Ekonomiskt samarbete som gav 50 år av fred
Dagens Industri, ledare, 2000-05-09

I dag är det Europas födelsedag, och den så kallade Europadagen firas när Europas finansministrar bekymrat diskuterat misstroendet mot den gemensamma europeiska valutan. Det är varken det första eller sista problemet för Europatanken. Ändå är huvudintrycket att det enade Europa är en av det senaste seklets stora politiska framgångar.

Det var för 50 år sedan som idéerna bakom den första Europaorganisationen publicerades. Kol- och stålunionen, eller de så kallade Paristraktaten, trädde sedan i kraft år 1952.

Vad var drivkraften? Dels var det Frankrike som ville skapa något slags kontroll över dåvarande Västtysklands rustningsindustri, dels fanns det idéer om att samordna den tidens nyckelnäringar för bättre effektivitet. Det var fem år efter världskriget och alla fruktade en ny period av tysk revanschism. Och alla ville så snabbt som möjligt bygga upp de krigshärjade ekonomierna igen.

Det enade Europa var och är fortfarande först och främst ett fredsprojekt. Det är svårare att förstå för svenskar som haft flera sekler av fred och hyllat linjen att stå utanför allianser och förbund.

Erfarenheterna av de nya övernationella insatserna ansågs vara så goda att de ansvariga redan 1957 tog nästa steg med Romfördraget och den europeiska gemenskapen EEC. Redan här presenterades idéerna om rörelsefrihet för människor, varor, tjänster och kapital. Så långt har Europa ännu inte nått men steg för steg revs de interna tullmurarna och ersattes av en yttre gemensam. Den första perioden kännetecknades av hög tillväxt och optimism.

Det var grundarländerna Frankrike, Italien, Västtyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg som gick vidare i början av 1970-talet och inbjöd övriga Västeuropa att vara med. Storbritannien, Irland, Danmark och Norge nappade men de norska väljarna röstade sedan ned medlemskapet för första gången. Den svenska regeringen tillhörde dem som som visserligen avböjde direkt men förhandlade fram ett frihandelsavtal.

Det hade hunnit bli 1973 och oljekriserna, som förde med sig stagflation och "eurosklerosis", tonade ned det europeiska projektet även om den nygamla demokratin Grekland sökte och fick medlemskap 1981 och två andra forna diktaturer, Spanien och Portugal, knackade på dörren.

Kriser föder också reformvilja. Politikerna såg hur USA fick fart på hjulen medan Europa präglades av industriutslagning och nolltillväxt. När fransmannen Jacques Delors och britten lord Cockfield publicerade vitboken om den "inre marknaden" och återknöt till tankarna i Romfördraget väckte de därför en mäktig renässansrörelse.

Europasträvandena fick kraft på ett närmast sensationellt sätt. År 1992 togs besluten om "den inre marknaden" i Maastricht och redan året därpå klubbades den monetära union som nu är ett år gammal och har sin första valutakris. Sverige och Österrike blev medlemmar.

Utanför finns fortfarande Schweiz, Norge och Island, alla särlingar politiskt och ekonomiskt. Och opinionerna i Storbritannien, Danmark och Sverige är vankelmodiga. Men på Europadagen, ett halvt sekel efter den stora fredsidéns publicering, kan man inte konstatera annat än att grundarna fick rätt. Ett krig med de forna stormakterna Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien på olika sidor framstår redan som otänkbart. Och en rad nya östeuropeiska länder är på väg in i fredsgemenskapen.

Pessimismen mot euron visas samtidigt som EU väntar inflationsfri tillväxt på 3,4 procent i år. Man får gå tillbaka till den första grundarperioden för hitta en lika robust utveckling. Men bedömarna ser också motstridiga viljor och oförmåga att anpassa arbetsmarknader och politik till de nya krav en mer internationell ekonomi ställer. De finansministrar som träffades i Bryssel i går och deras olika regeringar måste visa finansmarknaderna att den Europatanke som väcktes för 50 år sedan kommer att drivas vidare ända tills den europeiska ekonomin framstår som en värdig utmanare till den amerikanska.

Början på sidan