Om vi säger nej till EMU gör vi hela EU en tjänst
Margit Gennser
Dagens Industri 19/12 2002
Den ekonomiska debatten om EMU har de senaste månaderna varit konkret och analytisk, vilket inte varit till fördel för ja-anhängarna. De vill därför byta taktik och uppmärksamma de politiska effekterna av EMU.
Det är helt klart att motiven bakom den gemensamma valutan var politiska. EU skulle utvecklas till en federation enligt tysk modell. Suveräniteten skulle utgå från en central regering, under vilken det skulle råda viss lokal autonomi.
EMU är ett viktigt led i denna utveckling, vilket inte dolts av framstående politiker.
"Vi vill skapa en politisk union. Utan en monetär union kan det inte bli en politisk och vice versa." (Före detta förbundskansler Helmuth Kohl, The Times 6/11 1997).
Samma uppfattning har bland andra förbundskansler Gerhard Schröder, den tyske utrikesministern Joschka Fischer och den franske presidenten Jacques Chirac uttryckt offentligt.
EMU är således ett verktyg för att skapa en stat, en stormakt. Detta har däremot ansvariga politiker i Sverige velat tala tyst om. Varför är uppenbart. Att uppge sitt nationella oberoende för att bli en försvinnande liten minoritet, också en språklig, i en union med över 300 miljoner invånare skapar berättigad oro.
Men även för de stora länderna uppkommer svårigheter. De ekonomiska kompromisser som de tvingats genomföra för att nå oklara politiska mål har förvärrat tidigare sociala och ekonomiska problem. Utvecklingen i Tyskland är ett utmärkt exempel på detta.
Den tyska ekonomin har successivt försvagats sedan 1970-talet. Några av anledningarna är den allt mer förstelnade tyska "sociala marknadsmodellen" och de stora kostnaderna för den tyska återföreningen.
EMU-övergången inleddes för tre år sedan, och i dag genomlider euroområdet en svår recession. Tyskland står på randen till sin värsta ekonomiska kris på en mansålder.
Tysklands demografiska problem, en överreglerad arbetsmarknad och ett sedan länge reformmoget pensionssystem har skapat en allt skörare ekonomi.
Introduktionen av euron har fördjupat krisen. EMU:s penningpolitik kan inte på en gång passa Tyskland och "snabbväxare" som Spanien och Irland: De tyska räntorna blir för höga. De spanska och irländska för låga. Tysk ekonomi behöver sänkta skatter, medan EMUs stabilitetspakt kräver höjda.
Efterklokheten säger att tyskarna borde ha löst sina strukturproblem, innan de gick in i valutaunionen. De tyska politikerna valde i stället att skjuta impopulära beslut framför sig. Kanske hoppades de att "Bryssel" och den gemensamma valutan skulle tvinga fram de svåra besluten, en förhoppning som ju också de svenska EMU-anhängarna tycks hysa. Det är så politikerförakt skapas, inte minst Tyskland som övergett D-marken, landets stolthet.
Hur kommer EU att försöka mildra de tyska svårigheterna? I tysthet kommer centralbanken ECB att försöka anpassa penningpolitiken till de tyska behoven. Det drabbar då Irland och Spanien, som får en alldeles för låg ränta.
Stabilitetspakten kommer också att behöva justeras. Om till exempel större vikt läggs vid den totala statsskulden, kommer de två verkligt skuldtyngda länderna, Italien och Belgien, att råka illa ut. I klartext innebär sådana policyförändringar att saneringen av de tyska strukturproblemen delvis får betalas av andra än tyskarna. Det politiska missnöjet kommer inte att låta vänta på sig.
Det borde vara uppenbart för alla att ett ekonomiskt projekt som medför så stora svårigheter och målkonflikter skapar motsättningar, tvärtemot de utsagda målen. Skulle Frankrike sedan göra som de sagt och sänka skatter samt bryta mot budgetreglerna, kommer motsättningarna mellan länderna att öka ytterligare.
Euron är inte älskad. I ett antal tyska småstäder får årets julhandel ske med D-mark. Det är mäkta populärt. Detta bör uppfattas som en allvarlig varning till politikerna.
Den internationella konjunkturnedgången har fördjupats i euroländerna på grund av övergången till den gemensamma valutan. Svenskarna kan göra sig själva och EU en stor tjänst om de säger nej till EMU i den kommande folkomröstningen.
Alla vinner på att lösa sina politiska och ekonomiska problem var och en på sitt håll. Att skynda långsamt är alltid en klok politik, inte minst för EU.
Margit Gennser tycks
underskatta ECB:s kompetens och oberoende när hon
påstår
att ECB kommer att anpassa penningpolitiken till de tyska
behoven.
Hubert Fromlet Dagens Industri 23/1 2002
Mer om EMU - Mer om Margit Gennser
Margit Gennser är ordförande i styrelsen
för
Medborgare mot EMU