Birgitta Swedenborgekonomie doktor och forskningsledare vid SNS Agneta Dreber och Gunnar Högmark kan inte
förstå hur man kan vara marknadsliberal och samtidigt vara emot EMU.
Jag försäkrar att det går alldeles utmärkt. Uppfattningen att en fast växelkurs är det
bästa av alla system tycks vara starkt rotad bland svenska ekonomer
Överbuden haglar nu från ja-sidan i EMU
kampanjen. Agneta Dreber och Gunnar Högmark
kan inte förstå hur man kan vara marknadsliberal och samtidigt vara
emot EMU. Jag försäkrar att det går alldeles
utmärkt. Agneta Dreber (24/7) och Gunnar Högmark (31/7) kan inte förstå hur man kan vara marknadsliberal och samtidigt vara emot EMU. Jag försäkrar att det går alldeles utmärkt. Många ledande ekonomer – åtminstone i de marknadsliberala anglosachsiska länderna – är för ett system med flytande växelkurser. En av de främsta förespråkarna för flytande växelkurser har sedan flera decennier varit marknadsliberalen och nobelpristagaren Milton Friedman. En flytande växelkurs innebär att ett land kan föra en självständig penningpolitik inriktad på prisstabilitet. Det har Sverige nu gjort framgångsrikt under de senaste 10 åren. Inflationstakten har hållits kring målet 2 procent. Växelkursen har bestämts på valutamarknaden och varierat för att stabilisera den svenska ekonomin vid den eftersträvade inflationstakten. Som Milton Friedman en gång uttryckte det: Det är bättre att låta ett enda pris – växelkursen – variera än att tvinga alla priser och löner i landet att anpassa sig när landet av något skäl går i otakt med omvärlden. När inte växelkursen mellan länder kan förändras måste nämligen de relativa prisnivåerna förändras i stället. Det är därför Irland har haft en hög och Tyskland en mycket låg inflationstakt inom EMU. Växelkursförändringar spelar således en viktig roll för att stabilisera ett lands ekonomi. Men de innebär också en kostnad för export- och importföretag, som måste betala för att skydda sig mot förändringar i valutornas värde. Denna kostnad kan jämföras med ett handelshinder. Men det är ett mycket litet handelshinder, som högt räknat kan uppgå till 1-2 procent av handelsvärdet. Det är särskilt obetydligt om man ställer det i relation till andra handelshinder eller till den osäkerhet om kostnads- och marknadsutveckling som företag alltid måste hantera. Ändå är det borttagandet av detta obetydliga handelshinder som EMU-förespråkarna hänger upp alla de påstådda positiva ekonomiska effekterna av ett EMU-medlemskap på – samtidigt som de helt bortser från växelkursens centrala roll för att stabilisera hela ekonomin. Gunnar Hökmarks inlägg avslöjar att han inte har förstått hur dagens penningpolitiska regim fungerar. Tyvärr är han nog inte ensam om detta. Han tycks tro att vi, om vi står utanför EMU, kan låta kronan depreciera för att skydda oss från utländsk konkurrens och jämför detta med tidigare decenniers devalveringspolitik. Sanningen är den att så länge vi håller kvar vid inflationsmålet, vilket vi har all anledning att göra, så kan kronan gå både upp och ner. För höga löneökningar i Sverige kommer att tvinga riksbanken att strama åt. Resultatet blir arbetslöshet eller lönesänkningar. Detsamma skulle kunna hända inom EMU. Skillnaden är att den penningpolitiska åtstramningen inom EMU inte skulle vara anpassad till utvecklingen i den svenska ekonomin utan till utvecklingen i hela EMU-området. I värsta fall kan den gemensamma penningpolitiken inom EMU bli kraftigt destabiliserande för ett land som Sverige. Det finns en rad åtgärder som är viktigare än EMU för att öka konkurrensen och uppnå en god ekonomisk tillväxt i Sverige. En del av dessa kan vi fortsätta att arbeta för inom EU, exempelvis avreglering och liberalisering av EU:s höga yttre handelshinder, andra kan vi genomföra helt på egen hand, exempelvis underlätta nyetablering av företag och stärka incitamenten för arbete. EMU tar bort fokus från dessa frågor. Vad värre är: EMU-förespråkarnas vildvuxna löften invaggar oss i en falsk förhoppning om att allt löser sig bara vi säger ja till EMU. Så är det inte. Det är tvärtom. Utskriftsvänlig version hos SvD Håller de politiska argumenten för
EMU? Det är slående att många ekonomer menar
att politiska argument talar för EMU-medlemskap, även om ekonomiska
