- News - Anhängare
- EMU-skeptiker - - Statsvetare-
|
- News - Anhängare
- EMU-skeptiker - - Statsvetare-
|
| Danmark Kräftgång in i Europa
Motståndarna till EMU har gått segrande ur den danska folkomröstningen. Därmed har Danmark skickat en signal till EU att de fyra förbehållen från Maastricht ligger fast. Samt att danskarna i den framtida unionen bara är beredda att delta i B-laget. Diskussionen om flexibel integration, att olika länder ska kunna gå olika långt i samarbetet, har i och med valresultatet fått nytt bränsle. Det är naturligtvis besvärande för danskarna att två av deras förbehåll, försvarssamarbete och asyl- och flyktingpolitik, har en framskjuten plats på EU:s dagordning. Det betyder att Danmark har lämnat walk-over i några av de mest betydelsefulla framtidsfrågorna. Det kommer självklart att påverka danskarnas inflytande också på andra politikområden, eftersom det informella inflytandet i hög grad handlar om mått av entusiasm. Det finns mycket att säga om den valkampanj som nu är till ända. Negativa opinionssiffror fick regeringen att utfärda allehanda garantier om utvecklingen inom EU. Denna kräftgång in i Europa måste få ett slut. Det är inte fruktbart att försöka sälja in europeiska närmanden med löften om framtida avståndstaganden. Lika orimlig är den uppdelning av inrikes- och Europapolitik som både väljare och valda gjort. Europapolitik är inrikespolitik och vice versa. Om folket vill ha en annan Europapolitik än den majoriteten i folketinget står för borde det rösta fram en annan majoritet. Av Folketingets 179 medlemmar är 135 för ett medlemskap i valutaunionen. De 44 nejsägarna kommer från vitt skilda håll. Där finns representanter för det i grunden EU-vänliga Socialistisk folkeparti som mer än något annat parti driver frågan om flexibel integration. Där finns också medlemmar av Kristeligt folkeparti som även de har ett någorlunda konstruktivt förhållningssätt i fråga om Europasamarbetet. Men i gruppen ryms även nostalgiska kommunister och nationalistiska högerpopulister med ett nej som ekar ihåligt och tomt. Regeringen har tidigt gått ut och sagt att den sitter kvar oavsett valutgången. Det var statsminister Poul Nyrup Rasmussen tvungen att säga för att inte omröstningen skulle urarta till ett rent missnöjesval. Men det hindrar inte att statsministern nu bör ställa sin plats till förfogande och förbereda ett nytt folketingsval. En regering som klart och tydligt sagt att den vill föra en politik i riktning mot ett fördjupat Europasamarbete kan rimligtvis inte administrera en politik som går i motsatt riktning. Nejsidan har av förståeliga skäl inte ställt några krav på regeringens avgång. Nejsägarna inser uppenbarligen att denna vildvuxna skara av extremister knappast utgör något regeringsalternativ. Några av dem finns inte ens representerade i folketinget och har heller inga planer på att kandidera. De säger bara nej utan att förorda något alternativ. Den folkomröstning som i somras såg ut att bli mer politisk än de tidigare slingrade sig i slutändan ändå tillbaka till frågor om räntepunkter, arbetstillfällen och kalkyler om kostnader i kronor och ören för att stå utanför. Valresultatet måste ses mot bakgrund av detta. Man kan inte förvänta sig att väljarna ska rösta utifrån ideologisk övertygelse när ingen ideologisk debatt förs. Det kan inte vara väljarnas ansvar att formulera visioner om det framtida Europa. De danska politikerna har bundit ris åt egen rygg när de 1972 med hänvisning till en tvetydig grundlag lovade att varje förändring av maktförhållanden mellan det nationella parlamentet och EU skall underställas folket i en folkomröstning om inte beslutet kan tas med fem sjättedelars majoritet i folketinget. Det krävs förstås ett enormt mått av politiskt mod för föreslå en förändring av nuvarande ordning. Men det vore en välgärning. Det är i längden ohållbart att en eller ett par procent av danskarna avgör Europasamarbetets utveckling. Folkomröstningarna skapar en tudelning av folket. Utrikesminister Niels Helveg Petersen sa vid en presskonferens häromdagen att detta inte är någon problem. Men det är det. Att hälften av folket ska fösas in i ett djupare samarbete är en olycklig lösning för såväl danskarna själva som för hela EU-projektet. Det har sagts att ett danskt nej kommer att påverka den svenska opinionen och den informella tidtabellen för en svensk folkomröstning. Och det är förstås riktigt. Men samtidigt bör man minnas att denna påverkan faktiskt kan gå åt vilket håll som helst. Om det visar sig att danskarnas nej kostar inflation, arbetstillfällen och välfärd kan det bli ett argument för svenska väljare att rösta ja till valutaunionen av ren självbevarelsedrift. Men någon gång, någonstans, måste politikerna börja prata om att unionsbygget handlar om att förverkliga en vision om fred och frihet i Europa. EU är en idé och det är därför vansinne att folkomrösta om var, när och hur de olika byggstenarna ska fogas samman.
