Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg: Sverige kommer att ha större möjligheter
att driva en radikal politik inom EMU
Europaposten, mars 2000
Johan Ehrenberg är vänsterdebattören som är kritisk mot nästan allt inom den ekonomiska och monetära unionen: den oberoende centralbanken, att bekämpning av inflation prioriteras, kraven på medlemsländerna när det gäller budgetbalans, och så vidare. Ändå har han kommit till slutsatsen att Sverige bör gå med i valutaunionen.
- Sverige kommer att ha större möjligheter att driva en radikal politik inom EMU än utanför, säger han.
Johan Ehrenberg var en av grundarna till tidningen Etc på 70-talet. En vänstertidning, som samtidigt hade en kommersiellprägel. I dag kan Etc beskrivas som en mindre tidningskoncern som ger ut 16 olika tidningar.
Förra året gjorde Etc en särskild bilaga om EMU, som Johan Ehrenberg skrev tillsammans med ekonomen Sten Ljunggren. Deras slutsats: EMU har fel inriktning, men Sverige borde ändå vara med.
- I en god värld hade vi kanske haft nationella valutor med flytande växelkurser. Men nu är det den här verkligheten vi har att ta ställning till.
· Mitt ställningstagande är politiskt. Min bedömning är att möjligheterna att föra en radikal ekonomisk politik är störst inom EMU.
Johan Ehrenberg dömer ut många av de argument som dagligen används i debatten om EMU.
- Både motståndare och anhängare till EMU säger att det skulle vara en ekonomisk katastrof om de inte får som de vill. Men så är det självklart inte.
Johan Ehrenberg anser att den Europeiska centralbanken borde styras politiskt. Men han är inte avvisande till tanken på en gemensam valuta i Europa. Det skulle till exempel underlätta ett samarbete mellan fackföreningarna om lönerna.
- Någon form av samordning mellan ländernas valutor är nödvändig, ur ett vänsterperspektiv.
Ett huvudargument från EMU-motståndarna är riskerna för regional obalans. Länder som Sverige och Finland är mer beroende av skogsindustrin än andra länder inom EU. Om det skulle bli en kris för skogsindustrin kan det vara nödvändigt att skriva ner värdet på valutan, anser EMU-motståndarna.
- Men det problemet har vi redan nu, säger Johan Ehrenberg. Visserligen har vi en flytande växelkurs och det sker dagliga justeringar inom ett visst spann. Men om det skulle uppstå en djup kris för skogsindustrin skulle det behövas en nedskrivning av kronan med kanske 30 procent. Det skulle EU inte acceptera. Möjligheten att devalvera finns i teorin, men inte i praktiken.
Det talas om buffertfonder som ett alternativ. Men de finska buffertfonderna är alldeles för små.
Johan Ehrenberg tycker att skogsindustrin borde ägas av staten på samma sätt som oljeindustrin i Norge.
- Då skulle staten också ha möjlighet att gå in med pengar, om det skulle bli en svår kris.
Johan Ehrenberg säger att han efter stor vånda röstade ja i folkomröstningen om medlemskap i EU. Nu vill han att vi också ska gå med i EMU och samtidigt driva på för att påverka EU.
- Självklart går det att påverka, säger han. Även om centralbanken är oberoende så lever den ju inte i en annan värld. Om alla socialdemokratiska regeringar i EU kräver en räntesänkning så kommer det att hända saker.
Sverige för värre högerpolitik utanför EMU
Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i LO-Tidningen nr 8, 3 mars
2000, utdrag
För att komma vidare i EMU-debatten måste vi nog därför börja med detta.
Både Perssons argument för statskuldssaneringen (maktlösheten), liksom EMU-kritikernas argument (rörelsefriheten) - är felaktiga.
Ja eller nej till EMU handlar inte om vi sanerat tillräckligt eller ej, det handlar inte om statskulden. Det handlar bara om detta enkla. Var får arbetarrörelsen mest makt att föra en annan - icke åtstramande - politik?
