-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
| Nej är nej, inte ja! Göran Persson var i hög grad tillfreds, när han redogjorde för Niceavtalet i riksdagen hemkommen från toppmötet i Nice. Pikant i sammanhanget: Det fanns inget färdigt fördrag! EU:s statschefer var inte överens om vad de kommit överens om! Först efter veckor av tjänstemannaförhandlingar roddes de slutliga kompromisserna i hamn . Nu återstod endast något som betraktades som en formalitet – de 15 EU-ländernas godkännande. Riksdags- och parlamentsbehandlingar skulle inte ge problem. Samma ansågs gälla den grundlagsfästa folkomröstningen i det EU-vänliga Irland. Men irländarna sa nej till Nice i torsdags (7/6). Det skapade förvåning och kris i Bryssel. Hade irländarna rätt att sätta käppar i hjulen för EU:s framtidsplaner? Det borde ha hindrats. Varför hade Bryssel inte i tid upptäckt klyftan mellan den politiska eliten och EU-medborgarna? Hur kunde ministerrådet fördöma Irlands ekonomiska politik, trots hög tillväxt, budgetöverskott, låg arbetslöshet och låg statsskuld? Det uppfattades som översitteri, när Ekofin satte Irland i den ”ekonomiska skamvrån”. Att Italien ostraffat fick ha värre ekonomiska problem visade skillnaden mellan små och stora länder. Irländarna har blivit mer tveksamma till EU. Folkomröstningen om Amsterdam tydde redan på det. Biträdande premiärministern Harneys påpekande att ”Boston ligger närmare Dublin än Berlin” illustrerar också en växande distans från EU. Alla regeringar bakom Niceavtalet säger att fördraget måste godkännas för att EU ska utvidgas till nya länder. Det stämmer inte. Amsterdamavtalet fungerar vid en anslutning av sex nya stater. Fler lär knappast vara aktuella de närmaste åren. Utvidgningen är således inte det verkliga motivet bakom Niceavtalet. Motivet är ökad makt till de stora staterna. 90 procent av alla EU-beslut efter Nice kommer att fattas med kvalificerad majoritet. Vetorätten har avskaffats på ytterligare 14 områden. Små länder som Sverige och Irland kommer att förlora ännu mer av sitt inflytande. I praktiken kommer Tyskland, Frankrike med hjälp av ytterligare ett stort land kunna diktera EU:s utveckling. EU har ”erövrats” av de stora staterna. Det har skett på två sätt. Dels har de tredubblat den egna röstvikten i ministerrådet men endast dubblat de små ländernas rösteantal. Dels kommer EU-valen ge mer utdelning till folkrika stater och nyordningen ligger nära - inom 4 år. De nu nämnda förändringarna är allvarliga och än mer betänkligt är att de tidigare EEC-staterna kan bilda en egen ”överklass”. De kan på egen hand skapa långtgående federala strukturer utan hänsyn till andra medlemmars prioriteringar. När det väl är gjort, kan de med hjälp av majoritetsregler och EU-domstolen tvinga andra länder att acceptera regler som de helst vill slippa. EU har varit en gemenskap med lika makt för alla medlemsländer. Efter Nice kommer mer inflytande att överlåtas till de stora länderna. Små länder och språkområden kommer att successivt förvandlas till maktlösa minoriteter. En sådan risk fick studenter, affärsmän och bönder på Irland att rösta nej även om deras nej också motiverades av rena irländska ståndpunkter. Redan dan efter folkomröstningen deklarerade kommissionären Gûnther Verheugen att ”resultatet av ett lands folkomröstning inte får blockera EU:s viktigaste projekt.” Konstitutionellt är Niceavtalet överspelat. Ett nytt avtal kan endast antas om alla länder säger ja. Irlands ja är nödvändigt. Men kan inte nya folkomröstningar genomföras tills svaret blir det rätta som i Danmark efter till Maastricht. Romano Prodi ser den utvägen. Han tycks inte inse att ett nej är ett nej. Förstår han inte att en hållbar demokratisk process måste bygga på fasta spelregler? - Jag hoppas att Irlands nej innebär att avtalet är dött. President Chirac borde göra det politiskt hederliga - utlysa en folkomröstning även i Frankrike, sa UDF:s presidentkandidat Francois Bayrou. Göran Persson kunde göra detsamma i Sverige! Och Prodi måste acceptera att ett nej är nej.
|