Håkan Hagwall

En värdebaserad politik utan kultur
Håkan Hagwall i SvD 2001-02-08

När moderaterna skulle behandla förslaget till nytt principprogram vid partistämman 1978 hade partiets andre vice ordförande Eric Krönmark reserverat sig i partistyrelsen. Han tyckte att det pratades för mycket om liberalism i programmet. Att moderaterna var ett konservativt parti hade kommit i skuggan, tyckte han. Han fick inte stämman med sig. Den anslöt sig till den tanke som i praktiken hade styrt partiet i decennier, den som löser upp den skenbara spänningen mellan konservatism och liberalism: Att vara konservativ är att ta lärdom av den historiska erfarenheten. Denna har visat att en liberal samhällsordning, d v s demokrati och medborgerlig frihet, och en liberal ekonomisk ordning, d v s marknadsekonomi, är till större gagn för människorna och mänskligheten än något annat system. Alltså ansluter sig den konservative till liberala idéer (om också inte till folkpartiet).

Ännu 1978 kunde dock etiketten liberal irritera en och annan moderat, men det var just etiketten irritationen gällde, inte innehållet. Att man i folkpartiet då som nu var störd över att moderaterna kallade sig liberala ligger i sakens natur. Man kan undra hur stor betydelse ideologiska etiketter har för väljarna. Det funderar nog partierna också över. Misstar jag mig om jag tycker mig se en tilltagande försiktighet med att svänga sig alltför yvigt med de ideologiska ursprungsbeteckningarna, särskilt när partierna ska beskriva sig själva? Det är väl i så fall rätt sunt. Att man tror mera på vad man uträttar och intar för ståndpunkter än på ideologiskt flaggviftande. Det är ett rimligt antagande att det var viktigare för Gösta Bohmans framgångar att han så energiskt krävde en liberal politik än att han sade att det var liberal den var (vilket han för all del gjorde, ofta nog).

I det förslag till nytt moderat idéprogram som Per Unckel m fl presenterade i förra veckan idkas stor återhållsamhet i det här avseendet. Orden liberal och konservativ förekommer två gånger vardera, varav en i kombinationen liberalkonservativ. Däremot är det mycket tal om värden som bör vägleda politiken, det är ju ett idéprogram. En grundläggande hållning predikas med påfallande entusiasm: utvecklingsoptimismen. Allt blir bättre, det bara kan inte gå fel - förutsatt att inte galna och beskäftiga politiker lägger sig i för mycket.

Här blir kanske den konservative, som inte bara är liberal, en aning misstrogen. En bra bit kan han nog hålla med, men allting omkring oss styrker inte entydigt uppfattningen att allt går åt rätt håll. Ta till exempel en tv-tablå. I programförslaget finns åtskilliga tillämpningar av de grundläggande värden som sätts upp: internationellt samarbete, utbildningspolitik och socialpolitik till exempel. Men inget om kulturpolitik. Det är annars ett område där moderaterna förr haft för vana att släppa fram en strimma konservatism i engagemanget för kvalitetskultur, för kulturarvet, för kulturämnena i skolan, för bevarade stadsmiljöer etc. Det närmaste man nu kommer ämnet är en enstaka mening: ”Det är inte politikens uppgift att / ? / definiera den bästa musiken, eller den främsta litteraturen.” Nej för all del, men bakom formuleringen anar man mer än så, en kulturell värdenihilism som ju har sina talesmän i den moderata rörelsen. Deras ståndpunkt är att det allmänna ska iaktta kulturell passivitet. Det är väl för att undvika bråk med den flygeln som programgruppen gör det. Iakttar kulturell passivitet.

Mer om det moderata partiprogrammet

Socialdemokratiska EU-projekt /i Norden/
Håkan Hagwall i kolumn på SvD ledarsida 2000-03-16

Tog hela Norden ett skutt längre in i Europa i förra veckan? De svenska socialdemokraterna bestämde sig, sedan väl Göran Persson gjort det, för att de är för svenskt medlemskap i valutaunionen. Men eftersom många av dem inte är det, och ändå skall kunna rösta på socialdemokraterna i nästa riksdagsval, bestämde partikongressen också att det skall hållas folkomröstning om saken. Säkerligen bortom både ordförandehalvår 2001och all männa val 2002.

Danmarks socialdemokratiske statsminister Poul Nyrup Rasmussen bestämde sig för en folkomröstning om danskt EMU-medlemskap den 28 september i år.