argument inte gör det. Artikeln granskar några av dessa politiska
argument. EMU är både ett politiskt och ett ekonomiskt projekt. Dess huvudsakliga konsekvenser är ekonomiska men dess yttersta syfte är politiskt, nämligen att genom närmare ekonomisk integration driva fram en närmare politisk union mellan EU:s medlemsstater. Den svenska debatten om EMU har hittills främst handlat om de ekonomiska aspekterna av EMU-projektet, men politiska argument anförs nu allt oftare till stöd för ett svenskt EMU-medlemskap. Dessa argument har stor sprängkraft men har inte utsatts för en tillnärmelsevis lika noggrann granskning som de ekonomiska. Det kanske vanligaste politiska argumentet för EMU är att den monetära unionen är en del av det europeiska fredsprojektet och att Sverige måste visa solidaritet med detta genom att gå med i EMU. Andra politiska argument är att Sverige för att få inflytande inom EU måste vara med i EMU och det europeiska samarbetet fullt ut eller att ju fler länder som är med i EMU, desto viktigare är det för Sverige att vara med. Det är särskilt slående att många ekonomer motiverar sitt EMU-stöd med sådana politiska argument. Men håller argumenten för en närmare granskning? Den frågan motiverar denna artikel. Hela artikeln i utskriftsvänlig format - klicka här Tre nationalekonomer som säger
nej För att rädda folkstyret och därigenom
freden krävs enligt Sverker Gustavsson "av allt att döma egen
ränta och växelkurs som säkerhetsventiler". Flytande krona mer stabil än euron EMU och Swedenborg Birgitta Swedenborg om
EMU Fortsatt EMU skepsis befogad Birgitta Swedenborg är bl a medförfattare till "Milton Friedman och ekonomipriset", recenserad i Ekonomisk Debatt 5 (1977), sid 318-320 av Peter Englund och Lars Heikensten). "EMU oroar mig starkt" Uppfattningen att en fast
växelkurs är det bästa av alla system tycks vara starkt rotad
bland svenska ekonomer Dessutom har ekonomerna ingen erfarenhet av det som händer nu: att stora, utvecklade stater lämnar över sitt eget bestämmande över penningpolitiken till en överstatlig myndighet. Fast penningvärde är ett viktigt mål för alla länder. Man kan förstå vilken oreda det skapar om pengarnas värde förstörs med tiden. Fast växelkurs har traditionellt setts som ett medel att bevara penningvärdet och nå låg inflation. Och på 80-talet blev den fasta växelkursen navet i den ekonomiska politiken. När Riksbanken av olika anledningar år 1992 tvingades att släppa valutan fri, blev det något av en chock. Det sågs som ett misslyckande. Både politiker och ekonomer kände sig vilsna. Man föreställde sig att man inte kunde nå låg inflationstakt på egen hand, med hjälp av Riksbankens räntesättningar, det som kallas penningpolitiken. Men 1990-talet visade att man kunde, och att man faktiskt kan göra det mycket bättre än om man knyter sin valuta till ett valutaområde, anser Birgitta Swedenborg. - Och då faller en viktig del av argumenten både för den fasta växelkursen och för euron, säger hon. Om euron kommer att ersätta kronan återstår det att försöka stabilisera ekonomin med hjälp av finanspolitiken, det vill säga genom förändringar av skatter och offentliga utgifter. På 70- och 80-talen hade regeringarna stora svårigheter att lyckas med det. Dessa studier är för preliminära, anser hon. Skilda valutor kan ses som ett handelshinder, men ett ganska blygsamt handelshinder, menar hon. Ser du inga fördelar med euron? - Visst finns det fördelar. Det underlättar för företag som handlar med euroländerna och leder säkert till en viss ökning av handeln med dessa länder. Men det ska ställas mot att vi får svårare att stabilisera produktion och sysselsättning i Sverige när vi inte längre kan föra en egen penningpolitik. Euroländerna kommer inte alltid att utvecklas lika, och sådana olikheter är lättare att klara om ränta och växelkurs får anpassa sig i det enskilda landet. Hon kommer snabbt in på den största risken, som hon ser det: Sverige kan komma i ett läge där priser och löner måste få falla till följd av en kris som särskilt hårt drabbar bara Sverige. Men priser och löner faller inte särskilt lätt. Om Sverige då är medlem av EMU blir effekten företagsnedläggelser och arbetslöshet. Om Sverige står utanför dämpas krisen av att räntan kan sänkas och valutakursen faller. Dessa viktiga stabilisatorer försvinner med en gemensam valuta Ser du inga nackdelar med att stå utanför? - Sverige kan få ett minskat inflytande i EU. Men den fråga vi måste ställa oss är om det är värt att ge upp ett stort inflytande över vår egen politik i utbyte mot ett litet inflytande i EU. Sverige är ett litet land och har en liten röst i Europa, oavsett om vi går med eller inte. Utanförskapet känns nog mest besvärande för de politiker och tjänstemän som påminns om det i sina kontakter med EU-kollegor. - Även om vi står utanför euron är vi fortfarande med i EU och kan fortsätta att ägna stor kraft åt det samarbetet. För att rädda folkstyret
