Sture EskilssonSture Eskilsson är medlem i Medborgare
mot EMU Sagt om Sture Eskilsson Klicka här  Utanförskapet - EMU-debattens vanligaste retoriska
grepp Sture Eskilsson: Var ligger
moderaternas smärtgräns för EMU-medlemskap? - För mig som principiell motståndare till fondsocialism är diskussionen om buffertfonder anledning nog att ifrågasätta ett ja i höstens omröstning. Moderaterna verkar ha en annan smärtgräns. Hur mycket höjda skatter och ökade finanspolitiska befogenheter till korporativa råd är de beredda att acceptera i eurons namn? Den frågan riktar Sture Eskilsson, tidigare informationschef på SAF och medlem i Medborgare mot EMU. - Vi vet nu att Göran Persson har för avsikt att göra upp med LO om finanspolitiken vid ett ja till EMU. Vi vet att en uppgörelse innebär höjda skatter till någon form av fond styrd av ett korporativt sammansatt råd. Hittills har moderaterna genom Bo Lundgren applåderat Perssons besked i förhoppningen att LO:s ordförande ska stödja EMU. Det bådar inte gott för alla de företagare som får betala bufferten, avslutar Sture Eskilsson, medlem i Medborgare mot EMU och tidigare informationschef på SAF. EMU den nya vägen till löntagarfonder Sture Eskilsson intervjuad av Per Dahl Med EMU hamnar ännu fler beslut längre
bort "Sture Eskilsson tar upp Tyskland, och säger att
landet drabbats hårt på grund av påfrestningar skapade av
EMU. Det är ju totalt fel." Ja till EMU blir ett adjö till demokratin
Tänk en gång till, Ebba Lindsö! EMU är en dålig
idé. En farlig idé. Europa är så olikt USA.
Konjunkturer och utvecklingsfaser skiljer sig åt mellan länderna.
EMU i sig är ett problem. Det är risk för kris i
Europa Europafokus intervju med Sture Eskilsson, Svårare för ja-sidan /Dennis och
Eskilsson/ Låt marknaden avgöra
EMU-frågan Gårdagens
tioårsjubileum för friheten för den svenska
kronan firades med två välbesökta tillställningar.
/Medborgare mot EMU och SNS/ Näringslivshöjdare säger nej till EMU
Utanförskapet - EMU-debattens
vanligaste retoriska grepp Så har det blivit EMU-debattens vanligaste retoriska grepp - utanförskapet. Statsminister Göran Persson använder det i varje artikel, varje anförande. Så gör alla hans lydiga eftersägare. Det är sammanfattningen av den olycka som drabbar oss om vi säger nej till EMU. Utanförskapet betyder att Sverige inte tar sitt ansvar för fred och social utveckling i Europa. Finns det något innehåll bakom retoriken? Vilka är vi som hamnar utanför? Vi är ju faktiskt med i EU, och ingen har sagt att vi ska lämna det. Vad är det som gör ett nej till EMU så ödesdigert? Den som i första hand hamnar utanför är Bosse Ringholm och hans följeslagare, som inte heller i fortsättningen får delta i Eurogruppens möten om den ekonomiska politiken. Spelar det någon roll för Europa eller Sverige? Knappast. Sverige är och förblir ett litet land vars röst väger lätt mot de stora kontinentala länderna. Större möjlighet att påverka har vi faktiskt genom att samarbeta med Storbritannien, Danmark och de nya medlemsstaterna. Göran Persson kommer förstås att drabbas hårt av ett nej. Han har inte infriat löftet till kollegerna att föra in Sverige i EMU och kommer inte längre att platsa på listan över EU:s presidentkandidater. Andra drabbade är de tjänstemän som hoppas på jobb vid Europeiska Centralbanken, ECB. Högre lön och bättre pension än i Sverige. Där lär redan finnas över 2.000 tjänstemän, men ett antal svenskar kommer naturligtvis att kvoteras in om vi går med. Vi ska inte heller undervärdera omfattningen av de lobbyistjobb i Frankfurt som går förlorade med utanförskapet. Utanförskapet har sina svenska offer. Men hur går det för Europa med Sverige utanför EMU? Vi sammanträder för freden säger statsministern. Det är bättre än krig, som vi inte kan hålla oss utanför, säger han med patos och möts av artiga men en smula undrande applåder. Allvarligt talat, finns det någon som tror att Frankrike och Tyskland eller några andra EU-länder skulle starta krig därför att Sverige stannar utanför EMU? Men kan då inte jämställdhetsarbetet i Europa främjas av Sverige? Kan vi inte övertyga våra europeiska brödrafolk att de bör skaffa fler dagis? Jo, det är tänkbart att ihärdiga svenska röster kan påverka utvecklingen i den riktningen. Men det har inte ett dyft med EMU att göra. Ja eller nej till EMU är i första hand en fråga om makt och politik, säger numera Göran Persson, sedan han förstått att tomma löften om fler offentliga jobb och lägre hyror inte är trovärdiga. Och i detta har han förstås rätt. Den politiska makten kommer att förändras; den flyttar bort från Sveriges riksdag, bort från svenska folkets inflytande. Den kommer i än högre grad än i dag att utövas av den politiska eliten i behaglig kontinental miljö, utan besvärande insyn. Den svenska regeringens behandling av EU:s nya grundlag visar vad vi har att vänta oss. Denna innebär stora förändringar av EU:s beslutsstruktur. Mest spektakulärt är förslaget att EU ska få en president. Det är en förändring som Göran Persson gillar. Riksdagen har däremot sagt nej. Ordförandelandet Italien vill ha synpunkter på det mycket omfattande konstitutionsförslaget i början av hösten. En högst rimlig konsekvens vore att inkalla riksdagen till en extra session där man kunde diskutera den nya grundlagen. Behövs inte, säger regeringen, vi vet vad partierna tycker. Därefter kan Göran Persson i Rom framföra sina egna synpunkter som vore de Sveriges. Det är det svenska folket och deras valda ombud som riskerar att drabbas av utanförskap till de avgörande ekonomiska besluten, om den politiska eliten får sin vilja igenom. Ett nej till EMU ger oss möjlighet att med bevarad demokrati spela en konstruktiv roll i Europas utveckling. Sture Eskilsson intervjuad av Per Dahl