Danish no vote delivers heavy blow to
euro Danes delivered a heavy blow to the beleaguered euro on Thursday when they decisively rejected joining the European single currency. With only a few votes left to count, 53.1 per cent of Danes had voted against the euro, and 46.9 per cent in favour, on a high turnout of over 85 per cent of an eligible 4m voters. The result dismayed European political and business leaders, as it could further damage the ailing euro and negatively influence the euro debate in other countries, particularly Sweden and the UK. Romano Prodi, European Commission president, insisted the euro would not be effected. But he said: "The Danish people have confirmed that they do not want to adopt the euro as their currency. The Commission regrets this decision and I firmly believe that a positive vote would havebeen in our common interest." The outcome is particularly damaging because Denmark wasthe first country to put membership of the euro to a public test. It is also a crushing personal blow to Poul Nyrup Rasmussen, the prime minister, who battled doggedly in the face of opinion polls that suggested he was staring defeat in the face. Mr Rasmussen, facing his first defeat since he came to power in 1993, said he accepted full responsibility for the result, but refused to answer questions about whether he would resign. "It was a defeat for us and for me, but democracy has spoken." He said the krone would continue to shadow the euro, as it has done since January 1999. "Denmark is not turning its back on Europe, Denmark is staying with Europe," he said. After an emotional speech conceding defeat, and with tears in his eyes, he led workers from his Social Democratic Party in a rendition of the party's anthem: "When I see the red flag flying in the wind." No campaigners celebrated by playing Danish national songs. Pia Kjaersgaard, leader of the populist Danish People's Party, and one of the main no campaigners, said: "It's a great, great victory." European governments had been hoping for a Yes vote as a way of rebuilding confidence in the battered euro. Instead, markets will be braced today for new pressure on the euro, although analysts said any downside was likely to be limited by the recent international intervention to support the currency. Danes may now face higher interest rates, pressure on the krone, and a possible reduction in foreign investment in the country, even though their economy is strong. "The government is ready with an emergency plan," Mogens Lykketoft, finance minister, said last night. Economists also believe the Danish central bank could lift its main repurchase rate on Friday by up to 50 basis points to head off any possible attack on the krone. "We'll be a bit poorer, we'll get fewer foreign investments and our international reputation will be damaged," said former Conservative Prime Minister Poul Schlüter. Morten Pflug Larsen, senior analyst with Unibank, said the result was far more decisive than the markets had expected. "We'll see weaker forex markets in euroland tomorrow, bond yields may go up and we might see some intervention." Nearly all parts of the country voted against the euro and there were signs of a protest vote against the unpopular Mr Rasmussen. Indeed many of his own supporters voted to reject the currency. Many "no" voters believed they could safely reject the euro because of the strength of the Danish economy and because of a widespread view that there is likely to be a new ballot on the euro in a few years time. Danish Voters Refuse to Replace Kroner With
Common Currency COPENHAGEN -- Danish voters firmly rejected joining Europe's monetary union in a referendum Thursday, complicating further integration of the European Union and dealing a blow to the euro, the Continent's ailing common currency. With all the ballots in, 53% of the voters opposed joining the 11-nation euro group, while 47% voted in favor of joining the single currency. The turnout was a record high, with 87.5% of the electorate showing up at the polls. Prime Minister Poul Nyrup Rasmussen, the Social Democrat who called for the referendum in March and spearheaded the campaign for adoption of the euro, conceded at a news conference at Christiansborg, the Danish parliament building, late in the day. "This is a defeat for us," said Mr. Rasmussen, his eyes glistening. "Democracy has spoken, and we respect that. We'll now send a clear signal to the outside world that we're committed to defending the Danish krone." Declaring victory, Denmark's anti-euro camp -- a hodgepodge of left- and right-wing groups as well as supporters of mainstream political parties, operating on a shoestring budget -- called the vote a wake-up call for the 15-member European Union. "This is a rejection of deeper integration," said Niels I. Meyer, a leader of JuneMovement, an anti-EU grass-roots organization. "We need very broad changes in the EU. The people of Denmark and Europe think differently from their leaders." Pia Kjaersgaard, leader of the extreme-right Danish People's Party, added, "Danes have said a clear 'no' to developing a United States of Europe." Denmark's rejection of the common currency further undermines confidence in the euro, which has been steadily dropping in value against the dollar since its inception in January 1999 