Aristokratisera mera!
Av Martin Kylhammar
SvD Samtider 2000-04-15
Han var förbannad, Verner von Heidenstam (1859-1940), när han våren 1895 började tänka på att starta den nya tidning, som två år senare skulle bli Svenska Dagbladet.
Precis som Arvid Falk i Strindbergs Röda rummet såg Heidenstam hur tidningarna runt omkring honom förföll. Skandaljournalisterna, de korrupta partigängarna, de lismande moralisterna, de lystna skvallrarna och obildade baktalarna höll på att ta över den heliga pressen. Hans tidning hade ett annat uppdrag. Den skulle bli det moderna samhällets viktigaste plats för upplysning, samhällsanalys, vetenskapsförmedling och omskakande litteratur och konst.
Heidenstam tänkte på tidningar ungefär som vi ser på ett universitet. Pressen skulle, i ordets verkliga mening, vara akademisk, aldrig populistisk. I tidningen skulle inte heller skribenterna representera särintressen, kollektiv eller politiska maktblock. De skulle vara sig själva, få inflytande blott i kraft av sin pennas kraft och tankes klarhet, sin förmåga att övertyga, gestalta och resonera.
Hans nya tidning skulle därför bygga på tillit till sin publik, på tilltron till ett upplyst offentligt samtal - tidningens andliga och materiella bas var och borde förbli "de bildade klasserna".
Som han uttryckte det till författarkollegan Gustaf af Geijerstam (1858-1909):
"Tidningens ställning blir från första början sådan, att den för sin egen tillvaro måste skilja sig från de andra genom nobless och genom att stå öppen för alla talangfulla signerade uttalanden. Inga osignerade saker få förekomma utom notisavdelningen. Om verkligen företaget lyckas borde det kunna lyfta hela vår andliga nivå."
Det kulturella äventyret kunde börja. Det för projektet så nödvändiga kapitalet låg ju tryggt "i kulturvänliga händer", som Heidenstam tänkte om litteraturdocenten och förste chefredaktören Helmer Key (1864-1939) och bankmannen och konstsamlaren Ernest Thiel (1859-1947).
Samtliga inblandade var övertygade om att detta också skulle bli en lönande affär, även om upplysning hela tiden var ett viktigare ord än ekonomi. "De bildade klasserna" hade, trodde de med goda skäl, framtiden för sig, skulle bli större och större. Med sådana idéer och en sådan publik gällde det att inte låta sig korrumperas likt de tidningsföretag, som villigt lät sig drivas för vinden och som exploaterade pöbeln, vare sig den sov på halm eller på dun. Tvärtom:
"Den råa okunnighet, den likgiltighet för vår odling, den affärssvindel, som karakteriserar våra dagars press, skulle bli föremål för kritik", förklarade Heidenstam.
SvDs förre chefredaktör Mats Svegfors har just avtackats med ett stort seminarium på temat "Från bruk och bondby till cybersamhälle". Poängen med det var att kritiskt granska några av de centrala idéer som varit bärande för hans samhälls- och kulturanalyser i tidningen. En röd tråd genom seminariets diskussoner utgjordes av medvetenheten om de sega, tröga strukturernas makt över vårt tänkande och handlande.
Reflekterar vi inte kritiskt över dem, riskerar vi hela tiden att handla och tänka av ren slentrian.
Så min hommage till Mats Svegfors blir att - välgrundat förstås - spekulera över vilka centrala idéer som var bärande för Verner von Heidenstam när han insåg att SvD var nödvändig i svenskt offentligt liv.
När Svegfors skriver i känsliga ämnen, är orolig att hans texter skall missbrukas och misstolkas, skriver han ungefär så här: Denna text har ingen undertext, inget dolt budskap. Det är givetvis en fåfäng läsanvisning. Alla texter har undertexter, kan brukas. Den här säkert också, men den är inte ett porträtt av Mats Svegfors i Heidenstams mantel. Den är tänkt som ett bidrag till förståelsen av den idévärld som en gång formade SvD, den vill peka på några av de traditioner och tankefigurer som jag tror det är klokt att medvetet förhålla sig till.
Heidenstam var, misstänker jag, lockad att själv bli det nya tidningsföretagets förste chefredaktör. Man kan i en stund av offervillighet ha lust att begå martyriet, helst vid tanken på värvets, om jag så får säga, heliga betydelse" skriver han, men är rädd att slitas sönder, förlora sin själ i den dagliga medieexponeringen. Under åren med SvD utvecklade Heidenstam ett veritabelt politiskt program, som få i dag har ett hum om. Det utgjorde hans politiska plattform och den bestod av tre inbördes beroende tanketrådar. En väv.
Den första tråden handlar om produktivkrafternas utveckling och det materiella välståndet; den andra om vikten av medborgarskap och kulturell demokrati; den tredje om själens hälsa och våra gemensamma existensvillkor.
