Sven BergströmSven Bergström var vid tiden för folkomröstningen om EMU ledamot av Folkomröstning om grundlagen Ny Gallup-mätning: Starkt stöd
från centerväljarna för partiets EMU-linje! Att byta kronan mot Euro kan bli ett riktigt
dåligt byte! Dumt att skrota kronan för
Euron "Medlemskap är slutet för
Riksbanken" EMU-omrösta tidigast vid EU-valet
2004 Sven Bergström m fl
Ett medlemskap i EMU är utomordentligt farligt för svensk ekonomi. Sverige skulle förlora möjligheten att bedriva en självständig ekonomisk politik. Vi skulle avskaffa vår självständiga riksbank som fört en framgångsrik penningpolitik och begränsat inflationen. Vidare får vi permanent högre skatter och sämre välfärd. Det skriver bland andra tidigare riksbankchefen Lars Wohlin samt näringslivets Rune Andersson och Per-Olof Eriksson, som bildat en alternativ motståndsgruppp mot EMU. EU-makt kan bli fråga för folket
Att byta kronan mot Euro
kan bli ett riktigt dåligt byte! Ur anförande vid Norrbottencenterns distriktsstämma i Luleå Sverige har under de senaste åren haft en högre tillväxt, en lägre inflation och lägre arbetslöshet än EMU-området. Att skrota kronan och en egen riksbank med ett effektivt räntevapen, och byta detta mot Euron riskerar att bli ett riktigt dåligt byte. Om vi tar bort riksbanken och de nationella ekonomiska verktygen, i form av tydligt inflationsmål och flytande växelkurs äventyras kontrollen över våra bästa ekonomiska verktyg. LO:s hårdnackade krav om buffertfonder för tankarna till den eländiga löntagarfondsdebatten. För att få kapital till en buffertfond, krävs högre beskattning av både löntagare och arbetsgivare. Mycket talar också för att inflationen tar fart vid ett EMU-inträde. Med dessa risker förefaller ett ja till EMU både dumdristigt och vanskligt. - Centerpartiet anser att Sverige ska behålla kronan och Riksbankens självständighet och vi ser ingen anledning att byta vår krona mot euron. Vi ska heller inte lämna ifrån oss ränteverktyget som är det viktigaste och snabbaste instrumentet för att reglera ekonomin. I lägen av nationell eller internationell kris blir det komplicerat för ECB att tillgodose alla enskilda medlemsländers behov. Riksbanken har på ett bra sätt klarat detta de senaste åren. Prisutvecklingen i Sverige har varit relativt stabil. Det tjänar företag, löntagare, ja hela svenska folket på. - I de flesta länder som infört euron har den omedelbara effekten varit ökade priser och det är främst konsumtionsvaror som blivit dyrare. Den socialdemokratiska partiledningen liksom LO-ledningen vill att vi ska rösta ja till euron. Samtidigt för LO och regeringen just nu en hård och utdragen kamp om LO:s krav om buffertfonder. LO:s enträgna försök att övertyga Bosse Ringholm kan leda till att höstens folkomröstning även blir ett val mellan fondsocialism och marknadsekonomi. - För att buffertfonder ska ha någon betydelse måste de innehålla avsevärda kapital. Vi kan således förvänta oss stora skattehöjningar som kommer att slå hårt mot både löntagare och företagande i hela landet. Dumt att skrota kronan
för Ett vanligt förekommande argument är att ett skrotande av kronan och övergång till euro skulle leda till lägre priser i Sverige. I verkligheten har priserna gått upp, inte ner, i de länder som gått med i EU:s ekonomiska och monetära union, EMU, vilket även medgivits av chefen för den Europeiska centralbanken, ECB, Wim Duisenberg. EU-kommissions egna undersökningar visar att nio av tio tillfrågade konsumenter anser att det blivit dyrare att leva sedan euron införts. Varför skulle då priserna i Sverige falla om euron infördes? Jo, euron skulle leda till större konkurrens när konsumenter och företagare får det "enklare att jämföra priser" hävdar vissa EMU-förespråkare. Om en gemensam valuta skulle tvinga fram likartade priser i alla länder borde priserna inom Sverige vara snarlika. Det är de inte. Priserna på olika varor kan skilja sig avsevärt mellan exempelvis västkusten och Stockholm. Även priserna inom euroområdet skiljer sig avsevärt mellan Portugal och Spanien och Frankrike och Tyskland. Det är inte troligt att konsumenter i högre utsträckning än vad som redan sker kommer attresa till utlandet för att inhandla mjölk, tvättmedel eller frysboxar bara för att Sverige inför euron. Exempelvis vet alla att ölen är billigare i Tyskland och det är ändå få personer norr om Skånegränsen som åker