Arbetet

Historiskt möte?
Ledare Arbetet 25 mars

Möjligheternas toppmöte, sa statsminister Göran Persson när han i går skulle summera Lissabonmötet.

Persson dristade sig till och med till den gissningen att mötet kan komma att gå till historien som ett vars betydelse kan mäta sig med Maastricht 1990, där Europas ledare beslutade om den europeiska valutaunionen EMU.

Vari består då framgångarna?

För det första i det faktum att de sociala och sysselsättningspolitiska frågorna på allvar nu tas upp på dagordningen. Under den europeiska epok som dominerades av högerregeringar, ledda av politiker som Margret Thatcher, hade detta överhuvudtaget inte varit tänkbart. Den minnesgode erinrar sig att Storbritannien då hade en egen undantagsklausul som gällde den sociala dimensionen i Europasamarbetet.

Lissabonmötet kan också ses som ett framsteg för den vänster inom europeisk socialdemokrati som rider spärr mot liberaliseringen, som menar att den fulla sysselsättningen skall ligga fast som ett huvudmål för det politiska arbetet och minst måste jämställas med kravet på penningpolitisk stabilitet. Men dit är det alltså fortfarande långt, mycket långt.

Sysselsättnings- och välfärdsfrågorna har på allvar lyfts in på den dagordning som anger vad EU skall syssla med.

Men det råder en svårartad obalans.

Den inre marknaden, EMU och inflationsbekämpningen backas upp av EU:s ”grundlag” och starka institutioner – av konvergenskriterierna och stabilitetspakten och av en centralbank ställd vid sidan av folklig kontroll.

De sociala målen, inklusive den fulla sysselsättningen, skall uppnås med hjälp av ett slags benchmarking, för att nu låna ord från engelskan och näringslivet. Länderna ska med hjälp av riktlinjer och jämförelser sporra varandra till framsteg, är det tänkt.

Och de uppställda sysselsättningsmålen, som med svenska mått dessutom är lågt satta, skall genomföras av varje medlemsland för sig och på eget sätt.

Man skulle kunna säga, om än något förenklat, att medan penningpolitiken är överstatlig, så är sysselsättningspolitiken fortfarande nationell. En obalans som i det långa loppet kommer att visa sig svår att leva med. Till det kan läggas att när nu medlemsländerna uppmanas att skapa jobb och förbättra barnomsorgen, så är det snabbare avregleringar och skattesänkningar som pekas ut som särskilt angelägna.

Det är, som vanligt när det gäller internationella överenskommelser, inte heller svårt att peka på överflödet av snömos i deklarationerna. Portugals premiärminister Antonio Guterres, konstaterar således att EU nu skall bli den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen.

Lissabonmötet kan och bör beskrivas som ett viktigt framsteg.

Men huruvida det, som Göran Persson ställer i utsikt, kommer att gå till historien som lika viktigt som Maastricht återstår att se.

Det står med andra ord skrivet i stjärnorna. De stjärnor på EU-flaggan som symboliserar de enskilda staterna.

EMU-beslutet stärkte inte s
"EMU är ett felkonstruerat och olämpligt projekt"

Arbetet Söndag 19 mars 2000

Det finns en enda signifikant förändring i Arbetet/Sifos senaste väljarbarometer: de tveksamma väljarna har blivit fler (12,5 procent, jämfört med 11 vid förra mätningen).

En kanske viktigare orsak är att välfärdsfrågorna som behandlades på extrakongressen nästan helt överskuggades av EMU-frågan. Det är en fråga som enligt undersökningar står långt ned på listan över de viktiga frågorna för s-väljare.

Det är förståeligt, även om EMU-frågans vikt knappast kan överskattas.

Den EMU-entusiastiska socialdemokratiska ledningens tal om EMU som garant för sysselsättning och välfärd i Europa övertygar inte särskilt.

Kvar finns dessutom en stark misstro inför hela EU-projektet, efter det inträde som av många upplevdes som frammanipulerat av en politisk elit långt ifrån folket. En bild som säkert förstärks av EMU-debatten, eller bristen på debatt, och dess behandling inom partiet.

Personer på ledande poster hävdar, utan någon alltför påtaglig entusiasm, att vi ”måste” gå med i EMU. Samtidigt som skepsisen är stor bland gräsrötterna.

Annars tycks allt vara som förut. De borgerliga partierna har gjort ett extremt blekt intryck den senaste månaden.