Nu vet jag. Slänten utanför serveringen kallas fairway. Den som lärt mig är Sture Eskilsson, tidigare SAF:s informationsdirektör och ideolog. I dag golfentusiast och sommar-ölänning. Samt med i Medborgare mot EMU. Nu samtalar vi i Ekerums glesbefolkade matsal. Diskussionen kring nationalekonomi tar kortaste tid. ”Ekonomierna är så olika”, menar Eskilsson ”Konjunkturcyklerna går i varsin takt. Tyskland är i kris. Frankrike präglas av ännu större kris, medan Spanien har en fastighetsboom att dämpa. Bredvid dessa England. Olika språk gör det långt svårareatt flytta mellan länder här än mellan USA:s delstater. Det kommer att gå illa utan en mångfald av räntepolitiker. En valuta för alla passar ingen. Kan en gemensam ekonomi riva uppkonflikter? ”Jovisst. I Sverige är höga lönelyft är mer regel än undantag. Hur komma åt det? Det man kan göra i EMU är att beskatta löntagarna än mer. Och samtidigt sänka arbetsgivaravgifterna för företagen. Det klarar ingen regering!” Men är inte detta ändå näringslivets och borgerlighetens dröm? Stöd utifrån? Det görs ju inte så mycket av egen kraft. ”Men priset är hög arbetslöshet och växande sociala spänningar. Vad människor än tror så ligger inte det i företagens intresse. Företagande gynnas inte av bråk och arbetslöshet. Argumentet vägde nog också tyngre då EU utvecklades bättre ekonomiskt än Sverige.” Sture Eskilsson var inte alls som jag trodde, anmärker min kollega på vägen hem. Nej, det är lätt att förvänta sig att den som stått för näringslivets politiska mobilisering på 70-, 80- och 90-talet ska vara teknokrat. Men genomgående tema i Sture Eskilssons resonemang är misstron mot hierarkier och politiska eliter. Besluten ska tas nära människor; kungsvägen heter resonemang och övertygande. Ibland använder han samma ord som en äldre luttrad socialdemokrat med långt arbete i ABF bakom sig. Eller en centerpartist som misstror Stockholm. Men är det då inte insulärt att avgränsa sig från Europa, frågar jag. Det finns ju en europeisk dröm och en strävan att skapa en gemensam framtid? Eskilsson invänder att han alls inte vill att Sverige ska gå ur EU. Tanken på en gemensam hinderfri öppen marknad är fantastisk. Men vi måste bromsa tendensen till centraliserad makt: ”Makt i Sverige kan vi ändå kontrollera, i och med att den är nära och vi talar samma språk. Men hur ska vi kontrollera centralmakten i ett framtida EU?” Men det finns ju redan alleuropeiska partigrupper i parlamentet? Eskilsson, med bred internationell erfarenhet, lämnar ett lite oväntat svar. ”Man kan inte bortse från att det finns nationella skillnader i de europeiska ländernas politiska traditioner och bruk. Vår inställning till politik liknar i hög grad engelsmäns och amerikaners. Vi är mindre formella och misstror centralstyre. Tyvärr präglas EU av den franska synen på politik. Privilegierade eliter, en teknokratisk inställning och centralstyre som naturlig sak. Det perspektivet präglar hela det politiska spektrum i ett land som Frankrike. Ska Europa ha en framtid måste den inställningen bekämpas med all kraft.” Har vi den möjligheten om vi står utanför euroområdet? Vi ska inte inbilla oss att ett litet land som Sverige har ett dyft givet inflytande i EU, oavsett euro eller inte. Men kommer vi med förnuftiga förslag kan de få gehör just därför att de är förnuftiga. Man talar om hur viktigt det är att någon från Sverige ska få sitta med vid inre förhandlingsbord. Trams! EU har blivit ett kompensationsprojekt för svenska politiska eliter. Länge var det otacksamt och illa betalt att vara i politisk karriär här i landet. Nu har EU ändrat på det. Och till de politiska eliterna räknar jag även de stora organisationerna, också näringslivets. Blir då inte ett euronej en vänstertriumf? Sture Eskilsson rycker på axlarna. ”Varför det? Frågan kommer att sjunka undan och glömmas. Göran Persson kommer att söka stöd hos borgerligheten i stället för till vänster.” Sedan kommer glöden: ”Den stora frågan är ju hur vi ska förändra Sverige i frihetlig riktning! Komma bort från högskattestaten! När får vi en politiker som åter tar upp kampen?” Ja när? Att intervjua Sture Eskilsson är att ganska ofta få svaret ”Jag vet inte. Det beror på.” Det är ett svar en intervjuare gärna skulle höra oftare. Övertygelse är en sak, respekt för verklighetens trassel en annan. Svaret uppfordrar människor till att tänka själva. Själv kommer jag i alla fall inte att svara ”vet inte” nästa gång någon frågar vad en fairway är. Per Dahl