till Tyskland för att köpa öl. Visst vore det lite enklare för småföretagare att slippa räkna om valutakurser vid handel med euroland. Men att de skulle vända sig till utlandet i högre utsträckning om vi fick en gemensam valuta, är en grov underskattning av landets småföretagare. En undersökning publicerad i tidningen Affärsvärlden visar svart på vitt att handeln mellan EMU-staterna inte ökat mera än med stater utanför EMU-området. Både små och större företagare är händiga med miniräknaren och kan naturligtvis räkna på priser vare sig man gör affärer med euro-, pund-, eller dollarländer. Att konkurrensen skulle öka eller priserna falla bara för att konsumenter och företagare tvingas räkna i euro istället för kronor är faktiskt bara en from förhoppning, utan stöd från de länder som infört euron. Förutom att Sverige riskerar få högre priser kommer även andra problem uppstå vid ett deltagande i EMU. För det första skulle ett deltagande allvarligt försvåra möjligheten att stabilisera den svenska ekonomin. Om Riksbanken överlämnar makten över räntan till ECB i Frankfurt kommer räntan inte längre att anpassas till Sveriges ekonomiska förhållanden utan till det genomsnittliga i EMU-området. Detta kommer med säkerhet att leda till större konjunktursvängningar. Ett exempel är de problem som Tyskland nu upplever. Tyskarna kan inte sänka räntan i landet för att få fart på ekonomin eftersom deras ränta bestäms av ECB. Tyskland kan heller inte sänka skatterna eller höja utgifterna för att få fart på hjulen då stabilitetspakten förbjuder dem att göra detta. Irland och Spanien har motsatta problem. De har överhettning och hög inflation men kan inte höja räntan. För det andra, och kanske än allvarligare, medför EMU en centralisering av makten i Europa. Ett väsenligt syfte med valutaunionen är förstärka centralmakten i EU vilket ofta framförs av prominenta euroanhängare som Romano Prodi och Gerhard Schröder. De ser det som önskvärt att politiker och byråkrater i Bryssel ges ökade befogenheter så som beskattningsrätt och makt att bestämma över alltfler utgiftsposter. EMU går också emot en bärande tanke i EU-samarbetet nämligen att alla beslut skall fattas på en så lokal nivå som möjligt, den s.k. "subsidiaritetsprincipen". Vi vet redan nu att priserna har gått upp i de länder som infört euron. Det finns ingen anledning att tro att de skulle gå ner i Sverige. Med tanke på de många andra nackdelarna och de stora risker som detta storskaliga experiment medför finns det inga starka argument att nu gå med i valutaunionen. EMU-omrösta
tidigast vid EU-valet 2004 Att ge upp den egna valutan är ett avgörande steg, som får stora konsekvenser för sysselsättning, välfärd, demokrati och självbestämmande. I realiteten innebär ställningstagandet till EMU ett långsiktigt val mellan ett Sverige som samarbetar som självständig stat i Europa och världen och ett Sverige som omvandlas till en perifer delstat i ett federalt superstatsbygge. På kort sikt innebär ett EMU-inträde att Sverige avhänder sig möjligheten att föra en egen penningpolitik. Räntenivån skulle bestämmas av de politiskt opåverkbara direktörerna i Europeiska centralbanken i Frankfurt och kan därmed inte längre anpassas till den svenska konjunkturutvecklingen när den avviker från övriga euroland. Konsekvenser av denna centralism kan bli ökad arbetslöshet, koncentration och intensivare flyttlasspolitik. Bekämpningen av den sociala och regionala klyvningen skulle försvåras. När Sverige 1991 band kronan till eurons föregångare ecun medverkade detta året därpå till 500 procents ränta, tusentals utslagna företag och hundratusentals arbetslösa innan förnuftet hann i fatt beslutsfattarna, bindningen släpptes och kronan tilläts flyta. Att sanera statsfinanserna och få landet på fötter igen krävde stora uppoffringar. Centerpartiet och dåvarande ordföranden Olof Johansson, som tog ett stort ansvar för att få ordning på de förödda finanserna, var insiktsfull och avvisade tidigt en svensk EMU-anslutning. I en riksdagsdebatt i november 1996 pläderade han för mellanstatlighet och decentralisering: "Vi avvisar demokratiska, ekonomiska, arbetsmarknads- och regionalpolitiska äventyrligheter. Vi förordar fortsatt penningpolitisk och ekonomisk-politisk frihet under ansvar", förklarade Johansson. Ord som är lika kloka i dag som då. EMU är ett politiskt projekt, som främst syftar till