På extrakongressen hade socialdemokraterna en viktig chans att återfå förlorat väljarförtroende. Man hade kunnat säga: vi har ett val, och EMU är ett felkonstruerat och olämpligt projekt.

Om man hade haft det modet, hade också konstruktiva politiska visioner inom ramen för EU kunnat få en helt annan trovärdighet.

Det hade kunnat motverka politikerförakt och ointresse.

Nu blev det nog tvärtom, om extrakongressen alls hade någon inverkan.

Ledare Arbetet, 14 mars 2000
Priset för att höras

Han använder sig av en retorik i EMU-frågan som saknar varje uns av hederlighet. Den bygger på rent bedrägeri och taktiska överväganden.

Så karaktäriserar Birger Schlaug Göran Perssons EMU-linje i en aktuell debattartikel.

Det är ord som har betydligt bättre täckning som beskrivning av Schlaugs inlägg, än av Perssons EMU-retorik.

Men framförallt är det ord som inte hör hemma i en seriös politisk debatt. För att någon ska kallas lögnare, måste beviskraven rimligen ställas högre än att denne tonar ned vissa argument och lyfter fram andra.

I sak har Schlaugs inlägg i EMU-frågan tre poänger.

Det är sant att man inte bör betrakta EMU som ett skydd mot finanskapitalets rörlighet och att det inte är relevant att hänvisa till kronförsvarets 500-procentiga ränta.

Det är sant att EMU troligtvis driver fram en samordning av politiken på andra områden.

Och det är sant att EMU i allt för liten utsträckning diskuteras som politiskt projekt, inte minst inom socialdemokratin.

Nå, det har sagts förut. Och det kommer att sägas igen.

Det är således inte sakinnehållet som gör Schlaugs inlägg medialt intressant.

Utan tonen: de osakliga okvädingsorden, den märkliga konspirationsteorin, avsaknaden av all respekt för motståndaren.

Den är ett uttryck för flera sammanfallande fenomen.

För det första Birger Schlaugs kroniskt höga tonläge. Gång efter annan skriker han varg. Utan att det dyker upp någon.

För det andra att miljöpartiet nu desperat försöker ta tillfället i akt att profitera på det missnöje med s-kongressens ja till EMU, som finns inom den socialdemokratiska väljarkåren.

Men viktigare än dessa direkta förklaringar, är att angreppet är ett uttryck för ett problem i det svenska debattklimatet.

Lite grovt kan vi tala om att det vi kallar politikens medialisering består av åtminstone tre tendenser som alla finns återspeglade i Schlaugs inlägg. Personfokusering – i det här fallet, personangrepp. En syn på politiken som ett spel – i det här fallet den konspiration av socialdemokrater och högerpolitiker som ”lurat skjortan av” människor och som ljuger i största allmänhet.Och slutligen ett upphetsat tonläge.

Denna medialisering drivs fram av politiker och journalister i samspel. Den underminerar möjligheterna att föra en seriös diskussion. Istället förmedlas bilden av politiken som en personlig maktkamp och ett intrikat intrigspel och världen reduceras till ett antal ”nyheter” eller ”utspel”. Det gör många mindre intresserade av politik och det gör oss alla lite dummare för varje dag.

Dessa allmänna tendenser förvärras av den särställning som Dagens Nyheter erövrat som den tribun från vilken alla som vill höras måste tala. Där råder särskilt tuffa regler.

I det här fallet innebär det att Schlaug måste ta i så han spricker. Om han hade varit socialdemokrat hade han kunnat hålla en mer saklig ton. Ett angrepp på Persson från någon inom rörelsen är alltid intressant.

Men nu är han bara avgående språkrör för det lilla miljöpartiet. Då måste han ta till det tunga artilleriet.

Också till priset av sin egen trovärdighet.

Ledare i Arbetet 2000-03-09
S-kongressen bör besluta om folkomröstning

Folkomrösta om EMU-medlemskap, annars avgår vi.

Med någon veckas mellanrum har nu både kulturminister Marita Ulvskog och jordbruksminister Margareta Winberg framfört samma hot.

Att det skulle bli svårt för dem att sitta kvar i en regering som inte låter EMU gå till folkomröstning är en sak.

