-
Nytt -
Index A
till Ö - Statsvetare
EU-grundlagen - EU-val
2004
Junilistan - Nytt Europa -
|
|
Medborgare för folkomröstning -
Folkomröstning.nu Junilistan - Nytt Europa - |
Corren"De borgerliga partierna vill ge makten åter till
medborgarna. Men de är ointresserade av vår allra största
maktfråga: förflyttningen av nationell beslutsrätt från
Stockholm till Bryssel", skriver Magnus Karaveli, ledarskribent på
Östgöta Correspondenten, på SvD Brännpunkt. Corren byter från och
med i dag syn på EU  Ola Sigvardsson, chefredaktör, Corren 14/8 2004 Persson hänvisar till att "vi har en
riksdag som är vald för att ta svåra beslut". Det är bara
det att denna riksdag inte är representativ för folket. Folkets
majoritet vill inte ha mer maktcentralisering till EU. En förkrossande majoritet i riksdagen säger ja till EU-grundlagen som just centraliserar ännu mer makt till Bryssel. Då kan inte denna fråga överlåtas ensamt till riksdagen. Göran Perssons och övriga partielitens hållning kommer hur som helst att bli helt omöjlig att upprätthålla. Det går bara inte att försvara varför svenskarna inte skulle få säga sin mening när britter, danskar, holländare, tjecker, polacker, portugiser, spanjorer och förmodligen en rad andra folk röstar om grundlagen. Det brittiska beskedet kommer att få stor inverkan i hela EU, även i Sverige. Djup klyfta mellan det partipolitiska etablissemanget och
folket Det inskränkta ligger i att som Demoskops vd gör
tillskriva Sverige en i EU-sammanhang föregivet unik
inskränkthet Inget vänster-högerval En ny dimension, överstatlighet-autonomi, korsar nu
vänster-högeraxeln, med potentiellt stora effekter för det
partipolitiska etablissemanget. Det nya, Europapolitiska alternativ som presenterades i
går behövs. Utgången i den historiska folkomröstningen om
EMU, då det samlade politiska etablissemanget led ett förkrossande
nederlag, räckte inte för att få denna politiska elit att
tänka om. Enligt Gallup skulle tjugofem procent skulle kunna tänka
sig att rösta på ett nytt, EU-kritiskt parti.
Eliten ger sig inte "Då blir det mer odramatiskt", förutspår Ringholm i en nyårsintervju. Man får i alla fall välkomna att finansministern framhåller att det inte kommer att räcka med ett enkelt beslut i riksdagen om att ansluta Sverige till EMU. Men det är samtidigt beklagligt -- och betecknande -- att den politiska eliten så snabbt efter en folkomröstning, vars budskap var minst sagt eftertryckligt, återkommer med tanken på att föra in Sverige i valutaunionen. Det är att brista i respekt för en glaskart tydligt manifesterad folkvilja. Folket röstade "fel", så låt oss göra om omröstningen, går resonemanget. Visst kan verkligheten komma att förändras. Men det är underligt att Bosse Ringholm med sådan självklarhet utgår från att det kommer att ligga i Sveriges intresse att gå med i EMU i en nära framtid, när det dessutom inte ens är givet att valutaunionen kommer att finnas kvar i sin nuvarande form. Det är särskilt anmärkningsvärt att finansministern nu nedvärderar betydelsen av sammanbrottet i höstas för den så kallade stabilitetspakten, som är avsedd att garantera eurons överlevnad. Bosse Ringholm var då själv oerhört dräpande i sin kommentar till det som hände. Biträdande finansministern Gunnar Lund framhöll att EU därmed förvandlades till en klubb där reglerna tillämpas olika beroende på hur mäktig man är. Ringholm tror i stället att det som hände, att Tyskland och Frankrike i praktiken utträdde ur paktens begränsningar, blivit en nyttig läxa för framtiden. I fortsättningen kommer euroländerna att bli bättre på att sköta sina ekonomier, i synnerhet när det gäller att spara för sämre tider under högkonjunktur, tror Ringholm. Det är inte bara att önsketänka. Det är också att bortse från de helt avgörande, politiska implikationer som bland andra biträdande finansministern pekade på i höstas. Den uppenbara politiska slutsatsen av stabilitetspaktens sammanbrott är att de gemensamma reglerna inte gäller för de mäktigaste länderna, vilket undergräver såväl sammanhållningen inom valutaunionen som förtroendet för den. När det gäller en framtida, ny folkomröstning om EMU gör Bosse Ringholm en jämförelse med folkomröstningen om högertrafiken 1955. Också den gången blev det ett tydligt nej, men förändringen genomfördes likväl utan dramatik drygt ett decennium senare, påminner Ringholm. "Under tiden hade Sverige blivit mer öppet mot omvärlden", lyder hans förklaring till att omställningen till högertrafik till slut accepterades av folket. Och det är alltså vad finansministern även räknar med skall hända också nu, det vill säga att Sverige skall bli "öppnare" och därmed per automatik positivt till EMU. Det är den sega myten om de "slutna" svenskarna som åter spökar. Det finns därför anledning att ännu en gång påminna om och understryka att det inte var någon "isolationism" som låg bakom svenskarnas nej till EMU, utan i hög grad rationella överväganden. Projektet var inte tillräckligt ekonomiskt övertygande. De demokratiska konsekvenserna avskräckte. När det gäller öppenhet mot omvärlden finns det i själva verket få andra europeiska folk som kan tävla med svenskarna. Sverige är till exempel det EU-land där det folkliga stödet för unionens utvidgning varit som störst. Såväl vår bistånds- som i synnerhet invandringspolitik vittnar också om svensk generositet och internationell solidaritet och öppenhet. Kan vi hoppas på lite mindre svartmålning av Sverige under 2004? Folkomröstningen självklarhet Riksdagen spelar karsk Europaparlamentet, där olika europeiska minnesdagar
högtidlighålls och EU:s nationalsång spelas titt som
tätt, är en oändligt mycket mer nationalistisk församling
än den svenska riksdagen. Att säga nej till EMU är inte att säga nej till
EU, utan det är Rävsax kring ja-kampanjen EMU är ett projekt som aldrig tidigare
prövats i historien, Borgerliga kommer aldrig tycka
att buffertfonder är vettiga Märklig moderat hållning Att säga nej till EMU är inte
att säga nej till EU, utan det är Ett nej är heller inte för evigt, det är inte ristat i sten. Om de ekonomiska och politiska skälen till ett nej i nuläget förändras, om utvecklingen visar sig ta en helt annan riktning än den som vi i dag har anledning att befara att den skall göra, kommer detta ställningstagande att kunna omprövas. Ett ja till EMU går däremot inte att ångra, det är för evigt. EMU är ett fullskaleexperiment. Det har aldrig tidigare i historien hänt att suveräna stater givit upp sin penningpolitiska självständighet och slutit sig samman i en valutaunion. En enda valuta och samma räntepolitik för länder vars ekonomier i övrigt skiljer sig åt är ett högriskprojekt. Sverige (liksom Danmark och Storbritannien som också står utanför EMU) har högre tillväxt, och lägre arbetslöshet och inflation än vad man har inom euroområdet. Europaparlamentet, där olika
europeiska minnesdagar högtidlighålls och EU:s nationalsång
spelas titt som tätt, är en oändligt mycket mer nationalistisk
församling än den svenska riksdagen. Med EMU blir den process som flyttar bort allt mer av makten från det svenska folkstyret, till slutna sammanträdesrum i Bryssel och Frankfurt, oåterkallelig. Med den överstatliga penningpolitiken öppnas dörren till att göra all ekonomisk politik överstatlig. Då är vi på väg mot ett Europas förenta stater, med ett gigantiskt avstånd mellan makten och medborgarna. Det är en nationalism i denna euroversion som bäddar för extremism. Rävsax
kring ja-kampanjen Nu dras rävsaxen åt kring den borgerliga EMU-kampanjen. Regeringen uppges nu ha fallit till föga för LO:s krav att få buffertfonder för att driva kampanj för ett ja till EMU. I helgen uppdagades att den arbetsgrupp som inrättats för att LO och socialdemokraterna skall komma överens om villkoren för fackets EMU-stöd har utmejslat ett förslag. 10 miljarder per år skall föras in i en buffertfond. Pengarna skall frigöras genom att överskottsmålet för statens finanser höjs från 2 till 2,5 procent av BNP.
Fonden - vars tillskapande var ett krav från LO:s kongress – skall användas för att ersätta räntevapnet när Sverige görs beroende av Europeiska centralbankens beslut. Ett nytt ekonomisk råd skall också inrättas för att ge riksdagen råd om fondpengarna skall användas.
Moderatledaren Bo Lundgren var genast ute och förklarade att detta påfund var synnerligen osunt och att moderaterna skulle komma att avskaffa fonden så fort de fick möjlighet. Fondens existens kunde ju knappast säkras utan ytterliga höjda skatter.
Lundgren kände den första reella smärtan från den rävsax som legat på ja-kampanjens utstakade stig och väntat ända från start. De mest EMU-negativa finns i LO-kollektivet. Den gruppen måste man ge något slags köttben, eller åtminstone inte få direkt emot sig. Men man går knappast dessa till viljes utan att man i samma mån skrämmer bort borgerliga röster, sådana som först troddes var säkra men som i överraskande grad visat sig vara opålitliga. Moderaterna måste alltså föra en kampanj delvis riktad mot sina egna skeptiker, och detta utan att argumentera för EMU på ett sätt som gör att vänstern uppfattar det som ett högerprojekt.
Men i och med förslaget om fonder måste Lundgren ut på banan. Han tvingas nu erkänna att det finns betydande inrikespolitiska risker förenat med ett EMU-inträde, åtminstone från en borgerlig horisont. Med EMU följer härmed LO-fonder, må vara att dessa är relativt blygsamma till omfånget.