att pressa fram ett Europas förenta stater. Det är typiskt att Tysklands finansminister Hans Eichel i samband med eurointroduktionen förklarade att nästa steg måste bli ett gemensamt skattesystem. Något som svenska EMU- förespråkare av taktiska skäl vill tala tyst om. Att knyta kronan till euron - och göra detta oåterkalleligt genom att därefter avskaffa den egna valutan - förefaller mot den här bakgrunden inte särskilt välbetänkt. Ändå framställer euroförespråkarna uppgivandet av kronan som ett närmast oundvikligt steg och den kommande folkomröstningens uppgift reduceras till att konfirmera elitens beslut. Att svenskarna - som danskarna - faktiskt kan säga nej till att delta i det gigantiska valutaexperimentet vill förespråkarna förtränga. Nu vill de folkomrösta snabbt innan den första entusiasmen över euron har hunnit lägga sig. Alla, oberoende av inställning i sak, borde kunna inse att det finns skäl att följa valutaunionen under en längre period när Sverige nu varit förutseende att avvakta med sitt ställningstagande. Centerordföranden Maud Olofsson har pekat på det förnuftiga i att följa utvecklingen under en konjunkturcykel och ställföreträdaren i riksdagen Lena Ek underströk i partiledardebatten att det är "en oerhört viktig demokratisk aspekt" att det finns tid till diskussion, reflekterande och opinionsbildning. Kloka synpunkter från EMU-kritiska centerpartister, som även euroförespråkare i respekt för folkstyret borde kunna instämma i. Vi menar att tidigast lämpliga tidpunkt för en folkomröstning är vid EU- valet i juni 2004. Då har ytterligare erfarenheter kunnat dras, även om inte en hel konjunkturcykel har gått, och till dess finns hyfsat med tid för folkbildning och opinionsbildning. Ett stort plus med den här uppläggningen är också att det blir lättare att sätta in EMU i sitt sammanhang. Ett så kallat konvent börjar arbeta inom kort för att ta fram underlag för den regeringskonferens som 2004 ska ta ställning till EU:s fortsatta utveckling. Det vore en viktig demokratisk fördel om väljarna i EU-parlamentsvalet kan uttala sig om hur de anser att Sverige ska samarbeta i Europa framöver - och där spelar ställningstagandet till EMU en nyckelroll. Att kombinationen folkomröstning/parlamentsval dessutom kraftigt skulle höja valdeltagandet vore också en fördel för folkstyret. Hasta inte fram en folkomröstning om EMU! Demokrati kräver tid. Motion till riksdagen
Undertecknarna av denna skrivelse ifrågasätter starkt det riktiga i att Riksdagen skall ta ställning till ett fördragsförslag som redan har fallit genom att det irländska folket i en folkomröstning röstat emot fördraget. Margit Gennser (m) Bengt-Ola Ryttar (s) Lars Ohly (v) Sven Bergström (c) Lotta Nilsson Hedström (mp) Björn von der Esch (kd) Motion till riksdagen Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om
Den 7 juni i år röstade väljarna i republiken Irland nej till förslaget till nytt EU-fördrag, Nicefördraget. Därmed borde fördraget ha fallit, eftersom fördragsförändringar kräver enhällighet bland medlemsstaterna. Budskapet från Unionen i övrigt, även Sverige, till irländarna var emellertid att de hade röstat fel och ratificeringsprocessen har fortsatt. Tanken är uppenbarligen nu att när alla övriga EU-medlemmar har sagt ja till Nicefördraget så ska irländarna pressas till att göra detsamma i en ny folkomröstning. Irland är för övrigt det enda land som låtit sina väljare ta ställning till det nya fördraget. Nicefördaget löser inte utvidgningens problem Det brukar inte sällan påstås att Irlands nej till Nice skulle vara ett nej till utvidgning av Europeiska Unionen. Det är en medveten eller omedveten missuppfattning. Huvudskälen till att irländarna sa nej till Nice i folkomröstningen är den pågående militariseringen av EU, att fördraget stärker de stora medlemsländernas makt på de mindres bekostnad och att de önskar ett mellanstatligt europeiskt samarbete och inte ett federalistiskt statsbygge. I verkligheten har det komplicerade Nicefördraget försvårat utvidgningsförhandlingarna. De verkliga problemen, exempelvis hur jordbrukspolitiken ska förändras vid en utvidgning, diskuterades aldrig seriöst i den regeringskonferens som förberedde Nicefördraget. Utvidgningsförhandlingarna kan mycket väl fortsätta på grundval av det nu gällande Amsterdamfördraget. Samma argument är, enligt vår uppfattning, högst relevanta för