Heidenstam hade börjat sin författarkarriär i trotsigt förakt för det småskurna borgarskapet och för den materialistiska industrikapitalismen. Teknik, marknad, naturvetenskap och andra potenta krafter som omvandlade det gamla Sverige till ett välståndsland gav han i ungdomsskrifterna inte mycket för.
"När Europa drunknar i stenkolsrök och tidningspapper", tänkte han inte tillhöra dem som grät över förlusten.
Men när han skrev i SvD hade han kommit på andra tankar, mognare skulle säkert många säga. Våren 1919 skrev han sin stora programmatiska artikelserie "En fritänkares betraktelser". Mycket i de betraktelserna skulle kunna skrivas i dag, av en progressiv, men ovanligt begåvad, borgerlig intellektuell. Frihandel, konkurrens, privat ägande såg han som självklara civilisatoriska värden; jämlikhetsfilosofin hotade med förstelnad nivellering och trosvissa utopister av skilda slag riskerade att trampa friheten under sina stövlar av bestämda meningar om vad som var rätt och korrekt.
Heidenstam ville, och hade alltid velat vara, en fritänkare. Verner Hundhedning kallade han sig som ung provokatör; partilös intellektuell och konstnär i vuxnare ålder.
Heidenstam hade en väldigt positiv syn på produktivkrafterna, inte minst på teknisk utveckling, naturvetenskap och rationalisering. Det förvånade säkert en och annan SvD-läsare som bara mött Heidenstam som författare till Hans Alienus och Karolinerna. I tidningen och i pamfletter lät han nästan som Karl Marx (1818-1883) när han talade om att vi med teknikens hjälp, kanske redan inom en generation, kunde helautomatisera industriproduktionen.
Till skillnad från Marx ansåg han däremot inte att klasskamp, inte ens i politikens fredliga form, var det verkligt radikala botemedlet mot tidens svåraste samhällssjuka, nämligen industriarbetarklassens usla ekonomiska och kulturella belägenhet.
Förutsättningen för att lösa deras situation var teknisk och ekonomisk utveckling.
Ty först när industrin helautomatiserats kunde "arbetarna rycka upp ungefär till samma sociala vanor som unga ingenjörer i vår tid. Synnerligast som vetenskapen med maskinernas hjälp väl kommer att tillverka födoämnen, ljus, värme och bostäder." I denna framtid, som han såg som nära förestående, var kort sagt de ekonomiska klassklyftorna dramatiskt utjämnade genom främst väldig tillväxt.
Det är således ingen tvekan om att nationalskalden trodde på kapitalismen, den makalösa kraft som skulle göra morgondagens underklass minst lika materiellt välmående som dagens medelklass. Kanske skulle vi till och med slippa arbetets förbannelse och frigöra oss från den perversa moral som förlade livets mening till arbetsplatsen, den personliga identiteten till yrkesbeteckningen.
Men det myckna pratet under 1890-talets högkonjunktur om marknad och tillväxt riskerade hela tiden "att slå slint i det väsentliga, i själva det andliga innehållet", som det hette i en annan av Heidenstams viktiga artikelserier i SvD, nämligen i vänsteruppgörelsen "Proletärfilosofins förfall" vårvintern 1911.
Det var inte mycket värt med kapitalismen om dess män och kvinnor tappade dess civiliserande sida ur sikte. Dess raison d´être handlade inte om pengar och materiell framgång; vitsen var ju att för allt fler skapa utrymme för det mänskligt väsentliga: medborgarskap i det publika, själens hälsa i det privata.
Kapitalismen var inte ett självändamål. Det var också här SvD hade en alldeles särskild uppgift att fylla.
Heidenstams stora insats i tidningen kan sammanfattas i två teman, demokrati och demokratisk kunskapskultur. Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar, är väl numer den enda strof av Heidenstam som ingår i det gemensamma kulturarvet. Det råder knappast någon tvekan om att Heidenstams publicistiska och poetiska konsekvens i rösträttsfrågan är en viktig del av svensk politisk historia.
Han hade vid denna tid erövrat något av rollen som den oberoende fritänkaren, han som representerade förnuftet och det av särintressen opåverkade. Man lyssnade på honom. Har man det sällsynta privilegiet bör man besinna vad man skall välja att strida för. Det är värt en tanke att han utnyttjade positionen för att plädera för det moraliskt och samhällelligt nödvändiga med lika och allmän rösträtt för kvinnor och män.
I efterhandsperspektivet har det blivit mer undanskymt att rösträttsfrågan för honom var oupplösligt förbundet med ett ivrigt försvar för en utbyggd högklassig skola, för folkbildning och upplysning. Demokrati handlade inte bara om kvantitet (majoriteten bestämmer), utan också om kvalitet, om att medborgarna skall ha en chans att skaffa sig en upplyst förståelse, kunna resonera om vad som krävs för samhällets långsiktiga väl.