Så en borgerlig EMU-positiv väljare skall nu förmås lägga sin röst under förtröstan om dels att euroexperimentet faktiskt utfaller lyckligt och dels att Sverige snarast får en borgerlig regering, och att denna borgerliga regering behåller makten under överskådlig framtid eller åtminstone tills LO och socialdemokraterna glömt bort att de tänker införa buffertfonder. Tja...
För de näringslivstoppar som ägnat ändlösa golftimmar åt att intala varandra att deras lycka bara kan göras i euroland måste greppen nu hårdna kring klubborna. Tidigare har de kunnat avsluta rundan i baren med en självberömmande skål över den stolta stund då de med spänstigare ben än i dag gick ut i strid och nedgjorde LO:s planer på löntagarfonder. Nu har deras politiska strateger försatt dem i en infernalisk situation. De har övertalats att satsa oerhörda summor på ett svenskt ja till EMU. Nu visar det sig att alla dessa miljoner som kunnat stanna i deras företag eller användas till alternativ opinionsbildning i praktiken kommer att användas för att nya LO-fonder skall införas i landet.
En EMU-positiv direktör skall alltså förmås att känna dels att det svenska näringslivsklimatet kommer att bli väsentligt bättre trots att man skall till att avhända sig en framgångsrikt förd räntepolitik till Bryssel, och dels att de eventuella positiva effekterna av detta kommer bli så stora att de väger tyngre än de negativa psykologiska och ekonomisk-politiska effekterna av att 70-talsinspirerade fonder införs. Tja . . .
Men de har knappast något val än att hålla god min. Åtminstone de med dyrast klubbor har investerat för mycket prestige för att kunna backa i det här läget. I det till synes obekymrade vaggandet mellan greenerna skall aldrig tuppkammens betydelse underskattas. Eller hackordningens.
Rävsaxen låg och väntade på antingen socialdemokraterna eller de borgerliga. I och med fondbeslutet blev det de borgerliga ja-generalerna som står där och inte vet hur de skall ta sig ur. Men socialdemokraterna tar ändå en risk. Även deras prestige skulle skakas av ett borgerligt präglat EMU-nej. Tillbaka till fonderna I går skulle LO:s styrelse ha
uttalat sig om organisationens villkor för att säga ja till EMU hade
blivit uppfyllda eller ej EMU är ett projekt som aldrig
tidigare prövats i historien, Centerns nej till EMU grundar sig i praktiska, ekonomiska överväganden, inte i sådant som har med ideologi att göra. Det förklarade centerledaren Maud Olofsson i helgen. För ett jordnära parti som centern är det främmande med "luftigt tal om tillhörighet och känsla", klargjorde Olofsson. Hennes uttalande säger möjligen något om den intellektuella kulturen i centern, men tillhörighet, känsla och ideologi är sannerligen inga luftiga saker man kan strunta i. Nu är det tvärtom så att EMU just handlar om allt detta, om att mana fram en starkare känsla av tillhörighet mellan Europas folk, om att därmed lägga grunden för ett Europas förenta stater. EMU är ett projekt som aldrig tidigare prövats i historien, och som därför i hög grad vägleds av känslor och fromma förhoppningar. Märklig moderat hållning Varför är egentligen moderaterna så ivriga att få med Sverige i EMU - trots att man nu tvingats börja erkänna att det faktiskt finns problem med projektet? Den moderata linjen inför folkomröstningen kommer att vara att det är legitimt att tvivla på EMU:s sundhet, men att det i så fall ändå är bäst att rösta ja. Det är sannerligen en intellektuellt slapp hållning. Det vittnar om det idémässiga förfallet över huvud taget hos moderaterna. Just EMU-frågan borde annars ett parti som säger sig knyta an till liberala och konservativa idétraditioner ha förhållit sig mer principiellt till. Författaren och juristen Thomas Engström pekar i en artikel på Svenska Dagbladets kultursida på det besynnerliga med den moderata hållningen. Det måste vara förbryllande för våra europeiska grannar att det inte finns något motstånd högerifrån när det handlar om ett ekonomiskt riskabelt, utopiskt formulerat projekt utan tydligt definierade slutmål; för den som är intresserad av storslagna visioner borde den gemensamma jordbrukspolitiken tjäna som skräckexempel. Engström framhåller det märkliga i att den svenska vänstern säger nej till samordning av valuta- och penningpolitik, där stora reservfonder förr eller senare måste inrättas på central nivå och där skattepolitiken sannolikt också måste bli överstatlig. Sådan ekonomisk/politisk centralisering bär av tradition vänsterns signum - medan högern (liberaler såväl som konservativa) brukar säga nej till centralism. Och det är likaså vänstern som brukar springa efter utopiskt formulerade politiska projekt, medan högern har brukat sätta en ära i att hävda försiktighetsprincipen. I EMU-frågan har moderaterna intagit vänsterns traditionella roll.
|