Sveriges del. Vi motsätter oss därför en ratificering av Nicefördraget från vårt lands sida både av sakskäl och i respekt för Irlands nej till fördraget. Det ligger knappast heller i kandidatländernas intresse att EU utvecklas i en allt mer centralistisk riktning mot en europeisk variant av Amerikas förenta stater. På väg mot ett Europas förenta stater Eget mynt, egen militär och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Man måste vara politiskt naiv för att inte inse att EU är på väg mot en federativ utveckling. Planera på att skapa en EU-konstitution är en central del i statsbygget. En konstitution kräver såväl en stat som ett folk (demos). EU-staten finns inte, ännu. Det finns inte heller ett europeiskt folk. Språkliga och kulturella skillnader gör att det inte finns ett gemensamt offentligt rum för debatt och opinionsbildning. Det finns ingen europeisk identitet, därför heller inte en europeisk demokrati. Det sjunkande valdeltagande till EU-parlamentet visar också att tilltron till EU:s institutioner är skrämmande låg. Utan detta europeiska demos kommer inte heller öppenheten och ansvarsutkrävandet att fungera, mer än för ett fåtal redan politiskt insatta. Konstitutionen ses som ett sätt att göra EU-systemet mer överblickbart. Vi menar att fördragen bör förenklas och det måste bli tydligt vad EU och medlemländerna ska göra. Men detta förutsätter inte en konstitution, utan kan göras med en form av kompetenskatalog. Kompetenskatalogen kan bli ett redskap för att stoppa EU:s utveckling mot en förbundsstat och stärka de nationella parlamentens roll. En katalog kan göra att EU:s fördragstexter inte växer okontrollerat som skett sedan Maastrichtfördraget. EU:s kompetens bör begränsas till handelsfrågor, kopplat till den inre marknaden, och miniminivåer på miljöområdet och för konsumentskydd. Miniminivåer på det sociala området är också viktigt för att undvika social dumping. EU:s främsta uppgift blir då att se till att den inre marknaden tar ekologisk och social hänsyn. Avskriv planer på EMU Den gemensamma valutan är, precis som konstitutionen, en central del av det federala statsbygget. EMU är inte i första hand ett ekonomiskt utan ett centralistiskt, politiskt projekt. Stödet för att göra Sverige till en delstat i förbundsstaten Euroland är svagt och vårt land bör därför följa Danmarks exempel (efter folkomröstning) och avskriva alla planer på inträde i valutaunionen under överskådlig tid. Enligt vår uppfattning bör Sverige, gärna tillsammans med Danmark och Storbritannien, som också står utanför EMU och där befolkningsmajoriteten förespråkar ett mellanstatligt samarbete, snarast utarbeta ett i huvudsak mellanstatligt alternativ till federalismen. Även kandidatländerna bör inbjudas att delta i detta arbete på att skapa ett Nationernas Europa, där staterna nära samarbetar med varandra i respekt för varandra. Behov av en bred folklig debatt Utan bred folklig förankring förbereder redan nu EU nästa steg i statsbygget. År 2004 ska en ny regeringskonferens sammankallas i syfte att utarbeta en regelrätt konstitution för Europeiska unionen. Redan i december i år ska, enligt planerna, en mer exakt tidplan för arbetet läggas fast vid toppmötet i Laeken. Det finns anledning att djupt beklaga att Sverige inte utnyttjade tillfället under ordförandeskapet till att ta ledningen för framtidsdebatten inom EU. I stället agerar starka krafter med Tyskland i spetsen för att påskynda statsbygget. Med förbundskansler Schröder och utrikesminister Fischer i spetsen vill man skapa ett Europas förenta stater enligt tysk, federal modell. EU-kommissionens ordförande agerar samtidigt otåligt för att omforma kommissionen till en regelrätt förbundsregering och har redan förklarat att EU ska bli en världsmakt. Ska det europeiska samarbetet få bred folklig förankring måste det byggas genom delegation underifrån. Om en liten elit tillåts pådyvla folkmajoriteten ett samarbete som de inte önskar från ovan hotar en farlig utveckling. Därför måste även i grunden EU-positiva regeringar inse att samarbetet måste byggas underifrån. Folkrörelser och organisationer av alla de slag, inte minst de EU-kritiska organisationerna, bör bjudas in till ett brett samråd om hur samarbetet i Europa bör utvecklas. Utan folklig förankring hotas inte bara det europeiska samarbetet i sig utan också i förlängningen demokratin, folkstyret.