Utskriftsvänligt format i pdf-format (Acrobat) (snyggast)
Med EMU hamnar ännu fler beslut
längre bort Göran Svensson, VD för Schwedische Handelskammer i Düsseldorf (debattinlägg 23/5), blev upprörd över rubriken till min artikel om EMU, "Ja till EMU blir ett adjö till demokratin" (7/5). Den var förstås en medveten tillspetsning för att locka till läsning, men bottnar i en allvarlig oro för demokratins framtid. Jag menar att innebörden i demokrati ska vara ett faktiskt inflytande på den förda politiken från medborgarna, eller åtminstone från deras valda ombud. Vi har redan avlägsnat oss betänkligt från detta tillstånd. I dagens kommuner bestämmer visserligen fullmäktige alltjämt hur hög skatten ska vara, men det faktiska inflytandet över kommunens verksamhet har reducerats på ett betänkligt sätt. Det är staten som bestämmer hur mycket man ska få behålla av skatteintäkterna, och även utgifterna styrs till stor del av påbud från staten. Begreppet kommunalt självstyre klingar allt ihåligare. På ett liknande sätt har vårt medlemskap i EU redan reducerat riksdagens inflytande. Direktiv kommer nedramlande från Bryssel utan att riksdagsledamöterna haft en aning. Ibland har regeringen varit inblandad men avstått att efterhöra uppfattningen hos folkets valda representanter. De viktigaste besluten träffas i slutna sammanträdesrum någonstans i Europa. De små länderna får vara med, men det är de stora som bestämmer. Anslutning till EMU kommer att innebära en oåterkallelig förstärkning av denna utveckling. Riksbanken, den enda tunga institution som står direkt under riksdagens kontroll, försvinner. Penningpolitiken bestäms i Frankfurt. Stabilitetspakten krymper utrymmet för den nationella finanspolitiken. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser för vår ekonomiska utveckling, men också för medborgarnas känsla av att leva i en demokrati där de kan utöva inflytande. De får naturligtvis fortsätta att rösta, och riksdagens högtidliga öppnande kommer att bestå, men känslan av att leva i en demokrati värd namnet kommer att försvinna. "Sture Eskilsson tar upp Tyskland,
och säger att landet drabbats hårt på grund av
påfrestningar skapade av EMU. Det är ju totalt
fel." Tysklands stora problem är helt hemmagjorda och har varken blivit större eller mindre på grund av EMU. Tyskland tycks ha blivit ett bekvämt slagträ i debatten för nej-sidan. Eskilsson oroas också av en eventuellt kommande gemensam skattepolitik. Jag tror att alla med insikt i denna skatteproblematik skulle välkomna om EU och EMU genomförde just en gemensam skattepolitik (inte gemensam skattenivå). Eskilsson har däremot givetvis rätt när han säger att ett EMU-medlemskap innebär att Sverige avstår från egen penningpolitik och binder oss till vissa stabilitetsnormer. Men spåren - devalvering och inflation - förskräcker. Och Sveriges nuvarande stabila situation har ju sin grund i att vi nu, i mycket, agerar som om vi vore med i EMU. Göran Svensson
Sydsvenskan, 5 mars 2002: Ja till EMU blir ett adjö till
demokratin Partipiskan viner. Göran Persson har uppenbarligen tagit mycket illa vid sig av den artikel som Leif Pagrotsky skrivit i partiets tidskrift "Tiden". Det är en artikel baserad på ett starkt engagemang för Europa, och en unik personlig kunskap om hur samarbetet ser ut i verkligheten bakom högtidstalen och de utslätade pressmeddelandena. Han landar i att det är bäst både för Sverige och Europa om vi nu säger nej till EMU. Persson svarar, inte med argument, utan med dekret om att nu måste ledande regeringsledamöter ställa upp bakom den linje som partiets beslutande organ bestämt. De borgerliga partierna har ett stort och växande antal medlemmar som är emot EMU. Men partiledningarna har bestämt sig. Här finns inget utrymme för intern debatt, än mindre pengar till nej-anhängarna. Väljarna har gjort sitt, nu är det partiledningarna som bestämmer. Ja-partiernas väg mot EMU ligger väl i linje med målet - en överflyttning av ansvaret för den ekonomiska politiken från folkets valda representanter till europeiska, överstatliga organ. Grundbulten är ju överflyttningen av ansvaret för penningpolitiken från Riksbanken till den europeiska centralbanken ECB. Där får ett litet land som Sverige inget som helst att säga till om. Vi får ta den ränta och det penningflöde som man i Frankfurt kommer fram till är genomsnittligt minst dåligt. Redan i dag innebär det svåra påfrestningar för EMU-länderna. Värst drabbat är Tyskland som befinner sig på randen till depression, medan inflationen tar fart i Spanien och på Irland. När penningpolitik inte längre står till buds, finns finanspolitiken kvar. Höjda statsutgifter, sänkta skatter kan få fart på en vacklande ekonomi. Men ack, statsfinansiellt lättsinne kan leda till inflation. Därför är EMU-länder satta under förmyndarskap genom den så kallade stabilitetspakten. Blir det underskott i en stats affärer