och därigenom freden krävs enligt Sverker Gustavsson "av allt att
döma egen ränta och växelkurs som säkerhetsventiler". Den som vill fördjupa sig ytterligare i argumenten för och emot kan med fördel läsa det senaste numret av tidskriften Ekonomisk Debatt. Inte för få något färdigt svar. Redaktörerna slår redan i förordet fast att valet "sannerligen inte är lätt". Men av de akademiska genomgångarna blir man åtminstone osäker på en högre nivå. Ta exempelvis freden. Ekonomiprofessor Lars E 0 Svensson slår fast att valutaunionen ökar den politiska och ekonomiska integrationen och att risken för framtida krig i Europa därmed blir mycket liten. Men statsvetarprofessorn Sverker Gustavsson hävdar att det kan vara precis tvärtom. En myntunion utan beskattningsrätt riskerar att bädda för konflikter. De länder som får problem kan inte längre använda räntan eller en egen valutakurs för att möta stigande arbetslöshet. Om inte de andra länderna då går med på att hjälpa till återstår inget annat än kraftiga nedskärningar som kan hota demokratin i det enskilda landet. Grogrunden för missnöjespartier ökar och därmed risken för auktoritära styrelseskick. För att rädda folkstyret och därigenom freden krävs enligt Sverker Gustavsson "av allt att döma egen ränta och växelkurs som säkerhetsventiler". Birgitta Swedenborg, forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, kommer till samma slutsats. Medan hennes chef, den nye vd:n för SNS Stefan Lundgren betonar att Sverige kommer att tappa inflytande om vi säger nej. Både inom EU:s ekonomiska politik, men också när de stora avgörande besluten tas av regerings- och statschefen i det Europeiska rådet. Lundgren har tidigare arbetat i finansdepartementet och borde veta en del om inflytande. Överhuvudtaget tycks det som om det är de politiska skälen som överväger för de ekonomer som säger ja. Lars E 0 Svensson skriver att de ekonomiska argumenten för och emot i stort sett tar ut varandra. Däremot bör Sverige och Storbritannien vara med för att lära ut hur en centralbank ska skötas. Ekonomerna Hans Genberg, Harry Flarn, Yrjö Koskinen och Mattias Nilsson kommer dock i olika inlägg fram till att forskningen visar att det finns klara ekonomiska fördelar med en gemensam valuta. Handeln ökar, det kan bli lägre kostnader och ökade investeringar. Men ekonomiprofessor Nils Gottfries skriver att utvecklingen i Tyskland, Irland och Portugal visar att enskilda länder kan bli bakbundna när deras ekonomiska utveckling avviker från unionens. I en osäker värld kan det därför vara riskabelt att binda sig till en gemensam ränta eller växelkurs. - Vem som har rätt är naturligtvis omöjligt att säga, skriver Anders Jonsson. Flytande krona mer stabil än euron
Klas Eklund och Carl Johan Åberg, tillsammans med åtta andra nationalekonomer, påstår att ”Euron lyfter Sverige” (SvD Brännpunkt den 14 maj). Euron leder till ökad handel och tillväxt, som i sin tur kommer att leda till stärkt välfärd och ökad lönsamhet för företagen, hävdar författarna hoppfullt. Denna slutsats är inte okontroversiell och har ifrågasatts av bland annat Calmforsutredningen. Författarna påstår att en stor valuta är mer stabil än en liten. Valutastabilitet har inget med storlek att göra. Faktum är att kronan har varit mer stabil än euron. En flytande krona anpassas dessutom till det svenska kostnadsläget, vilket gynnar både samhällsekonomi och exportindustri. En flytande växelkurs verkar därmed stabiliserande. Euron har motsatt effekt. Enligt valutaunionens logik blir realräntan (skillnaden mellan den nominella ränta, som bestäms av ECB, och inflationen) lägst i de länder som har den högsta