"Euron riskfyllt fullskaleförsök"
Margit Gennser i Sydsvenskan den 9 augusti 2000

Euron är snart två år. När DM, den tyska marken, var i samma ålder hade det tyska undret fötts. Euron har inte varit lika lyckosam. Värdet har fallit med 23 procent på 20 månader. Detta skapar oro t o m i Financial Times.

Varför har EU bundit sig för ett riskfyllt EMU? Det har sagts att den gemensamma marknaden kräver en monetär union. Stämmer det? USA:s och Kanadas och numera också Mexikos gemensamma marknad, Nafta, fungerar utmärkt med två sorters dollar och pesos.

Det är kanske andra motiv som styrt EU:s elit inom politik, byråkrati och storföretag. De har inte trott på sin förmåga att övertyga om en politik som leder till fast penningvärde och tillväxt. Det man inte kunde uppnå på hemmaplan skulle oförmärkt ske med hjälp av kommissionen i Bryssel och Europeiska centralbanken, ECB.

En gemensam penningpolitik och valuta skulle sedan tvinga fram en politisk union med harmoniserade skatter, socialförsäkringar och arbetsmarknadslagar. Det yttersta målet är att bli mäktigare än USA.

Fyra tyska professorer i ekonomi och juridik - Wilhelm Hankel, Wilhelm Nölling, Karl Albrecht Schachtschneider och Joachim Starbatty - varnar för Eurolands utveckling i The European Journal (nr 07/00). Inflationen stiger, inte minst gäller detta producentvaruindex. Det allvarligaste, framhåller de, är att inflationstakten mellan länderna vidgas.

EMU:s enhetsränta skapar ohanterliga problem. Irland illustrerar detta. Den gemensamma penningpolitiken har halverat räntan i "tigerekonomin" Irland, som med en tillväxt på 10 procent är överhettad. Landet behöver höjd ränta, men Frankfurt har andra prioriteringar än Dublin. Hur skyddar Irland sig mot överhettning utan egen penningpolitik?

Handelsströmmarna är som de är - euroländernas genomsnittliga handel utanför euroområdet ligger på cirka 15 procent. Irlands handel sker med lika delar till USA, till Storbritannien och till Euroland. Stigande dollar- och pundkurser, d v s en allt svagare euro, skapar inflationstryck.

Vad landet behöver är en flytande valuta och en egen räntepolitik. Irlands fattigdom skapades på 1800-talet av en monetär union och dess tigerekonomi av en i princip flytande valutakurs åren 1993-1999.

Irlands problem kan också sägas vara andra EU-länders dåliga tillväxt. En av orsakerna är, enligt Nölling med flera, Tysklands reglerade arbetsmarknad och dyra socialförsäkringar. Arbetarnas skydd vid uppsägning och sjukdom har stärkts samtidigt som villkoren för deltidsarbete och egenföretagande försämrats. Pensionsåldern föreslås till och med sänkas till 60 år.

Tysklands och Frankrikes syn på regleringar och skydd för den egna marknaden går igen i den "grundlag" som skall tas i Nice. Alla länder inom EU skall fjättras av samma arbetsmarknadsregler. Arbetslivet kommer att förstenas. Inte underligt att investeringsströmmarna går från, inte till, Euroland.

Nölling med flera förespår att denna utveckling kommer att accelerera, eftersom stigande priser och en försvagad euro leder till uppskruvade räntor och en ännu svagare euro. EU blir en tvångströja som skadar anpassningsförmågan. I förlängningen ökar riskerna för motsättningar inom och mellan länderna. Vilken styrka dessa kommer att få kan endast framtiden utvisa.

Före starten av rymdskeppet Challenger upptäcktes avvikelser som inte förutsetts. Starten borde ha stoppats. Så skedde inte och katastrofen blev ett faktum. EMU har ett gemensamt med Challenger: det är ett fullskaleexperiment.

När sådana experiment misslyckas blir det katastrof.

Penningpolitiska spänningar mellan olika euroländer gör EMU explosivt. Problemen kan lätt desarmeras. Backa och behåll de nationella pengarna. Gå inte vidare med det tredje steget.

Med litet känslighet för EU-elitens egon kan större prestigeförluster undvikas. Låt ECB leva kvar som rådgivande kommitté för de nationella centralbankerna och gör inte valutakurserna flytande. Låt dem endast variera inom ett band på 30 procent. Det är i praktiken sak samma.

Låt oss européer backa i tid och inte göra som Nasa som inte lyssnade på varningssignalerna inför rymdskeppets start. Försiktighet och omtänkande har sitt pris, men det är ett pris värt att ta för att undvika risken för en överhängande katastrof.

MARGIT GENNSER

Början på sidan

Mer av Margit Gennser