ska det utdömas böter. Få tror dock att det är hot som kommer att förverkligas, åtminstone inte när det gäller stora länder. Däremot verkar det föreligga koncensus om att det så småningom kommer att krävas en gemensam skattepolitik. Adjö till svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta. Men än är vi ju inte där utan befinner oss i upptakten av ja-sidans stora kampanj. Den har haft lite svårt att komma i gång bland annat för att man tvingats ägna sig åt en diskussion om buffertfonder - eller budgetmässigt extrautrymme, som man föredrar att kalla det utanför LO-borgen. Något måste man ju kunna ta till när krisen står för dörren - extern chock kallas hotbilden på högtidligt ekonomspråk. Men i praktiken handlar det om något helt annat, möjligheten att anpassa sig till för stora löneökningar. En gång i världen hade Sverige två jämstarka parter på arbetsmarknaden, SAF-LO. De såg till att löneutvecklingen höll sig inom tillväxtens ramar. Den epoken tog slut under 1970-talet och ersattes av maktblocket SAP-LO, som år efter år svarade för årliga löneökningar på mer än 10 procent, och därtill nya pålagor på företagen. Resultatet blev urholkad internationell konkurrenskraft, inflation och en serie devalveringar. Under resans gång växte insikten inom fackföreningsrörelsen om att makten över löneutvecklingen måste användas på ett ansvarsfullt sätt. Efter krisen 1992 kom industriavtalet som skapade möjligheter för en positiv utveckling inom den privata sektorn. Statsmakterna bidrog genom att ge Riksbanken ett självständigt, penningvårdande ansvar. Men inför valet förra året predikade Persson att nu är de ekonomiska problemen lösta, och det är dags för de eftersatta grupperna att få sitt. I dag strejkar de kommunalanställda under folkets jubel, alltmedan förstämningen tilltar i regeringskansliet och på LO. De vet att övriga löntagarkollektiv inte kommer att lägga sig platt för att ge utrymme åt de offentliganställda. Löneökningarna kommer obönhörligen att bli för stora. Och än värre, det finns ingen anledning att tro att det blir bättre åren framöver. OECD har just kommit med en rapport där man konstaterar Sveriges oförmåga att hålla lönekostnaderna i styr och rekommenderar en räntehöjning. Och det går ju för sig att både säga och göra nu. Men om vi går med i EMU, vad gör vi då? Det är där buffertfonderna kommer in i bilden. LO säger att vi kan tänka oss att avstå från vår urgamla rätt att skapa inflation, om vi i stället får makten att dela ut från en stor hög av skattebetalarnas pengar. Så kan vi inte göra, säger Persson - debatt om fondsocialism måste undvikas, men jag förstår problemet. Jag delar ut pengarna, men vi ska naturligtvis samråda. Huvudsaken är att inte riksdagen lägger sig i. De borgerliga partierna sade snabbt nej till fonder, men tillfogade att lite extrabeskattning som förberedelse inför EMU, det behövs nog. Eller besparingar sade moderaterna. Vem ska bestämma över pengarnas utnyttjande? Ja kanske någon expertpanel, eller finansutskottet. Riksdagen skulle det ta för lång tid att kalla in. Besvärlig debatt kunde det nog också bli. På detta sätt skulle svenska folket och deras valda representanter i god tid kunna vänja sig vid att inget ha att säga till om redan innan den definitiva maktöverflyttningen till EU:s organ äger rum. Problemet är bara att pengarna i särskild hög, vare sig man kallar dem buffertfond eller något annat, inte löser de problem som avskaffandet av en egen penningpolitik medför. Den svenska modellen med kollektiv lönebildning ger ett större inflationstryck än i flertalet EU-länder. Det kan vi motverka genom en egen ränte- och valutapolitik. Alternativet heter inflation och hög arbetslöshet. Det kommer att förverkligas genom en anslutning till EMU. Kärnan i ett demokratiskt system är folkets rätt att avsätta sina styresmän. Man må känna vanmakt över en ekonomisk politik som man tycker är uppåt väggarna. Men på valdagen har man möjligheten att få in en ny regering med en ny politik. Med EMU blir den möjligheten till stor del en illusion. Politiken är bestämd högt över våra huvuden, och en ny svensk regering får lika litet att säga till om som den gamla. Den 14 september förestår dock ett val på riktigt. Den som vill bevara möjligheten till ett svenskt självbestämmande bör rösta nej. Tänk en gång till, Ebba