inflationen och tvärtom. Detta systemfel innebär att ECB:s räntenivå antingen blir inflationsdrivande, som på Irland, eller hämmande för tillväxt och investeringar, som i Tyskland. Valutaunionen kan därför leda till en fördjupning av konjunkturskillnader mellan länder, inte motsatsen som artikelförfattarna hävdar. Lägg därtill en utveckling mot mer geografiskt specialiserad produktion i så kallade kluster, vilket ökar behovet av landspecifika lösningar. Det ökar behovet av en egen valuta och ett eget räntevapen. Artikelförfattarna behandlar EMU-medlemskapets risker för svensk ekonomi på ett förvånansvärt lättsamt sätt. Det gäller bland annat möjligheterna att möta makroekonomiska störningar med finanspolitiska medel - och vilka effekter detta får på välfärd och tillväxt. Omfattande forskning pekar på stora svårigheter att använda finanspolitiken för att stabilisera ekonomin. Många gånger har finanspolitiska ingrepp förvärrat ekonomiska kriser. Frågan om svenskt EMU-medlemskap måste grundas på vunna erfarenheter av Sveriges penningpolitik med flytande växelkurs och en självständig riksbank, samt euroländernas ekonomiska prestation. Sverige har i dag högre tillväxt, lägre arbetslöshet och en större ökning av antalet direktinvesteringar, jämfört med euroområdet. Därför kan vi konstatera att det är bättre för Sverige att behålla en självständig penningpolitik, än att ta risker med ett osäkert valutaprojekt. Med en flytande krona kan svensk ekonomi bättre hållas i balans. "EMU oroar mig starkt" EMU är både ett ekonomiskt och ett politiskt projekt. Dess yttersta syfte är politiskt - att skapa en närmare politisk union mellan EU-länderna - men själva EMU-projektet har framför allt långtgående ekonomiska konsekvenser. Dessa konsekvenser är inte särskilt lätta för en vanlig medborgare att genomskåda och den senaste tidens debatt har snarare skapat ökad oklarhet. Inte minst har flera EMU-positiva ekonomer bidragit till detta genom att ge en felaktig bild av vad ett svenskt nej till EMU skulle innebära. Det kan därför vara dags att hyfsa debatten något. Först och främst, ett nej till EMU innebär inte att den svenska kronan kommer att fortsätta att försvagas och att Sverige kommer att halka efter i välstånd. Den sedan 1960 ständigt försvagade kronan framstår - med rätta - som en symbol för Sveriges ekonomiska utförsbacke. Försvagningen är ett resultat av låg tillväxt och hög inflation i Sverige under flera decennier. Samma minskning av vårt relativa välstånd skulle dock, med en tillväxtfientlig politik i Sverige, kunna inträffa inom EMU. Ekonomisk tillväxt beror väsentligen på andra faktorer (såsom incitament att arbeta, utbilda sig, driva företag). En högre ekonomisk tillväxt skulle kräva samma typ av strukturreformer oavsett om vi är med i EMU eller inte. Reformerna blir knappast lättare att genomföra bara för att vi är med i EMU. Inte heller innebär ett nej till EMU ett återfall till den "devalveringspolitik" som hängde ihop med den tidigare fasta växelkursregimen. Att jämställa dagens flytande växelkurs med en devalveringspolitik, som flera EMU-positiva ekonomer gör, är direkt vilseledande. Det viktigaste (ekonomiska) argumentet mot ett svenskt medlemskap i EMU är tvärtom att en flytande växelkurs har gjort det möjligt att uppnå de mål vi misslyckades att uppnå med hjälp av en fast växelkurs. Fram till 1992 sågs en fast växelkurs som ett medel att åstadkomma disciplin i den ekonomiska politiken, i synnerhet att hålla en låg inflationstakt. Den fasta växelkursen blev grundbulten i den s k normpolitiken. Övergången till en flytande krona för tio år sedan sågs som ett allvarligt misslyckande för denna politik. I efterhand har det visat sig vara ett lyckokast. Inflationen har sedan dess varit stabilt låg, statsfinanserna har sanerats, vi har sluppit kostnadskriser. Framgångarna beror på att en flytande växelkurs har möjliggjort en självständig penningpolitik inriktad på prisstabilitet, men också på att vi själva har ålagt oss den nödvändiga disciplinen. Ansvarsfördelningen har samtidigt blivit tydlig. Riksbanken har fått ansvar för inflationen. Regeringen har fått ansvar för de offentliga finanserna. Arbetsmarknadens parter har fått ansvar för arbetslösheten - eftersom alltför höga löneökningar inte