at $1.17. Late in New York trading Thursday, the euro was quoted at 87.94 cents, down from 88.36 cents late Wednesday. The European Central Bank and other central banks intervened to support the currency last week, and their move may be repeated should the euro sharply drop against the dollar as a result of the Danish rejection. European Commission President Romano Prodi said he regretted the result of the Danish referendum but added that it didn't affect the status of the euro zone and would have no impact on the currency. "The fundamentals are better than ever," he said. Mr. Prodi, who said Denmark hadn't voted against Europe itself, argued that continued strengthening of the euro zone's broad economic performance would help sway public opinion on the euro. Still, the "no" vote reflects a skepticism among Danish, as well as other European, voters about the future of the union and is also sure to send ripples through Europe's political scene, fueling an already heated debate on deeper integration of the EU ahead of an intergovernmental conference in Nice, France, in December. What's more, adoption of the euro in Sweden and the United Kingdom could be slowed or squelched by the Danish rebuff. The rejection is likely to boost anti-EU sentiments in Norway, too, just when its government is warming up to eventual EU membership. The vote is a disappointment even to Finland, a member of both the EU and the monetary union, because it could delay the euro membership of Sweden, its most important trading partner. Euro-zone government bonds ended higher, but Danish bonds didn't do quite as well. The yield difference between benchmark 10-year Danish government bonds over equivalent German bonds increased, a sign that investors think Danish bonds aren't as safe a bet because of the additional currency risk. Still, most analysts don't expect Danish securities to suffer in the long term, because the currency is still pegged to the euro: It trades within a zone that depends on the single currency's value. Denmark said it plans to continue its practice of shadowing the ECB's monetary policy. Denmark's krone has been pegged to the German mark since 1982, and when monetary union kicked off, the country linked the krone to the euro. The currency technically is permitted to vary only within a 2.25% range against the euro, though Denmark's central bank as a rule intervenes when the krone moves more than 0.5% against the common currency. Staying outside the monetary union for now will mean that Denmark must run an even tighter fiscal policy to keep a steady krone. It isn't the first time Denmark, a country of not quite 5.5 million people, has dealt a major blow to the European Union. In 1992, Danish voters famously turned down the Maastricht Treaty, the blueprint for European integration, at a referendum, with 50.7% voting against and 49.3% voting in favor. The country voted for the treaty at a referendum a year later, with 56.8% in favor and 43.2% against, albeit with several exceptions, including the right to opt out of joining the euro and a common European defense force. Another referendum on the euro won't be held in the near future, according to Denmark's government. Political observers think the Danish vote will loom over the meeting in Nice. Sweden, Denmark and the U.K. could form a bloc against speedy integration, just when issues like the establishment of a common European defense and changes in European decision-making processes -- including a possible end to individual member states' veto rights -- are up for discussion. But the consequences of the rejection are likely to be most profound for Denmark itself; its political scene is in disarray following the vote. The euro was rejected even as the entire establishment threw its support behind the currency, including more than 80% of the members of Parliament from all across the political spectrum, business leaders and celebrities. That leaves politicians and observers puzzled. "It's a problem that the government and the people think so differently when it comes to Europe," said Hans Joergen Nielsen, professor of political science at the University of Copenhagen. "At referendums in Denmark, the motto is 'If you are in doubt, vote no.' It's considered a civic duty not to abstain, even if you have doubts about which way to vote." Mr. Rasmussen had vowed he would stay in power in spite of a no vote, but he is likely to receive a great deal of criticism. After all, the prime minister chose the timing of the referendum and drove the pro-euro campaign almost single-handedly, showing up at rallies almost every day and even joining street musicians improvising songs about the euro. Meanwhile, grass-roots anti-euro forces in Denmark hope the Danish vote will fuel debate about democracy and integration in all of Europe and possibly derail the entire euro project. "This is one of the few countries where people are allowed to vote," said Mr. Meyer of JuneMovement. "The EU should pay attention and wake up to what the people of Europe are thinking." Despite Mr. Rasmussen's enthusiasm for the euro, pro-euro political opposition leaders carefully avoided being seen with the prime minister during the campaign, perhaps so they could use the rejection at national elections to be held before September 2002.