Det var därför pressen inte fick svika sitt uppdrag; den måste gå att lita på som upplysningsföretag.
I Heidenstams världsbild var den kulturella demokratin, den demokratiska kunskapskulturen, en särskilt strategisk framtidsfråga och jag kan inte se annat än att den bara blivit väsentligare i dag, på tröskeln som vi sägs vara till kunskapssamhället. Han menade ju - i efterhandsperspektivet inte utan sans - att de materiella klassklyftorna på ett acceptabelt sätt kunde lösas genom ökad tillväxt och omfördelning. I det läget gällde det att se till att den gamla klassklyftan inte ersattes av en ny - av en onödigt ojämlik fördelning av kunskap, av kulturell och retorisk kompetens.
I SvD betedde sig Heidenstam således som en fullblodsrepublikan i sin kamp för ett fritt samhälle befolkat av fria, upplysta, ansvarstagande människor. Men så enkelt var det bara - ibland. Där fanns också något annat, något som stack av. Det var när han skrev om själens hälsa. Då får vi lyssna på den aristokratiske Heidenstam. När jag nu läser om hans artiklar framträder mycket tydligt en bild av hans ideala människa, den som han ville vi alla borde fostras till, sträva efter att efterlikna.
Heidenstam gillade inte det andefattiga, traditionslösa, smaklösa och medelmåttiga i den borgerliga välståndsmaterialismen; inte heller det hämningslöst ensidiga, destruktiva och verklighetsfrämmande i den förlegade proletärfilosofin.
Pöbeln var det skällsord han och andra använde om den grupp i alla samhällsklasser, som blott såg till det egna, som inte brydde sig om idéer, kultur, andlig växt, bildning och frågan om vad som var ett anständigt samhälle. Värst var den rika, dryga och obildade pöbeln, den som hade materiella och andliga resurser, men missbrukade dem.
Heidenstams ideal var den behärskade, harmoniska, intellektuella, självdisciplinerade och inifrån växande kulturmänniskan. Vis, saklig, stilla och försynt, med ett vänligt leende, så skall människan vara, heter det i ett rörande träffande citat.
Visst kan vi ironisera över denna aristokrat, född med både von och pengar. Men med lite självdistans ser vi att det är den akademiska människan han drömmer om; hon som väger pro et contra mot varandra, hon som inte faller i farstun för allsköns handlingsromantik och dogmatik, hon som kan le åt egna och andras tillkortakommanden, hon som har självdistans, empati och humor.
Jürgen Habermas skulle le igenkännande åt skalden på Övralid, som har många bottnar och fängslande mörka skrymslen.
Detta Heidenstams agerande på SvD förvirrade både dåtid och eftervärld. Var han demokrat eller aristokrat? Gick han verkligen att lita på?
Den liberaldemokratiska vänstern gladdes åt hans tro på folkstyret och folkbildningen, men undrade vad han höll på med när han talade om folk och pöbel i nedsättande ordalag. Högern nickade förtjust åt hans kamp för historien, nationen, de estetiska värdena, men tyckte att allt hans prat om teknik, vetenskap och demokrati nästan lät som det gjorde på ett socialdemokratiskt möte.
För Heidenstam själv var allt detta däremot högst konsekvent.
Hans paroll var demokratisering genom aristokratisering (till skillnad från demokratisering genom nivellering, som han menade var proletärfilosofins slogan, vilken i dag kolporteras under rubriken Ge folk vad folk vill ha).
Hans utopi var i själva verket en demokratisk aristokrati. Genom teknisk utveckling, ekonomisk tillväxt och jämnare fördelning kan vi alla bli materiellt välmående medelklass; genom den allmänna rösträtten, seriösa mediala upplysningsföretag och en skola för alla kan vi alla bli upplysta, ansvariga samhällsmedborgare.
Det var så hans budskap i SvD hängde ihop. Kapitalism och bildningssträvan, teknisk utveckling och kultur, demokrati och upplysning var inte varandras ideologiska motsatser. Tvärtom, de hörde samman. En positiv samhällsutveckling förutsätter att dessa poler håller varandra i schack. Lämnas den ena fritt utrymme att monopolisera civilisationsdebatten, om den andra inte tillåts bjuda starkt motstånd, perverteras den i självtillräcklighet och urartar. Då går det åt helvete! Det är i konsten att positivt hantera de tidlösa spänningarna mellan dessa båda poler utmaningarna finns.
Detta är minst av allt ett okontroversiell budskap, men det bör medvetet och kritiskt reflekteras över. Vad vi gå emot, det är demokratisering i formerna, men - i ordets ädlaste och renaste mening - aristokratisering i innehållet.
Åter till dagens Svenska Dagblad
