Snabbprotokoll 1997/98:99 Onsdagen den 29 april
Anf. 133 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman!
Det var intressant att höra ledamöterna från justitieutskottet diskutera. Jag kommer att hålla mig på en mer generell nivå. Anledningen till detta är att jag har väckt en motion där jag framhåller att jag tycker att vi bör se över våra förberedelser inför regeringskonferenser, så att också riksdagen kommer med. Jag framhåller också att vi bör få möjlighet inte bara att delegera beslutsrätt till Bryssel utan också att ta tillbaka den. Jag varnar alltså för en federalistisk lösning. Jag kommer därför också att avstå när vi röstar om Amsterdamfördraget.
Det är förvånande att höra dem som är positiva hela tiden säga att vi inte går mot en federalism – vi överlåter litet grand av beslutanderätten, men det är så pass litet att det inte betyder någonting.
Den fråga man då måste ställa är: Hur länge kan en sådan steg-för-steg-politik pågå innan EU verkligen blir en federal union eller t.o.m. en icke-demokratisk överstat, som Sverker Gustavsson uttrycker det i en artikel. Är ett federalt Europa/EU önskvärt? Om vi glider in i en utveckling som vi efter hand upptäcker är olycklig, vad gör vi då? Dessa frågor måste besvaras.
Ett argument som däremot sätts i förgrunden både i proposition och i utskottstext är ett fredligt Europa. Jag vill säga att vi alla – vare sig vi är för ett federalt Europa eller icke – naturligtvis vill ha fred, frihet, demokrati och tolerans. Dessa mål är inte förbehållna federalisterna.
I Storbritannien, som har haft en mycket längre debatt i de här frågorna, finns ett påtagligt minne av vilka lidanden krig innebär. När en känd Europaskeptiker som förre försvarsministern Michael Portillo skriver att det inte finns något högre mål för en politiker i Europa än att arbeta för säkerheten på vår kontinent och undanröja riskerna för en sådan förfärlig slakt som skedde under två världskrig, måste vi tro på honom. Vi får inte betvivla hans ärlighet. Däremot kan bedömningarna skilja sig åt om vad som skapar risker för krig och vad som skapar en jordmån för fred. Krig mellan olika länder har varit en återkommande företeelse i Europa. Det har hängt samman med gamla territoriella konflikter och med kulturella och religiösa olikheter, men den viktigaste anledningen har varit totalitära eller möjligen auktoritära stater.
För att bevara freden i det demokratiska Europa finns det bara en överordnad uppgift, att skapa jordmån för tillväxt och att se till att vi inte har en sådan arbetslöshet som vi nu kan se i Tyskland, i Frankrike osv. En sådan skapar missnöje, besvikelse och frustration, och då vänder sig människor till extrema partier med extrema patentlösningar. Kieler-institutet, en av de "vise männens" institutioner i Tyskland, varnar för en sådan utveckling i den rapport som institutet har gjort till den tyska regeringen.
I rapporten hävdar man att en hög arbetslöshet ökar krav på mer av regleringar och protektionism, vilket gör EMU-länderna mindre konkurrenskraftiga. Problemen på arbetsmarknaden kan få sådana dimensioner att en del länder önskar gå ut ur EMU och återvända till den egna valutan. Men eftersom fördragen inte ger någon möjlighet att utträda, kan detta leda till allvarliga politiska spänningar. Det är inte första gången som sådant har hänt.
De risker som jag målar upp finns redan i unionen mellan västra och östra Tyskland. Man har där fått sociala och ekonomiska problem av mycket stora dimensioner. Valet i Sachsen-Anhalt i söndags utgör en varningssignal som många av oss borde lyssna på.
Jag efterlyser i min motion regler för att till EU delegerade beslut och beslutsområden kan dras tillbaka från överstatligheten. Den yttersta konsekvensen är att t.o.m. utträde kan ske.
Motivet är att minimera eventuella svåra konflikter. Men varför lyssnar inte de europeiska politikerna på varningarna? Varför finns fortfarande en föreställning bland Europas eliter att en union, ett federalt Europa, är eftersträvansvärd?
Det finns två måhända hedervärda ursprung till dessa föreställningar. Den ena kommer från en humanistisk-pacifistisk tradition som omfattades av Spinelli och den andra från en funktionalistisk vars förespråkare var Jean Monnet. I högtidstalen har Spinellis visioner vunnit. Men ser vi på den reella utvecklingen formas EU efter Monnets funktionalistiska princip.
