Det i särklass mest oroväckande inslaget i konfliktutvecklingen är att snart sagt varje steg Ryssland tar tycks komma som en överraskning för väst,
som genast reagerar med ilska och tomma hotelser.
Den ryska inställningen har länge varit glasklar. Vladimir Putin har gjort klart att ytterligare expansion av EU och Nato inte kommer att accepteras
Carl Bildts hotfulla retorik måste i detta sammanhang uppfattas som extremt destruktiv. Stefan Hedlund, professor vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala, SvD Brännpunkt 12 mars 2014

/Mats/ Johansson är en uttalad ”Europavän”, som det brukar heta i svensk debatt. Även om han inte säger det rakt ut, genomsyras boken av att han vill att Europaprojektet skall lyckas.
Samtidigt presenterar han i sina avslutande scenarier för framtiden en sådan mängd av problem att man undrar hur det skall vara möjligt.
Med Tysklands enande som bevarad referensram för Europas enande, kan det tyckas övermäktigt att förbli särskilt optimistisk.
Stefan Hedlund, Timbros Smedjan 27/10 2005

Det var redan i Maastricht 1991 som det hela gick snett.
Ett framgångsrikt statsbygge måste vila på en tydlig gemensam identitet
Stefan Hedlund, Timbros Smedjan, 23/6 2005

Stefan Hedlund är professor i öststatsforskning vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet

I en av sina kanske mest beryktade utsagor konstaterade en gång Karl Marx och Friedrich Engels att ”det går ett spöke genom Europa”. I dag skulle man kunna säga att Europa hemsöks av ett nytt spöke, ett spöke som även denna gång är revolutionärt men som förhoppningsvis skall visa sig ha fredliga avsikter. Detta sentida spöke tar sig formen av en serie folkliga uppror mot ett europeiskt politiskt etablissemang som har blivit allt mer isolerat från de arbetande massorna.

Efter de negativa resultaten i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna har den politiska klassen i Bryssel drabbats av något som kommer bra nära ren panik. Det finns förmodligen ett stort element av sanning i de förklaringar som hävdar att det rör sig om proteströster som i första hand riktas mot inhemska regeringar och bara i andra hand mot Europasamarbetet som sådant. Icke desto mindre måste det förbli ett faktum att det, med undantag för Spanien, är parlament som röstar JA och befolkningar som röstar NEJ.

I den eftervalsanalys som nu måste följa, och som måste leda fram till något slags beslut vid det Europeiska rådets möte den 16 juni, finns det en insikt som måste dominera alla andra, nämligen att det var redan i Maastricht 1991 som det hela gick snett.

Det verkligt ödesdigra med detta europeiska toppmöte var att man inte förmådde se klart att det i grunden rörde sig om ett avgörande vägskäl. I ena riktningen låg en utvidgning av samarbetet österut, baserat på gemensamma intressen

I Maastricht valdes dock den andra vägen, nämligen att först få till stånd en djupare integration och att därefter diskutera utvidgning.

Det kanske mest slående med processen kring och efter Maastricht var att ingen tycks ha reflekterat ens över elementära lärobokskunskaper. Med eftertankens kranka blekhet torde dock ingen längre kunna betvivla den sanning som säger att demokratiska institutioner byggs inom nationer, inte mellan nationer.

Anledningen till att drömmen om Europa nu är på väg att gå i kras ligger inte så mycket i EU-motståndarnas farhågor för en militariserad superstat. Förklaringen är betydligt mera subtil, och hänger samman med att ett framgångsrikt statsbygge måste vila på en tydlig gemensam identitet.

Det kan visserligen se käckt ut med stjärnbeströdda gul-blå flaggor, och det kan vara trevligt att lyssna till tredje satsen ur Beethovens nionde symfoni, men finns här verkligen någonting som befrämjar eller ens kan förenas med en identitet?

Franska och nederländska folkomröstningar har just besvarat denna fråga – man ville hellre behålla den egna identiteten.

Så länge EU-kommissionen inte ens kan förmå sig till att definiera ”Europa”, genom att exempelvis säga var gränsen i öster skall dras, så länge kommer försöken att skapa en gemensam identitet att förbli fruktlösa.

Om vi återvänder till Maastricht framträder för det första mycket tydligt hur det europeiska projektet utformades på grundval av en ambition om att Europa äntligen skulle kunna frigöra sig från Amerika. Betänk bara hur många gånger vi har fått, och än i dag får höra, att Europa måste bli en motpol till Amerika och att Europa måste stå upp emot Amerika!

Själva kärnan i det ekonomiska samarbetet var att Europa skulle få en gemensam valuta. Det har funnits en betydande debatt kring huruvida detta var klokt eller ej. För Sveriges del har den gällt om vi skall gå med eller ej. Utan att gå närmare in på de tekniska argumenten, som inte kan fås att peka i någon entydig riktning, finns det två fakta i målet som torde vara obestridliga.

Det första säger att euron ursprungligen kom till som en tysk eftergift för att Frankrike skulle acceptera en förening av de två tyska staterna. Enkelt uttryckt innebar kompromissen att tyska Bundesbank, som dittills hade utgjort ett tryggt ankare i det globala monetära systemet, nu skulle tvingas acceptera att Frankrike – och övriga medlemmar – gavs rätt att trycka D-mark.

Föga förvånande gavs det tyska folket ingen möjlighet att i folkomröstning ta ställning till denna uppgörelse mellan Kohl och Mitterrand, lika lite som man nu har fått ta ställning till konstitutionsförslaget. Då det är svårt att föreställa sig att utfallet i en folkomröstning, vare sig då eller nu, skulle ha blivit ett JA, finns här en skapad grogrund för framtida tyska dolkstötslegender som både kunde och borde ha undvikits.

Utöver det politiska spelet kring tillblivelsen av en europeisk valuta finns ett än viktigare faktum, som säger att en gemensam monetär politik inte kan bedrivas utan en gemensam fiskal politik.

Summa summarum måste konstateras att den kris som har utlösts av nej-rösterna till konstitutionsfördraget egentligen bara är ett symptom på en djupare liggande kris, en kris som grundlades redan i Maastricht och som alltsedan dess bara har blivit värre.

Full text