EMUs effekter på lönebildningen (Utdrag av RE)
Lars Calmfors, februari 2002

Om ett EMU-medlemskap innebär en tendens till större makroekonomiska svängningar till följd av förlusten av egen penningpolitik som stabiliseringspolitiskt instrument - vilket mycket talar för - så uppkommer incitament för större nominell flexibilitet i lönebildningen.

Detta kan ske på olika sätt: kortare avtalsperioder, indexeringsinslag, större möjligheter till omförhandlingar av gällande avtal och mindre motstånd mot låga nominella löneökningar eller nominella lönesänkningar.

Det finns emellertid anledning tro att förändringarna i nominell löneflexibilitet blir ganska begränsade, inte minst därför att en låg inflationstakt gör att svårigheterna i en konjunkturkris att sänka den nominella löneökningstakten, eller de nominella lönenivåerna, blir en bindande restriktion.

Och även ganska betydande förändringar i graden av nominell löneflexibilitet kommer endast till viss del att kunna kompensera för förlusten av egen penningpolitik som ett stabiliseringspolitiskt instrument.

Slutsatsen måste bli att den stabiliseringspolitiska bördan för finanspolitiken ökar vid ett EMU-medlemskap.

Det är mer oklart hur ett EMU-medlemskap kan påverka jämviktsnivåerna för reallöner och sysselsättning.

Å ena sidan kan en gemensam valuta öka konkurrenstrycket på produktmarknaderna, vilket stärker incitamenten för återhållsamhet i lönebildningen. Denna effekt är starkast om avtalsförhandlingarna bedrivs på branschnivå, men det är svårt att bilda sig en uppfattning om den kvantitativa betydelsen.

Å andra sidan kommer penningpolitiken att utöva en mindre återhållande effekt på lönebildningen vid ett EMU-medlemskap: orsaken är att avtalsparterna i Sverige då inte längre behöver befara att höga löneökningar utlöser penningpolitiska räntereaktioner.

Också denna effekt kan antas vara starkast då avtalsförhandlingarna som nu karakteriseras av delvis samordning.

Ett EMU-medlemskap kan väntas stärka incitamenten för samordnade avtalsförhandlingar, eftersom sådana förmodligen gör nominallönenivån mer flexibel.

Eventuellt kan samordnade avtal vid ett medlemskap också fungera som ett substitut för penningpolitikens återhållande verkan när man står utanför EMU.

En sådan utveckling mot mer av normstyrd samordning av “nätverkstyp” tycks ha ägt rum i många EMU-länder, där sociala pakter ingåtts mellan parterna på arbetsmarknaden och ibland också med regeringen som deltagare. Det är dock tveksamt om sådana samordningsförsök kan fungera i längden, eftersom starka långsiktiga faktorer verkar i riktning mot en mer decentraliserad lönebildning.

Den gemensamma valutan förstärker de incitament som finns för transnationell samordning av avtalsförhandlingarna på EU-nivå.

Vissa små steg i riktning mot sådan transnationell samordning har tagits på den fackliga sidan, men det förefaller osannolikt med en mer långtgående utveckling. Ett skäl är ett starkt motstånd från arbetsgivarsidan.

Kostnaderna för transnationell samordning tycks också vara mycket stora. Det är vidare svårt att se några samhällsekonomiska vinster med sådan samordning: den skulle förmodligen i stället leda till högre lönenivåer och större svårigheter att ändra relativa lönenivåer mellan olika grupper och länder. I den mån transnationell samordning utvecklas, kommer det förmodligen främst att ske inom multinationella koncerner, men också detta kan väntas ske ganska långsamt.

Tillbaka till EMU-utredningens underlagsrapporter

Mer av Calmfors

Början på sidan