte bara EMU. Det leder just till att allt bör upp på
EU nivå. Den här subsidiaritetsprincipen kan inte fungera
därför att de som i praktiken avgör fördelningen har alltid
anledning att föra be sluten uppåt, och det tror jag är den
starka kraften här. Att man ska vara med, och vara med i allt, och det ska
vara mycket att vara med i. Det tror jag är en drivkraft som är
påtaglig.
- Så finns det ju en slags dold ideologisk ståndpunkt:
att man bör vara med i EMU för att det då blir svårt att
hålla på med en massa socialistiska experiment hemma i Sverige, och
det är en ryggmärgs historia. Men det motivet minskar nog i betydelse
nu. Sedan det här med att man - om man vill göra en statsvetenskaplig
analys - ska vara med i rådslagen i Bryssel, inte stå utanför
utan ha det in flytande man kan få, som är den mest legitima av de
här ståndpunkterna, och så just teknokratins särintresse
som driver åt det andra hållet.
Nils Lundgren m fl om EMU i
"Vad hände med
Sveriges ekonomi?" SOU 1999:150
Ja till EU - nej till
EMU?
Huvudpunkter i Nils Lundgrens föredragning i Helsingfors
inför riksdagens utrikesutskott och inför Europakommitténs
seminarium den 21 september 1994
Det mikroekonomiska argumentet för
EMU
Huvudargumentet för en europeisk myntunion är till sin
natur mikroekonomiskt. Det ter sig intuitivt självklart att det är en
kostnad för alla privata och offentliga ekonomiska aktörer att
tvingas operera med mer är ett myntslag. Det uppstår transaktions-
och informationskostnader och växelkursrisker.
Varje finaschef på ett större företag har gjort
stora vinster eller förluster på
växelkursförändringar under de senaste åren och ägnar
stora resurser åt att hantera växelkursrisker.
Det kan emellertid visas att detta argument är svagt av
två skäl.
För det första är transaktionsoch
informationskostnaderna mycket små och det finns en väl utbyggd
marknad för instrument där växelkursrisker kan läggas av
till låga kostnader. De rena transaktionskostnaderna är sannolikt
inte ens i mycket små och öppna ekonomier mer än någon
eller ett par promille av BNP, vilket därmed skulle vara
engångsvinster av en övergång till en valuta gemensam
med ett lands alla handelspartner.
För det andra är det som uppfattas som en
växelkursrisk till största delen makroekonomiska risker, vars
utfall drabbar marknadens aktörer som växelkursändringar,
när man har olika nationella valutor, men som skulle drabba aktörerna
även vid en myntunion genom förändringar av andra relativpriser
i ekonomin.
Den överväldigande delen av de vinster och
förluster som olika aktörer har gjort på det stora fallet den
finska marken eller svenska kronan skulle de ha drabbats av även under en
europeisk monetär union genom de dramatiska förändringar i dessa
båda länders nominella pris- och lönenivåer och i
efterfrågan på olika områden som skulle ha framtvingats om
det inte hade funnits någon växelkurs som kunde ta upp
förändringen.
Det makroekonomiska argumentet för EMU
Det finns också ett makroekonomiskt argument för en
myntunion som närmast är av public choiceteoretisk natur. Det har
hävdats att prisstabilitet är en förutsättning för
långsiktig tillväxt och kanske också för politisk
stabilitet. Det har sedan också hävdats att prisstabilitet inte kan
uppnås utan en i grunden självständig centralbank. Det finns
studier som stöder tanken på ett sådant samband. Resonemanget
fortsätter sedan med antagandet att de länder som inte har en
självständig centralbank inte på egen hand förmår
instituera en sådan. Däremot kan de gå med en myntunion som
styrs av en självständig centralbank och därmed nå
prisstabilitet.
Även detta argument är diskutabelt. Sambandet mellan
prisstabilitet och centralbankens självständighet kan bero på
att de politiska värderingarna i ett land medför både en
prisstabiliserande ekonomisk politik och en acceptans för en
självständig centralbank med prisstabilitet som mål.
