Thomas Engström

Det finns ju så mycket roligt att tacka ja till
Det påstått halvkonservativa partiet tycks inte
se några problem över huvud taget
Thomas Engström
SvD Kultur 30/1 2003

Tvångsmässiga entusiaster och elaka olyckskorpar utgör kanske inte de mest uppskattade personlighetstyperna i samhällslivet. Likväl brukar det hävdas av begåvade och nyanserade personer att de radikala och konservativa krafterna utgör viktiga komponenter i det demokratiska projektet; avgörandet i varje enskild fråga är sedan upp till den lagom progressiva mitten, som med flest röster i ryggen och efter att ha lyssnat till gaphalsarna på ömse sidor kan fatta ett väl avvägt beslut.

Men man ska akta sig för att säga nej för ofta. Risken är annars att man uppfattas som en alltför sorglig figur, och att man då tråkar ut folk. Vem minns inte i stället den överväldigande parollen "Det är roligare att rösta ja" från EU-folkomröstningen 1994? Så ska propaganda bedrivas. Vår borgerlighet har naturligtvis lärt sig vid det här laget att ordet nej gör sig dåligt på tv, och man har i stället börjat anamma ja-sägandet i alla tänkbara sammanhang.

Moderata samlingspartiet är extra intressant - det parti som en gång i världen sa nej till allmän rösträtt, förkortad arbetstid, ATP, MBL och löntagarfonder har i dag en mer sorglös inställning till det mesta. EU, EMU, genmanipulerade livsmedel, dokusåpemångfald; det finns så mycket roligt att tacka ja till. Nu för tiden används epitetet nej-sägare ofta som ett skällsord. "Ni säger ju nej till allting", brukar det heta när moderater bråkar med vänster- och miljöpartister. En tänkvärd rockad.

Det är svårt att undvika parallellen till den sortens medelålderskris som brukar yttra sig i maniska hyllningar till allt möjligt modernt, medan tonårsbarnen skamset stirrar ner i bordet och hoppas att föräldern ifråga ska återgå till det griniga normaltillståndet.

Men är det egentligen så uppseendeväckande att moderaterna jublar över EU, inklusive det monetära projektet? Det beror naturligtvis på vilken sorts moderater man pratar om. Som riksdagsvalet för några månader sedan gjorde tydligt domineras partiet nu av nyliberaler, och ordet nej verkar liksom inte få plats i den rådande yran. Inte ens det katastrofala valresultatet verkar ha gjort något större intryck. Partiet ska fortsätta sin "förnyelse", som bekant.

Även dagens etablerade nej-sägare försöker ibland ta sig ur tråkighetsfållan: Per Garthon ville exempelvis att nej-sidans formulering på röstsedlarna den 14 september nästa år skulle vara "Ja till att behålla kronan". Förutom att låta roligare fyller detta bonusfunktionen att formulera frågeställningen så aptitligt som möjligt med avseende på propagandistens syfte. Den retoriska termen för det effektiva knepet lyder definitio.

Ibland hävdas att nej-sägeri är ett uttryck för populism, och det är naturligtvis tänkbart i enstaka fall, eller som delförklaring till olika ställningstaganden. Men det är komiskt att de partier som säger nej till EMU avfärdas som skrämselpropagandister och röstfiskare när deras uttalade oro rör just bristen på folklig förankring i hela EU-bygget. Frågan om unionens så kallade demokratiska underskott förtjänar att diskuteras av andra än vänstern: EU:s mäktigaste organ, ministerrådet, består av regeringsrepresentanter som ofta inte är folkvalda - i exempelvis Sverige är inte ens hälften av ministrarna hämtade från riksdagen.

Den enda direkt folkvalda institutionen, EU-parlamentet, har ytterst begränsat inflytande. Kommissionen, som intar en mellanposition i makthänseende, är en sorts expertpanel utsedd av regeringarna - låt vara att den kan avsättas av parlamentet.

Även om oron inför detta och andra problem (som tendensen att "göra om" folkomröstningar som inte fallit en regering i smaken) stundtals formuleras i populistiska termer, bör man kanske snarare förundras över bekymmerslösheten hos det läger som inte verkar känna någon oro alls.

Någonstans är det märkligt att den svenska vänstern säger nej till en samordning av valuta- och penningpolitik, där stora reservfonder förr eller senare måste inrättas på central nivå och där skattepolitiken sannolikt också måste harmoniseras.

Samtidigt tycks det påstått halvkonservativa partiet inte se några problem över huvud taget. Det måste vara förbryllande för våra europeiska grannar att det inte finns något motstånd högerifrån när det handlar om ett ekonomiskt riskabelt, utopiskt formulerat projekt utan tydligt definierade slutmål; för den som är intresserad av storslagna visioner borde den gemensamma jordbrukspolitiken tjäna som skräckexempel.

Ingen vet hur EMU kommer att utvecklas, men nu drivs motståndet i Sverige av partier som inte har värst mycket förtroende i ekonomiska frågor.

Högern är tyst, som en samling plågade släktingar på ett amerikanskt bröllop när frågan ställs om det finns några invändningar.

Märklig moderat hållning
Corren 31/1 2003

Början på sidan