Alltfler beslut förs över till central nivå. När kritiker som jag påstår detta heter det att vi missförstår federalismen. Den är liktydig med decentralisering. Det är inte denna federalism som Maastricht- och Amsterdamavtalet handlar om. Den integrationsprocess som levereras av den ena IGC:n efter den andra är i hög grad centralistisk till sitt syfte och följer Monnets tänkesätt. Många av oss som opponerar oss är vare sig antieuropeiska eller chauvinistiska. Vi vill bara minimera överstatligheten till förmån för mellanstatliga lösningar.
Konstitutionsutskottet säger att utskottet inte förespråkar en utveckling i federalistisk riktning. Det är en sak att inte förespråka. Men om utvecklingen går mot mer överstatlighet genom de beslut som fattas, borde man då inte sätta stopp för den?
Två uttalanden, dels från det brittiska parlamentets debatt om Amsterdamavtalet, dels från Sunday Times den 26 april har ökat mina betänkligheter.
I den brittiska parlamentsdebatten om Amsterdamavtalet sade Mr William Cash: Vid ett möte nyligen med medlemmar i Nordiska rådet frågade jag ministrar och högt ansedda riksdagsledamöter vad som skulle hända om Amsterdamfördraget och frågan om politisk integration blev föremål för folkomröstning. De var alla ense om att resultatet skulle bli ett nej. Vad gör ni då, frågade jag. De svarade: Åh, våra länder är för små. Vi har inga alternativ. Vi måste samtycka.
Och så konstaterar William Cash: Processen drivs framåt av fruktan och manipulationer av de franska och tyska regeringarna, som skall nå sina mål till varje pris.
I Sunday Times den 26 april 1998 återges de tidigare nämnda varningarna från Kiels världsekonomiska institut. Artikeln avslutas: Den europeiska kommissionen anser att eurons fördelar överväger. Privat uttrycker många högt uppsatta tjänstemän bekymmer över bristen på konvergens mellan euroekonomierna. Och sedan citerar man Brian Connolys ord: Att tala med folk i kommissionen är som att leva i en kommuniststat före Berlinmurens fall. När folk är ensamma och ingen annan hör dem ger de uttryck för sina farhågor men om kolleger är närvarande håller de sig på mattan och säger vad alla väntar sig att de skall säga.
Dessa attityder visar att chansen är försvinnande liten att de som har den reella makten inom EU lyssnar på medborgarna inom EU. Det är farligt för karriären.
Vad innebär då Amsterdamfördraget? En av de viktigaste konsekvenserna är ökningen av antalet kvalificerade majoriteter vid beslutsfattandet, dvs. ett lands vetorätt avskaffas i många frågor. Detta innebär att vi måste leva med beslut som svenska väljare inte har någon möjlighet eller mycket små möjligheter att påverka. Detta befäster inte vår demokrati.
Den fria rörligheten var en för alla marknadsekonomer utomordentligt viktig fråga. Det var därför Storbritannien accepterade majoritetsbeslut som gällde handelsrestriktioner och liknande. Eller som parlamentsledamoten Tim Collins uttryckte det i Amsterdamdebatten: Vi stödde ökningen av majoritetsröstning när det gällde den gemensamma marknaden därför att vi trodde, möjligen alltför naivt, men filosofiskt korrekt, att en sådan utvidgning skulle undanröja handelshinder och öka möjligheterna för näringslivet att konkurrera. Men ingen kan tro att utsträckningen av majoritetsbeslut i Amsterdamfördraget till helt andra områden kommer att leda till färre regleringar, färre regler och lättare arbetsklimat för företagen. Ingen inbillar sig att kommissionen brinner av otålighet att få ökade möjligheter att reglera mindre eller att lägga på färre sociala och miljömässiga bördor. Vi vet att de vill lägga på oss fler bördor. – Jag delar Tim Collins uppfattning.
Den utsträckta majoritetsröstningen ökar antalet beslut som fattas inte av de nationella parlamenten utan av institutioner som saknar varje form av ansvar inför dem som berörs.
I min motion 1997/98:U15 varnar jag för den funktionalistiska vägen med stegvis förändringar av beslutsprocesser, institutioner etc. som säkert som amen i kyrkan kommer att leda till en centralistisk stat med allt mindre legitimitet bland medborgarna. För en Europavän känns det svårt att se oss bara glida in i en utveckling som vi inte tänkt igenom, inte analyserat och utan långsiktig färdriktning.
Min motion tillstyrks i reservation 8 av Eva Zetterberg från Vänstern men inte av mitt parti. Kraven i min motion överensstämmer med en rad av de synpunkter som konservativa euroskeptiker av olika schatteringar kämpat och kämpar för i det brittiska parlamentet och även i det svenska. Mina ståndpunkter har jag tänkt igenom noga och länge.
