Mats Lind

ränteanalytiker, Öhman Fondkommission

Riskabelt gå in i EMU med tillväxten som gisslan
Mats Lind, ränteanalytiker, Öhman Fondkommission
Dagens Industri 13/1 2003

Två centrala argument i EMU-debatten utsätts sällan för granskning. Det ena är att svenska konsumentpriser skulle pressas ned av ett svenskt EMU-deltagande.

Det andra, som ofta underförstås, är att länder ges möjlighet att växa och utvecklas i samma takt.

Konsumentpriserna i eurozonen är i genomsnitt lägre än de svenska. Det kan tyckas självklart att vi med euron också skulle komma närmare denna lägre nivå. Svenskt Näringsliv har i sin studie "Euron och Priserna" av EMU-specialisten Gunnar Österberg pekat på officiell statistik som sägs visa att prisskillnaderna mellan länderna i eurozonen har minskat stadigt sedan 1996, med en "något snabbare … minskning i samband med att euron infördes 1999".
Problemet är att denna statistik tvärtom tydligt visar att prisskillnaderna i eurozonen i princip slutade att minska när växelkurserna knöts! Det finns heller ingen anledning att förvänta sig något annat. Många varor och tjänster som färsk mjölk, hårklippning och restaurangbesök handlas knappast i någon nämnvärd omfattning över gränserna, och kan därför ha olika priser i olika länder.

Nu är eurozonen - till skillnad från USA- långtifrån ekonomiskt integrerad. Arbetskraften i Europa flyttar inte i någon betydande utsträckning över de gamla nationsgränserna. Den europeiska arbetsmarknaden är strikt uppdelad på ett antal regionala och nationella delmarknader.
Vi kan också se att ekonomisk integration inte minskar de geografiska skillnaderna utan tvärtom tenderar att öka dem. I USA har branscher, kapital och arbetskraft koncentrerats till särskilda regioner, snarare än att som i Europa vara mer jämnt utspridda. På detta sätt uppnås i USA skalfördelar och ökad produktivitet.

I eurozonen konkurrerar den trögrörliga arbetskraften i olika regioner om mer lättrörliga kapitalresurser. Svårigheten för Tyskland att ta sig ur sin ekonomiska kris, som tidigare har diskuterats av Margit Gennser (19/12), kan ses ur detta perspektiv.

Svenskt Näringsliv och andra har framfört att en EMU-anslutning - just genom risken för urgröpt konkurrenskraft - helt enkelt skulle tvinga arbetsmarknaden till ökad flexibilitet.

Ska man verkligen riskera tillväxten som gisslan i en politisk strid om hur arbetsmarknaden ska fungera? Det mest naturliga vore väl ändå att först skapa en fungerande lönebildning, som garanterar tillräcklig kontinuitet i balansen mellan löner och produktivitet. Därefter skulle frågan om en EMU-anslutning kunna diskuteras, i en debatt fri från konstlade villkor och motiveringar.

Vänta och se - Wait and see

Jfr Birgitta Swedenborg, SvD Brännpunkt 11/1 2003:
Ska vi acceptera de allvarliga nackdelarna med EMU därför att vi inte själva kan föra en
ekonomisk politik för tillväxt? Behöver den svenska regeringen en förmyndare?
Det är väl knappast Göran Perssons eller LO:s argument för att gå med i EMU?

Fler ekonomer mot EMU

Början på sidan