Motion till riksdagen av Sven Bergström
(c) och
Åsa Torstensson (c)
Förslag till riksdagsbeslut 1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en svensk EMU-anslutning inte längre är aktuell. 2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförts om att utarbeta en strategi för Sveriges agerande för ett all-europeiskt samarbete. Vid folkomröstningen 28 september 2000 beslutade en klar majoritet (53 procent) av de danska väljarna att säga nej till att ge upp den egna valutan, kronen, för EU-valutan euro. Även om många euroförespråkare vill förneka det så råder ingen tvekan om att Danmarks nej också påtagligt påverkar ställningstagandet till EMU:s tredje steg i Storbritannien och Sverige. Enligt den första opinionsundersökningen från Demoskop efter den danska folkomröstningen skulle 52 procent av svenskarna rösta rösta nej till EMU om de fick rösta i dag, medan förespråkarna för euron endast är 32 procent. Valutaunionen är främst ett politiskt projekt, som syftar till att skapa en federal stat, där de ingående länderna successivt omvandlas från självständiga stater till delstater. Det är denna utveckling de danska väljarna har sagt nej till genom att tacka nej till euron. Allt tyder på att motståndet mot att ingå i ett Europas förenta stater är ännu starkare bland svenskarna. Ekonomiskt är euron hittills ingen framgång. Den nya valutan har tvärtom förlorat kraftigt i värde och Europeiska centralbanken (ECB) har tvingats be centralbankerna i USA och Japan om hjälp för att genom stödköp på konstlat sätt hålla kursen uppe. Spänningar märks redan inom euroområdet mellan stora länder i centrum -Tyskland, Frankrike och Italien, där ekonomin är svag - och mindre länder i periferin som Irland, Finland och Portugal som hotas av överhettning. Genom att medlemsländerna har avhänt sig räntevapnet är de helt i händerna på de politiskt opåverkbara bankdirektörerna i Frankfurt och deras ställningstaganden. Av detta kan slutsatsen dras att det inte finns varken politiska eller ekonomiska skäl för Sverige att ge upp kronan för euron och ansluta sig till valutaunionen. Det finns inget folkligt stöd för att ingå i en centralistisk federation, där självbestämmandet kraftigt urholkas. Ingenting talar för att opinionen kommer att ändras på denna avgörande punkt. Enligt vår uppfattning bör Sverige därför lägga alla planer på att inträda i valutaunionen på hyllan för överskådlig tid. Det är viktigt att klargöra att en EMU-anslutning inte längre är aktuell. Sverige bör i stället utarbeta en strategi för hur vårt land bäst kan bidra till att utveckla samarbetet i Europa som självständig stat, gärna i samarbete med Danmark, Storbritannien och Norge. Enligt vår uppfattning ger en självständigare position Sverige bättre möjligheter att fungera som brobyggare för att utveckla ett all-europeiskt samarbete än om vårt land reduceras till en perifer delstat i Euroland. Det är en utmaning att ta till vara på de möjligheter denna position ger.