Jag vet var min politiska övertygelse finns. Den politiska marknaden bör om möjligt hållas liten. Medborgarna skall genom sin valhandling kunna påverka besluten, och ett minoritetsskydd är viktigt. När besluten centraliseras och valmanskåren görs allt större blir medborgarna alltmer maktlösa. Det är därför ett mellanstatligt EU är överlägset och enighetsbeslut är av stor betydelse. På så sätt skyddas också små länder och medborgare i små länder.
Motion till riksdagen 1997/98:U15 av Margit Gennser (m) med anledning av prop. 1997/98:58 Amsterdamfördraget
Integrationen i Europa har pågått ända sedan tanken på ett fördjupat samarbete mellan de olika länderna i dåvarande Västeuropa blev aktuell i slutet av 40-talet. Arbetet har skett efter två motsatta utvecklingslinjer, dels en federalistisk, dels en som bygger på ett successivt utvecklat mellanstatligt samarbete. Den federalistiska linjen har förstärkts efter Sovjetunionens kollaps och Maastrichtavtalet. Den tyska regeringen har upprepade gånger betonat att de önskar se en pan-europeisk utveckling och betonat att en federalistisk utveckling är mer angelägen än någonsin.
En av huvudstrategierna i de federalistiska strävandena är att skapa alltfler områden med majoritetsbeslut i stället för enighetsbeslut i EU:s ministerråd, bl. a. har en gemensam utrikespolitik satts upp som ett av målen för dessa strävanden.
Genom Amsterdamfördraget går man ytterligare en bit på vägen mot fede- ralistiska lösningar, t ex överförs det civilrättsliga samarbetet från mellan- statligt till överstatligt beslutsfattande. Omfattningen är dock inte preciserad. Även när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) finns det tendenser som tyder på att överstatligheten inom detta politikområde kan förstärkas. Vad detta konkret kan innebära är svårt att överblicka i dag. De olika länderna inom EU har skilda intressen i en rad olika utrikespolitiska frågor. De målkonflikter som finns på utrikespolitikens område kan genom en övergång till majoritetsbeslut förstärkas, något som står i bjärt kontrast till målen för samarbetssträvandena inom EU. Det är fundamentala olikheter som det i vissa fall kan vara fråga om. Storbritannien och länder med en lång tradition av samarbete med Storbritannien är mer orienterade mot USA och den engelsktalande världen. Medelhavsländerna och Frankrike har betydande intressen i områden vid södra Medelhavet. Tyskland har betydande intressen när det gäller Polen, Tjeckien etc., men mindre när det gäller de baltiska staterna. Att det är på detta sätt är naturligt med tanke på länders olika historia, gamla handelsförbindelser och tradi- tioner.
Att successivt med många små steg förvandla EU till en övervägande federal statsbildning kan utgöra en äventyrlig politik. Ingen, vare sig medborgarna i de olika länderna eller deras regeringar, får en nödvändig överblick över vad alla förhållandevis små förändringar innebär för det egna statsskicket och för EU sammantaget.
Att begära avslag på Amsterdamförslaget är inte möjligt. Avtalet är de facto ratificierat. För framtiden bör Sveriges regering i liknande samman- hang deklarera att vårt land inte längre vill medverka till en ständigt mer omfattande federalism inom EU. Detta innebär att Sverige inte kommer att på ytterligare områden acceptera utvidgade majoritetsbeslut förrän betydande institutionella förändringar har genomförts, t ex ändringar som innebär att länder i vissa frågor kan stå utanför det gemensamma beslutsfattandet eller att utvidgningen av EU:s beslutsrätt på ett område leder till en omprövning av EU:s beslutsrätt på andra områden. Detta skulle innebära att medlemsstaterna får tillbaka tidigare delegerad beslutsmakt från EU och att således summan av EU:s beslutsmakt inte ökar, när en ny delegation beviljas. En sådan regel skulle stärka den inom EU-sammanhang så viktiga närhetsprincipen, vilken utgjorde en av de viktigaste motiveringarna för ett ja till EU i den svenska folkomröstningen.
Regeringen bör till nästa regeringskonferens i EU utarbeta konkreta förslag om hur EU:s grundlag bör ändras, så att beslut som syftar till alltfler federalistiska inslag i styrningen av EU förhindras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda
hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som kan vidtas för att förhindra EU:s fortgående federalistiska utveckling
Stockholm den 4 mars 1998
Margit Gennser (m)