Lindsö! Det är en avväpnande ärlig artikel Ebba Lindsö skrivit om sin omvändelse till ett ja i folkomröstningen om EMU (Brännpunkt den 13 april). Hennes argument för ett nej är mycket tydliga. Calmforsutredningen drog rätt slutsats av det vådliga försöket att binda kronan till ecun, Sverige bör vänta med att knyta an till euron. Klarar vi inte att hålla lönebildningen i schack blir följderna katastrofala, urholkad lönsamhet för företagen och ökad arbetslöshet. Men nu har Ebba Lindsö talat med personer med "insikt i frågan" och kommit fram till att risken är över, Sveriges statsfinanser är i ordning och lönerna stiger bara någon procent för mycket. Lindsös andra, tidigare, stora oro har varit risken för att hela europrojektet skulle kunna spricka: "naturligtvis finns en sådan risk". Något oväntat stillas hennes oro dock av Giscard d"Estaings framtidskonvent. Det kan nämligen komma att finnas regler som gör det möjligt att lämna eurosamarbetet: "Vi kan välja att gå ur. Och en återgång till nationella valutor är rent tekniskt inte särskilt svår." Som sagt ärligt, men knappast övertygande. Sveriges statsfinanser var onekligen sämre under 90-talet, men de befinner sig åter i en snabb utförslöpa. Varje ny prognos indikerar ett ökat underskott på ytterligare något tiotal miljarder. Kommunal har startat en ny lönerunda med krav som ligger ett par procent över den totala tillväxten i samhället. Är det sannolikt att andra grupper kommer att lägga sig tillräckligt mycket under för att den totala balansen ska klaras? Det har i varje fall aldrig hänt tidigare. Argumentet om att vi ska rösta ja för att det kommer att bli formellt möjligt att återgå till kronan är med förlov sagt det svagaste som Svenskt Näringsliv hittills producerat. Kostnaderna för införandet av euron undviker man helst att tala om. Vi har fått veta att några miljarder kommer det att kosta för bankväsendet. Men alla andra kostnader från affärernas kundvagnar till nya datasystem och prägling av mynt och skrotning av alla kronorna? Och om vi sedan skulle återgå till kronan, vad kostar det då? Om man nu känner oro för att eurosystemet kommer att braka samman, vore det då inte bättre ätt vänta och se? Sedan euron infördes har området haft en påtagligt sämre utveckling än den del av Europa som står utanför. Sveriges avgående OECD-ambassadör Anders Ferm uttryckte det väl: "Varför ska vi överge vår valuta för att i stället införa en som kommer från områden med svagare tillväxt, sämre statsfinanser, dålig produktivitetsutveckling?" Fundera en omgång till, Ebba Lindsö! Vart tog SAF vägen?
Nästa år är det 100 år sedan Svenska arbetsgivareföreningen bildades. "Önskan att vara för i stället för emot har sitt trivselvärde. Men den kan inte ligga till grund för en organisation som effektivt ska tillvarata sina medlemmars intressen", skriver Sture Eskilsson. För 49 år sedan firade Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, sitt 50-årsjubileum. Det var festföreställning på Operan. Alla Sveriges stora var där. De stora företagens direktörer och ägare, riksdagsmän, regering och naturligtvis kungen. Där fanns också all personal, från vd till senast anställde vaktmästarpojke, stolta och glada att vara verksamma i en så framgångsrik organisation. Det var ingen falsk fasad av framgång som visades upp i maj 1952. Saf var i högsta grad delaktigt i det nya självmedvetna Sverige. Från sekelskiftets strider mot den framväxande fackföreningsrörelsen i ett fattigt, industriellt outvecklat land, hade man skapat ett unikt samarbetsklimat på arbetsmarknaden. Det var ett av världens rikaste länder som firade en av sina viktigaste institutioner. När jag kom till Saf fem år senare var självförtroendet och medvetenheten om den egna rollens betydelse orubbad. Visserligen hade pensionsstriden vunnits av LO men svensk arbetsmarknad var ett föredöme för världen och Bertil Kugelberg och Arne Geijer dess turnerande symboler. Saf hade genomdrivit centrala förhandlingar. Det räckte med att man träffat avtal med LO så var arbetsfreden tryggad för hela arbetsmarknaden till en rimlig kostnad. Inflationen var måttlig och kronan stark. Så kom då 60-talet. Maskineriet började gå trögt. Bertil Kugelbergs sista avtalsrörelse blev inte en glansfull slutpunkt utan snarare en förebådan om en ny och mer problematisk epok för Sverige. Tjänstemännen fick kollektivavtal, statstjänstemännen avtalsrätt. Parterna blev många och förhandlingsspelet alltmer komplicerat. Arbetsgivarnas förmåga att betala kom i skymundan för konkurrensen mellan olika kollektiv. Sverige började bli de missunnsamma jämförelsernas land. Den politiska och fackliga makten hamnade hos arbetarrörelsen. Men styrningen låg inte längre i händerna på de trygga farbröderna Arne Geijer och Tage Erlander. Det var vänstern inom och utom rörelsen som bestämde färdriktningen. Det LO inte kunde uppnå förhandlingsvägen fick riksdagen ta hand om. Så fick vi åmanlagar och medbestämmande. Paragraf 32, arbetsgivarens rätt att anställa och avskeda, en hörnpelare i den svenska maktfördelningsmodellen försvann i en fallucka. Maktförskjutningen ledde till dyra avtal och inflation. Tio procent om året blev normalt. Kulmen nåddes i mitten av 70-talet då det träffades avtal som medförde kostnadsökningar på mer än 50 procent under några få år. Känslan av maktlöshet dominerade i Saf:s styrelse. Man vred sina händer, men skrev på. Men samtidigt hade Safstyrelsen öppnat en ny frontlinje, den opinionsbildande. Bakgrunden var vänstervågen som inte lät sig nöja med nya lagar och stora löneökningar. Kapitalismen skulle krossas. De små barnen undervisades i TV2 om att roten till allt ont - fattigdom, krig, miljöförstöring - fanns att finna i de utsugande företagarna. Argast