I Norge accepterade arbejderpartiets parlamentariske ledare Jens Stoltenberg att bilda en socialdemokratisk regering. Enligt planerna skall den tillträda i morgon fredag. Där med får Norge åter en EU-entusiastisk statsminister, och det har redan börjat talas om att en omprövning skulle kunna vara på gång.

Mycket måste stämma

Men det är bra mycket som skall stämma för att de tre statsministrarna skall ha framgång med sina EU-projekt.

1 Norge lär det dröja innan man verkligen vågar sig på att realisera det. Folkomröstningen 1972, första gången det blev nej, tillfogade ett splittrat arbeiderparti svåra skador. 1994 gick det bättre att hålla ihop partiet organisatoriskt, men det blev ändå väljarflykt. En ny folkomröstning i ett osäkert läge skulle uppfattas som en provokation, ett uttryck för det politiska etablissemangets arrogans som väcker reaktioner som: Att de aldrig ger sig, de har ju redan hört flera gånger att vi säger nej! En norsk regering sätter inte i gång spelet igen, förrän den är säker på att vinna det.

Och hur kan man vara säker? Hur det till exempel går i en svensk folkomröstning om flera år kan vi inte ha en aning om. Vi har sett opinionssiffrorna åka upp och ner, som de också gjorde åren före vår EU omröstning 1994.

Utrikesminister Anna Lindh sade efter de svenska och danska s-besluten i förra veckan att utgången i den danska folkomröstningen kommer att få betydelse för den svenska. Det är väl troligt, men det kommer att ligga mer än två år emellan dem, så inte lär man kunna ställa någon särskilt seriös prognos för Sverige den 29 september i höst, dagen efter det danska avgörandet. Folkomröstningar är vågspel.

Det får även Poul Nyrup Rasmussen erfara. Han kan i opinionsundersökningarna avläsa hur folkflertalet, efter att ett tag ha varit rätt positivt, åter säger nej till euron. I Danmark, som annorstädes, svänger det fram och tillbaka. Är detta då resultatet av ständigt nytillkommande relevant information om valutasamarbetet? "Aha, det här var en intressant nyhet om EMU, nu säger jag ja." Nästa dag: "Ah, det där var något nytt om euron, jag måste säga nej?"

Naturligtvis inte.

Opinionen i en sådan här fråga styrs av miljoner intryck, av vilka de flesta har ganska litet med själva sakfrågan att göra. Det är t ex uppenbart att en populär regering - eller skall vi säga: en regering som är inne i en popularitetsfas - har det bra mycket lättare att få sin vilja igenom i en folkomröstning, än en illa liden regering.

Därför har Poul Nyrup Rasmussen, åtminstone för tillfället, starka skäl att ängslas. Socialdemokraterna har dåliga opinionssiffror. Och statsmi nisterns personliga ställning hos folket är sensationellt usel.

Berlingske publicerade i söndags en väldig gallupun dersökning som bland annat mätte folks uppfattning om en skilda politikers trovärdighet. Danmarks 45 mest bemärkta aktiva politiker bedömdes samtidigt. Statsministern Nyrup Rasmussen kom på fyrtiförsta plats, femma från slutet.

Det finns flera förklaringar. Nyrup Rasmussen har svikit en del vallöften av valfläsktyp på socialförsäkringsområdet. Han hade inga bra förklaringar till (och inga bra förklaringar till att han dessförinnan hade givit klart felaktiga förklaringar till) att han utan att informera någon anslöt Danmark till EU-aktionen mot Osterrikes regering (en aktion som dessutom i Danmark har skadat EU:s anseende generellt).

Och nu dras också fram hur Nyrup Rasmussen i valrörelsen inför det senaste folketingsvalet garanterade att en valseger för socialdemokraterna skulle betyda att inga danska undantag från olika EU-traktater skulle rubbas under valperioden. Nu är det just det han föreslår.

Nu frågar man sig med förskräckelse på ja-sidan hur man skall få den som egentligen vore den självskrivne ledaren för ja-kampanjen - statsministern och ledaren för det socialdemokratiska partiet - att hålla sig borta.

HÅKAN HAGWALL
SvD-journalist och tidigare tidningens politiske redaktör

Mats Johanssons Svenska Dagblad

Håkan Hagwalls Svenska Dagblad

Början på sidan