DENMARK SAYS 'NEJ' By an unexpectedly decisive margin, Denmark voted yesterday against joining the euro. After a long and mature debate, this was a popular revolt, a "no" to the entire Danish establishment. The "yes" camp included all mainstream political parties, captains of industry, newspapers and opinion-formers. The Danish nej, by demonstrating that there are limits beyond which voters cannot be pushed, is hugely significant for the European Union - and above all, for the Blair Government. Elsewhere in the EU, and perhaps particularly in Germany, politicians may sigh with relief that they never gave their own voters a choice about joining the euro. But that would be a wrong, even a dangerous, lesson to draw; for the Danish debate was never just about the risks and benefits of adopting the single currency. To an extent that surprised even the Danes, the referendum campaign opened up the grand strategic questions about the future direction of the EU. All summer long, Danes have argued about the nature of democracy, about what authority Brussels should exert over their lives and about the political consequences of surrendering control of monetary policy to an unelected, unaccountable central bank. And, by asking how far Denmark could go along the road of integration without imperilling its democratic traditions and its cherished welfare state, this "politicised" debate did all good Europeans a service. A nej was not the result that the Government of Poul Nyrup Rasmussen expected last March, when it set the date for the referendum. All the opinion polls were in favour. But they turned early on in the debate. The first surprise was that voters were unimpressed by the economic case for joining, which the Government thought it barely needed to make. Since the krone had been in the European exchange rate mechanism for years, it expected voters to agree that joining the euro was a small, entirely logical, next step with little impact on Danish sovereignty. But the more voters were told that no real change was involved, the more they asked why, in that case and since Denmark was visibly flourishing outside the eurozone, they should not stay comfortably as they were. That was not, however, the main reason why the slogan, "yes is a safe vote", fell flat. The Danes were clear, early on, that they were being asked not just to trade one currency for another, but to sign up to an an essentially political project, whose logical culmination would be a federal European government. Danes are not Europhobes. In the European Commission's opinion surveys, they emerge as committed, cosmopolitan Europeans. But they are not federalists. Nor were they swayed by the argument - beloved of Robin Cook - that outside the eurozone, Denmark would be deprived of influence and relegated to the margins of Europe. The economic arguments are different, but the politics of the Danish debate could hardly be more pertinent to the British case. Whatever Tony Blair may say to the contrary, this vote must influence his judgment on when, whether and with what arguments he should launch his campaign for the euro. His heart will have been with the "yes" campaign. Yet he may have cause to be deeply thankful for the Danish "no". All his instincts tell him to avoid a final commitment to joining the euro until after the next election; but after a Danish "yes", he would have been under immediate pressure, within his own Cabinet, to come off the fence. The Prime Minister may have been spared a damaging public rift. But the case for caution has always been Gordon Brown's. For the second time in a week, the Chancellor's star is in the ascendant.