blev företagarna i Småland, men även den mer saktmodiga Safstyrelsen sade att nu får det vara nog. Detta kan vi bara inte låta fortsätta oemotsagt. Så gavs det mandat till den nyinrättade avdelningen för samhällskontakt och striden om problemformuleringsprivilegiet kunde ta sin början. Vänstern drevs tillbaka och Olof Palme förlorade till sin förbittring valet 1976. Med viss rätt hävdade han att det berodde på näringslivets och Saf:s agerande. Den första borgerliga regeringen på 40 år blev ingen höjdare. Men det var inte fullt så bortspillda år som samtida och sentida kritiker hävdat. Framför allt skapade det borgerliga regeringsinnehavet en ny debattsituation. De många förståsigpåare som menat att Sverige av högre makter var utsett att för evigt styras av socialdemokrater fick medge att de faktiskt haft fel. Mediernas självcensur lättade påtagligt. Visserligen gällde ännu 1977 skampålen för den som vågade säga privat sjukvård, men marknadsekonomiska alternativ började få ett utrymme även utanför Saf:s broschyrer. Småföretagarna slöt med entusiasm upp bakom Saf:s nya roll. Man ville tillhöra en organisationen som vågade tala i klartext och inte väjde för politiskt obekväma ståndpunkter. Något paradoxalt blev det den i grunden blyge och föga populistiske storföretagsledaren Curt Nicolin som kom att bli en hyllad, ja, älskad ledargestalt. Nicolin valdes till ordförande 1976. Året därefter skulle Saf fylla 75. Något firande i stil med 50-årsjubilet ville Nicolin inte vara med om. Nu var det kärva tider, inte läge för festande. Däremot skulle Saf hålla sin första kongress, samla sina delägare till rådslag. Framför allt genom det årslånga förberedelsearbetet som bedrevs över hela landet blev kongressen en manifestation som stärkte självtilliten och flyttade fram positionerna i debatten. År 1980 var det dags för nästa kongress. Under rubriken Skapande eller bevakande Sverige (med Carl-Johan Westholm som upphovsman) marknadsfördes ett tydligare och mer genomarbetat ideologiskt budskap än tidigare. Det handlade inte enbart om att ge företagen rimliga arbetsvillkor utan om samhällets uppbyggnad, om den övertunga offentliga sektorn, om privatiseringens möjligheter. Lars Gustafson lanserade uttrycket problemformuleringsprivilegiet och det kom att prägla 80-talets politiska debatt. När vi har facit i hand är det lätt att se 1980 års Safkongress som genombrottet för det som frustrerade vänsterdebattörer kom att kalla för "högerns decennium". En höjdpunkt utan motstycke nåddes den 4 oktober 1983. 100 000 människor tågade från Humlegården till riksdagen för att manifestera mot det övergrepp på ekonomiskt förnuft och folkvilja som införandet av löntagarfonderna innebar. Språkrör för LO försökte reducera det hela till ett antal direktörer, som upphetsade av Saf:s propaganda hade lockats ut på gatan. Men så många direktörer finns inte. Det var en äkta folklig vrede som företagsamheten med Saf i spetsen hade mobiliserat. Löntagarfondsfrågan blev en symbol mot socialismen som levde fram till dess fonderna avskaffades av Carl Bildts regering 1991. Många ledande socialdemokrater har vittnat om att fonderna var feltänkta från början till slut och innebar en svår belastning för partiet. Men beroendet av LO var för starkt och fonderna inrättades, om än i en nedbantad version. Samhällsdebattörer och ekonomhistoriker bör ställa sig frågan, hur skulle det ha gått för Sverige om Saf inte agerat? Hur nära den östtyska förebilden hade vi hamnat? Saf:s sista stora insats på opinionsbildningens område skedde inför folkomröstningen om Sveriges EU-inträde. Än en gång gällde det att få folket med sig på en linje som näringslivet, denna gång företrätt främst av de stora företagen, ansåg vara den för landet bästa. "Ja till Europa" fick så småningom med sig en tvehågsen socialdemokratisk ledning och i omröstningen majoriteten av folket. Men folket förblev kluvet och någon vinnande symbolfråga för Saf blev det inte. I stället kom en diskussion om hur företagens pengar egentligen användes av deras organisationer. Det blev en utredning om sammanslagning av Saf och Industriförbundet. Den stupade på att de ledande förhandlarna egentligen aldrig kom överens i en huvudfråga - vem skulle få Saf:s miljarder? I nästa omgång löstes den frågan med ett elegant yxhugg. Man lät det nya Svenskt Näringsliv överta Saf:s organisationsnummer. Så det som egentligen har skett är att Industriförbundet lagts ner och Saf bytt namn. Det finns de som hoppas att man därmed också skall slippa stämpeln kontroversiell och kunna gå in i ett tidevarv där man är vän med alla. Önskan att vara för i stället för emot har sitt trivselvärde. Men den kan inte ligga till grund för en organisation som effektivt skall tillvarata sina medlemmars intressen. Svenskt Näringslivs månghövdade styrelse har viktiga vägval framför sig. Ett bra sätt att förbereda sig är att studera Saf:s historia. Där skall man finna att det är när organisationen tagit strid för sina medlemmars och samhällets bästa som den stått starkast.