Att ställa ultimatum är något annat. Nämligen en typ av ovärdig politisk utpressning. Dessutom en utpressning som framstår som tämligen överflödig. Det har länge lutat åt att det blir folkomröstning i EMU-frågan. Det finns en stark folklig opinion. En aktuell mätning visar att 73 procent stödjer kravet. Det gör också LO och flera politiska partier.

Till vilket ska läggas de taktiska skälen. EMU-frågan skär rakt igenom flera partier, inte minst socialdemokraterna. Att då inte lyfta ur den för ett specifikt ställningstagande vore partitaktiskt förödande.

Hittills har partiledningen hållt dörren öppen också för att frågan skulle kunna avgöras i samband med riksdagsval. Dock utan att förklara i vilken situation det skulle kunna bli aktuellt.

Kongressen bör stänga den dörren.

Arbetet: Tiden är inte mogen för EMU
Måndag 15 november 1999

Därför säger Arbetet nej till medlemskap

EMU:s slutfas är ett faktum sedan drygt tio månader. Dagligen diskuteras nu i media om Sverige bör ansöka om medlemskap. Det är bra. EMU är en av vår tids viktigaste politiska frågor. Den är komplex, mångtydig, och ett eventuellt beslut om medlemskap är i praktiken omöjligt att ta tillbaka om det skulle gå snett.

Debatten sönderfaller i två delar: en ekonomisk dimension och en demokratisk.

De ekonomiska argumenten för medlemskap är svaga eller tveksamma. Det hävdas att en gemensam valuta skulle förhindra valutaspekulation, öka de utländska investeringarna i Sverige och minska växlingskostnaderna, leda till en ökad finansiell stabilitet, lägre räntor och lägre inflation.

Spekulation mot den svenska kronan blir givetvis omöjlig, då den upphör att existera. Men möjligheten att spekulera mot euron finns kvar. Nu flyter emellertid både euron och kronan, vilket betyder att de verkligt allvarliga spekulationsattackerna – som när den svenska räntan drevs upp till 500 procent – knappast är möjliga.

Däremot skulle den europeiska centralbanken (ECB) ha större resurser att möta en attack än den svenska riksbanken. Och ett medlemskap skulle förhindra spekulation av den sort som de svenska företagen bedrivit mot kronan. Det vore en fördel.

Vad gäller investeringarna och växlingskostnaderna är fördelarna närmast försumbara. Växlingskostnaderna utgör någon promille av priset. Vilket den statliga EMU-utredningen beskrev som ”för litet för att tillmätas någon avgörande betydelse.”

Och det saknas belägg för att de utländska investeringarna skulle öka. Exempelvis ligger utanför-länder som Sverige och Storbritannien idag i topp vad gäller investeringar.

Argumentet om finansiell stabilitet – att penningvärdet varierar mindre för en större valuta än för en mindre – är också osäkert.

Ett ytterligare argument handlar om att övergången till euro skulle göra prisjämförelser enklare och därigenom förbättra konkurrensen och driva ned inflationen. Det är antagligen riktigt. Men effekternas omfattning är oklar.

Vad gäller en lägre räntenivå, så har detta påstående motbevisats. Sverige fick i våras en lägre ränta än ECB. Det betyder dock inte att påståendet inte skulle kunna vara giltigt på längre sikt.

Så långt de ekonomiska argumenten.

Sammantaget betyder ett medlemskap förhållandevis små och osäkra ekonomiska vinster, vinster som inte uppväger de politiska och ekonomiska problem som ett medlemskap riskerar att ge upphov till.

EMU är ett mycket stort valutaområde, där regioner och länder inte befinner sig i samma konjunkturfas och därför är i behov av olika penningpolitik. Alternativet när kronan är borta blir att möta konjunktursvackor med lägre löner, högre arbetslöshet, folkomflyttningar eller en kombination av dessa tre faktorer.

Det är varken realistiskt eller önskvärt.

Dessutom finns risken att ECB främst kommer att ta hänsyn till behoven hos de politiskt starka och folkrika länderna på kontinenten.

Vi vet inte idag hur kraftiga dessa så kallade assymetriska chocker kan bli. Och innan vi vet det, bör vi utgå ifrån att de kan bli allvarliga.

Invändningen mot detta argument är att möjligheten för Sverige att möta konjunkturvariationer med penningpolitiska medel redan idag är starkt begränsad. Det är sant. Men den finns. Regeringens EMU-utredare, ekonomen Lars Calmfors, har pekat på att möjligheten att avvika från ECB:s räntenivå i ett akut läge kan ge betydande effekter på arbetslösheten.