längre tillåts leda till inflation. De ekonomer - exempelvis Ulf Jakobsson och Pehr Wissén på Brännpunkt den 12 december - som jämställer dagens politik med en aktiv växelkurspolitik eller en ensidig devalveringspolitik kan inte vara omedvetna om att med ett prisstabilitetsmål blir växelkursen vad den blir. Så länge vi håller fast vid inflationsmålet, och det finns starka skäl att göra, kan växelkursen gå både upp och ner. En gemensam valuta, å andra sidan, innebär att man ger upp inflationsmålet, vilket inte alla tycks vara medvetna om. Man kan nämligen inte ha både en stabil prisnivå och en stabil växelkurs som mål. Skälet är att den reala växelkursen alltid flyter. Om man låser den nominella växelkursen genom en gemensam valuta kommer anpassningar till störningar i den reala ekonomin i stället ske genom att den inhemska prisnivån förändras. Något måste nämligen anpassa sig när länder går i otakt, vilket de ofta gör. Med en gemensam valuta blir inflationen variabel och risken för arbetslöshet ökar. Med euron kommer t ex en lägre tillväxt i Sverige än i EMU-området, att leda till lägre inflation i Sverige än i övriga länder - i värsta fall innebära att priser och löner måste falla. Det är Tysklands situation idag. Det omvända gäller i Irland. I stället för en smidig förändring av växelkursen kommer alla priser och löner i ekonomin att behöva anpassa sig. Eftersom priser och löner är mindre flexibla än växelkursen, och mindre flexibla nedåt än uppåt, ökar risken för kostnadskriser, företagsnedläggelser och arbetslöshet med ett EMU-medlemskap. För att minska risken för arbetslöshet måste löneflexibiliteten i den svenska ekonomin öka kraftigt. Ett argument för EMU, som framförs alltmer öppet av EMU-förespråkare på den borgerliga sidan, kan därför vara att EMU tvingar fram i sig kanske önskvärda strukturreformer på arbetsmarknaden snabbare. Men det är en riskfylld strategi. Det gäller särskilt om kravet på anpassning blir stort - som i Sverige i början av 90-talet eller i Tyskland idag. Om ett land ska återhämta sig från en djup nedgång, när arbetslösheten kanske överskrider tio procent, enbart med hjälp av strukturreformer och lönesänkningar blir återhämtningen mycket smärtsam. Kan vi utesluta att sådana kriser inträffar i framtiden? Med en gemensam valuta ställs stabiliseringspolitiken samtidigt inför mycket större utmaningar. Många EMU-förespråkare, inklusive Riksbankschef Urban Bäckström, tycks underskatta detta. Med en gemensam valuta ersätter vi inte bara ett effektivt stabiliseringspolitiskt medel, den självständiga penningpolitiken, med ett mindre effektivt medel, finanspolitiken. Vi kommer också att finna att den gemensamma penningpolitiken kan förvärra de obalanser som uppstår. Den gemensamma penningpolitiken kommer nämligen att stabilisera den genomsnittliga inflationstakten i EMU, medan inflationen i de enskilda länderna kan variera. Just nu är inflationstakten hög och ekonomin överhettad i Irland, medan inflationen är låg och ekonomin stillastående i Tyskland. En gemensam räntenivå i hela valutaområdet betyder att realräntan (räntan korrigerad för inflation) är låg i Irland och hög i Tyskland. Penningpolitiken späder på överhettningen i Irland och förstärker lågkonjunkturen i Tyskland. Det är svårt att hävda att ekonomiska argument talar för ett EMU-medlemskap. Om detta torde flertalet ekonomer vara överens. Därmed återstår de politiska argumenten. Dessa bör naturligtvis granskas lika kritiskt som de ekonomiska, men de politiska argumenten har hittills stått ganska oemotsagda. Min personliga slutsats är att såväl politiska som ekonomiska överväganden talar mot EMU. EMU är ett gigantiskt experiment utan motstycke i historien. Aldrig tidigare har stora länder frivilligt givit upp sin valuta och penningpolitiska frihet. Vi vet inte vilka ekonomiska - och politiska - spänningar det kan skapa. Det finns skäl att känna ödmjukhet, men också stark oro inför detta. Sverige har ingen anledning att rusa in i detta experiment. Det skulle inte vara i vårt intresse och frågan är om det skulle vara i de nuvarande EMU-ländernas intresse. Ju fler länder som deltar, desto mer komplicerat blir EMU-projektet. EMU -
Ett illa genomtänkt fullskaleexperiment Birgitta Swedenborg är medlem i Medborgare mot EMU
|