För flertalet svenskar är Sture Eskilsson en doldis. Initierade vet att han är en av Sveriges mest inflytelserika män. Under mer än 30 år var han verksam inom Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF. Därifrån genomförde han en opinionsbildning med syfte att stoppa den vänstervåg som kommit in över landet under 1960- och 70-talen. Eskilsson organiserade motståndet mot det planerade införandet av det forna Jugoslavien ekonomiska system, fackföreningsägda företag i Sverige. Löntagarfonderna kunde stoppas. Genom tankesmedjan Timbro blev han en nyckelperson för de senaste decenniernas liberala idéutveckling. Sture Eskilsson är fruktad och respekterad av sina meningsmotståndare inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin, "en äkta högerkraft" skrev journalisten Lena Näslund. Men han har också visat sin självständighet gentemot det politiska och ekonomiska etablissemanget, senast genom att uttala sig mot svensk emu-anslutning. "Från folkhem till nytt klassamhälle" är en personlig berättelse om Sveriges utveckling under de senaste decennierna, Men vad menar egentligen det gamla "högerspöket" med det nya klassamhället? Ur Sture Eskilsson "Från folkhem till nytt klassamhälle" (Fischer & Co) sid 325-326 Läs mer hos Bokförlaget Fischer & Co. Den kanske viktigaste opinionsbildaren i modern tid för ett friare Sverige fyller 80 år på torsdag: Eskilssons förslag var kontroversiella, eftersom de bröt mot Saltsjöbadsandan. Och han ville inte bara se annonskampanjer, utan tyngre satsning på bokutgivning och djupare ideologisk filosofisk debatt för kapitalism, företagsamhet och frihet. Det gåt inte att överskatta den strategiska betydelse som Sture Eskilssons arbete haft för utvecklingen i svensk samhällsdebatt. Detta även om han själv inte velat stå i rampljuset. Full text med länk till Carl-Johan Westholm mm Sture Eskilsson heter en märklig
person som redan på 1960-talet såg den centrala zonens betydelse
för värderingarna i landet. Med KREABs hjälp och Nicolins
välsignelse genomförde Eskilsson en rad kampanjer för
marknadsekonomi. Han arrangerade tillsammans med Carl-Johan Westholm SAFs
kongresser vars mål inte var beslut utan opinionsbildning. Han
inspirerade till en organiserad kampanj mot löntagarfonder som Gunnar
Randholm ledde.......
mer Mats Svegfors om Sture Eskilsson
Europafokus intervju med Sture
Eskilsson, Europafokus: Många ser dig som den som satt det marknadsliberala tänkandet på debattagendan. Nu har du engagerat dig i nystartade Medborgare mot EMU. Varför? Sture: Frågan om deltagande i EMU är oerhört viktig. Den är mångfacetterad och komplicerad. Men vi alla som är intresserade av Sveriges framtid måste efter bästa förmåga tänka efter och komma fram till en ståndpunkt som vi deklarerar. Det kan kännas obekvämt eftersom åsikterna i EMU-frågan inte följer det traditionella politiska mönstret. Men jag hoppas och räknar med att mitt parti Moderaterna skall visa sig ha styrkan att öppna för debatt även med de som har annan mening än partiledningen. I debatten inför den svenska folkomröstningen, var tycker du tyngdpunkten bör ligga? Vi bör söka göra klart för oss vilken framtid vill vi se för Europa och Sverige. EMU är uttryck för strävan att knyta samman de europeiska nationerna i en ekonomisk och politisk federation. Kan vi inte då med USA som förebild bli Europas Förenta Stater? Detta är enligt min mening en tanke som är verklighetsfrämmande och potentiellt farlig. USA är en ung nation med ett språk och en stor rörlighet. Blir man arbetslös i Minnesota kan man flytta till Texas. Men ingen piteåbo kommer på tanken att flytta till Portugal därför att där finns det jobb. Och så kommer det att förbli många hundra år framöver. Europa består av folk med olika språk och med mycket lång och särpräglad kultur. Ofta har de varit i krig med varandra. Den historiska välsignelsen med EU är att man skapat fred i Europas mitt. Problemet är att dess politiska ledare nu vill "gå vidare" utan att ha vare sig tydliga visioner eller folkligt stöd. Det finns två verktyg för nationers ekonomiska politik. Penningpolitik och finanspolitik. Penningpolitiken sköts av centralbankerna. De senaste decennierna har visat framgångar för penningpolitikens förmåga att åstadkomma stabil ekonomisk utveckling utan inflation. Den gör man sig av med genom att införa euron och en enda centralbank med gemensam ränta. Kvar finns finanspolitiken som bygger på regeringars förmåga att styra statens inkomster och utgifter. Det finns ont om europeiska exempel på att den varit framgångsrik. Jag har förstått att du tycker EMU-projektet som helhet är negativt, men finns det några fördelar för Sverige att gå med? En gemensam valuta har naturligtvis sina poänger för företag vid internationella affärer och för oss som privatpersoner när vi reser utomlands. Men vinsterna är ändå ganska marginella. Världen är rätt mycket större än EU. Jag är en varm anhängare av det europeiska samarbete som syftar till fred och frihandel. Jag vill att Sverige ska vara med i EU men där verka för att överstatlig makt skall finnas endast där den behövs för att främja det ursprungliga syftet. Problemet med EMU är att den kan låsa fast oss vid en utveckling som går alldeles snett. Visst går det bra att leva med euron som betalningsmedel. Men det är inte det frågan gäller. 70-talsvänsterns platta retorik firar nya triumfer