Vi har i snart ett år - som kritiska socialister - drivit en diskussion om ja till EMU utifrån detta perspektiv. (De stora inläggen för och emot kan hämtas gratis på www.etc.se).
Vi tror att en krona som en expertstyrd riksbank med stöd av storföretag kan manipulera är ett större problem för arbetarrörelsen än ett medlemskap i EMU.
Vi tror att den svenska kronan i onödan kommer att fortsätta pressa ner svenska löner, i onödan kommer att skrämma politiker till feghet och åtstramning och i onödan kommer att lura socialdemokratins gräsrötter att all annan politik är omöjlig då "den som är satt i skuld ..."
Vi har granskat svensk respektive europeisk politik när det gäller löner, antiinflation, nedskärningar och på punkt efter punkt kunnat se att Sverige - med sin fria krona - driver en värre högerpolitik än övriga EU.
EMU ÄR ODEMOKRATISKT. Vi är överens med EMU-kritiker om den elitistiska och reaktionära utformningen av EMU och dess ekonomiska politik. Vi vet att ECB:s politik är lika nyliberal och antifacklig som den svenska riksbankens med stödtrupper.
Men vi föredrar ändå EMU just för att den Europeiska Centralbanken inte kan höja räntan bara för att en svensk regering satsar mer på sysselsättning. ECB kan inte hota svenska löntagare med räntevapnet så fort låginkomsttagare kompenserar sig för sparpolitiken.
EMU är inte ett större hot än vår svenska elit.
Det är sant att eliten i Europa driver en högerpolitik av avregleringar som man vill kunna genomföra utan folkligt inflytande. De ser EMU och hela EU som ett sånt projekt.
Men då är det viktigt att erkänna att län der som stått utanför EU - som Sverige, Finland och Österrike - genomfört exakt samma politik. Frågan är alltså hur man ska kunna skapa motkrafter motpolitiken, skapa demokratiska motrörelser.
LO har idag ett annat perspektiv. Socialdemokratisk politik handlar om att "bevara den svenska konkurrenskraften". Lönepolitiken handlar om det, liksom företagspolitiken.
Det är därför många vill behålla en egen valuta - som en sista reservutgång.
Vid en kris vill man kunna devalvera.
Detta tror vi är en illusion. Dels för att devalveringspolitiken sen 70-talet faktiskt gjort att det är svenska löntagare som fått betala priset för kriserna genom allt lägre löner jämfört med konkurrentländerna.
Dels för att övriga EU-länder knappast stillatigande kan sitta och se hur Sverige - i motsats till till exempel Finland - tillåts sänka sina kostnader med tio-tjugo procent vid en kris.
LO:s perspektiv borde istället vara att tillsammans med tyska, franska, danska och belgiska fackföreningar skapa en ge mensam kamp för lönehöjningar och sys selsättning. Gemensamt driva krav om offentliga investeringar och arbetstidsförkortningar.
Gemensamt skapa styrka, istället för att nationellt konkurrera.
Detta säger naturligtvis även EMU-kritiker. Men allvarligt talat, varför skulle tyska fackföreningar ta hänsyn till svenska krav, när de vet att svensk fackföreningsrörelse vid problem kommer att låta svenska exportföretag använda nödutgången, det vill säga sänka kronan.
ATT SÄGA JA till svenskt deltagande EMU handlar alltså inte om att stödja vare sig högerns Europapolitik eller elitismen. Det handlar om att ta bort den makt svensk höger och svenska storföretag har mot regering och arbetarrörelsen. Den manipulerbara kronan.
Men det handlar också om att ändra perspektiv för hur kamp för löner, demokrati och välfärd ska föras.
I tio år har svensk arbetarrörelse försökt ha ett nationellt perspektiv med "statsskuldssanering", låga löneökningar, sänkta skatter för eliten, privatiseringar och avregleringar som medel för att skapa "frihet".
Det var falskt när Göran Persson sa det 1994.
Det är lika falskt när EMU-kritiker säger det idag.
Johan Ehrenberg, Sten Ljunggren