Under alla förhållanden innebär detta argument ett
slags omyndigförklarande av det nationella politiska systemet, eftersom
det bygger på tanken att det och för sig är fullt möjligt
rent tekniskt att på egen hand i likhet med Schweiz eller Österrike
driva en ekonomisk politik som ger god prisstabilitet, men att politiska
värderingar omöjliggör en sådan lösning på nationell grund.
Diskussionen om EMU:s tillrådlighet tar sin
utgångspunkt i teorin för optimala valutaområden. Det finns
skäl att tro att det inte vore lämpligt med en enda valuta för
hela världen och analysen av vilka kriterier som gäller för att
identifiera ett lämpligt valutaområde är därför
central.
I kort sammanfattning kan sägas att ett optimalt
valutaområde måste ha god geografisk arbetskraftsrörlighet
inom området eller möjlighet till kraftfulla
fördelnings- och regionalpolitiska åtgärder för att
motverka tendenser till regional obalans eller god flexibilitet
nominella löner och priser uppåt och nedåt.
Rent teoretiskt kan endera av dessa tre räcka för att
det skall vara möjligt att utan alltför stora problem ha en gemensam
valuta. I praktiken vet vi att normalt inget av kriterierna är
tillräckligt väl uppfyllt för att i dag existerande
valutaområden skall flingera riktigt bra.
De båda första kriterierna uppfylls bäst i
nationalstater, där språklig och kulturell gemenskap
underlättar geografisk rörlighet och där en kombination av
nationell solidaritet och en stor offentlig sektor med välutbyggda
transfereringsystem möjliggör omfattande regionalpolitiska insatser.
Det tredje kriteriet är däremot sällan
särskilt väl uppfyllt. Vi har idag hög arbetslöshet och
stor obalans mellan regionerna i de flesta större stater i Västeuropa
och de grandiosa försöken med stabiliseringspolitik i
västvärlden sedan mellankrigstiden har varit nödvändiga
just därför att frarnför allt nominella löner inte är
flexibla uppåt och nedåt.
När dagens nationalstater, som med få undantag är
egna valutaområden, drabbas av olika makroekonomiska påfrestningar,
kan dessa mötas på flera olika sätt.
Produktivitetsuppgången i areella näringar som jordbruk
och skogsbruk har frist ällt mycket arbetskraft som då har flyttat
till snabbväxande regioner inom landet.
Samtidigt har de regionala påfrestningarna hanterats med
stora insatser av statliga skattemedel. Däremot har inte
relativlönerna för industriarbetare i avfolkningsbygderna sjunkit,
så att industriföretag har lockats att expandera där.
Geografisk rörlighet och möjligheterna till stora
transfereringar har fått klara av de påfrestningar som har drabbat
vissa branscher och därmed regioner i nationalstaterna.
När påfrestningar och makroekonomiska chocker har
drabbat hela länder som nu i Finland och Sverige, har varken geografisk
rörlighet hos arbetskraften eller transfereringssystemen kunnat klara av
anpassningen. Teoretiskt kunde några hundra tusen industriarbetare med
familjer ha flyttat från Finland eller Sverige till t ex Bayern, när
krisen slog till här i början av 90-talet, men vi vet alla att detta
inte skulle kunna inträffa ens vid fullt medlemskap i EU. Hindren
ärju inte huvudsak byråkratiska utan språkliga och kulturella.
I varje nation måste man också ta ställning till
om man vill ha en myntunion som bygger på att det egna landets medborgare
måste utvandra för långa perioder eller för alltid
för att systemet skall fungera.
Transfereringssystemen har inte heller kunnat klara av de nu
inträffade chockerna, eftersom de drabbat så hårt. I Sverige
transfereras i och för sig enorma belopp till drabbade medborgare, men det
finns inte nog många som kan finansiera dessa transfereringar utan det
hela måste ske med hjälp av lån. Den normala utvägen i
sådana lägen är att det sker en anpassning av hela landets
pris- och lönenivå mätt i utländsk valuta genom en
ändring av den egna valutans växelkurs mot andra valutor.