Mot slutet av sjuttiotalet kunde man förmärka en ökad vitalitet på högerkanten i svensk politik och i västvärlden i stort. Gösta Boman svingade sin nyliberala dolk och bakom honom kunde den som tittade mer noggrant upptäcka åtskilliga filosofer som formulerade en skarp nyliberal världsbild - en Nozick eller en Hayek. På SAF hade Sture Eskilsson initierat motattacken mot
vänsteruppsvinget; Timbro hade fötts. Högern hade gestalter som
anhängarna entusiasmerades av: Thatcher och Reagan. Det är bara att bocka och buga. Få har som SAF
lyckats när det gäller att sprida sina åsikter. Mauricio Rojas har författat en kompakt liten skrift om "Paradoxen SAF och den svenska modellens uppgång och fall", det fall som tog mark med avvecklingen av Svenska ArbetsgivareFöreningen – SAF. Nu finns i stället en huvudsakligen informationsinriktad förening med namnet Svenskt Näringsliv och transnationellt perspektiv. 1980-talet var den stora konfrontationens decennium, det inleddes med den största konflikten svensk arbetsmarknad skådat. Det fortsatte med mäktiga demonstrationer mot löntagarfonderna. Curt Nicolin, civilingenjören med en sopkvast av stål, blev SAF-chef och den möjligen geniale SAF-strategen Sture Eskilsson startade det ideologiska förlaget Timbro. Expressen, ledare: En ny tid: Den svenska modellen är död Mats Svegfors om Sture Eskilsson
I den svenska vänsterns annaler finns ett antal centrala skrifter. De äldsta är författade av Marx, de något senare är författade av Lenin. Till de riktigt sena hör en text, en relativt kort sådan, författad av Eskilsson. Eskilsson är nu inte någon materialistisk sociolog som, bakom kulisserna, inspirerade den nygamla vänstern till dess stordåd i övergången från 60- till 70-tal. Det är precis tvärtom. Sture Eskilsson var vid den tiden, dvs när vänsterdominansen var total i de flesta medier, direktör i SAF och ansvarig för information. I denna egenskap författade han en promemoria om arbetsgivarna, politiken och opinionsbildningen. Vänstern fick tag på promemorian. På goda grunder blev den omskriven överallt och ingående behandlad i ett antal riksdagsdebatter. Sture Eskilsson gjorde i sin PM den korrekta analysen av hur nödvändigt det var att möta den nya vänstern i offentlig debatt och opinionsbildning. På Eskilssons analys byggdes sedan det som gjordes från företagens och arbetsgivarnas sida. Resultatet såg vi under de följande decennierna. SAF drev en massiv opinionsbildning. I dag kan budskapen te sig harmlösa: företag måste gå med vinst, ungdomar måste i eget intresse satsa på sin egen utbildning och utveckling. Men då var de allt annat än harmlösa. Skälet till att de inte ter sig anstötliga idag utan snarast självklara är just den uthålliga opinionsbildning som Sture Eskilsson initierade och i stor utsträckning själv drev. Inom ramen för Näringlivets Fond, startades AB Timbro. Steg för steg byggdes bok- och tidskriftsutgivning upp. Det vetenskapliga förlaget Ratio etablerades på marknaden. Klassiker i liberal 1900-talsutgivning översattes till svenska och gavs ut. Kraften bakom detta var hela tiden Eskilssons. Som ett slags återklang av det sena 60-talets vänstervåg levde löntagarfonderna vidare inom det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen. I praktiken mötte fonderna sitt öde den 4 oktober 1983. Sveriges genom tiderna största demonstration hölls. Det var inte arbetarna utan företagarna som gick man ur huse. Den insiktsfulle socialdemokraten skulle denna höstdag för snart tolv år sedan ha haft alla skäl i världen att travestera Ture Sventon: ”Ständigt denne Eskilsson”. När Timbro startades i slutet av 70-talet var det en liten och närmast oansenlig brylling till liberal-konservativa thinktanks i Storbritannien och USA. I dag är Timbro en betydande inrättning. Många av de tankesmedjor som utgjorde mönster för Timbro för numera en tynande tillvaro. I dag föds i andra länder bryllingar till Timbro, med Timbro som mönster. Ofta har jag funderat på vilken egenskap en chefredaktör främst bör ha. Svaret är enkelt: han eller hon måste vinna sin största tillfredsställelse i det andra gör inom ramen för den verksamhet som chefredaktören svarar för. Sture Eskilsson är den mest framstående chefredaktör jag känner - även om han aldrig har varit just chefredaktör.
|