Ett nej till mer än EMU
Det finns en förkrossande politisk majoritet i Danmark för en anslutning till EMU. I folketinget vill fyra femtedelar av ledamöterna gå med. Från såväl näringslivets sida som från de fackliga organisationerna vill man detsamma. Ledande medier står bakom ett inträde. Ekonomiska och politiska fördelar, framhålls det samfällt, talar för EMU. Det borde alltså ha varit klappat och klart. Men det danska folket vill annorlunda, och det gjorde gårdagens folkomröstning om EMU till en riktig rysare. De sista opinionsundersökningarna pekade i riktning mot ett nej och den vallokalsundersökning som gjordes av danska TV 2 drog åt samma håll. Eftersom det är så pass jämnt är det dock inte nödvändigt att slänga in handduken förrän resultatet är klart. Men under pågående rösträkning lutar det alltså åt ett nej. Hot går hem, igen. Nejsidan har också i denna folkomröstning dragit valser om centralism, byråkratism och urholkad offentlig välfärd. Men den danska kronans koppling till euron vill nejsägarna inte ändra på. Logiken brister. En kronkampanj med bitvis föga gemytliga främlingsfientliga undertoner har också slagit an. God hjälp har även givits av en splittrad och bitvis handfallen kampanj från EMU-förespråkarna. Det har blivit halva folket mot eliterna. Om det verkligen blir ett nej kan detta, till skillnad från vad som hävdats, komma att få stor betydelse. Livet i EU kommer att gå vidare. Men för Danmark innebär det att penningpolitiken fortfarande i huvudsak kommer att bestämmas av den europeiska centralbanken, ECB. Såtillvida blir det inte någon förändring. Men med nejet till EMU manifesterar Danmark att man ställer sig och tittar på medan samarbetet inom EU utvecklas - på det monetära, militära och polisiära området. Men konsekvenserna är vidare än så. Det blir inte samma chockverkan som när danskarna knappt sade nej till Maastrichttraktaten, men följderna kan bli väl så stora. Att ett medlemsland så tydligt väljer att köra i en krypfil kan skapa ett nytt läge i den europeiska EU-debatten. Grundtanken om ett sammanhållet EU kan komma att avföras från dagordningen, och leda till att EU får en tydlig uppdelning mellan länder i elitserien och i lägre divisioner. Det blir i sådana fall en uppdelning som leder till att den politiska gemenskapen främst kommer att finnas i A-laget. För EMU-anhängarna i Sverige hade ett ja i Danmark kunnat ge draghjälp, bland annat därför att euron skulle ha stärkts. Men att vinna slaget om opinionen i en kommande svensk folkomröstning 2002 eller 2003 kan bara ske på ''egna'' meriter. Det handlar om att intellektuellt synliggöra eurons fram- och baksidor, men också att hitta den e-faktor som träffar människors hjärtan.
När Danmark sagt sitt När det här skrivs är det ännu ovisst hur folkomröstningen om EMU i Danmark har avlöpt. Redan tidigt slogs det fast att de ekonomiska för- och nackdelarna för Danmark att gå med eller stå utanför är försumbara. Även om LO och andra på ja-sidan försökt sig på skrämselpropaganda i slutet av kampanjen - de klassiska beräkningarna av antalet jobb som kommer att gå förlorade vid ett nej - har EMU:s marginella ekonomiska betydelse i stort accepterats. Den främsta ekonomiska risken som folkomröstningen skapat är snarare kortsiktig: den danska kronan är bunden till euron och ett nej skapar utrymme för spekulation på ett sätt som inte hade varit möjligt vid en flytande krona. Nej, den danska folkomröstningen har inte handlat om ekonomi, utan om politik. Och i det avseendet har folkomröstningen också varit en alleuropeisk angelägenhet. Huvudsyftet med EMU har aldrig varit ekonomiskt - skulle ekonomi varit huvudsak finns en lång rad mer behövliga reformer för EU att fokusera på. Projektet är i allt väsentligt politiskt och det övergripande målet är att via en myntunion svetsa samman EU:s länder till en politisk enhet. Med gemensam valuta krävs förr eller senare en gemensam finanspolitik. Och finanspolitiken är all politiks kärna. Det är detta många danskar reagerat mot. Att argumenten på nej-sidan ibland blivit obehagligt nationalistiska förtar inte det sunda i att ifrågasätta sådana storstilade politiska ambitioner. Allra minst som EMU-anhängare - i Danmark, men också i Sverige - ofta försöker mörka de politiska implikationerna av EMU. Danmarks statsminister Poul Nyrup Rasmussen försäkrade i slutdebatten inför omröstningen att Danmark inte kommer att stödja några förslag om att EU byter beslutsprincipen enhällighet mot majoritetsbeslut i till exempel skattefrågor. Det är inte trovärdigt när EMU kan komma att kräva det. Nu har danskarna sagt sitt. Blev det ett ja är de politiska frågeställningarna inte besvarade, bara skjutna på framtiden. Blev det ett nej är det ett allvarligt bakslag för de federalistiska ambitionerna inom EU. Då står det klart att den forcerade integrationen inom EU snarare skapat sprickor än enhet i det europeiska samarbetet. Att lösa den problematiken blir inte lätt. Inte ens en överenskommelse om att vissa EU-medlemmar kan gå snabbare fram i integrationen än andra är egentligen en lösning. Det är snarare en manifestation av motsatsen till det EU påståtts stå för: ett enat Europa.
|