Stockholm 5 oktober 2000 Sven Bergström (c) Åsa Torstensson Sverige står starkare med bevarad krona! Den 28 september, går Danmark till folkomröstning om EMU. Några år senare kan det vara dags för en folkomröstning i Sverige förutsatt att det finns en riksdagsmajoritet som tycker att Sverige skall ge upp kronan och i stället gå in i den ekonomiska och monetära unionens tredje steg. I Danmark växer nu den EMU-kritiska opinionen snabbt och mycket tyder på att det kan bli ett nej i Danmark. För en tid sedan kom en tungviktig rapport från en grupp av sakkunniga danska ekonomer, de så kallade vise männen. Den konstaterade helt frankt att det knappast finns några starka ekonomiska argument för ett danskt EMU-medlemskap. Ja-sidan med statsminister Nyrup Rasmussen i spetsen är skakade och nu samlar sig ja-sidan med sina stora ekonomiska resurser för att söka driva fram en ja-opinion i Danmark. Hur ser det då ut i Sverige? Ja, även här växer nu skepticismen mot EMU och trots att både socialdemokratiska och kristdemokratiska partikongresser sagt ja, så finns just nu en klar majoritet inte bara i dessa båda partier utan i hela svenska folket mot en EMU-anslutning. Det finns naturligtvis respektabla argument både för och emot EMU. Men för mig som arbetar för decentralisering, förstärkt demokrati och lokalt inflytande, mot storskalighet och centralisering väger invändningarna mot en svensk EMU-anslutning mycket tungt. Och det finns verkligen skäl att tänka efter före. Därför att en skrotning av den svenska kronan till förmån för euron , det är ett oåterkalleligt steg Det har nu gått snart ett och ett halvt år sedan EMU:s tredje steg startade den 1 januari 1999. De profetior som lanserades av dåvarande moderatledaren Carl Bildt om att den självständiga svenska kronan skulle bli en skvalpvaluta bredvid den starka euron har slagit totalt fel. Verkligheten har visat att Sverige med sanerade statsfinanser kan stå starkt utanför EMU. Den s k marknadens förtroende för den svenska ekonomin är så starkt att räntorna i Sverige nu till och med är lägre än den tyska räntan som tidigare framstod som ouppnåelig. Låg ränta är naturligtvis en oerhörd tillgång, inte minst för den svenska företagsamheten. Men det har nu gått så långt att den starka svenska kronan för vissa branscher tenderar att bli ett problem i takt med att euron visar sig vara så svag. För den svenska skogsindustrin t ex blir det extra kämpigt när den finska skogsindustrin i praktiken har fått en rejäl devalvering genom sin knytning till euron. Men att knyta sitt stälningstagande till EMU-frågan till valutors fluktuationer är naturligtvis inte rimligt i längden. För min del framstår det som oklokt och aningslöst att oåterkalleligt ge upp den egna valutan och centralisera makten över penningpolitiken till ett antal politiskt opåverkbara bankdirektörer i Frankfurt. Det vore ett avgörande steg på väg in i en federativ europeisk stat, ett Europas förenta stater. Kommande steg på den federalistiska vägen blir samordning av skattepolitiken, arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken och i förlängningen hela den ekonomiska politiken. Vi bör genomskåda vad som sker; att federalismen utvecklas stegvis. Ingen som lyssnar på vad den mäktige kommissionsordföranden Romano Prodis säger kan tvivla på att han försöker påskynda skapandet av en europeisk motsvarighet till USA. Och den tyske utrikesministern går ännu längre och har t o m visioner om en direktvald president för EU-staten. För min del är jag motståndare till centralisering och en allt större överstatlighet. Mångfalden i Europa är, som jag ser det, en tillgång. Att pressa på de europeiska folken en enda likriktad mall från ovan skapar lätt nya spänningar. Samarbetet måste växa underifrån, mellan folken och nationerna.
Sverige ska naturligtvis utveckla ett nära samarbete med hela Europa och världen i övrigt. Men vi skall göra detta som en självständig stat med egen röst på den internationella arenan. Då kan vårt land agera brobyggare och medlare. Sverige kan göra en större insats för att utveckla samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa om vi inte försvinner in som en anonym delstat i Europas förenta stater. Sven Bergström, Forsa, riksdagsledamot (c)
|