Till saken hör att EU saknar de politiska verktygen för att hantera detta problem. Det skulle kräva inte bara att ECB fick en låg arbetslöshet som mål, jämställt med inflationsmålet. Utan också att EU utvecklade en samordnad finans- och regionalpolitik. Kanske skulle också transnationella fackliga rörelser, med ramavtal på EU-nivå, vara en nödvändig åtgärd.

Detta är inget mindre än ytterligare steg mot ett federalistiskt EU. Det är steg som inte får tas utan en stark folklig uppbackning. Det räcker inte att hävda att beslut i den riktningen är formellt demokratiska. De kräver en folklig legitimitet som EU:s institutioner idag i stor utsträckning saknar.

Och här har vi närmat oss de viktigaste frågeställningarna inför ett EMU-medlemskap: den politisk-demokratiska dimensionen.

Ett argument som blivit vanligare i takt med att det visat sig att det går utmärkt för svensk ekonomi utanför EMU, är att Sverige skulle marginaliseras politiskt inom EU. Det är en möjlig utveckling. Men idag finns inga konkreta belägg för att det sker.

Kanske hamnar saken i ett annat läge om också Storbritannien och Danmark går med i EMU. Å andra sidan kommer EU inom några år att utvidgas med ytterligare en lång rad stater. Det kommer att ta tid för dessa att kvalificera sig för EMU-medlemskap, om de önskar ett sådant.

Och i det läget, men en mängd länder utanför EMU-samarbetet, är det svårt att se att EMU-länderna skulle kunna fatta viktiga beslut på egen hand.

EMU måste betraktas som i grunden felkonstruerat.

Både vad gäller den demokratiska uppbyggnaden och det politiska innehållet. Penningpolitiken dikteras av en handfull bankdirektörer som enligt lag är förbjudna att lyssna eller lyda de folkvalda politikerna. Deras överordnade uppgift – liksom hela EU:s nuvarande ekonomiska politik – utgår från en rigid inflationsbekämpningsnorm, som inte tar hänsyn till arbetslösheten.

Inrättandet av den självständiga centralbanken är ett sätt att låsa denna politik för lång framtid, ja att ställa den utom debatt.

Delar av den europeiska – och svenska – vänstern ser alla dessa problem, men menar att det bästa sättet att förändra EMU är att delta i samarbetet. Man menar att de spänningar mellan olika regioner som den gemensamma penningpolitiken orsakar också kommer att pressa fram de nödvändiga åtgärderna som till exempel en samordnad finanspolitik och en demokratisering av ECB.

Det går att resonera så.

Men det är en process som i så fall kommer att ta många år i anspråk och som i dagsläget ter sig högst osäker.

Motståndet – från näringslivets organisationer, från delar av EU-byråkratin och från den politiska högern – kommer tveklöst att försinka, ja kanske förhindra, den demokratisering som är nödvändig för att tvinga fram en ekonomisk politik som fäster större vikt vid människornas behov än vid ”marknadens” vinster.

Och under tiden riskerar de sociala kostnaderna att vältras över på unionens löntagare, vilket kan leda till att ännu fler vänder sig bort från den reformistiska vänstern och kanske från politiken överhuvudtaget.

Vi menar därför att man bör göra tvärtom. Först bygga de nödvändiga institutionerna och emokratisera de befintliga, samt genom en vänstervridning av EU-projektet stärka den folkliga legitimiteten för EU och EMU under en längre period.

Först därefter kan valutaunionen vara en bra idé.

På kongressen i mars ska socialdemokratiska partiet ta ställning till EMU-frågan. Vad kongressen beslutar kommer i praktiken att bli avgörande för om och när en eventuell folkomröstning ska hållas.

Mot bakgrund av att frågan riskerar att splittra partiet för lång tid framöver finns goda skäl för kongressen att undvika att slå fast en enhetlig partilinje.

Partiledningen kommer dock troligtvis att tvingas ta ställning. Något annat vore sensationellt efter de senaste månadernas intensiva mediedebatt.

Vi anser att den enda rimliga linjen är ett fortsatt nej till EMU-medlemskap.

Början på sidan

Externa länkar:
öppnar i nytt fönster Arbetet
Mer av Arbetet om EMU (IntCom)