Så har också skett och det torde vara uppenbart
för en var att både Sverige och Finland skulle vara i en
omöjlig situation utan de deprecieringar som inträffat.
Personlig slutsats
Min slutsats är att EU inte idag, och med största
sannolikhet inte på många år, kanske årtionden, kan
antas uppfylla rimliga krav på att bli ett välfungerande
valutaområde. Och det är också viktigt att begrunda på
vilket sätt det då kan komma att fulingera. Om det är genom
hög internationell rörlighet för arbetskraften, så
måste vi skapa ett Europa där stora grupper måste vara beredda
att lämna sitt land för att Europa skall kunna ha en gemensam valuta.
Om det är genom möjlighet till stora transfereringar och
kraftfull regionalpolitik, så måste vi skapa ett Europa där
stora delar av våra skatter och transfereringar kanaliseras via Bryssel
och Strassbourg.
----------------------
Mot Europas Förenta Stater
Spain’s troubles reflect “asymmetric shocks” within the eurozone, which were always known to be a problem
It’s almost like a textbook example. Unfortunately, millions of people are suffering the consequences.
Europe is now stuck with this creation, and needs to move as quickly as possible toward
the kind of fiscal and labor market integration that would make it more workable.
Paul Krugman, New York Times, 9/2 2010
------------------------
Om däremot flexibiliteten i nominella löner och priser
ökar dramatiskt, faller invändningarna mot en gemensam valuta.
Om så sker, skulle det dock innebära att ett problem
som industriländerna har brottats med under hela sin historia skulle ha
lösts. Arbetslösheten skulle vara ett minne blott och
svårigheten att förena hög sysselsättning med låg
inflation skulle ha undanröjts. Ett kriterium på när vi kan
börja hoppas på detta är att arbetsmarknaden börjar
fungera så väl i Europa att varje land kan öka
efterfrågan och räkna med att detta leder till full
sysselsättning under fortsatt god prisstabilitet. Det ser inte hoppfullt
ut.
Amerikas förenta stater kan ha en gemensam
valuta, därför att det uppfyller de tre kraven relativt hyggligt.
För det första är arbetskraften mycket geografisk rörlig i
denna invandrarnation, där många saknar rötter i någon
bestämd del av landet och där man (än så länge) har
ett gemensamt språk. För det andra har man en ganska stor federal
offentlig sektor, som kan transferera pengar och placera federalt finansierade
verksamheter i behövande områden. För det tredje är den
nominella löneflexibiliteten och lönespännvidden mycket
större än i Europa.
Ingen kan idag säga när Europa har fått en
sådan geografisk rörlighet, en så stor federal budget och en
sådan nominell löneflexibilitet att en gemensam valuta kan fungera
från Sicilien till Nordkap.
Medan vi väntar på den dagen, bör vi dock
ställa oss frågan, om vi vill underminera nationernas
möjligheter till överlevnad som nationer i sådan omfattning,
som krävs, när vinsten av en gemensam valuta enligt de studier som
gjorts är så utomordentligt blygsam?
Ty en nation överlever knappast i längden som
nation, om den inte kan erbjuda de egna medborgarna en inhemsk differentierad
arbetsmarknad med det moderna samhällets alla kvalificerade
arbetsuppgifter.
En egen valuta kan vara ett nödvändigt, ehuru
naturligtvis inte tillräckligt, villkor för nationens
möjligheter som nation under många årtionden framåt.
Påståendet kan inte bevisas, men inte heller motbevisas och vi
bör tänka efter vilka risker vi är beredda att ta.
East Germany Was and Is Greece
More than 20 years later, the former East Germany is still an economic backwater, with unemployment rates double what they are in the west of the country.
WSJ blog July 7, 2011
Åter till EMU
på 10 minuter
Europe's monetary union, which launched the euro almost a decade ago, remains an "experiment" with the outcome "likely to remain uncertain for a considerable time to come"
writes Otmar Issing, who served as the European Central Bank's chief economist for its first eight years
Ralph Atkins Financial Times, April 16 2008
Mer av Nils
Lundgren om EMU (IntCom)
Början på sidan |